Kategori: Relationer

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män.

Jag hamnade i en diskussion om det här med mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män. Det finns ju en idé om att män ofta inte vågar anmäla eftersom de tycker att det är skamfullt att ha blivit slagen av en kvinna. Denna tanke dryftas ofta när mäns våldsamhet tas upp.

Det finns omfattande statistik som pekar på att kvinnor är mycket mer våldsutsatta i nära relationer än män. Det finns också forskning som visar på att män i högre grad inleder våld och att deras våld har en mer kontrollerande karaktär. För kvinnor innebär våld en förlust av kontroll, medan män gärna använder våld som ett sätt att kontrollera sin omgivning och att ”lösa” problem. Det finns däremot ingen forskning som tyder på att det skulle finnas ett särskilt stort mörkertal när det gäller män.

Givetvis är mörkertalet stort generellt när det kommer till våld i nära relationer, eftersom det är skamfullt att bli utsatt för våld i en nära relation, men att det skulle finnas någon specifik könad faktor som gör att män mer sällan anmäler saknas det stöd för. En kan såklart fortsätta spekulera, men en ska veta att dessa spekulationer är just spekulationer. Vad som däremot inte är spekulationer utan något det finns gott vetenskapligt stöd för är att kvinnor är mer våldsutsatta i nära relationer och att män är det som utför den absoluta parparten av våldet.

En hör diverse skräckexempel från när människor utgått från att män varit förövare när de i själva verket varit offer. Jag tänker att det inte är så konstigt eftersom män i merparten av alla fall är just förövare. Att vara ”fördomsfri” i dessa frågor är närmast korkat, då det är ”fördomar” med väldigt mycket underlag. När en pratar om att folk kan hamna i kläm på grund av detta bör en också ta hänsyn till vilka som skulle hamna i kläm annars. Vad skulle hända om polisen vid varje ”lägenhetsbråk” kom in och ba ”det är aldrig ens fel att två träter, vem är det som är offret här egentligen?” trots att vi VET att det i merparten av alla fall är mannen som är förövaren.

Anledningen till att det finns så många kvinnojourer är för att kvinnor har insett att mäns våld utgör ett hot mot vår säkerhet och att vi i stort är rättslösa i denna fråga. Det vill säga att det inte finns något skydd från samhället att förlita sig på. Kvinnor har insett att om något ska göras åt detta får vi göra det själva. Kvinnojourer var inget som gavs oss från ovan, det är ett tungt arbete som kvinnor drivit och fortfarande driver ideellt. Även om det nu finns ett visst ekonomiskt stöd till denna verksamhet så utgör det inte någon grund. Helt enkelt: denna verksamhet är sprungen ur en mycket konkret och påtaglig verklighet där kvinnor riskerar att utsättas för våld.

Den man som känner att det finns ett behov av en mansjour kan ju gott starta en, men detta görs i ganska liten utsträckning helt enkelt eftersom behovet saknas. Män som grupp är inte utsatta i egenskap av sitt kön. Individuella män kan utsättas, men de är inte utsatta för att de är män. Därför blir konceptet ”mansjour” meningslöst, eftersom det inte bygger på en gemensam erfarenhet av att vara utsatt för strukturellt våld i egenskap av man, och i synnerhet inte från kvinnor.

Det stör mig att människor som annars älskar ”vetenskap” och ”statistik” så lätt avfärdar den när den visar på att män är betydligt mycket mer benägna att använda våld än kvinnor. Samma människor som gladeligen omfamnar högst bristfälliga studier som visar på minimala skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, och extrapolerar fritt utifrån detta. Hur kan det komma sig? Kanske kan det vara så att folk väljer sin inställning till vetenskap efter vad som passar deras agenda för tillfället?

För den som undrar över källor till detta inlägg så läser jag en kurs i kvinnofridskunskap nu, där vi har läst en rapport från SKL som heter Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, samt en bok som heter Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar.

