Kategori: Feminism

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra mest?

wpid-IMG_20140107_141520.jpgDen här inkluderingsdebatten som pågår lite då och då, den som handlar om att feminismen ska vara ”inkluderande” mot män, den lämnar en så himla dålig eftersmak.

För att vara ”inkluderande” mot män krävs inte sällan att män ska behandlas med silkesvantar. Ingen får uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare och så vidare.

Grejen är den, att månag kvinnor känner ett starkt hat och/eller rädsla för män, vilket beror på att de blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Dessa känslor går inte bara att sudda bort, de finns där och de är lika legitima som mäns känslor av att bli ”utpekade” när en talar om manlighet och mäns förtryck av kvinnor. För mig är det oerhört viktigt att dessa kvinnor har en plats inom feminismen, att de kan komma och prata om dessa upplevelser och känslor utan att bli dömda.

Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.

Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män. Kvinnor blir nedtryckta, trakasserade, tafsade på, våldtagna och slaga av män. Detta beror i sin tur på att vi lever i ett patriarkat.

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest?

Vi pratar om det som finns i våra liv.

Ibland tror människor att feminister ”gör en grej” av att prata om ”vulgära” grejer såsom typ mens, sex, onani och så vidare inför män. De vill att vi ska prata om dessa grejer på våra små syjuntor och inte plåga deras stackars ögon/öron med det hela.

Jag tänker att det finns en stor funktion med att prata om sådant öppet. När jag skriver om sådant så är det ofta för att jag vill dela med mig av kunskap eller få kunskap. Denna kunskap finns ofta inte tillgänglig för mig i andra kanaler än feministiska.

För mig att till exempel tala om menskoppar handlar inte om att göra en poäng av att jag minsann pratar om vad jag vill, utan det handlar om att menskoppen är en pryl som lett till avsevärda förbättringar i mitt liv och därför något jag önskar tala om för att ge andra möjligheten att göra samma. Eftersom det finns så få sammanhang där vi kan tala om dessa frågor och få rimlig information så måste vi skapa våra egna.

För mig, och jag tänker mig för många andra, är det viktigt att kunna prata om mens utan att det ska kännas pinsamt, inte för att bryta något tabu för sakens skull utan för att det är en viktig del av mitt liv. Det är något som händer mig ungefär en gång i månaden och som kan ge upphov till en massa olika obehag. Jag vill inte begränsa de gånger jag kan tala om detta till när män inte är närvarande.

Män inbillar sig ofta att allting handlar om dem. Om någon driver ett samtal kopplar det det till sig egen närvaro. Om de inte uppskattar samtalet antar de att det förs för att ”provocera” dem. Tanken att kvinnor talar om saker som berör dem och intresserar dem slår dem liksom inte. Visst att det kan finnas ett behov av att hävda att ett samtal är okej, att det har rätt att äga rum, men det är klart att saker och ting inte diskuteras om ingen har något intresse i det.

Jag tycker gott att män kan lyssna lite på dessa samtal. Ciskvinnors kroppsliga funktioner har länge varit höjda i dunkel, och det tycker jag är dåligt. Jag tänker mig att många som själva inte har dessa funktioner mår bra av att lyssna på oss tala om saker som är relevanta i våra liv, det kan ju alltid vara bra att veta eftersom det faktiskt är något som rör ganska många. Jag tycker att det är lämpligt att ibland ta ett steg tillbaks och lyssna lite, ta in kunskap som är av intresse för någon annan.

Flash: personer med kuk kan också ta ansvar!!!

Jag twittrade lite om det här med hur folk behandlar frågan om risker vid abort:

När folk säger att aborter inte är riskfyllda räknar de uppenbarligen inte med risken för att må dåligt eller få oförutsedda kostnader. Upprörande när folk menar att den enda risken med abort är att fertiliteten försämras. Uppenbart att de ser kvinnor som avelsdjur. Att genomgå en abort gör att många mår mycket dåligt en lång tid efteråt. Detta anser jag vara en risk värd att ta med i beräkningen. Det stämmer förvisso att graviditet är med riskfyllt, men kondom/ickebarnalstrande sex måste nog ändå anses vara det minst problematiska. När folk menar på att riskerna vid graviditet och abort är de som ska mätas emot varandra har de räknat bort mannens ansvar. Jag förespråkar ickebarnalstrande sex, inte graviditet.

