Relationer – Sida 21 – Fanny Åström

Heteropropagandans två steg.

Först etableras idén om att en tvåsam relation med en man är tyd Det Viktigaste här i livet. Alltså; det heterosexuella begäret etableras. I detta steg är romantiken en viktig del. Romantik handlar ju i hög grad om skönmålande av heteromonogami. Typ att Om Du Bara Hittar Den Rätta så kommer livet kännas meningsfullt/kommer du sluta vara olycklig/kommer du vara trygg och säker och så vidare. Detta är en oerhört väletablerad idé.

När denna grundförutsättning sedan etablerats så börjar folk vara ”realistiska”. Nej, det kommer nog ingen drömprins trots allt, så du får nöja dig med bästa möjliga. Att en här skulle kunna välja att bara kasta hela skiten över bord tänker människor sällan så, eftersom det är såpass etablerat redan att lycka nås genom monogami.

En intressant grej är att den som håller fast vid den romantiska idén för mycket i regel skämmas för detta. Om en faktiskt vill att den en inleder en relation med ska vara precis sådär fantastisk som en blev itutad så anses en vara bortskämd, naiv och så vidare och så vidare. Det är så konstigt, för det borde väl ändå vara ens eget val om en hellre är ensam än att vara tillsammans med någon en inte känner så mycket för. Men nej, det är inte ens eget val.

Jag tänker mig att om det inte vore för romantiken så skulle fler helt och hållet skippa heteromonogamin, men romantiken etablerar det hela som ett ideal en helt enkelt måste förhålla sig till, eftersom det väcker begär inne i en. Det är ju inte så konstigt, klart tanken om att hitta en annan människa att leva för och genom, som kan fylla ens liv med mening, är något en gärna vill ha.

Jag tror att det kan vara en framkomlig kritik att påpeka just denna motsättning mellan ideal och praktik.

Sexuell makt är makten att begära.

När en läser typ ”dejtingtips” och liknande så är det tydligt att en som kvinna under inga omständigheter får vara ”jobbig” eller ”för på”. Att ”ragga” som kvinna tycks i princip gå ut på att signalera tillgänglighet, men under inga omständigheter signalera desperation. Det handlar om att lägga upp så att mannen liksom kan sätta in sin stöt. Typ skratta åt hans skämt och få honom att känna sig lite bekväm och ”manlig” eller vad det nu kan vara.

En kille som är på är ofta ”romantisk” eller åtminstone ”snäll”. Om en kvinna skulle ägna sig åt liknande uppvaktning som vissa män gör, alltså typ tjata om att få träffas/går på dejt/ha sex så skulle det nog främst anses vara belastande och ganska konstigt. ”Alla vet” att kvinnor inte ska göra så. Om en kvinna ska ta initiativ så ska hon vara lite sådär skönt avslappnad.

Män behöver inte vara lite ”skönt avslappnade” utan kan gå in fullt ut. Om kvinnan inte har någon lust så är det kanske tråkigt för honom, men det är inte pinsamt. Det är inte pinsamt för en man att begära och att uttrycka detta begär (inom vissa gränser såklart, även män kan straffas socialt om de siktar ”för högt” och liknande, men inte alls i samma grad som kvinnor). Ofta anses kvinnan till och med vara skyldig mannen det ena och det andra för att han gett henne denna uppskattning. Att en man skulle vara skyldig en kvinna som uppvaktat honom något förefaller absurt, jag har nog aldrig sett någon uttrycka den typen av tankar eller förväntningar.

Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.

När män talar om kvinnors sexuella makt talar de om att kvinnor är det som blir begärda, men att bli begärd är inte en aktiv handling. Den som blir begärd kan möjligtvis ha ett inflytande eller en möjlighet, men hon har inte makt eftersom makt kräver agens. Hon bestämmer inte om hon ska bli begärd eller inte. När hon väl blir begärd har hon kanske vissa möjligheter i förhållande till det, men dessa möjligheter bygger på att det finns ett begärande subjekt som gett dem till henne.

