Kategori: Feminism

Obehagligt stalkerbeteende hos antifeminist.

Det verkar som om samma person som filmade mitt tal för ett par veckor sedan också ligger bakom en antifeministblogg som i princip kommenterar vartenda inlägg jag skriver, och skriver till 70% om mig. Personen har också skrivit i min flashbacktråd. Det rör sig liksom inte om något direkt hot/hat, men det i likförbannat jävligt obehagligt att enskild individ är så jävla taggad på att ”kritisera” precis allt jag tar mig för. Vad är det som driver människan, liksom?

Fattar inte sådana personer att de bidrar till en jävligt hätsk stämning mot enskilda individer? Den här människan sysslar alltså med att peka ut mig specifikt, inte feminister i allmänhet eller något liknande. Det är något som faktiskt försätter mig i en riskfylld situation. I den där typen av sammanhang så trissas stämningen upp, tonen blir hårdare, till slut blir det helt acceptabelt att sitta och spekulera i enskilda individers psykiska hälsa, säga att de borde få mer kuk/ett kok stryk eller liknande. Det är inte fråga om någon öppen och ärlig debatt, utan det är en anonym smutskastning som upplevs som jävligt obehaglig och skrämmande för den som utsätts för den.

Jag tycker också att det är oerhört oansvarigt av de feminister som väljer att gå in och ”debattera” på den här typen av bloggar, alltså bidra till denna ”kritik” av allt enskilda feminister gör och står för. Jag förstår att en kan vilja diskutera med meningsmotståndare, men att aktivt stötta en blogg som går på vissa enskilda individer så hårt är ganska illa och inte särskilt systraskapligt om vi nu ska vara sådana.

Min inre nörd.

wpid-IMG_20131215_152414.jpg

Läste Platsjournalen i vanlig ordning och reagerade på ”7 anledningar till att anamma din inre nörd”. Jag tycker att det här snacket om att vara en ”nörd” är intressant. Först och främst: vilken typ av nörderi anses betydelsefullt? Den typen av nörderi som kvinnor ofta ägnar sig åt, typ smink, mode eller kanske inredning, anses inte vara ett bra nörderi. Däremot manligt kodat nörderi, typ ”coola grejer i rymden” (ofta täckt under kodordet ”vetenskap”) anses vara bra och intellektuellt. Det är ju inte så svårt att räkna ut varför det är så, men jag tycker det är märkligt hur folk använder nördbegreppet helt utan att reflektera över detta, vilka som ingår i gruppen ”nördar” och så vidare.

Sedan: är inte själva poängen med nörderi att det är något jävligt onödigt en prioriterar jävligt högt för sin egen skull, av purt intresse. Alltså jag förstår att vissa tjänar pengar på det förr eller senare, men att jag ska ”anamma min inre nörd” för att bli attraktiv på arbetsmarknaden går ju emot själva poängen.

Antar dock att det inte är min inre kommunist- eller feministnörd som åsyftas, utan något lite mer rumsrent nörderi. Typ ”vetenskap” eller någon jävla tabell.

Det är varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor.

När till exempel manlig artister, fotbollsspelar och liknande uttalar sig sexistiskt och människor upprörs över detta så kan en får höra kommentarer i stil med ”men vad förväntar ni er av någon som sysslar med fotboll/musik/whatever”?

Detta är vad jag kräver mig av män i största allmänhet:

  • Att de inte ska uttala sig direkt sexistiskt, till exempel inte nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör.
  • Att de inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt och liknande.
  • Att de inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket.

Jag förväntar mig inte att män i allmänhet ska vara några genier när det kommer till genus MEN jag förväntar mig att de ska behandla kvinnor som människor. Detta är vad jag kräver av alla män, inte bara en liten klick feministiska män.

Jag blir oerhört irriterad när människor tycker att vissa män har frikort för att de ägnar sin tid åt en viss sak, för att de inte bryr sig om feminism och sånt. Vi kan inte strunta i att ställa krav på män som inte är politiskt engagerade. De är precis lika mycket en del av patriarkatet och det är mycket viktigt att även dem beter sig rimligt mot kvinnor. Sexism är oacceptabelt oavsett varifrån det kommer.

Sedan är det inte så att jag förväntar mig att män ska vara feministiskt medvetna, uppenbarligen är de inte det eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat. Däremot tycker jag att det är ett rimligt krav att ställa att de ska ha grundläggande feministiska kunskaper, och det är ett krav jag tycker att feminister ska fortsätta ställa på män. Det är varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor.

