Har börjat fastna för formuleringar. Har börjat vilja arbeta med orden på ett annat sätt. Ska försöka våga lägga upp mer av det.
Kategori: Relationer
Jag orkar inte bära mäns sorg över förtrycket jag utsätts för.
Jag tänkte lite på det här att ha relationer med män samtidigt som en teoretiserar kring patriarkalt förtryck i heterorelationer. För att tydliggöra så vill jag säga att jag inte tror att män förtrycker för att de är typ ”onda” utan för att de har en maktposition endast i egenskap av att vara just män. Denna position behöver inte aktivt utnyttjas för att äga relevans. Detta upprätthålls av båda parter; jag har också inlärda beteendemönster och sätt att tänka som återskapar dessa strukturer. Det går helt enkelt inte att komma ifrån inom ramarna för detta samhälle.
Hur som helst; när jag har haft relationer med män har de i regel vetat om min inställning till heterorelationer, det vill säga att det är något förtryckande. Ändå har jag ju valt att ingå i dessa relationer med dessa män. Det handlar om en massa olika drivkrafter, dels såklart att jag också bär omkring på patriarkala ideal som säger att jag får värde genom att få bekräftelse av en man. Hur medveten jag än är om detta så försvinner det inte. Men sedan finns det såklart också andra drivkrafter, till exempel att jag faktiskt kan tycka om en person och få något ut av umgänget trots att det är en man. Ingen människa är ju bara sitt kön.
Detta skapar onekligen lustiga situationer. Till exempel; män som liksom vill vara undantag från detta. Jag försöker förklara att de inte kan vara undantag, och då blir de ledsna. Och så känner jag att det är upp till mig att trösta dem eller ursäkta dem och så är mansegosmekandet igång igen. JAG VILL INTE SMEKA NÅGOT JÄVLA MANSEGO!!!!!!!!!!!! Jag önskar att det kunde ta det lite mer lugnt och ba ”okej hon har ändå valt att vara med mig så jag kanske ska uppskatta det istället för att göra anspråk på att vara det stora undantaget från alla patriarkala strukturer”.
Jag blir så trött på den enorma ängslighet som många män uppvisar inför feministisk kritik av relationer. JA det är min åsikt att alla heterorelationer är förtryckande. JA jag känner också begär inför män och väljer (eller har i alla fall valt) att ingå i relationer med dem trots detta. Saker och ting är inte så svartvita, det går liksom inte att ha en praktik där en helt och hållet undviker förtryck.
Det värsta jag vet är att behöva säga till en man att han är bra för att han försöker, att han är bättre än andra män eller whatever. Det är sånt som kväver mig, när jag tvingas bli ansvarig för att han ska kunna hantera sina egna skuldkänslor inför att vara överordnad. Det är väl fan inte mitt problem, och det är i sanning ett sätt att utöva patriarkalt förtryck att tvinga kvinnor att bära det.
Jag tror detta handlar om att män, när de konfronteras med idén om patriarkala strukturer, tänker att de vill uppnå perfektion. Om de tar sig an projektet ”feministman” då vill de liksom vara helt perfekta. Problemet är att detta är en omöjlighet inom ramarna för detta samhälle. Det hela blir i sig en förtryckande praktik, eftersom de får mig att vara delaktig i och bekräfta dem i ett projekt som främst syftar till att stärka deras självbild.
Jag tänker på sorg, över patriarkatet och vem som tvingas bära den. Jag går alltid omkring med en sorg över att det här samhället ser ut som det gör, jag har lärt mig att hantera den här sorgen. Män däremot konfronteras inte med den på samma sätt, det bär inte på samma sätt bördan av det. När de konfronteras med den är deras instinktiva reaktion att trycka den ifrån sig, att försöka ”lösa” situationen. För mig blir detta bara frustrerande eftersom jag vet att det inte går att lösa, och att jag blir tvungen att ta ansvar över och hantera mannens sorg när jag har fullt upp med min egen. Jag orkar inte bära fler sorger än min egen och mina systrars. Jag orkar inte bära mäns sorg över att jag är förtryckt, och att det faktumet gör att vår relation är dömd till att vara ojämlik.