Kvinnor har ofta inte ens makten att säga nej och bli lyssnade på. Många gånger så bestämmer sig män för att inte lyssna på våra protester på allvar eller att tycka att vi är skyldiga dem det ena och det andra. Män bestämmer sig också för att ha sex med oss mot vår vilja eller hålla oss kvar i relationer med våld.

En stor del i detta är just idealet om att kvinnan ska vara en passiv mottagare av mannens begär, att hon inte anses har rätt att begära och kräva något av mannen, men att mannen får göra det motsatta. Jag tänker att detta är en väldigt central del i formandet av oss som könsvarelser; vad det är vi har rätt att kräva och vad vi förväntas ge i en kärleksrelation. Att jag aldrig lärt mig att begära har varit en central del i formandet av hur jag förhåller mig i relationer, det har i väldigt hög grad styrt vad jag anser mig vara värd och vilka människor jag haft relationer med.

Att skriva om relationer.

Senaste uppbrottet jag var med om bestämde jag mig för att skriva om det och att vara ärlig. Jag ville vara ärlig om hur ont det gjorde och hade gjort genom vårt förhållande, jag ville vara ärlig om alla de jobbiga känslor som jag gick igenom. Detta gjorde jag för att jag har en övertygelse om att det är viktigt att prata om den typen av saker och att våga vara personlig, och jag kände att det var ett utmärkt tillfälle för mig att börja med det.

Sällan har jag sett folk så elaka, upprörda, hånfulla som när jag har skrivit om detta. Jag har framförallt haft en människa på mig som varje inlägg jag skriver om kärlek och relationer är tvungen att manifestera hur mycket allting bara är mitt eget fel, och hur oerhört lyckade relationer denna person själv har och gud vet allt. Till vilken nytta?

Till exempel när jag skrivit om romantiska löften och hur en anses vara naiv om en faktiskt tar dem på allvar så fick jag mer av samma skit tillbaka; ”men gumman, alla vet ju att det bara är så en säger”. Må så vara, men är det inte sjukt att vi har ett sätt att leva tillsammans på som delvis bygger på lögner? Jag tycker att det är relevant att ifrågasätta detta.

Andra tycker att det är osmakligt eller bara ”fel” i största allmänhet att vara så öppen med sin sorg som jag har varit. De tycker kanske att jag ska ”komma över” det ena och det andra. För det antas vara så att när en skriver om jobbiga relationer med män, då är en ”sur” eller ”bitter” över denna relation. Att det faktiskt kan vara så att en helt enkelt tycker att det är en intressant eller viktig grej att skriva om alldeles oavsett finns inte.

En annan kategori som ligger nära ”komma över” är de som ska komma med välmenande ”råd” om hur jag ska gå till väga i framtiden eller hur jag skulle ha tänkt istället. Jotack, jag vet att jag inte skulle ha litat på dem eller att jag skulle dumpat dem tidigare eller att jag skulle hittat någon som var bättre för mig men det intressanta för mig är att försöka förstår varför jag ändå drogs till det här destruktiva och inte var kapabel att lämna det. Mitt syfte är inte att lära mig hitta ”den rätta” eller att bygga det perfekta förhållandet utan att förstå något om mig själv och samhället jag lever i, och att förmedla detta till andra.

Varför är det viktigt för andra människor att jag ”kommer över” dessa erfarenheter, det vill säga inte skriver om dem offentligt?

Det hade nog varit mer okej om jag hade skrivit typ ”jag är så ledsen att jag och min pojkvän gjorde slut”. Det hade varit hjärtesorg och det kan folk relatera till. Det som är upprörande är att jag försöker koppla ihop detta i en större kontext, att jag försöker förklarar varför min smärta inte bara är en individuell upplevelse.

