Kategori: Relationer

Att ha utrymmet att tolerera.

En incident inträffade där jag tog illa vid mig på grund av att homosexualitet framställdes som en stor grej. Jag konfronterade personen om detta, varpå denne svarade med att det minsann inte alls var så det menades och att denne inte alls tyckte att det var en stor grej.

Jag tänker att jag själv hade kunnat säga precis samma sak för kanske två år sedan.

Nu däremot är det påtagligt för mig att jag inte tillhör normen. Hela tiden när jag ser människor skriva om sina heterosexuella relationer så påminns jag om att jag står utanför normen. när jag ska dela med mig av något om mitt liv så ställs jag inför valet att outa mig själv som lesbisk eller att hålla det inne.

Om en lever normativt så kan det vara enkelt att säga att en inte lägger någon större värdering vid detta. Dels är det ofta inte sant – människor lägger värderingar i sånt även om de säger sig inte göra det. Att tycka att något är lite spännande och avvikande och något som ska ~*tolereras*~ är också en värdering.

Men framförallt så spelar det föga roll vad personen själv tycker, eftersom den som känner sig träffad inte bara förhåller sig till den personens åsikt utan till hela samhällets normsystem kring detta. Det som för någon annan är ett samtalsämne av många är för mig hela mitt liv, en aspekt av tillvaron som jag ständigt förhåller mig till. Jag har inte lyxen att välja att se mig själv som ickeavvikande eftersom det inte är min åsikt om det hela som räknas, utan andra människor.

En person som lever normativt kan kosta på sig att tolerera andras levnadssätt som om det var något perifert. De kan kosta på sig att inte tycka att det är något speciellt, eller i alla fall säga att de inte tycker det. Jag har inte detta utrymme.

Patriarkatet ger män tillgång till kvinnor.

Minns en snubbe som whinade en massa om att kvinnor inte vågade närma sig honom eftersom de var rädda för män eftersom vi lever i ett patriarkat.

Om vi nu hade levt i ett samhälle där män hade varit som de är nu, fast saknat social och ekonomisk makt, tror jag att väldigt få kvinnor hade närmat sig män över huvud taget. Nu tror jag i och för sig inte att män hade betett sig likadant om det saknade denna makt, men ändå.

Generellt tror jag att patriarkatet ger män en tillgång till kvinnor som de inte skulle ha haft annars. Dels för att folk går omkring och är heterosexuella i en omfattning som knappast kan vara naturlig, men också för att de samlevnadsformer vi har ger väldigt mycket tillgång. Typ att en bor tillsammans, bildar familj tillsammans, att ens partner ska vara den viktigaste personen i ens liv och så vidare. Hela grejen med patriarkatet är ju att män försäkrar sig tillgång till kvinnor som de kan exploatera.

Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män och att de ska finnas till för män. Sedan är många kvinnor också rädda för män, och lägger band på sig för att inte ge sig till fel man. Eller för att undvika den typiska situationen där en man anser sig ha rätt till en kvinna bara för att hon en gång närmat sig honom, eller kanske bara inte avvisat hans närmanden.

Män borde inse att patriarkatet ger dem en tillgång till andra människor som de egentligen inte gjort sig förtjänta av i betydelsen att de hjälper denna människa att utveckla sig själv eller ger trygghet och närhet. Män lyckas ha relationer med kvinnor trots att de beter sig illa i dem och får kvinnan att må dåligt.

Om manlig och kvinnlig homosexualitet.

Läste i Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson att lesbiska kvinnor under förintelsen inte blev förföljda på samma sätt, eftersom de ansågs möjliga att bota. Istället för att märkas ut med en rosa triangel, som homosexuella män gjorde, så märktes de ut med en svart som symboliserade antisocialt beteende.

Jag tänker att detta fenomen lever kvar även idag. Homosexuella män hatas öppet på ett helt annat sätt, medan homosexuella kvinnor snarare förnekas. Det är vanligare att en hör ”bög” som skällsord än ”flata” och så vidare. Det finns helt enkelt ett öppet erkännande av att manlig homosexualitet existerar och att det är ett hot.