Abort är ett ingrepp som leder till en massa onödigt lidande och dessutom inte alltid lyckas. Det stämmer att det är viktigt att vi ha fri abort, men det är fortfarande önskvärt att det äger rum så få aborter som möjligt OCH så få oönskade födslar som möjligt. Hur löser vi detta? Jo, genom att minska antalet oönskade graviditeter ~*geni*~.

Antalet oönskade gravidteter minskar förslagsvis genom att vi har mindra barnalstrande sex och bli bättre på att skydda oss. Då även p-piller och liknande är ett mycket riskfyllt preventivmedel att använda föreslår jag att vi kollar lite på dessa två alternativ som kräver att personer med kuk tar lite (alltså verkligen mycket mycket lite) ansvar:

  1. Kondom. Jättebra preventivmedel som funkar för de flesta och skyddar mot såväl graviditet som könssjukdomar. Fantastiskt va! Jag föreslår att människor med kuk börjar ställa sig lite mer positivt till att använda dessa eftersom det är en ganska dryg grej att prioritera ens egen rätt att ”inte äta kola med papper på” framför deras partners rätt att slippa oroa sig för gravidtet och könssjukdomar eller behöva genomgå en abort. Att använda kondom är för de allra flesta (undtantaget latexallergiker tänker jag) mindre riskfyllt än att genomgå såväl abort som graviditet.
  2. Ickebarnalstrande sex. För den som inte kan använda abort så är alternativet ickebarnalstrande sex jättebra. I detta ingår till exempel säkra perioder, ickeomslutande sex, att inte komma i någons underliv och så vidare. Petting, oralsex och liknande är, hör och häpna, också sex! En behöver inte placera sin sperma i någons underliv för att det ska räknas. GU VA BRA!!!!

Oj oj oj vilken grej! Nu kan vi plötsligt ha en massa sex utan att någon (eller fler än väldigt få i alla fall) vare sig behöver genomföra en abort eller en oönskad graviditet! VILKEN GREJ! Ja jag säger då det att ingen KOMMIT PÅ DETTA FÖRUT?!?!? Att personer med kuk envisats med att syssla med en massa barnalstrande sex och lägga över ansvaret på personer med livmoder, så de har behövt genomgå otrevliga och riskfyllda aborter och gravidteteter HELT I ONÖDAN!!! Men nu behöver vi ju inte ha det så längre!

Nå, allvarligt talat så tycker jag att det är oerhört upprörande att människor låtsas som om de två alternativ som står emot varandra är ofrivillig födsel och abort. SÅ ÄR DET INTE!!! Personer med kuk kan TA ANSVAR FÖR VAR DE LÄGGER SIN SPERMA! Jag veeeet att det är ovant att tänka att dessa människor skulle ha något slags ansvar för vad de sysslar med men bara försök nu. Upprepa för dig själv: ”även personer med kuk har ansvar”. Skriv det på ett papper, tatuera in det eller vad som helst så att det sjunker in riktigt ordentligt, så vi kan slippa alla dessa kostsamma, smärtsamma och onödiga aborter och ofrivilliga graviditeter.

Feminism och kärlek.

Zettermark har skrivit bra om det här med feminism och kärlek. Feminismen som ett sätt att skapa förutsättningar för kärlek, genom att sopa undan förtryck:

Tänk att få bli sedd, inte genom ett filter av förväntningar på hur ditt kön ska bete sig, utan för den du är. Tänk att kunna samtala med någon som accepterar att dina referensramar, på grund av en radikalt annorlunda uppväxt och andra erfarenheter, är just annorlunda men inte fel för det, utan värdefulla perspektiv på världen – särskilt för den som växt upp med att hans perspektiv alltid gäller. Tänk att våga lita på att de känslor du uttrycker respekteras och bemöts. Tänk att få det utrymme för reflektion, umgänge med andra och ensamhet du behöver, när svartsjuka och ägandeskap slutar vara en drivkraft. Tänk att våga njuta utan skuld över att ta för mycket plats, utan prestationskrav kopplade till ditt kön. Tänk att få älska, utan att utöva eller utsättas för, orättvis och osynlig makt.