Hela den här grejen handlar ju om att förpassa erfarenheter i relationer till den privata sfären igen. Att få mig att känna skuld och skam och därför sluta skriva om det. Och jag tänker mig att det ofta kan handla om svårigheter med att själv erkänna sorg och smärta. För jag menar, om deras liv nu vore så jävla perfekta så skulle de väl knappast bry sig om att mitt inte är det?

Misslyckade heterosexuella – förena er!

Det finns vissa människor som är framgångsrikt heterosexuella. Typ de har en partner som de är lyckliga med, de stöttar varandra, de kanske är ”jämställda” med sin partner (jämställda heterorelationer höhö) och det HAR SÅ HIMLA KUL TILLSAMMANS!!!!

Den här typen av människor kan ibland känna ett behov av att ge en olika tips om hur en själv ska bli lika framgångsrik i sin heterosexualitet. De ba ”såhär får du en lycklig/långvarig/jämställd relation”. Sen handlar tipsen kanske om att en ska typ lyssna på varandra. Ja, jättefint och så, men mitt problem har generellt inte varit att jag inte inser att kommunikation är viktigt utan att det funnits en massa hinder i vägen, till exempel att den andra parten har varit passiv inför det hela, eller att det har funnits känslomässiga besvär som har gjort det väldigt svårt att vara öppen kring vissa saker. Jag har inte kunnat lösa detta genom att ”kommunicera” bara sådär.

Dessa ”tips” får mig i regel bara att känna mig mer värdelös; om det nu var så enkelt, varför kunde min partner inte bara ha ansträngt sig lite? Då hade vi kanske sluppit ha det så svårt. Jag tänker; handlade det om att han i själv verket inte tyckte om mig? Men varför var han i så fall ihop med mig i flera år? Det blir så förvirrande.

Detta gör mig oerhört provocerad. Jag är inte en heterosexuellt framgångsrik person. Jag har haft förhållanden som antingen har varit väldigt uppslitande och jobbiga eller som jag har tröttnat på. Mitt intryck är att det är mycket ovanligt med heterosexuellt framgångsrika personer; de flesta verkar ha det jobbigt i sina relationer. Ändå så fortsätter vi uppmuntra människor till denna samlevnadsform, lär varandra att om en bara gör si eller så så kommer saker och ting att fungera bättre. Ungefär som om det grundläggande problemet, det vill säga att vi lever i ett patriarkalt samhälle som tvingar in oss i positioner av över- och underordning och konstiga relationsformer, skulle kunna elimineras bara vi lär oss de rätta tipsen.

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Jag hade haft betydligt större nytta av att lära mig att se när det är läge att dumpa en relation, istället för att få olika tips om hur en kanske kan lappa ihop skiten. Ofta så är det enda rimliga att göra sig av med fanskapet, och detta önskar jag att jag hade kunnat inse tidigare i många fall. Det hade kanske varit lättare om det inte var för att typ 90 % av alla ”relationstips” bygger på att relationens bevarande är det överordnade målet.

Det är absurt att se den lyckade heterosexualiteten som något slags mål i sig. Istället för att uppmanas till att lära känna oss själva och hitta de relationsformer vi mår bra av, så tas heteromonogamin för given och det är vi som måste lära oss att anpassa oss till denna form. Det är vi som ska läsa olika ”relationstips” om att en måste ”kommunicera” och gud vet allt. Vi misslyckades heterosexuella ska sitta snällt och ta till oss av denna information, för det är ju vi som inte har lyckats med det viktigaste i livet, det vill säga att ha en heteromonogam relation.

Vore det inte fint om alla misslyckade heterosexuella bara kunde gå ut och säga ”vi skiter i era jävla relationstips. Vi vägrar ge er relationsform ett nytt försök”. Så att vi slipper försöka igen och igen, så att vi kan börja fokusera på något annat än drömmen om den lyckade heterosexualiteten. Problemet är kanske inte att vi har misslyckats, problemet är kanske att samhället har försökt pressa in oss i en mall som är destruktiv.