Kamp kommer före försoning.

Då och då hyllar människor så kallad försoningspolitik, politik som går ut på att olika stridande grupper ska förlåta varandra och kunna leva med varandra. Det talas om att människor som kämpar emot rasism, sexism och kapitalism ska ”lägga ner sina vapen” och ”försonas” med de som förtrycker oss.

Det talas om att hämnd inte löser någonting. När en talar om politisk kamp emot förtryck som ”hämnd” så skapar en bilden av att det finns två jämstarka grupper som strider mot varandra och turas om att göra varandra illa, ungefär som att till exempel kvinnor och män, vita och rasifierade, förtryckte varandra lika mycket men i olika ordning.

Jag är helt emot olika former av politik som går ut på att hämnas för gamla oförrätter. Politik för mig är inte en fråga om att skipa rättvisa utan om att skapa ett samhälle som är bra för alla att leva i, såväl män som kvinnor, arbetarklass som kapitalister och så vidare. Där är vi inte nu.

Kravet att förlåta åläggs människor som i denna stund blir utsatta för förtryck, och det är jävligt orimligt. Försoning är något som kan äga rum EFTER att förtrycket har upphört, inte när det fortfarande står i full blom. För oss att ”försona” oss med våra förtryckare är att också acceptera att fortsätta bli förtryckt. Hur kan någon förvänta sig det?

Det är inte som att feminismen, socialismen eller antirasismen handlar om gamla oförrätter, utan dessa rörelser tar avstamp i saker som sker just nu, bekämpar rasism, sexism och klassklyftor som existerar idag. Vi kan inte ”försonas” med de som fortfarande förtrycker oss.

Först och främst måste vi bekämpa förtrycket, sedan kan vi börja diskutera försoning. Men jag tror inte att det är många som vill ”hämnas” på sina förtryckare, de flesta vill nog mest bara leva utan att bli utsatta för förtryck. Och det är väl inte så jävla farligt?

Att älska och att hata sin kropp är två sidor av samma mynt.

Jag tänker på det här med att ”älska sin kropp” som vi kvinnor så ofta blir uppmanade till att göra.

Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag vagudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.

Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.

Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.

Själv har jag ett projekt som bygger på att jag ska ha en mer neutral inställning till min kropps utseende. Jag undviker speglar, jag fokuserar på att använda kroppen och hur den känns snarare än hur den ser ut, jag försöker att inte värdera så jävla mycket hela tiden. Det tror jag är bra, det gör att jag kan få ett mer balanserat synsätt på min kropp. Den behöver inte vara fantastisk, den behöver bara vara, det duger gott för mig.

Folk som går omkring och ”älskar” sig själv, höjer sig själv till skyarna och så vidare, verkar ofta mycket osäkra i mina ögon. Jag tänker att om en accepterar sig själv så är det helt okej att inte vara fantastisk hela tiden, och framförallt behöver en kanske inte höja upp sig själv på det viset.

Sedan är det såklart okej att ha dåligt självförtroende och hantera det på det viset, jag har själv gjort samma många gånger. Det jag vänder mig emot är när det lyfts fram som ett ideal kring hur alla (kvinnor) ska förhålla sig till sin kropp. Att du går omkring och älska ditt utseende gör inte att du har ett sunt förhållningssätt till den, inte alls. Snarare bygger det på samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula. Att älska sin kropp och hata den är två sidor av samma mynt: objektifiering. Det är viktigt att komma ihåg det.

Klarar du inte av pinsamheter kanske inte sex är din grej.

Det är mycket här i världen som kan leda till så kallad pinsam stämning, speciellt om en sysslar med kärlek och sånt. Det kan kännas pinsamt att kolla läget innan sex, det kan kännas pinsamt att ta på sig kondom, det kan kännas pinsamt att prata om relationer och så vidare.

Hur pinsamt en än tycker att allt detta är så är det situationer som uppkommer om en envisas med att ha relationer eller att ligga med folk. På ett eller annat sätt måste en lära sig hantera dessa situationer, annars kommer en att skada de människor en utför dessa aktiviteter med. Om en vägrar prata om relationsproblem för att det är pinsamt eller jobbigt kommer människan som en har en relation med att få mer ansvar för att få det att funka, eller så kommer relationen inte att fungera. Samma sak gäller samtycke vid sex: antingen tar du ansvar för att inte ligga med någon som inte vill eller så hamnar allt ansvar på denne, och då är risken stor att du har sex med någon mot dennes vilja, och det vill du väl inte?