Detta är onekligen en idé jag delar. Jag ser feminism som ett sätt för mig att komma förbi en massa invanda föreställningar, förväntningar och förtryck och istället mötas som människor. Kasta av sig den patriarkala masken, träda utanför konsrollerna och så vidare. Jag säger inte att detta är något jag lyckats med, men det är ett mål jag strävar efter i mina relationer.

Jag vill dock tillägga en sak, inte för att jag tror att Zettermark inte håller med utan för att jag tycker att det är viktigt att understryka,, då det lätt glöms bort (även av mig själv); detta handlar om all slags kärlek. Det handlar om kärleken till vänner lika mycket som kärleken till en partner.

En typiskt patriarkal idé är att den romantiska kärleken står över andra former av kärlek. Att den är viktigare att jobba på, att hålla ihop, än till exempel en vänskapsrelation. För mig är det relevant att omkullkasta denna värdering och se kärleken till mina vänner som minst lika betydelsefull.

När en talar om jämställda relationer är det lätt att en återigen hamnar i den här patriarkala föreställningen om den romantiska relationens företräde. Det handlar plötsligt om att kasta masken i just den givna relationen, vars ramar ju är definierade av patriarkatet. Det handlar om att uppnå genuin kommunikation och jämställdhet inom ramen för en konstruktion som är baserad på spel och ojämställdhet. Det hela är såklart dömt att misslyckas.

Jämställda kärleksrelationer är relevant att tala om, då det är ett område där många kvinnor utsätts för ett mycket konkret förtryck och utsugning, men det är viktigt att inte glömma hur vi konstruerar relationer överlag också. Vad vi gör för gränsdragningar, inom vilka områden vi arbetar med vilka frågor.

Alla stackars män som blir lurade av lömska kvinnor.

Jag tänker apropå det inlägg jag skrev tidigare om juridisk/ekonomisk abort. I sammanhanget så talas det ofta om att män blivit ”lurade” av kvinnor.

Jag tänker att att ”lura” någon är att överlagt planera att göra sig gravid mot den andras vilja. Alltså att ljuga om att en använder p-piller, att förstöra kondomen eller liknande. Jag antar att detta händer då och då, men jag tror verkligen inte att det är särskilt vanligt. Det finns ju någon slags utbredd idé om att kvinnor i allmänhet ägnar sig åt en jävla massa bedrägerier som män är intet ont anande offer för, vilket inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Idén om att det skulle vara ett utbrett problem att kvinnor aktivt lurar män att göra dem gravida känns långsökt, snarare handlar det om en kombination av dålig kommunikation och manlig ansvarslöshet.

Jag gissar på att ett betydligt vanligare scenario är att män helt enkelt inte räknar med risken för gravidtet, eftersom de inte har lärt sig att räkna med den risken, eftersom de traditionellt inte anses ha ansvaret för att undvika denna situation. Der räknar med att kvinnan tar ansvar för att det inte blir något barnafödande, alltså tar preventivmedel eller gör en abort, och känner sig lurade om hon väljer att inte göra det. I det samhälleliga könskontraktet ingår att kvinnor ska ta ansvar för att det inte blir barn under så kallat ”fel” omständigheter (det vill säga omständigheter män inte godkänner), och män känner sig bedragna när detta inte upplevs.

Jag kan också tänka mig att det finns någon slags informell överenskommelse om att det blir abort om en gravidtet äger rum, men att kvinnan sedan av olika skäl inte känner för att göra eller kan göra en abort. Då kanske mannen känner sig lurad, för att det trots allt var något som sades. Inte heller här kan jag känna särskilt mycket empati, en person som tycker att det är rimligt att låta sin partner genomgå ett riskfyllt ingrepp för en risk som tas gemensamt och sedan blir arg när partnern inte kan göra detta känns såväl väldigt naiv som omoralisk.