Jag vill komma åt människan.

En grej som jag känner att jag vill lägga till angående manshat är detta: jag tror verkligen att det finns en massa fina, smarta män med rimliga åsikter. Alltså verkligen. Men grejen är att detta sitter i mig också. Hur lite dessa män än vill ha makt över mig så har dem det. Inte bara för att de utövar dem utan för att jag har ett visst sätt att se och förstå världen som givetvis också är präglat av patriarkatet. Jag tänker främst på kärleksrelationer med män. Det spelar liksom ingen roll hur bra och fin en kille är, om vi har en kärleksrelation så KOMMER jag att gå in i vissa tankar och vissa mönster. Det är liksom så jag är konstruerad.

Detta är inte menat att vara någon slags ursäkt, för jag anser inte att det finns något jag borde be om ursäkt för, utan jag vill mer peka på hur oerhört svårt det kan vara. Hur medveten jag än är om detta så faller jag in i det när det väl kommer dit, jag kan inte undvika det. Tro mig, jag har verkligen försökt, men det går inte. Och jag orkar inte försöka mer, ja orkar inte vara på helspänn hela jävla tiden. Jag orkar inte vara rädd för att bli sviken och sårad när jag ska ha en relation med en annan människa.

Jag märker hur deras sällskap liksom gör att jag blir kvinna, vilket inte är så konstigt då kvinna i hög grad är något en är i relation till män. Jag gör mig till, blir fnissig, gör mig dummare än jag är, tonar ner det som behöver tonas ner och så vidare. Jag anstränger mig för att leva upp till vissa normer och ideal jag egentligen motsätter mig. Jag för mig på ett visst sätt, jag önskar att jag hade en mer heterosexuell frisyr. Jag vill helt enkelt behaga, ty det är vad jag har lärt mig att jag ska göra som kvinna.

Detta är i grund och botten en stor tragik, en stor sorg som jag bär på. Insikten om att det finns människor som jag kanske skulle kunna ha något utbyte av, men som jag inte kan närma mig eftersom det finns så mycket annat, ett helt jävla patriarkat närmare bestämt, i vägen.

Jag önskar såklart att det inte var såhär, men något jag lärt mig den hårda vägen är att det inte går att leva det postpatriarkala samhället nu. Det spelar ingen roll hur mycket insikter jag har, hur mycket jag ifrågasätter och dekonstruerar. Jag är fortfarande en kvinna i ett patriarkat, jag är skapad efter dessa ideal och i vissa sammanhang är det som att jag tappar bort vad jag egentligen står för. Hur hårt dessa insikter än sitter så är det som att de försvinner i vissa situationer, jag kan inte längre leva efter dem.

Och det är bland annat därför som kampen känns så oerhört angelägen. Jag vill kunna möta män som människor, jag vill kunna ha ett fritt utbyte som inte hindras av maktförhållanden. Jag vill komma åt människan. Idag är detta inte möjligt, hur mycket jag än försöker.

Manshat handlar om självbevarelse.

Fick frågan om hur jag ser på män som faktiskt är missnöjda med det förtryck de utövar under detta inlägg. Det finns en sak jag känner är viktig att tydliggöra. Manshat för mig är inte någon moralisk position, jag hatar inte män för att jag tycker att det är det moraliskt korrekta att göra, utan för att det är relevant för min självbevarelse. Det är med andra ord en pragmatisk position.

Jag hatar inte män av princip. Jag vet bara att så fort jag släpper en man nära så mår jag skit efteråt, så fort jag litar på en man så ångrar jag mig. Detta gäller även män som är feminister (det var mycket länge sedan jag umgicks med en man som inte var det). Att de har ”rätt” åsikter gör inte att deras makt över mig försvinner eller att de slutar utöva maskulinitet och förtryck. Och grejen är att detta sitter lika mycket i mig som i dem, det handlar också om att jag tillmäter dem en viss betydelse just för att de är män. Det är väldigt svårt för mig att sluta med detta och därför måste jag kompensera genom att vara på min vakt.