När män vägrar göra saker på grund av att det kan bli pinsamt så sätter de sina egna behov av att slippa bli känslomässigt besvärade framför kvinnan behov av att slippa göra saker mot sin vilja eller slippa utföra arbete för två. Kvinnan får ansvaret för att ta hand om alla pinsamheter i relationen, inleda alla relationssnack och så vidare. Mannen har privilegiet att låtsas som om det inte vore nödvändigt.

Om en inte kan hantera pinsamheter borde en hålla sig borta från situationer där det är nödvändigt att göra det för att inte skada andra, till exempel sex och relationer. Det är faktiskt ingen katastrof att inte få ligga, och om en inte förmår prioritera kvinnors rätt att inte bli utsatta för sex mot sin vilja framför sitt eget behov av ickepinsamhet så borde en kanske inte göra det helt enkelt. Jag tycker inte att det är så konstigt alls.

Det är klart att en kan ställa krav på människor som är sexuellt aktiva att de ska kunna ta ansvar för sånt här.

Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.

Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.

Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.

När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.

Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.

Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”.  Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.

När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.

Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.

Att vara lättprovocerad.

En sån där grej som äldre (och män i andra åldrar också, men främst äldre) män ofta säger till mig är att jag är ”lättretad” och därmed får skylla mig själv för att de ”provocerar” mig eftersom det ju är roligt när jag blir arg eller vad vet jag. Samtidigt verkar de tycka att det är ett problem att jag blir arg, eftersom jag ”förstör stämningen”. Jag får hela skulden för en situation som uppstår på grund av att någon väljer att medvetet provocera mig. Min egen far är en jävla expert på att använda sig av denna vidriga argumentation, något som har varit en tydlig del av hans förtryck av mig under min uppväxt och som har givit mig en stor rädsla för att inte nå fram till människor.

Detta är ett argument jag finner fascinerande. Om det nu är så att en vet att en människa tar illa vid sig av ett visst beteende så borde en väl undvika det i så stor grad som det är möjligt? Varför ska en hålla på och provocera bara för sakens skull? Jag tycker det verkar jättemärkligt. Ändå verkar det av många anses helt jävla legitimt att reta upp människor eftersom en finner det underhållande att de blir förbannade, ledsna och frustrerande. Hur kan en försvara detta moraliskt?

Nu kan en såklart invända att även jag provocerar, och att vi därför är lika goda kålsupare. När jag sysslar med någon form av provokation är det inte för att jag tycker att det är ”kul” att se andra människor bli provocerade utan för att jag vill framföra något. Jag går inte omkring och retar upp folk i onödan utan jag gör saker jag kan stå för, hävdar saker som jag innerligt önskar att folk kunde skita i att bli provocerade över eftersom det är insikter som är viktiga för att lägga av med det förtryck som drabbar mig och en massa andra kvinnor. Vissa verkar dock tänka att alla provokationer är likvärdiga, att det är precis samma sak när jag bli uppretad över att någon utsätter mig för förtryck eller när en man bli uppretad över att någon påpekar att han utsätter en för förtryck. Det kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck.

Givetvis blir jag provocerad av att en person förminskar mig och det förtryck jag blivit utsatt för. Jag har blivit utsatt för förtryck på grund av mitt kön under hela mitt liv, och det är givetvis en känslig fråga för mig. Att förvänta sig att jag ska kunna ta det med en jävla klackspark när någon utsätter mig för mer av samma vara är oerhört empatilöst och bygger på en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle.

Jag antar att det kan vara så att de män som säger sådant inte riktigt själv har erfarenhet av att bli förtryckta och rättmätigt provocerade över detta, alternativt att de har glömt bort eller förträngt hur det är. De tänker sig att allting sitter i offrets känslor, inte i hur situationen faktiskt ser ut. Om de istället kunde försöka förstå vad det är som gör att människor blir provocerade av deras beteende så skulle det vara enklare att undvika det och behandla sina medmänniskor med respekt. Men jag antar att vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa.

IMG_20131216_171314

Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb.

Ibland talas det om så kallad internkritik bland feminister och hur himla viktigt och bra det är. Det är såklart sant, alla rörelser behöver någon form av internkritik och desto mer så en rörelse som i någon mån säger sig företräda kvinnor som grupp eller i alla fall kvinnors intressen. Jag kan dock ofta uppleva att det finns feminister som sätter prestige i att ”kritisera” andra feminister. Dessa personer brukar också tala om att det är viktigt att andra feminister ska ”ta till sig” av deras kritik.