Kvinnor betalar priset för mäns naivitet.
Kollade på Girl, Interrupted igår och fick en del att tänka på. Den handlar alltså om en kvinna som åker in på mentalsjukhus på grund av ett suicidförsök. I filmen kommer en snubbe hon har legat med på besök och vill att hon ska fly med honom. Han säger åt henne att hon inte är sjuk och att hon inte hör hemma på sjukhuset.
Det fick mig att tänka på hur naiva män ofta kan vara inför känslomässiga besvär. Jag har erfarit detta själv när jag har varit ganska tydlig med vilka begränsningar jag har känslomässigt när det gäller intimitet och relationer och de ändå väljer att inleda relationer med mig, och sedan blir förvånade när det inte funkar eller när det dyker upp problem. De får av någon anledning för sig att det som gäller generellt för relationer inte gäller just dem, att de utgör något slags magiskt undantag som ska rädda mig från alla de besvär som kommer med relationer med män i patriarkatet. De tror att om de bara älskar mig tillräckligt mycket eller liknande så kommer det lösa sig. Att det liksom finns något som gör vår relation speciell, som gör den förskonad från det som krossat alla andra relationer jag haft med män. Givetvis är det inte så.
Mannen i filmen har, som jag förstod det, egentligen bara träffat huvudpersonen en eller ett fåtal gånger, men han tror sig ändå veta att hon inte är som de andra som sitter där. Han tror sig veta att hon är kapabel att åka iväg med honom.
Antagligen har han fått för sig att han kan rädda henne, att det faktum att han (tror att han) älskar henne ska rädda henne.
Det får mig att tänka på en man som brukade besvara mitt teoretiserande kring patriarkatet med att han minsann älskade mig och inte skulle göra det ena eller andra mot mig. Han sålde in sig själv som lösningen på det patriarkala förtryck jag lidit av ett helt liv, som skapat mig. Det var väl inte av elakhet han gjorde det, men det var en naivitet som blev förödande för mig. För efter att tag så började jag söka lösningen i honom, jag blev beroende av honom. Han accepterade inte det faktum att såväl samhället, jag själv och han hade begränsningar. Att det inte spelade någon roll hur mycket han älskade mig.
Jag tror att män ofta kan kosta på sig att vara mer naiva, för det är inte de som betalar det högsta priset för den naiviteten. Kärleksrelationer är inte samma sak för män som för kvinnor; kvinnor har mycket mer att förlora. Vi är mer utelämnade till mäns godtycke, till deras omdöme om oss. Det kostar på att lita på en man, och om en sedan blir sviken är det ofta en stor och smärtsam grej.
Jag önskar att jag kunde vara naiv, att jag kunde kasta mig in i relationer och hoppas på att allt ska gå bra. Men jag har blivit sårad för många gånger för att kunna, jag är för rädd för att bli sårad igen.
En övertalar inte en nykter alkoholist att det kommer bli annorlunda att dricka den här gången, men att övertala någon som haft vissa problem med relationer och intimitet hela livet att kasta sig in i en nya verkar vara ett helt normalt beteende. Jag förstår det inte. Om en nu älskar en person så borde en inte ställa den typen av krav, då borde en låta det ta sin tid och ha förståelse för de problem med tillit och närhet som finns. Men istället ska alla gränser forceras.
Han (tror att han) älskar henne, därför ska hon ta sitt pick och pack och fly till ett annat land tillsammans med honom. Har han funderat på vad som händer om hon visar sig vara för sjuk? Nej, för han behöver inte. Det får bära eller brista tänker han, och om det brister är det inte han som betalar priset. Precis som det var jag som fick betala priset för någon annans lögner.
Händer.
På senaste tiden har jag börjat drömma om händer. Händer som spretar ut fingrarna och möter varandra. Först försiktigt med fingertopparna, sedan förs handflatorna ihop. Kramar om varandra.
Jag vill att det ska vara försiktigt, att det ska gå långsamt långsamt. Jag vill blunda och känna varenda nerv i min kropp vidröras och vibrera.
Jag vill att någon ska vidröra mina händer och att det ska kännas, att jag ska få tid att känna.