Jag vill såklart inte ha det så, för det är jättetråkigt, men det är så det ser ut i detta samhälle. För mig att släppa på garden angående detta skulle troligen vara oerhört nedbrytande. Varje gång jag släppt garden har det varit det, och det är liksom ingen slump att det är så. Jag tänker inte göra det igen, för jag värderar mig själv högre än så. Jag vägrar utsätta mig själv för något slags experiment på temat ”skapa en jämställd relation” eller ”kom överens med en man”. Jag vet hur förödande det kan vara.

Det finns gott om män med ”bra” åsikter och det tycker jag såklart är roligt. Jag uppmuntrar detta. Men att en man har ”bra” åsikter gör inte att jag kan släppa honom nära eller lita på honom, för hur god och moraliskt korrekt han än är så är han fortfarande man, och detta spelar en mycket stor roll för mig i praktiken.

Det är liksom så patriarkatet fungerar; det formar vårt förhållningssätt, våra relationer. Hur mycket jag än skulle vilja att det var annorlunda så är det inte så. Jag har gjort misstaget att tro att det skulle fungera alltför många gånger, och jag tänker inte göra det igen. Jag är trött på att folk bemöter detta som en fråga om moral eller ”åsikter”, för det handlar inte om detta. Det handlar om positioner, om makt. Det handlar om att i detta samhälle så har män makt just för att de är män, och detta gäller oavsett om de har bra åsikter eller inte. De kan helt enkelt inte svära sig fria från detta, de kan inte kompensera sin position så länge vi lever i ett patriarkat.

Det är det jag vill komma åt. Det är inte en fråga om individer och deras dygder eller moraliska fel, det är en fråga om strukturer.

Jag behöver inte ”visa mina känslor” för någon, jag behöver förändring.

Det finns en idé om att män inte har rätt till att visa känslor eller vara svaga, men att kvinnor däremot har det. Funderade på detta i samband med att jag såg Paradise Hotel, där en av kvinnorna är ledsen för att hennes partner beter sig illa. Partnern pratar om detta och säger typ ”hon är lite känslig men jag får henne alltid att lugna ner sig”. Han pratar om det som om det har hänt många gånger förut, men inte för en sekund verkar han överväga att det kanske kan vara så att hon behöver mer än att han ska få henne att ”lugna ner sig”, att hon kanske behöver en förändring av hans beteende. Att hennes känsloyttringar kanske inte är några irrationella utbrott utan att de kanske har en koppling till verkligheten, till hennes situation.

Grejen här är att det förväntas av kvinnan att hon ska vara ”känslig”, det är ”accepterat”. Men även om det är ”accepterat” så har hon fortfarande inte rätt till sina känslor. Alltså; när hon uttrycker dem anses hon vara ”hysterisk” och ”irrationell”. Mannen ”accepterar” känslorna, men det är på premissen att det är han som definierar dem. Han ”accepterar” att de finns där eftersom ”kvinnor är sådana”, men han tillmäter dem inget värde som någon slags indikator på verkligheten, på något som faktiskt är relevant. Han accepterar dem bara som ett uttryck för något som finns inne i kvinnan, något han inte kan kontrollera.

Den här typen av ”acceptans” är ingenting att ha. Jag vill inte att det ska ”accepteras” att jag är känslosam, blir ledsen och så vidare, utan jag vill att mina känslor och mitt uttryck för dem ska tillmätas värde utifrån den reaktion på min omgivning som de är. Det spelar ingen roll om någon tar fram sin ”förstående” röst när jag är ledsen, det som spelar roll är att den verklighet jag reagerar på förändras.