Det känns som att män är ganska inkörda i att tänka att deras handlingar inte har några konsekvenser, och därför blir det ett jävla liv när de får det. När en man upplever att han inte har något att ”säga till om”, trots att det har funnits många tillfällen där han har kunnat sätta stopp och ta mer ansvar för att det inte ska uppstå en situation där han faktiskt inte har något att säga till om.

När en man väl hamnar i en liknande situation så anses det vara oerhört synd om honom. Diskrepansen mellan hur dessa män, som troligen haft många chanser att minimera risken för det inträffade, blir behandlade och hur kvinnor som till exempel utsätts för våldtäkt blir behandlade är hisnande. Det är uppenbart vem det är som anses ha ansvar för sina handlingar och vem som inte har det.

Det är ett privilegium att känna välja att inte vara så beräknande och ansvarstagande, att kunna göra vad som känns bäst för stunden. Men sanningen är att livet kommer med risker, och detta gäller även för män. De ska inte kunna förhandla sig bort från dessa risker med misogyna myter om hur kvinnor ”är” eller självömkan.

Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

Jag får mycket frågor om det här med barnfödarstrejk, sterilisering och så vidare, så jag tänkte att jag skulle ta och reda ut lite grejer.

Min plan är alltså som följer: vid 25 års ålder vill jag sterilisera mig. Det är ungefär 2,5 år kvar tills dess. Möjligheten finns såklart att jag kommer ångra mig, detta är jag helt medveten om så det är ingenting någon behöver påpeka. Detta är hur som helst vad jag känner och tänker nu, och jag anser att dessa tankar bör tas på allvar oavsett framtida beslut jag gör.

Anledningen till att jag använder begreppet strejk är för att understryka hur det rör sig om en produktion som är nödvändig för samhället. Så som jag ser på det hela så utnyttjar samhället den reproduktiva förmågan, och detta är något som kvinnor straffas för. Kvinnor får lägre löner, mindre pension och så vidare för att vi utför en massa gratisarbete. Jag tycker inte att detta är en rimlig situation, och därför tänker jag inte klämma fram någon unge. Det är dock inte en strejk i bemärkelsen att den har ett slut, då en sterilisering är omöjlig att ångra. Jag ser steriliseringen som ett praktiskt beslut för att försäkra mig om att strejken  inte upphör innan kraven är tillgodosedda. Det är såklart också fullt möjligt att strejka utan att sterilisera sig, och detta är något som jag önskar att fler kvinnor gjorde. Jag tror också att det finns många som gör det utan att ha konkretiserat det i dessa termer. Kvinnor som inser att barnafödande skulle innebära en stor förlust för dem, men som kanske inte inser att det inte skulle behöva göra det i ett jämställt samhälle. Kvinnor som tagit ett personligt beslut, men inte formulerat det i politiska termer. Jag önskar att dessa kvinnor politiserade sitt beslut.

Jag vill inte skaffa barn under rådanade samhällsförhållanden. Det rör sig alltså inte om att jag ”offrar” något för en politisk frågas skull, det är ett väl avvägt beslut utifrån de förutsättningar som råder. Idag så är barnafödande en ingång till förtryck och ofrihet, och det är ingenting jag har någon lust att vara med om. Jag kan inte välja att se det hela på något annat vis, för det handlar inte om hur en ser på saken utan om hur det ligger till. Sedan kan människor fatta olika beslut utifrån dessa förutsättningar, men detta är mitt beslut, utifrån de prioriteringar jag vill göra i mitt liv.

Vissa undrar om jag inte tror att jag kan komma att ångra mig. Det kan säkert hända, men faktum är att en kan ångra sig även om en skaffar barn. Och även om en inte ångrar sig rent konkret, så finns det säkert en massa saker som en önskar att en hade kunnat göra men som ett barn omöjliggör. Jag tror genuint att mitt liv kommer att bli sämre om jag skaffar ett barn. Jag tror inte att jag kommer ”ångra” att jag gjort det, men jag tror att jag kommer att vara olycklig på grund av de begränsningar det kommer leda till. Det är inte barnet i sig jag räds, det är det samhälle som straffar kvinnor som skaffar barn. Detta är en sorg hos mig, för jag tycker väldigt mycket om barn, men jag tycker inte om de samhälleliga förhållanden som råder kring barnafödandet.