När jag tänkte på homosexualitet som yngre var det alltid män det handlade om. Jag tror inte att jag riktigt insåg att även kvinnor kunde vara homosexuella, för hela tanken att någon skulle bry sig om kvinnor som begärde kvinnor kändes absurd. De enda gånger jag exponerades för det var när det objektifierades av en manlig blick, men då stod ju inte just kärleken mellan två kvinnor i fokus utan hur de uppfattades av män.

Jag har också uppfattningen om att det är fler kvinnor som är öppet bisexuella, och jag tänker att det kan vara för att en bisexuell kvinna kommer tolkas som hetero primärt medan en bisexuell man snarare kommer tolkas som homosexuell. Som kvinna kan en kanske vara öppen med vissa saker, till en viss gräns, just för att ingen ändå tar det på allvar. Detta är såklart också förtryck, men en annan form av det.

Jag tänker också på hur många förklarar till exempel min relation utifrån män, alltså att jag är med en kvinna helt enkelt för att jag inte har fått till det med en man alternativt för att jag är rädd för män. Alltid är det mäns agens som står i fokus. Män förutsätts kapabla att begära, och därför anses de också ansvariga för sina begär. Kvinnor anses inte kapabla att begära på samma sätt, och därför förnekas våra begär snarare. Vi anses helt enkelt möjliga att bota om ”rätt” man kommer in i våra liv.

Skammen i att vara den som ger.

I relationer hamnar jag ofta i positionen att jag ger väldigt mycket. Typ jag tänker på personen mycket, funderar på hur jag ska vara för att den personen ska tycka om mig och så vidare. Jag antar att det är något som många upplever, men jag får ändå känslan av att jag gör det mer än genomsnittet.

Detta fyller mig med en stor känsla av skam – jag vill inte vara beroende eller anpasslig, jag vill ha samma frihet (eller snarare illusion av frihet) som jag tänker mig att personen jag anpassar mig efter har. Frihet från mitt dåliga samvete.

Om jag upplever mig försummad tar det ofta emot väldigt mycket att påtala det, samtidigt som jag känner ett stort behov av att få det ur mig. Jag kan inte tänka att ”jaha personen kanske hade annat att tänka på” och vara okej med det. Jag börjar direkt skuldbelägga mig själv för att jag sitter och är så hopplöst beroende samtidigt som den andra inte är det.

Två slutsatser kan jag då dra ur denna situation. Den första är att personen inte tycker om mig eller bryr sig eller vill göra mig illa. Denna tanke är såklart ledsam men också relativt enkel att hantera. Då börjar jag tänka i banor av hur jag ska ta min hämnd på personen, eller hur jag ska slå mig fri från relationen. Jag kan känna en slags frigörande ilska, helt enkelt.

Den andra är att personen helt enkelt är lagd så, att den inte går upp i andra så mycket som jag gör. Och denna tanke fyller mig med skam, för då tänker jag att jag helt enkelt är skapt till att vara omvårdande, att det är min lott i livet. Detta fyller mig med skam eftersom det är så tätt förknippat med att vara kvinna – att vara den som liksom jobbar i bakgrunden och ta hand om andras behov, om relationer och så vidare, medan andra kan utvecklas.

Därför kan jag inte heller ge förutsättningslöst, det är nämligen så tätt förknippat med att bli utnyttjad och utsugen. Det som egentligen är en förmåga jag har blir istället en börda och någonting jag ständigt måste lägga band på för att slippa bli utnyttjad. Jag måste vara på min vakt för att inte hamna för mycket i underläge. Men detta kräver också energi, det kräver energi att inte ge, att lägga band på dessa impulser.

Jag skulle vilja kunna ge fritt. Jag skulle vilja leva i en värld där det inte var något som andra utnyttjade, och framförallt där en inte blev skuldbelagd för att en gav. Jag skulle vilja slippa känna att det är fel av mig att dela med mig.

Och sen sitter en där i livsavgörande relationer med människor en inte kan möta.

Jag tänker mycket på vad vi gör för att skydda oss som kvinnor i detta samhälle. I princip alla kvinnor har ju strategier för att skydda sig i relation till män.

En strategi som jag ofta ser är att objektifiera och nedvärdera män. Att prata om män på samma sätt som män pratar om kvinnor, som ett objekt en använder för njutning. Eller att raljera om ”karlar” och hur dåliga och odugliga de är. Detta är väldigt väldigt vanligt bland heterosexuella kvinnor, att en pratar om män på ett objektifierande och förminskande sätt.