Att ”acceptera” detta utifrån en generell bild av att kvinnor är överkänsliga eller irrationella är egentligen bara ren och skär misogyni. Mannen upprätthåller sitt tolkningsföreträde genom att vara ”förstående”, men förståelsen bygger på hans överordnade position. Han kan ”kosta på sig” att vara förstående eftersom det ändå inte förändrar något för honom i praktiken.

Jag vill inte bli behandlad som någon som inte vet mitt eget bästa, även om det innebär att någon är ”snäll” mot mig. Den ”snällheten” är ingenting värd om en inte ses som en full människa. Det är bara en tom gest som inte ger mig någon makt över min situation.

Det är inte särskilt konstigt att kvinnor bli ”hysteriska” när våra känsloyttringar inte tas på allvar. När samma person som varit ”förstående” dagen efter upprepar samma misstag igen och igen. När vi möts av ett huvud på sned, en klapp på axeln, som inte på något sätt efterföljs av någon slags handling eller förändring av vår situation. Detta kan driva vilken människa som helst till vansinne. Det är fruktansvärt jobbigt när människor låtsas att de förstår eller bryr sig för att sedan gång på gång tydligt visa att de inte gör det. När det enda en någonsin får är ord och åter ord, och dessutom förväntas vara tacksam för detta.

Kvinnor ”accepteras” utifrån premissen att vi är svaga, inkapabla, oförmögna att se verkligheten. Män accepterar oss bara på villkoret att de får fortsätta se oss som just detta. Det är en väldigt bekväm liten ”gest” när en fortfarande få har sitt tolkningsföreträde över situationen intakt. Om de både skulle ”acceptera” våra känslor och tillmäta dem någon slags relevans skulle saken vara en helt annan.

Vad skulle jag ha för nytta av att ”visa mina känslor”? Jag har inget behov av att ”visa mina känslor” för någon, jag har ett behov av att bli lyssnad på, att blir tagen på allvar och framförallt av förändring. Vad skulle en uppvisning av känslor har för egenvärde? Ungefär som om kvinnors främsta intresse i livet var att bara få utrymme att leva ut sina irrationella jag. Det är så dumt.

Att ”passa ihop”.

Denna reaktion när en beskriver de relationsproblem en haft med tidigare partners. ”Ni passade nog inte ihop”. Okej, så det var för att vi inte passade ihop som han nedvärderade mig konstant, fick mig att tro att jag var socialt inkompetent och obildad, växlade mellan att vara oerhört kärleksfull och lova mig allt till att vara helt kall?

Det där handlar inte om att ”passa ihop”, det handlar om förtryck. Sedan kan det såklart vara så att olika människor reagerar olika på förtryck, att vissa har svårare att hantera det än andra (eller att vissa helt enkelt ”tar det”), men det är fortfarande en fråga om maktrelationer mer är personkemi. Jag brukar säga att det finns lika många sätt att utöva patriarkalt förtryck på som det finns män (höhö), men det är faktiskt sant. De har alla olika sätt att utöva överordning och vissa tar mer hårt på en än andra. Det som tagit hårdast på mig har alltid varit passivitet och tystnad, ickeerkännande. Direkt uttalade grejer har jag haft lättare att hantera, vilket såklart inte gör det okej på något sätt, men det är en personlig variation.

Problemet med den här retoriken för det första att det lägger skulden på offret. Om det bara handlar om att ”passa ihop” eller inte så är skulden bådas, och offret borde ha vetat bättre än att gå in i en sådan relation. Det är också ett sätt att säga att det inte riktigt är okej att vara ledsen eller sårad över det som har hänt, utan att en glatt ska hoppa vidare till nästa. Att säga att det bara handlade om att ”inte passa ihop” är också att underkänna offrets rätt till sina känslor, känslor av att ha blivit sviken och sårad reduceras till en fråga om slump, om att ”passa ihop” eller inte.