Jag vill att någon ska vidröra mitt ansikte och min kropp ömt och kärleksfullt och jag vill vidröra någon på samma sätt tillbaka.
Men när jag kommer ut i verkligheten så är det så smutsigt. Då finns aldrig någon tid för försiktighet, och när tiden finns blir jag otålig och osäker. Jag blir osäker för att jag inte vet hur en gör. Så fort någonting känns rätt så blir jag rädd. Jag blir rädd för att göra fel, för att förstöra allt. Jag blir rädd för att uppleva något som jag inte kan hantera. Jag är rädd för att alla de upplevelser jag haft hittills ska avslöjas som falska en gång för evigt – oåterkalleligt. Att jag inte ska kunna återvända.
Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.
Varför ligger jag med honom? Varför säger jag till honom hur jag vill bli berörd, varför instruerar jag honom om hur han ska röra händerna i mitt underliv eller i vilka ställningar jag tycker om att bli penetrerad. Jag vet att jag kommer känna ångest dagen efteråt. Jag vet att jag kommer hata mig själv så fort det är över. Ändå är det så svårt att motstå. Jag ligger med honom för att glömma den jag låg med innan honom.
Jag hatar verkligen sex, ändå har jag det. Jag har det för att jag i svaga ögonblick får för mig att det kommer ge mig det jag behöver. Egentligen vill jag bara ha händer. Ömma händer som smeker mig lätt. Men det är som att det inte finns tid för händer.
Om kärlek och lögner.
Jag vill leva i ett samhälle där vi kan älska varandra fritt – utan överordning och underordning. Jag vill leva i ett samhälle där jag kan komma åt andra människor, leva med och genom dem, utvecklas tillsammans med dem, utan att det ska innebära underkastelse från min sida eller någon annans.
Jag vill inte hata män eller vara rädd för män, men i detta samhälle måste jag ständigt vara på min vakt, för att jag vet att mina relationer med dem kommer äga rum på underkastelsens villkor. Jag vill inte underkasta mig, jag kämpar så hårt för att inte underkasta mig, men det tycks mig omöjligt när det handlar om att ha relationer med män. Att hata män är mitt sätt att undvika underkastelse. Men givetvis önskar jag att slippa hata män och att slippa underkasta mig, det tycks mig bara inte vara en möjlighet idag.
Feminismen anklagas för att vara egoistisk och kärlekslös. Jag är inte egoistisk eller kärlekslös – jag har så mycket att ge och jag vill också ge. Jag vill leva tillsammans med andra, jag vill hjälpa dem att växa. Men jag vill inte att det ska ske på min bekostnad, jag vill inte själv stanna och kräla bara för att de ska kunna utvecklas. Jag vill inte förpassas till en utbytbar individ som gör markservice, som bekräftar en man, lagar hans mat, passar hans barn, allting på hans villkor. Det om något är kärlekslöst – i en sådan relation skulle jag varken kunna ge eller ta emot kärlek. Jag har mycket att ge, men i relationer som inte är ömsesidiga eller kärleksfulla ruttnar det bort. Istället blir jag förbittrad, jag känner mig instängd och berövad på mig själv.
Inte heller kan jag begripa varför en skulle vilja strukturera sitt liv utifrån överordning. Jämlikhet är en förutsättning för kärlek, så fort det finns makt med i spelet så fördärvas ärlighet, tillit, närhet. Det sker inte bara i vissa stunder utan det präglar hela relationen, hela vårt sätt att förhålla oss till varandra. Det ligger inte i mitt intresse att vara varken över- eller underordnad i relationer. Jag vill framförallt ha ärliga relationer, för jag vill åt andra människor, inte som tillgångar eller troféer utan för deras egen skull. För att jag vill lära känna dem, utvecklas av dem, utveckla dem.
Jag tänker också på kontroll; när en är i en situation där en saknar makt, till exempel som kvinna i relation till män, så är det lätt att en vill ha substitut för denna makt i form av olika sätt att kontrollera situationen. Detta tar fram strategier som ömsom kan vara extremt osympatiska. Jag tänker på kvinnor som gnäller och tjatar, som ljuger och manipulerar, som uppoffrar sig gång på gång och sedan känner bitterhet över det. Detta är såklart inte kvinnornas eget fel, det är ett beteende som är sprunget ur deras egen underordning.