Många kvinnor är oerhört skarpsynta när det kommer till mäns tillkortakommanden, det behöver inte ens vara feminister. Kvinnor överlag har en relativt hög medvetenhet om att män brister i en mängd olika områden, som känslomässig kompetens, hushållsarbete, förmåga att ha ett intressant samtal och så vidare.

En kan ju tycka att detta skulle leda till att kvinnor valde bort män, men tyvärr verkar detta sällan vara fallet. Snarare sänker en sina förväntningar i möten med män och nöjer sig med att de är lite som de är. Manshatet blir ett sätt att hantera heterorelationens tillkortakommanden snarare än att frigöra sig från den.

wpid-img_20150125_153659.jpgJag tänker mig att detta är ett sätt att försvara sig i dessa relationer. Om en utgår från att män inte har så mycket att komma med så kan en inte bli så besviken på samma sätt. Om en utgår från att de inte komma kunna förstå en eller ge en det en behöver så är en inte utelämnad på samma sätt. Det handlar om tillit, att inte sätta för mycket tilltro till mäns förmåga eftersom det är något som gör en sårbar.

Samtidigt skyddar denna inställning också männen: vi lär oss att vi inte ska förvänta oss för mycket, och ofta får en som kvinna höra att en är naiv om en trots allt har förväntat sig mer. Det är liksom något ”alla vet” att män är på ett visst sätt och att de inte kan ge en det en behöver. Därför avkrävs det heller aldrig att de ska göra det, och därför kan de göra anspråk på kvinnor trots att de inte kan ge tillräckligt tillbaka.

Men det som är mest sorgligt med det här är att det tvingar en att vara alienerad i sina relationer. En tvingas in i att möta varandra som främlingar och objektifiera varandra ömsesidigt för att kunna skydda sig själv. Män objektifierar kvinnor för att de är så män upprätthåller makt över kvinnor, och kvinnor svarar med samma mynt för att upprätthålla någon slags integritet. Och sen så sitter en där i långa livsavgörande relationer med människor som en inte kan möta.

Taggarna utgör ett försvar som jag har behövt.

I min första relation så fick min partner mig ofta att känna att jag var jobbig och besvärlig när jag bad om hjälp. Det var förödande för mig självkänsla; jag kände aldrig att jag förtjänade att bli bra behandlad av den som sade sig älska mig, möjligtvis att det va en tjänst han kunde göra mig när han var på det humöret. Det var ”snällt” av honom att göra den typen av grundläggande arbete i en relation. Jag vet inte varför han agerade såhär, men jag tänker mig att det var rädsla och oförmåga som han sedan skyllde på mig för att det var det som kändes bekvämt för honom.

I efterhand har jag varit tvungen att verkligen manifestera insikten om att det han gjorde mot mig var fel. Jag har skrivit så mycket om det, pratat så mycket om det, helt enkelt för att det satte sig väldigt väldigt djupt i min självuppfattning. Jag har varit tvungen att reagera väldigt starkt i motsatt riktning för att skydda någon slags integritet och känsla av egenvärde.

Denna känsla har följt med min i mina andra relationer. Att be en människa om tröst är bland det läskigaste jag vet. Det är så utelämnande och det är väldigt avgörande för min bild av relationen vad som händer i ett sånt läge. I de lägen när jag är ledsen så tvivlar jag oerhört starkt på mig själv och att jag förtjänar att bli tröstad och få omtanke. Jag är livrädd för att den jag ber om tröst ska bekräfta min självbild och tycka att jag inte förtjänar tröst.

Om en person av någon anledning inte kan ge mig det jag behöver så utgår jag direkt från att det handlar om att den personen inte tycker att jag förtjänar det, trots att det inte alls behöver vara fallet. Jag tror att jag utgår från det för att det ändå känns begripligt. Det går ihop med min självbild att en människa gör mig medvetet illa för att den inte tycker att jag förtjänar bättre. Jag har svårt att acceptera att det i de situationerna kan vara så att personen inte gör det av andra skäl, såsom oförmåga.