Det tredje problemet är att det upprätthåller den romantiska idén om ”den rätta”, det vill säga att det finns någon person därute som en skulle kunna ha en oproblematisk relation med helt enkelt för att en passar så bra ihop. Problemet med denna idé är att den döljer det faktum att relationer, och det gäller alla relationer, kräver arbete. En stor del av anledningen till att män bete sig illa i relationer är att de inte är villiga eller kapabla att utföra detta arbete. Då är det bekvämt att säga att det handlar om att ”hitta den rätta”, när det i själva verket handlar om att en part inte är villig att göra vad som krävs för att ha en relation där båda mår bra.

Jag utesluter såklart inte att det finns andra personer jag skulle kunna ha bättre relationer med, de relationer jag haft har sett väldigt annorlunda ut och vissa har varit mer nedbrytande än andra, vissa har rentav varit ~*givande*~, om än såklart i en mycket begränsad utsträckning. Det gör det dock inte mindre sant att det jag utsattes för i en viss specifik kontext var ett uttryck för patriarkalt förtryck. Det viktiga för mig är att kunna identifiera dessa mönster, förstå dem för att sedan vara mer kapabel att undvika att hamna i dem.

Det intressanta är inte bara att ta reda på vad som inte funkade utan också varför jag hamnade där, varför jag stannade kvar, varför jag inte var kapabel att inse mitt eget bästa och så vidare. För om två människor ”inte passar ihop”, om det verkligen var så enkelt, då borde det ju vara rätt lätt att skiljas åt och gå vidare. Men det är inte så lätt, och det är ju någonstans det som är intressant. Vad är det som håller en kvar? Vad är det som får en att ingå i relationer med människor som inte behandla en väl? Detta är någonstans vad jag försöker komma åt när det gäller mig själv, för jag tänker att det är där nyckeln till frigörelse ligger.

Idén om promiskuitet som något automatiskt frigörande.

Fick en fråga om angående det jag skrivit om sex på sista tiden, av någon som menade på att det kunde vara problematiskt att framställa sex som ett destruktivt beteende, eftersom en då ifrågasätter promiskuösa kvinnor.

För det första så tycker jag väl att det är viktigt att kunna prata om alla slags inställningar till sex en kan ha. Jag har aldrig sagt att någon annan har ett sexuellt destruktivt beteende, jag har enbart uttalat mig om mig själv och mina erfarenheter.

Såhär ser jag på saken; det finns i detta samhälle en oerhört stor press på människor att ha sex. En ska inte bara förlora oskulden vid något lämpligt tillfälle utan en ska ha ett aktivt sexliv och så vidare och så vidare. Människor förväntas också uppskatta detta sex eftersom det ju ska handla om njutning.

Det finns också en bild av kvinnlig frigörelse som handlar om att ha sex mycket, med många olika människor och utan känslor inblandade. Att ”bestämma över sin kropp” handlar väldigt ofta om att klä sig sexigt, att ha mycket sex och så vidare. Ofta talas det om kvinnor som gör detta som att de är ”starka” och att ”de vet vad de vill”. Hur ofta talar en om kvinnor som väljer att inte ha sex på detta sätt?

Jag tror verkligen inte att det per automatik finns något frigörande i att ha mycket sex. Det finns något frigörande i att få bestämma över sin kropp, fundera på vad en vill och sträva efter att förverkliga det, absolut. Men detta behöver inte mynna ut i sex. Det kan lika gärna mynna ut i att inte ha sex.

Jag personligen har innan utgått från att jag vill ha sex med män, men jag är inte särskilt säker på det längre. För mig har detta varit en mer frigörande process än vad det någonsin har varit att ”ligga runt”. Denna idé om att det skulle vara något automatiskt frigörande eller ”starkt” i alla ligga runt har varit betydlig mycket mer destruktiv för mig än ideal om att en som kvinna ska ”hålla på sig”. Det har lett till att jag inte tänkt eller känt efter ordentligt innan jag har haft sex, för det har inte riktigt slagit mig att det är något en borde göra. Jag har bara tänkt att sex det är något en ska ha och uppskatta och sen är det inte så mycket mer med den saken.