Det är således inte min feministiska ideologi som tvingar mig till detta beslut, utan det är den patriarkala verkligheten. Den verklighet som gör att en måste offra mycket för barnafödandet. Om denna verklighet förändras är det möjligt att jag fattar ett annat beslut, men så som det ser ut nu tror jag inte att det kommer inträffa under tiden jag är fertil.

Vissa ser det som öndigt att sterilisera sig på grund av risken för att ångra sig. För mig är detta själva poängen. Jag vill inte sitta i en situation där jag tänker att jag kanske ändå borde. Jag är medveten om att pressen på mig kommer att öka med stigande ålder, och att risken därför är stor att jag kommer på andra tankar. Jag vet också att risken för en oförutsedd graviditet är stor, och att jag inte kan lova mig själv att jag skulle kunna förmå mig att göra en abort. En sterilisering är således ett löfte till mig själv. Jag ser inget skäl till att lita mindre på mina känslor och tankar nu än de jag eventuellt kan tänkas känna om 5-15 år.

Från er som känner er manade att tala om för mig att jag skulle vara en bra mor eller liknande ber jag om tystnad. Detta handlar inte om att jag misstror min förmåga att ta hand om ett barn mer än jag misstror någon annans förmåga, det handlar om att jag önskar göra andra saker med mitt liv. Jag önskar jobba för att förändra samhället, och jag tror att jag gör detta effektivast genom att lägga min energi på annat än att ta hand om barn. De som hävdar att antifeminister glädjs över mitt beslut kan trösta er med att de som eventuellt gör det har fel; jag kommer kunna uträtta mer för den feministiska kampen som barnfri än som mor. Det är min fasta övertygelse.

Ni som predikar barnafödandets frälsning, ni som menar att en bara ångrar de barn en inte fött, ber jag också om tystnad. Även om ni säger er respektera mitt beslut så reproducerar ni barnafödarideologin. Ideologin som säger att ett barn är något så vackert att det omkullkastar alla tankar en kan ha om hur en vill leva sitt liv, ideologin som säger att det är något så magiskt att en aldrig kan önska annorlunda, ideologin som säger att den som inte har det aldrig kan nå tillräcklig insikt i hur det är att ha det. Jag förkastar denna ideologi. Jag är en människa som inte definieras efter mina reproduktiva förmågor, och jag anser inte att det finns något magiskt i barnafödandet som upphäver livet omkring eller det samhälle vi lever i. Hur stark min krälek till ett barn än skulle kunna vara så gör inte det förtrycket jag skulle utsätas för mindre sant. Det finns inga känslor som kan upphäva patriarkatet, även om jag kanske för en stund skulle kunna glömma det.

Om juridisk abort och rättvisa.

Lemoine har skrivit om det här med juridisk abort, en fråga som varit ganska omdiskuterad på senaste tiden:

1. Ett argument som används av exempelvis Charlotte Dyremose, Jämställdhetsordförande för Konservative, men även många fler: Mannen är i sin fulla rätt att skydda sig medelst kondom alternativt hålla kuken i byxorna, och annars får han stå sitt kast.

Det här argumentet kan enligt mig ALDRIG användas om män om man samtidigt vill värna rätten till fri abort för kvinnor. För kvinnor är likaledes i sin fulla rätt att använda exempelvis p-piller och annars kan hon hålla byxorna på. Ett argument som dessutom ofta används av abortmotståndare, vill jag tillägga. (Innan ni börjar ropa om våldtäkt vill jag påpeka att jag skrev ”fri abort”).