Just lögner intresserar mig mycket. Det finns ju en generell bild i patriarkatet av att kvinnor är falska och lögnaktiga. Detta är såklart delvis myter, och män är knappast heller särskilt ärliga själva. Men jag tror också att det ligger viss sanning i att många kvinnor systematiserar lögnen för att få fördelar inom det patriarkala systemet. Jag tänker att en av de mest grundläggande formerna av lögn i patriarkatet är att spela rollen som kvinna, att göra sig till och kokettera. Detta gör många kvinnor så systematiskt att det blir en del av deras jag.
Jag tänker att en som kvinna ofta tvingas in i att ljuga för att få tillgång till de resurser som män sitter på i detta samhälle och godtyckligt delar ut. Kanske ge sken av att vilja saker och ting en egentligen inte vill för att det för med sig andra fördelar, till exempel ha sex inte för sexets egen skull utan för den bekräftelse som kommer med, kanske skrattar en åt en mans tråkiga jävla skämt just för att han är man och så vidare. Vidare; ärlighet är farligt, eftersom det gör en akut sårbar. Lögner är ett medel en kan ta till när en saknar reell makt över sin situation, det tvingar in en i en fälla där en tvingas till lögner för att kunna upprätthålla någon slags personlig sfär, upprätthålla någon slags kontroll över situationen. Utan lögnen så skulle vi stå helt nakna inför mäns makt, jag har svårt att tänka mig något mer utelämnat, något mer skrämmande. När en saknar makt kan en i alla fall upprätthålla någon slags kontroll genom att inte lämna ut hela sitt jag, genom att inte vara genuin i mötet. Då kan en tänka; han fick kontroll, han fick tillgång, men det var inte mitt sanna jag han fick tillgång till.
Men lögnen är såklart i sig en tragedi. Att inte kunna framträda helt och fullt inför människor en lever tillsammans med och säger sig älska, det är en tragedi. Att tvingas spela spel för att situationen gör det alltför riskabelt att inte göra det. Att ständigt tvingas förhålla sig till mäns makt och göra om sitt jag efter det. Det är väl inte konstigt att vi ljuger?
Att begära det en vet skadar en.
Jag tänker på de sjuka situationer som ibland kan uppstå om en 1. har en feministisk analys 2. lever i ett patriarkat.
Till exempel: när jag har varit i relationer med män och samtidigt vetat hur sjukt nedbrytande de varit. Jag har liksom kunnat se allting i detalj. Jag har kunnat se förtrycket utspelas framför mig och kunnat formulera det men JAG HAR INTE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT DET. Jag har vetat att för varje extra timme, dag, vecka i denna relation så kommer jag att rasas sönder mer och mer och ändå har jag inte kunnat lämna det.
Vad är det som gör det så svårt att ha självbevarelsdrift i dessa relationer? Vad är det som gör det nästintill omöjligt att bara dumpa fanskapet?
Det är som att mitt begär förråder mig. Det är som att det finns en patriarkal slöja mellan mig och verkligheten som gör att jag inte kan tänka klart. Jag kan inse något helt och fullt intellektuellt, men jag kan omöjligt omsätta det i praktik. Det är som en drog, ett väldigt väldigt starkt beroende, i princip omöjligt att övervinna.
Jag tänker att det handlar om att jag helt enkelt inte vetat vad jag ska ta mig till annars. Jag har blivit så oerhört frånvänd min egen existens, mina egna drömmar, att jag inte vet hur jag ska lyckas återfå dem. Det känns lättare att bara fortsätta i samma spår mot undergången än att falla handlöst ner.
Det handlar också om självrespekt. Jag tänker mig helt enkelt att jag inte är värd bättre. Jag tror inte att jag kan få det bättre. Jag tror att jag är dömd till att leva i misär, och då kan jag lika göra göra det tillsammans med någon.