Varför straffar jag mig själv?

varförstraffarjagmigsjälvJag har tänkt en del på det här med självbestraffning, i synnerhet i relationer. Att förneka sig själv saker en begär, eller att förneka sig rätten att ens begära.

En avgörande grej för mig i de relationer jag har haft har varit att jag inte vågat drömma om något bättre. När jag har varit i utsugande relationer så har jag liksom tänkt att det är vad jag förtjänar, och framförallt att det är det bästa jag kommer kunna få. När det dyker upp något bättre som verkar som ett reellt alternativ så förnekar jag mig det, helt enkelt för att jag inte vågar.

Det gör ont att definiera sina behov och det är läskigt. Det är läskigt för så fort en har definierat sina begär och behov så blir en medveten om när de förnekas en. Att ställa in sina drömmar på saker och ting som en ändå tänker sig att en kan få gör att denna besvikelse inte uppstår.

Något av det viktigaste feminismen har gjort för mig är att ge mig kraft och styrka att våga tänka tanken att en annan tillvaro är möjlig, och våga begära just denna tillvaro. Jag tänker att detta är något som generellt förvägrats mig som kvinna. Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män, de ska anpassa sig efter mäns vilja för att locka en man till att fylla deras liv med mening.

När jag var i relationer med män så var jag mycket medveten om att dessa relationer skadade mig och hur. Jag tror att en avgörande faktor till att jag inte tog steget och lämnade dessa relationer var att jag helt enkelt inte trodde att jag kunde få något annat, något bättre. Jag insåg att det jag hade i dessa relationer inte var något värt, men jag var nog rädd att ta ansvar för min egen existens och mina misslyckanden.

På ett sätt är kvinnorollen ganska bekväm – att vara förpassad till att vara ett bihang till mannen och att kräla i återupprepning och upprätthållande är utmattande och tråkigt, men det är också förutsägbart och tryggt. När en har lärt sig att detta är ens lott i livet så är det lätt att fastna där istället för att försöka ta sig ut.

Att ha någon slags frihet att själv bestämma över sitt eget liv och att leva för sig själv är skrämmande, speciellt då denna ”frihet” ofta är väldigt kringskuren i praktiken. Jag tror att jag själv har valt att stanna kvar i destruktiva och ofria situationer just på grund av denna rädslan. Jag har varit rädd för att fucka upp, för att ta chanser och misslyckas. För att formulera begär som jag inte kan få tillgodosedda. För att över huvud taget hoppas på något bättre och bli besviken.

Och därför är det så jävla skrämmande att försöka ha relationer där en inte blir uttråkad och utsugen. Att begära någon form av ömsesidighet. Tänk om det inte går. I så fall kommer det inte att gå att förtränga insikten om hur oduglig den nuvarande situationen är. I så fall kommer det inte finnas något annat alternativ än att fortsätta sträva och bli besviken, eller att resignera och förbittras.

Internaliserat kvinnohat.

Det blir tydligt när jag försöker ha en någorlunda rimlig relation med någon vilka enorma mängder kvinnohat jag har internaliserat. Jag känner djup skam över så många relationsbeteenden som jag sett som ”kvinnliga”. Till exempel; att ta mycket ansvar och ”gå upp” i relationen, vilket jag förknippar med att vara osjälvständig, beroende och att gå in i en klassisk kvinnoroll där en ger en massa. Att vara ”svag” och typ gråta eller behöva stöd och/eller närhet.

Detta är barriärer jag måste övervinna för att kunna leva i nära relationer med andra, och det är verkligen inte enkelt. Det är liksom en skam som sitter så oerhört jävla djupt och har format hela min självbild. Det gör det svårt att ha något slags rimligt förhållningssätt till de här grejerna. Det är ju inte alltid positiva beteendemönster det rör sig om, men om en går omkring och är uppfylld av skuld inför något så går det liksom inte att arbeta med på ett konstruktivt sätt.