Detta har i sin tur varit något som kommit in som ett gift i mina relationer; när jag i utsatta lägen inte fått det jag upplever mig behöva så reagerar jag med ilska, för att jag utgår från att personen gör det medvetet. Jag tror att det är för att jag är så rädd för att återigen öppna upp och tänka ”jamen den menar ju säkert inget illa” för att sedan upptäcka att personen visst gör det. Det är lättare att direkt reagera med misstänksamhet och ilska, för då finns i alla fall inte risken för ännu en besvikelse.

wpid-img_20150125_130008.jpg

Detta är något jag försöker övervinna nu, att tänka att personer faktiskt är med mig för att de tycker om mig och vill mig väl och inte för att trycka ner mig, men det är svårt. Att försöka sluta ha taggarna utåt är svårt, för dessa taggar utgör ett försvar som jag har behövt ha i tidigare relationer.

De ständiga balansgången.

IMG_20150119_145330Ofta tänker jag att det mest grundläggande ”kvinnliga” är balansgången. Att alltid tänka på att vara lagom, inte för lite eller för mycket utan behagfull. En ska liksom vara kvinnlig, men inte på ett överdrivet och vulgärt sätt. Inte för mycket smink, inte för utstuderade kläder. En får inte försöka för mycket. Samtidigt är det viktigt att en faktiskt försöker, men det ska vara lagom.

Samma gäller med närhet i relationer: en ska vara tillgänglig, men inte för tillgänglig. En får inte vara desperat och klängig. En får inte uppmuntra till att bli trampad på. Men en får inte heller sitta på glasberget och vara oåtkomlig för då kommer männen att ge upp. Inte för lätt att få, inte för kräsen. Liksom foglig, fast ändå försiktig så en inte får för sig att hon bara lägger sig för första bästa man.

Samma sak väl i relationer; en får inte vara för på så att mannen känner sig kvävd, inte heller får en vara för distanserad för då är en kall och hjärtlös. Han måste känna sig behövd och uppskattad, annars kränks hans manliga ”värdighet” och det är ju typ det värsta som kan hända som vi alla vet. Det är väldigt viktigt att kvinnor upprätthåller mäns värdighet.

Det är en ständig balansgång mellan att vara för svårfångad så att en bli ointressant eller vara för tillgänglig så att en blir utnyttjad och trampad på (vilket en i och för sig alltid blir i relationer med män, men det finns ju grader). Eftersom kvinnans enda valuta är sig själv så måste hon ständigt fundera på hur mycket hon ger. Den som ger för mycket blir lätt utnyttjad, detta är något som alla kvinnor vet. Den som ger för mycket riskerar att sugas ut och kastas bort som ett tomt skal.

Den här balansgången är något som människor ständigt förhåller sig till, såväl kvinnor som män, och särskilt i heterorelationer. Hur kvinnor hanterar denna balansgång är föremål för ständig värdering av dem. Och det verkar lite så att en aldrig riktigt kan göra rätt.

Mer om graviditet och sex.

Har fått kommentarer på mitt inlägg om graviditet och sex om att kvinnor faktiskt också kan gilla sex. Nå, det har jag aldrig förnekat. Däremot så tror jag knappast att den hets jag ofta ser kring att få ett Fungerande Sexliv efter graviditet handlar bara om att det är så himla viktigt för kvinnan. Det finns andra saker som troligen utgör ett bra mycket större hot mot ens välbefinnande än det.

Det är väl knappast någon hemlighet att det anses högt prioriterat bland både kvinnor, män, det omgivande samhället och vården att kvinnors kropp ska vara funktionell och tillgänglig för män.

Att det är en rädsla som många kvinnor tampas med att de kanske kan komma att bli ”tråkiga” och ”osexiga” som mammor är inte heller någon hemlighet. Jag menar, hur många gånger har en inte sett folk göra en stora jävla affär av den och den har fött si och så många barn och är ÄNDÅ jättesexig.

Eller alla dessa tips om hur en ska ”få till det” när en har barn, som om det var livsviktigt för förhållandet. Vilket det säkert också är för många, då sex är ett väletablerat sätt att visa omsorg och begär till varandra.

Eller hur folk pratar om frånvaron eller närvaron av ett sexliv som avgörande för andras relationer, trots att de inte har någon jävla aning om hur mycket parterna i relationen värderar detta. Men att inte ha haft sex på flera månader ses liksom automatiskt som att en har det tråkigt och passionslöst med varandra.