Frågan är hur en tar sig ur det. Jag försöker nu att skapa strategier för att förhindra de här processerna så tidigt som möjligt. Steg ett är att undvika att bli känslomässigt och/eller materiellt beroende av någon relation, men framförallt i någon relation till en man. Detta är tråkigt, för det handlar om att vara på sin vakt.
I de relationer jag haft nu har jag varit tydlig med att jag inte vill ha några kärleksförklaringar och/eller löften, och att jag heller inte kommer att ge några. Detta för att jag vet hur farligt det är att börja tänka i de banorna, att börja tänka att den här relationen är trygg och säker och att jag kan hänga upp min existens på den. Om en undviker att tänka så från första början blir det enklare att upprätthålla någon form av integritet.
Men det är också tråkigt att det ska behöva vara så, för jag skulle vilja kunna kasta mig in i saker också. Jag skulle vilja kunna känna den formen av tillit utan att det skulle behöva göra mig illa. Tyvärr tror jag att det är väldigt svårt i detta samhälle.
Vill någon här dela med sig av sina strategier?
Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.
Ofta hör jag kvinnor säga typ ”jag försöker att inte göra så mycket känslomässigt arbete i vår relation”. Det är ju bra att de är medvetna om ”känslomässigt arbete” och försöker åtgärda obalansen MEN jag tycker att den här synen är väldigt problematisk och jag ska förklara varför.
ÄVEN att aktivt försöka anpassa sig för att saker och ting ska bli mer jämställda är att göra känslomässigt arbete. Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.
Detta är i mina ögon inte något som egentligen leder till jämställdhet, snarare är det en överlevnadsstrategi en som kvinna kan ha i patriarkatet för att inte arbeta ut sig totalt. Men grundregeln, att män har makt och sätter upp spelregler i heteromonogama relationer, är fortfarande den som förhärskar. Som kvinna kan en ha olika strategier för att hantera detta, men en kan inte upphäva själva maktförhållandet som sådant. Att ha en framgångsrik strategi är inte samma sak som att ha makt eller att ha en jämställd relation. Själva det faktum att du behöver ha en strategi är i sig förtryck.
Jag tänker på de strategier jag själv har haft, hur nöjd jag varit när jag kommit på en men hur extremt utslitande det är att alltid behöva tänka på dem, upprätthålla dem. En blir distanserad till sig själv såväl som till relationen. Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt? Om en måste lägga band på sig själv för att inte utföra känslomässigt arbete?
Lösningen? Tja, tyvärr tror jag inte på ”jämställdhet” i heteromonogama relationer inom ramarna för patriarkatet över huvud taget. Jämställdhet handlar om makt, och makt handlar om hur samhället är strukturerat. En enskild man kan vara hur snäll och medveten som helst och han kommer fortfarande ha makt över kvinnan han delar sitt liv med eftersom han är man. Det är i denna maktobalans som ojämställdheten ligger, och så länge den maktobalansen finns så kommer jämställdhet i en enskild relation att vara en naiv utopi. Lösningen är alltså, som alltid, politisk kamp. Kamp för att kunna älska fritt.
Att begära radikalt.
Jag har tänkt en del på att begära radikalt på sista tiden.
Våra begär formas av samhället. I ett patriarkalt samhälle lär vi oss begära patriarkala saker. Till exempel; heteromonogama relationer, ägandeanspråk, patriarkala sexuella praktiker, dominans, underkastelse. Vi lär oss att det är dessa saker kommer att ge oss det vi vill ha och behöver.
Jag funderar på vad det egentligen är en vill ha och behöver. Jag tänker; trygghet, närhet, gemenskap, möjlighet att ägna sig åt lustfyllda, meningsfulla aktiviteter, att kunna se andra människor och att själv bli sedd. Jag tänker att detta är vad människor i regel vill ha. Vi vill ha andra människor. Men i patriarkatet lär vi oss att vi får andra människor i vissa former av relationer. Till exempel knyts saker som trygghet, närhet och gemenskap ihop med heteromonogama relationer och kärnfamiljer. Och det finns ju till viss mån detta att hämta där, men det kommer också tillsammans med förtryck, begränsningar och så vidare.