Argumentet som bemöts här är ett jag själv brukar framföra:

wpid-IMG_20140103_173904.jpgJag tänker såhär; personer med livmoder och personer med kuk har olika förutsättningar vid ett samlag och graviditet. Personen med kuk har bara något att säga till om fram till dess att personen med livmoder eventuellt blir befruktad, sedan är det hens beslut vad som ska göras av barnet. Detta handlar om rätten till den egna kroppen, eftersom barnet bärs i livmodern. I en situation där barn inte bars i livmödrar hade en absolut kunnat tänka sig att rätten skulle vara lika (hint hint automatiserat barnafödande), men den situationen har vi inte idag hur mycket jag än önskar att det vore så.

Att en person med livmoder kan göra en medicinsk abort innebär inte nödvändigtvis att en person med kuk ska kunna göra en juridisk eller ”ekonomisk” sådan. Jag tänker att en få fatta sina beslut så långt som biologin tillåter det, men att tillåta juridisk abort bara för att det ska vara ”rättvist” tycker jag är ett ganska konstigt skäl. ”Rättvist” enligt vilka premisser då? I mina ögon låter det inte särskitl rättvist att en person får ta hela ansvaret för en situation som förhoppningsvis skapats gemensamt för att hen har den sista chansen att välja bort barnet.

Problemet med medicinsk abort är att det är en riskfyllt ingrepp, det är något som kan skada en människas psykiska hälsa och reproduktiva förmåga. Att säga åt människor att de ”bara” kan välja att göra en abort tyder på en ganska dålig kunskap om hur situationen ser ut. Det är inte alltid möjligt att göra en abort, och det är alltid förenat med risker. Om personen med kuk bara kan lämna sitt juridiska ansvar så dumpas hela situationen i knät på den med livmoder.

Graviditeter sker, ofta för att preventivmedel inte fungerar eller för att det tagits ett mer eller mindre gemensamt beslut om att inte använda sådana. Jag skulle också säga att det ofta finns en press på kvinnor att inte kräva skydd eftersom det anses vara otrevligt för män. Eller så handlar det om vårdslöshet, något som båda parter också kan anses vara skyldiga för. Om en sådan situation uppstår och personen med livmorder väljer att inte genomgå en abort, för att hen har rätt att bestämma över sin egen kropp, så anser jag att ansvaret ska delas. Visst att sista valet ligger hos den som bär på barnet, men det finns en mängd val och risker innan som leder fram till den situationen, och om dessa är en två. Det är inte rimligt att hela ansvaret plötsligt ska ligga hos personen med livmoder bara för att det är hen som teoretiskt skulle ha kunnat välja bort situationen sista gången.

I mina ögon är det som kommer ske om juridisk abort tillåts att den sneda fördelningen i makt över reproduktionen till mäns fördel kommer att bli ännu skevare. Män kommer att kunna avsäga sig sitt juridiska ansvar över en situation de själv har varit ytterst delaktiga, kanske rentav pådrivande, i att skapa, bara för att kvinnor teoretiskt sätt har möjligheten att göra abort. Återigen vänds kvinnors reproduktiva förmågor emot oss.

Radikalfeminismen lever och frodas.

När vissa pratar så låter det som att radikalfeminismen är passé, död och begraven och så vidare. Detta är inte sant. Snarare är radikalfeminismen såpass inpräntad i det feministiska medvetenandet och den feministiska analysen att folk inte längre kallar sig radikalfeminister.

Radikalfeminismen var en motreaktion på feminismen som förklarade kvinnors underordning med kapitalistisk exploatering. Radikalfeministerna menade att patriarkatet inte enbart är ett resultat av kapitalismen, utan att det är en fristående struktur. Detta är i princip accepterat som en av grundpelarna i feministiskt tänkande.

Radikalfeminismen har utsatts för en massa kritik från en mängd olika håll. Viss kritik har varit liberal och gått ut på att radikalfeminismen är konservativ, sexnegativ och liknande trams. Detta ska dock inte blandas ihop med den kritik som går ut på att radikalfeminister utgår från en väldigt normativ idé om vad en kvinna är, kan vara biologisktisk och så vidare. Detta är mycket relevant kritik som radikalfeminister måste ta till sig, men som jag skrivit om här så är det inte på något vis oförenligt med en radikalfeministisk analys.