Det är viktigt att kunna ta kritik, men all kritik är inte legitim. Mycket av den kritik jag stöter på är saker som jag inte har någon lust att ta hänsyn till av det enkla skäl att jag tycker att den saknar legitimitet. Det kan vara kritik som går ut på att feminister inte håller god ton, att vi exkluderar män och så vidare. Såsom jag ser på den här typen av kritik är det ingenting som hjälper feminismen som rörelse framåt, utan det handlar om att avväpna feminismen. Jag har givetvis inte något som helst intresse av att ”ta till mig” av kritik som jag uppfattar som illegitim eller rentav skadlig för det feministiska projektet.

Internkritik i mina ögon är kritik som utgår från att det finns ett gemensamt projekt, i feminismens fall att störta patriarkatet, och att försöka hitta vägar för att nå fram till detta mål. Att kritisera de grundläggande utgångspunkterna för projektet, alltså typ att diskutera om det verkligen är så himla viktigt att störta patriarkatet eller om patriarkatet verkligen finns, är INTE internkritik, även om personen som gör det kallar sig feminist. Internkritik är alltså inte en fråga bara om varifrån något kommer utan också karaktären på det som sägs.

Oerhört mycket internkritik är väldigt väldigt viktig för feminismen. Jag tänker främst på kritik som kommit från trans*personer, från rasifierade feminister och feminister med arbetarklassbakgrund, som mycket handlat om hur många feminister med sin normativa syn på världen inte har förmått ha en analys som inkluderar deras verklighet. Denna kritik är väldigt viktig för feminismen som rörelse, ty om vi utgår från en normativ kvinna i våra analyser så kommer vi inte att komma hela vägen fram i vårt projekt.

Om ditt problem med feminismen är att feminister pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta eller liknande så kanske det inte är internkritik du sysslar med, det rör sig snarare om att de generellt ställer dig emot feminism. Det kan en såklart göra, men då har en inte riktigt samma position att kräva att ens kritik ska tas på allvar som feministisk internkritik, utan då är en snarare en ideologisk motståndare till feministiska idéer. Är en det så kan en såklart inte förvänta sig att feminister ska tacka och ta emot när de möts av din kritik.

Ibland känns det som att det i detta debattsamhälle är någon slags helig position att kritisera någonting. Om en kritiserar så är en liksom onåbar, och vi som blir kritiserade kan bara sitta och tacka och ta emot och ta till oss av det som sägs utan att kunna tycka att det faktiskt är jävligt orimligt. Det spelar ingen roll hur kritiken ser ut, det viktiga är att det är kritik och att folk måste kunna ”ta kritik”.

Det känns också som att det i mångt och mycket är patriarkala ideal som styr vilken feministisk internkritik som anses viktig att ta på allvar. När antifeminister börjar snacka om att feminister måste kunna ta kritik från andra feminister, och bara lyfter fram de feminister som driver saker som gynnar deras egen agenda, då borde en kanske fundera på vad det är som är i görningen. Vill dessa personer ha en livskraftig feminism? Har de som mål att störta patriarkatet? Skulle inte tro det. Snarare är de ute efter att försvaga feminismen som rörelse. Frågan kokar ner till vem feminismen är till för. Ska det vara för dessa personer som ständigt sätter igång nya ”debatter” om våra ideologiska utgångspunkter, eller ska det vara för dem som faktiskt vill störta patriarkatet men inte känner sig hemma i den feministiska analys som på flera håll varit dominerande. Vilken kritik är det vi ska lyssna på?

Vi måste ha ett öppet internt debattklimat, men det innebär inte att vi ska göra oss till måltavla för precis all kritik som levereras mot oss. Det finns inget egenvärde i att lyssna på alla röster som har åsikter om oss, och det finns också en stor risk i att vi, om vi gör det, kommer att lyssna mer på de röster som inte delar våra slutmål. För att viss kritik ska kunna tas på allvar och införlivas i den feministiska rörelsen så måste annan kritik stryka på foten. Syftet med internkritik är inte att ha någon debatt för sakens skull, det är att kunna skapa en bättre rörelse. Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb, någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter om oss. Ingen, förutom patriarkatet, tjänar på detta.