Samtidigt ger motsatta beteenden mig en känsla av skuld, eftersom jag ändå tänker att det är min ”plats” att göra på det sätt jag lärt mig. Det har varit min plats, men det har varit en plats som är lägre. Och det är ju så kvinnor behandlas i samhället i stort; de har en plats som på sätt och vis upp upphöjd, samtidigt som den ständigt nedvärderas. Det är liksom en viktig del av samhällsbygget, men det är ändå lägre och skapat för den som har mindre individuellt att bidra med. Det är skapat för den som är dömd att kräla i återupprepning och upprätthållande.

Det ultimata vore ju att kunna ha plats för båda två. Att ha plats för att både bry sig om andra och bejaka de förmågorna men också att vara en individ och att få omsorg. Det är dock en balansgång som inte faller sig naturlig. Jag känner hela tiden att jag måste göra olika saker, visa omsorg och så vidare, för att ha något slags existensberättigande i en relation. Samtidigt känner jag skam för att ju uppfattar detta som min ”plats”. Helt enkelt; jag uppfattar att detta är min ”plats” eftersom jag är kvinna, samtidigt som jag skäms över att jag är kvinna och därmed förvisad till den här platsen. Jag känner skam inför hela min existens.

Varför kan jag inte bara…

201502021016-2Hittade lite dagboksanteckningar från mina första erfarenheter med män för ett tag sedan. Det var väldigt mycket ”varför kan jag inte bara…”. Jag hatade mig själv så djupt för att jag inte var oberörd och oberoende som jag uppfattade dem.

Att förstå varför jag inte bara kunde var en av de första och viktigaste feministiska insikterna jag hade. Det fyllde mig med så mycket styrka att förstå att det handlar om dynamik, om över- och underordning och om makt. Att det inte bara var en fråga om hur jag ”var”, utan om hur jag skapades i relation till dem. Om hur de skapade mig, om hur de satte mig i en position där jag inte hade så mycket val.

Jämställdhetsarbete i relationer.

wpid-img_20150130_103350.jpgApropå mitt senaste inlägg så ritade jag denna. Såhär uppfattar jag att mycket så kallat jämställdhetsarbete i relationer går till. Det är något som faller på kvinnan, dels för att det ligger i hennes intresse men också för att relationsarbete generellt faller på kvinnors lott att utföra.

Jämställdhetsarbete är en slags relationsarbete. Det är viktigt att förstå detta. Ofta förstås jämställdhetsarbetet som ett slags bonusarbete eller ett specialintresse, något en gör mer av princip än för att det faktiskt behövs. Då har en en begränsad förståelse för vad det kan innebära för en relation att inte utföra jämställdhetsarbete. Detta är lika mycket som allt annat relationsarbete något som behöver utföras för att en relation ska fungera bra för båda parter.

Något som kan göra jämställdhetsarbete än mer smärtsamt än vanligt relationsarbete är att en tvingas konfronteras med sin partners ovilja att delta i projektet, vilket såklart är väldigt nedslående att inse om någon som säger sig älska en. Kanske tänker en: ”om han nu älskar mig, varför vill han inte hjälpa till och befria mig från dessa bojor”. Det blir på något sätt det ultimata beviset på att en i hans ögon inte främst är en hel människa utan en kvinna. Om han hade älskat en som människa hade han såklart velat att en skulle befrias från det ok det innebär att vara förtryckt som kvinna, men han visar att det inte är så han känner genom att inte engagera sig i jämställdhetsarbetet.

Många män verkar tycka att deras del i jämställdhetsarbete ska var att lyssna på var kvinnan säger och lyda. De funderar inte på hur deras egen position också är könad, att jämställdhetsarbete även kräver att de ska rannsaka och förstå sig själva.

Hur god feminist en än är så är det omöjligt att sätta sig in i en position en själv inte befinner sig i till fullo. Jag har inte förstå hur det känns att vara man, så jag kan inte ge honom någon vägledning. Det kräver eget emotionellt arbete för att kunna göra det.

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

wpid-img_20150130_114057.jpgJämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Intressekonflikter i relationer.