Det har alltså dykt upp en del kritik mot radikalfeminismen, där väldigt mycket är rimlig. Detta gör dock inte att radikalfeminismen försvunnit, snarare leder kritiken till en utveckling i feministiska perspektiv över huvud taget. Det är så internkritik fungerar. Det handlar inte om ett förkastande rakt av, det handlar om en utveckling av perspektiv där en tar det som är bra och arbetar vidare med det, men skalar bort det som lett till problem.

Det blir problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång. För många kan kritiken se förvillande lika ut, och antifeminister har också en tendens att ta till sig av internkritikens språk för att göra sig mer hörda (ungefär som när borgare lyfter fram vänstertexter som berör vänsterns rasism, klassförakt eller liknande, som om de var bättre själva). Det är viktigt att tänka på avsändaren. Om avsändaren är någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang, då är det värt att ta på allvar, men om det är någon person som aldrig gjort något för feminismen så kanske det är mindre seriöst. Det finns många människor jag respekterar djupt som kritiserar radikalfeminism, som jag har lärt mig väldigt mycket av, men det finns också de som bara slänger sig med ordet utan att ha någon jävla aning om vad det betyder.

En av Sveriges största folkrörelser, kvinnojoursrörelsen, vilar delvis på en radikalfeministisk ideologisk grund (framförallt ROKS brukar väl sägas stå för detta). Det innebär inte att alla som engagerar sig där är radikalfeminister, men det innebär att radikalfeminismen fortfarande har en stark ställning inom feminismen i Sverige, även om det ofta kan verka annorlunda eftersom folk använder ordet radikalfeminism lite hur som helst och klagar så det står härliga till, utan att ha en aning om vad fan de kritiserar för något.

Jag förväntar mig förvisso inget mer av antifeminister, men jag förväntar mig att uttalade feminister ska förstå vad det är för strömningar det talar om innan de sätter igång med kritiken. Troligen bär de själva runt på en och annan radikalfeministisk idé. Sedna tycker jag att det är viktigt att kritisera, men då ska en veta vad det är en kritiserar också. Utan den insikten är internkritik inte bara meningslös utan rentav skadlig.

En man utan Kuk kan också våldta.

Det finns vissa som hyser olika slags hämndfantasier som våldtäktsmän. Typ att de ska kastreras och så vidare.

Förutom att det såklart är vidrigt med kroppsstraff, så tycker jag det är en så märklig och, vill jag hävda, patriarkal syn på vad en våldtäkt är som menifesteras här. Allting handlar väldigt mycket om Kukar. Det handlar om att en Kuk otillåtet tränger sig in i en kroppsöppning, och då blir det såklart rationellt att vilja klippa av Kuken eftersom det är den som är ”vapnet”. Kuken får stå symbol för maskuliniteten.

Men våldtäkt handlar inte om penetration, det handlar om makt. Det handlar om att ta en annans kropps och göra den till sin, använda den på det sätt som behagar. Det handlar om att göra det på ett sexuellt sätt, där människan utnyttjas som en könsvarelse, reduceras till denna.

Att sätta ett så stort fokus på Kuken är ett biologistiskt och cissexistiskt sätt att se på mäns makt. Det sitter inte i deras könsorgan, det sitter i hur manlighet konstrueras i det här samhället. Hur maskulinitet handlar om makt, och i hög grad om sexuell makt över kvinnor.

Kuken har fått stå som symbol för maskuliniteten, och den är en viktig symbol i patriarkatet som vi måste diskutera, men maskuliniteten utgörs fortfarande inte av Kuken. Kuken är i sig inte ett bättre vapen än någon annan kroppsdel, det är bara den symbolik vi utrustat den med som utgör faran.

Även en kastrerad man kan utöva maskulinitet, ta sig makt över kvinnor och använda dem som sexobjekt. Att tro att det handlar om Kuken som sådan är i sig en patriarkal konstruktion. Vi måste istället se på det samhälle som ger Kuken så stor makt, som gör att det är just penetrationen som anses vara det stora hotet mot kvinnor.