I mina dagdrömmar finns längtan om att få känna passion på lika villkor, att begära andra människor fritt och jämlikt. Att varken behöva underkasta mig eller överordna mig, att inte behöva spela något maktspel utan bara få älska och bli älskad i fred. Att våga vara sårbar, genuin, att öppna upp för någon för att en litar på dem och att de gör samma sak tillbaka. Att få älska på sina egna villkor och inte för att samhället säger åt en att älska.
Jag har relationer som ser ut så, men det är inte dessa relationer som hyser status i detta samhälle. Vännen jag pratar med i telefon flera gånger i veckan anses inte tillräknelig i esten av samhällets ögon. Den relation som betyder så mycket för mig, som jag verkligen litar på, är en relation som i samhället inte anses vara värd min tillit och mitt engagemang. En satsar inte på sådana relationer; den är inte heterosexuell, den är inte amorös, den är inte mellan två människor som befinner sig i relativt lika livssituationer.
Vi uppmuntras till att ”satsa på kärleken” när det kommer till heteromonogama relationer som ingås av människor som har liknande livssituationer och bakgrund, relationer som passar in i hur samhället är uppbyggt. Så fort något hamnar utanför detta så är det inte alls lika självklart att en ska följa sitt hjärta. Då är det plötsligt dumdristigt och naivt. Rädslan är att förlora sin plats i det etablerade samhället när en satsar på den här typen av relationer; alla de timmar jag spenderar på att prata i telefon med min vän, de hade jag istället kunnat lägga på att göra mig tillgänglig för heteromonogama relationer.
Den där känslan kryper över en ibland, men jag försöker att mota bort den så gott det går. Jag försöker att begära det som jag märker att jag år bra av. Jag försöker vara tålmodig och se chanserna när de dyker upp, för det gör de. De är bara inte lika uppenbara.
Känslomässig utsugning.
Största skämtet i mitt liv är ju den här grejen Män Som Har Sagt Att De Älskar Mig. Av någon anledning har det bara slutat i utbrändhet, depression, ångest och självhat. Kvalitativ kärlek!
I alla fall så tänker jag på känslomässig utsugning. För det har ju varit det som har varit grejen. Den funkar i två steg:
- Gör någon känslomässigt beroende av dig. Detta kan till exempel göras genom att bekräfta personen väldigt mycket samtidigt som en också trycker ner personen. I kombination med ett samhällsideal som säger att den här personen är beroende av dig för att få social status så skapar detta ett starkt beroende.
- Luta dig bakåt och låt personen utföra känslomässigt arbete. När bandet väl är skapat så är grunden för exploateringen satt. Personen kommer anstränga sig jättemycket för att få dig att försätta ”älska” den, förvissad om att din kärlek är det enda som kan göra den hel och värdefull.
Denna utsugning har jag blivit utsatt för vilket har gjort att jag fokuserat allt för lite på vad jag behöver för att må bra och lagt allt fokus på vad min partner behöver/vill ha. Jag har inte kunnat prioritera mig själv över huvud taget vilket har fått mig att må skit, eftersom psykisk häls är något som kräver att en arbetar med sig själv och ser till att en får vad en behöver. Saken har inte blivit bättre av att jag har gått omkring och haft ångest för att jag mått dåligt eftersom det sabbat just dessa relationer med män.
Och nu känner jag bara… det är fan inte värt det. Jag orkar inte bli känslomässigt beroende av en man igen. Oavsett hur bra det känns i början, oavsett hur mycket de lovar att de alltid ska finnas där för en och stötta en, så är risken alltför stor att det bara är strategier för att binda en till sig. Inte så att det är medvetet, men jag tror fan få människor kan fortsätta behandla någon som är känslomässigt beroende av dem på ett schysst sätt.
Jag har inga resurser att lägga på en man, jag har verkligen inte det. Jag måste prioritera mig själv och att själv må bra. Relationer med män förvandlas så lätt till svarta hål som bara slukar och slukar all ens känslomässiga energi. Det finns fan inget stopp på hur mycket de kan ta i anspråk bara genom att göra en känslomässigt beroende och sedan vara passiva.
Kvinnlig vänskap.