På sista tiden har jag börjat förstå många relationsproblem i termer av intressekonflikter. Typ i relationer där jag hela tiden försökt prata om problem och komma till lösningar, men där jag inte nått fram. Innan tolkade jag detta som att jag inte var tydlig nog eller liknande, men nu tänker jag snarare att det handlar om att mina partners inte har haft samma intresse som jag i relationen.

Jag har velat mötas på några slags jämlika premisser och kunna ha ärlighet och gemenskap, medan de snarare strävat efter att upprätthålla ojämlikheten och därmed sitt maktövertag. Det har helt enkelt varit mer bekvämt för dem att inte möta mig, de har inte velat förstå mig för det har inte legat i deras intresse.

Och det kan en ju förstå – klart som fan det är soft att ha en ständig källa till bekräftelse som en håller på halster. Om de hade eftersträvat jämlikhet i relationen hade det ju gjort att de behövde ge mer själva, och det hade ju varit en förlust. Genom att upprätthålla maktobalans ser de till att han någon som ständigt bekräftar dem och anpassar sig efter dem närvarande.

Samtidigt så förlorar en saker på att upprätthålla detta maktspel, ärlighet och kärlek till exempel. För så länge den här maktobalansen finns så kan en inte ha rak kommunikation eller tillit i relationen. Detta måste ju vara en förlust även för dessa män, men jag tänker mig att det är för obehagligt för dem att göra avkall på det maktanspråk det skulle innebära.

Jag tänker mig att det finns män som skulle vara villiga att göra avkall på maktanspråk och mötas, men att det är ovanligt och bygger på deras goda vilja. Jag tänker också att de skulle kunna ta tillbaks detta om de ville, att en fortfarande är utelämnad till deras nåd som kvinna. Det vill jag inte vara, jag vill ha relationer där den här typen av maktanspråk inte är inbyggda i själva konstruktionen, där dne här intressekonflikten inte finns från första början.

När andra använder sin psykiska ohälsa emot en.

En annan sak jag upplevt i relationer är att människor har använt sin psykiska ohälsa emot mig som ett sätt att avkräva mig saker eller förvägra mig utrymme i relationen. I en relation förväntades jag dels ursäkta den andra personens attacker mot på med att den mådde dåligt, samtidigt som jag själv inte fick något utrymme att ta upp saker som jag fann besvärliga eftersom det gjorde att personen mådde dåligt.

Jag tänker på det här med att kunna prata om hur en känner inför en relation utan att det ska börja handla om vem det är mest synd om och liknande. Detta är tyvärr något jag upplevt i mina relationer, att jag inte har kunnat prata om hur jag känner eftersom den andra parten mår mer dåligt än jag. Därför har jag varken fått utrymme att ställa några krav på relationen eller att få mina känslor respekterade. Detta har i sin tur gjort att mina känslor har svalnat, vilket inte är så konstigt när en inte kan få något utlopp för sina känslor i en relation. Detta har i sin tur tagits som ett svek. Det har blivit lite av ett moment 22 där jag varken kan prata om det jag behöver i en relation eller lämna relationen bakom mig.

För att kunna ha bra relationer är det viktigt att kunna prata om saker som händer i relationen och vad en behöver i en relation, och den typen av samtal kommer att vara jobbiga. Det kommer alltid vara jobbigt att möta problem som uppstår i en relation, som ofta är relaterade till smärtsamma upplevelser i ens förflutna eller saker en känner skuld och skam över. Jag tänker att många gärna undviker den här typen av samtal för att det handlar om att se sig själv, sina behov och ta ansvar för dem, något som är skrämmande för många. Samtidigt ser jag det som en grundläggande del i att ta hand om relationer att kunna göra detta.

Det viktigaste med dessa samtal är inte att de blir smärtfria utan att de blir konstruktiva. För att kunna ha konstruktiva relationssamtal så krävs det att det finns ett gemensamt intresse av att lösa problem i relationen, om detta inte finns så är det omöjligt att kunna komma fram till gemensamma lösningar. Men det krävs också att en inte skuldbelägger varandra och ger varandra utrymme för att förklara hur en känner och varför så att det går att förhålla sig till på ett rimligt sätt.