Nä sorry men jag köper inte att detta bara har att göra med att ”kvinnor minsann vill ha sex”. Det faktum att kvinnor bedöms efter sig sexuella kapacitet och att sex anses vara den mest värdefulla formen av intimitet har nog också ett finger med i spelet.

Min sexualitet må vara flytande, men mitt förakt för män är det inte.

Det finns en idé om att sexualitet är flytande som kan användas på lite olika sätt. Jag tänker att det betyder ungefär; sexualiteten är inget essentiellt inom oss utan något som påverkas av vår situation, samhället och så vidare.

Detta innebär emellertid inte att en kan leva precis hur som helst och vara lika nöjd i det.

Jag tänker på de som tycker att det är samma sak att ”välja” att vara homosexuella som att ”välja” att vara heterosexuell. Problemet med detta resonemang är att en missar att heterosexualitet är mer än ett begär riktat mot ”motsatt” kön, det är ett sätt att organisera relationer som går igenom hela samhället och som samhället är organiserat kring. Att vara i en heterorelation innebär i regel så mycket mer än att ligga med en man.

Min sexualitet är flytande i den bemärkelsen att mina begär kan ändras och riktas mot andra personer eller praktiker.

Vad som däremot inte är flytande är det faktum att jag lever i ett patriarkat där relationer med män innebär såväl en stor risk som känslomässig exploatering. En relation med en man kommer liksom med ett helt paket som får mig att må dåligt alldeles oavsett vad jag tänder på och inte.

Att säga att sexualiteten är föränderlig innebär alltså inte att en kan ”välja” att begära lite hur som helst, för det handlar om så mycket mer än vart ens begär riktas. Det handlar om vilket liv en lever utifrån hur en organiserar sina relationer. Om en lever sitt liv tillsammans med en man så kommer det faktum att han är överordnad en i detta samhälle att påverka en.

Att jag vill leva i relationer med kvinnor handlar inte om att det är typ ”fel” och ”onaturligt” för mig att känna begär mot män, det handlar om att jag inte vill leva tillsammans med människor som förtrycker mig, ha sex med människor som har sexuell makt över mig också så vidare.

Varför har en destruktiva relationer?

Fick denna kommentar för ett tag sedan:
jagärfeminist13Förutom det uppenbart tragiska i att lägga skulden på den som blivit utsatt för ett pissigt beteende från någon annan, så är detta en på många sätt intressant fråga. Varför har en inlett relationer med människor som behandlar en illa? Varför har en stannat i relationer där en mått dåligt?

Jag tänker att en aspekt är att vi lär oss att uppskatta och begära just detta beteende från andra. Många av de beteenden som skadat mig mest i relationer är just sådana ”romantiska” beteenden som jag har blivit tillsagd att jag ska uppskatta. Det där lite lätt kontrollerande och manipulativa som maskeras som omtanke eller kärlek. ”Han är bara svartsjuk för att han älskar dig”, och så vidare. Detta är någonting som normaliseras och rentav upphöjs i detta samhälle, och därför är det knappast konstigt att kvinnor inte reagerar särskilt starkt på det.

Sedan är det väl också så att många män verkar vara väldigt snälla och respektfulla till en början, men sedan upphör när de känner sig säkra i relationen. Det är ju en ganska vedertagen sanning, att ingen slår en på första dejten utan att det är något som kommer smygande genom en så kallad normaliseringsprocess. Med andra ord så är det inte alltid en vet om någon kommer respektera en eller inte.

Ofta kan en se tecknen tidigt i en relation, men kvinnor är i regel inte rustade för att kunna göra detta och framförallt inte för att agera på det. Vi lever i ett samhälle som ständigt ursäktar mäns beteende och övertramp, ständigt förminskar det och ibland rentav glorifierar det genom att prata om att de är känsliga eller behöver omtanke från kvinnor.

Hur ska en kvinna kunna förstå varningssignaler när vi lärt oss att höja män till skyarna, att ursäkta deras skit och att leva för och genom dem? Det bästa är väl att skaffa sig någon form av feministisk medvetenhet om detta. Jag tror att jag inte mycket tidigare skulle kunna lämna en destruktiv relation, mycket tack vare att jag har försökt förstå vad det är för processer som gör att jag hamnar i dem och stannar i dem.