Jag skrev ju om det här med vänskap innan, men känner att jag kanske inte fick med hela sanningen. Det finns såklart en massa problem är det kommer till vänskap mellan kvinnor.
- Vi luras att vi skulle vara sämre på vänskap än män. Detta tar sig många olika uttryck. En vanligt form är det här snacket om hur kul det verkar att ha ett ”grabbgäng” men avslappnat umgänge. Som om kvinnor inte skulle kunna ha avslappnat umgänge i grupp? Nä, för det lär en sig ju från dagis att ”tjejer inte kan umgås fler än två”. Alla konflikter mellan kvinnor tolkas i ljuset av att kvinnor är bråkiga och falska, medan konflikter mellan män tolkas på helt andra sätt.
- Saker som kvinnor gör i sina relationer med andra kvinnor nedvärderas konsekvent. Till exempel; gå på toaletten tillsammans (jämför med den sterotypt manliga motsvarigheten ”kissa i kors”), sminka sig tillsammans, prata ”tjejsnack” (typ om ”killar” och ”relationer”) eller vad det nu kan röra sig om. Det anses töntigt och fjolligt att göra dessa saker och kvinnor antas också göra dessa saker med varandra fast kanske så inte ens är fallet.
- Det är ”status” att som kvinna ha många manliga vänner eftersom män har högre status än kvinnor. Att som kvinna ”gå hem” hos killarna oavsett om det är som vän eller som partner ger status. Givetvis skapar den här lilla situationen en jävla massa splittring mellan kvinnor. Det är inte kul att ständigt behöva gå omkring och vara rädd för att en ska bli bortprioriterad för något jävla manssällskap som tyvärr så ofta händer.
- Män är ena jävlar på att manipulera och isolera kvinnor. Främst gör de detta inom så kallade heteromonogama relationer där kvinnan sugs ut på livskraft och passar upp på mannen medan han ägnar sig åt diverse självförverkligande aktiviteter som ”sport”, ”ha ett band” eller ”ta en öl med grabbarna”. Har själv många gånger varit i situationen där jag prioriterat bort relationer med kvinnor helt enkelt för att jag varit förjävla känslomässigt beroende av en man. Kul liv!
- Vi lär oss att den heteromonogama relationen är den viktigaste. Kvinnor lär sig att det viktigaste är att ingå i en heteromonogam relation och sedan hålla ihop denna. Inte konstigt att det är svårt att prioritera sina vänskapsrelationer då, eftersom monogami kräver så mycket mer av kvinnor än av män.
Detta leder ofta till att vänskapen kvinnor emellan blir en slags avstjälpningsplats där en hämtar kraft och stöd för att orka gå tillbaks till sitt verkliga liv där en istället ägnar sig åt att dalta med olika män, vilket såklart är helt överflödigt då det ofta tar så oerhört mycket mer än det ger att ägna sig åt detta sisyfosarbete som är att försöka utvinna något av substans ur en relation med en man. Jag har sett många relationer kvinnor emellan, inklusive mina egna, gå detta bittra öde till mötes. I tonåren hade jag många djupa vänskapsrelationer med kvinnor där vi verkligen levde tillsammans, gjorde mycket saker tillsammans och så vidare, men sedan skaffade sig någon en partner och samvaron började alltmer handla om att prata om hur en ska hantera män och livet i största allmänhet. Det är absolut inget fel på detta, det är något en behöver också, MEN det gör att en kanske inte har så jävla kul med varandra. En utför känslomässigt arbete med varandra, men en uppskattar inte varandras sällskap bara för själva sällskapets skull.
Så vad göra åt detta? Jo, identifiera dessa hot mot den kvinnliga vänskapen och försök överbrygga dem. Målet, som jag ser det, är inte att ha många kvinnliga vänner vid sidan av sina heteromonogama relationer utan att faktiskt leva med och för andra kvinnor. Sedan kanske vissa av dem har relationer med män, men det behöver inte betyda att en själv måste ha det.
Våra vänskaper med varandra ska inte finnas till för att hantera det skittråkiga livet i heteromonogama relationer, utan de ska få finnas för sin egen skull.