Jag är villig att vara ett stöd och ta ansvar i relationer. Jag är också villig att respektera den andra personens gränser och ta upp saker på ett sätt som känns okej för den. Men jag vill inte få skulden för en annan människas dåliga mående eller avkrävas att bära människan genom livet. Jag vill inte heller ha relationer där jag inte får prata om mina känslor eftersom de anses obetydliga i förhållande till den andra personens känslor.

Att någon mår dåligt innebär inte nödvändigtvis att den ska behandlas som om den inte kan ta något ansvar, speciellt inte av vänner eller partners. Den typen av agerande tror jag på sikt skadar mer än det hjälper. Det är inte heller självklart att en person som mår ”bra” kan ta hur mycket som helst i en relation. Att vara någons emotionella slagpåse är utarmande även om en har känslomässiga reserver, och om inte annat så skadar det relationen.

Att hantera psykisk ohälsa i relationer.

Jag har funderat en del på det här med att hantera dåligt mående i relationer, såväl vänskap som kärlek. Att ha bra relationer är viktigt, och extra viktigt när en mår dåligt. Tyvärr kan dåligt mående ofta göra att relationer inte fungerar och kanske till och med förstörs helt även på sikt.

Jag tänker att det viktigaste när en mår dåligt är att en inte lägger över det på andra. En kan såklart få stöd av andra, men det är något annat än att lägga över saker på andra. Att lägga över det på andra är att få dem att känna att det är deras ansvar att en mår dåligt och att det är upp till dem att fixa det. Problemet med detta är att en inte kan bära andra människor, även om en vill. En kan hjälpa och stötta, men det är skillnad på det och att gå in i en situation där en är allt för någon annan.

Ofta när jag mår dåligt så får jag känslor av övergivenhet och kan lätt avkräva olika former av löften på att jag fortfarande är älskad eller att jag inte komma bli övergiven. Detta är någonting jag har fått jobba med ganska mycket nu. Den här typen av krav är aldrig positiva för en relation, utan tenderar snarare att stärka osäkerheten och beroendet. Det det gör är att byta ut känslor av kärlek mot känslor av plikt och skuld, och gör det svårare att prata om problem på ett ärligt sätt.

Att känna sig osäker i en relation är vanligt, speciellt när en mår dåligt i övrigt och har dåligt självförtroende på grund av det, eller känner sig utsatt och inkapabel i största allmänhet. När jag har mått dåligt i relationer har jag ofta känt att den personen är den enda som kan hjälpa mig, vilket i sig blir handikappande och gör att jag inte kan se min egen förmåga och resurser.

Nu försöker jag förmedla känslor av osäkerhet i en relation så pratar jag mer om känslorna som sådana än om det som om det vore ett reellt hot en behöver förhålla sig till. Det är viktigt för mig att förmedla vad jag känner och bli bemött i det, att människor jag har relationer med förstår min oro inför att bli övergiven.

Detta kräver också att min partner möter mig i min oro och förstår den, men utan att försöka övertyga mig om att den är obefogad genom att lova saker. Detta har hänt i tidigare relationer, att människor har sagt saker som att de aldrig kommer att sluta älska mig eller lämna mig när jag har känt dessa känslor av övergivenhet. Sådant kan vara lindrande i stunden, men förstärker i slutänden bara känslan av att en inte klarar sig på egen hand.

001När jag har gått in i att avkräva löften eller när andra har lovat mig saker istället för att ta min rädsla på allvar så har det bara stärkt känslan av utsatthet. Detta för att dessa löften alltid klingar falskt, jag inser ju intellektuellt att en inte kan lova någon evig kärlek. Istället för att bekräfta varandra på ett positivt och stärkande sätt skapas det ett samberoende som blir destruktivt och förlamande.

Jag tror att det är viktigt att prata om hur en mår och hur en ska hantera det i relationen, utan att för den sakens skull få det att verka som att relationen är det som ska ”rädda” en.