Mitt syfte är inte att på något sätt ifrågasätta de som vill ha mycket sex, men jag tycker det är problematiskt när det höjs som någon slags allmängiltig feministisk eller frigörande praktik. Jag upplever också att det finns ett krav på att en inte ska blanda ihop sex med känslor, något som för mig är helt absurt eftersom det alltid innebär känslor att komma någon annan nära. Så kallad ”fri sexualitet” innebär för mig inte frihet utan snarare att undertrycka mina egna känslor. I diskursen kring ”fri sexualitet” finns det inget utrymme för att inte ha sex, vilket egentligen är helt absurt.

Ofta när jag pratar med folk om sex så kommer det fram att de också har ett problematiskt förhållningssätt till det. Att de använder eller har använt sex som självskada, att de skäms för att de har ”för lite” sex och så vidare. Min uppfattning är att detta är väldigt vanligt, mycket vanligare än det ofta ges sken av. Varför talas det ändå så lite om detta?

Som radikalfeminist anser jag att sexualiteten är patriarkatets kärna. Hur vi har sex, hur vi ser på varandra som könsvarelser, hur vi begär och hur vi formar relationer är den absolut mest centrala patriarkala praktiken. Jag tror att den här idén om att sex skulle vara något oproblematiskt, något naturligt, är en patriarkal uppfattning. För mig är det självklart att mina begär har formats av att leva i ett patriarkat. Detta innebär inte att jag måste avvisa dem helt, men det innebär att jag inte har ett oproblematiserat förhållningssätt till dem. När jag känner begär inför något så utgår jag inte från att det är något som skulle vara bra för mig.

Jag antar att det är skrämmande för vissa att tänka sig att något som anses så ”naturligt” och som är så oerhört nära sammanbundet med hur en organiserar sitt liv och ser på sig själv skulle vara påverkat av patriarkala strukturer. Jag tänker att en inte behöver fundera på sin egen sexualitet om en inte har någon lust eller ork till det, men för mig är det en grundläggande del i ett frigörande projekt.

Jag vill också vara en begärande människa.

Något av det mest skrämmande som finns i min värld är att begära män. Att se en man och tänka att honom skulle jag vilja vara intim med, ha sex med, ha en relation med. Så fort jag känner begär så blir jag sårbar, jag kanske inte får det jag vill ha. Att agera på mitt begär är etter värre, då kanske jag blir avvisad.

Jag tänker att det hänger ihop med att män i regel är de som förväntas ta initiativ i relationer. De förväntas ragga. Att som kvinna ha en egen sexualitet och försöka förverkliga den går emot kvinnorollen. Om en dessutom misslyckas med detta projekt är det etter värre, eftersom ”alla vet” hur lätt det är för kvinnor att få det de vill ha. I patriarkatet är det män som sitter inne på privilegiet att få begära. Det är mer okej för en man att försöka sig på att ragga på en kvinna som ligger helt utanför hans ”liga”. Män SKA jaga, det förutsätts att de ska göra det. Det är inte på samma sätt skamfullt för en man att göra det.

Detta gör att jag över huvud taget inte vågar formulera mina begär, ens för mig själv. Så fort en man fångar mitt intresse känner jag instinktivt rädsla. Jag har inte den mentala styrkan att försöka, misslyckas och sedan försöka igen med någon slags värdighet. Hellre väntar jag på att någon annan (en man) tar initiativen. Detta leder också till att min förmåga att styra situationen begränsas kraftigt. Jag kan bara välja mellan de alternativ som presenteras för mig, jag kan inte själv skapa en situation jag önskar.

Jag längtar efter att få begära. Jag skulle vilja kunna göra det utan skam, utan rädsla för att misslyckas. Jag skulle vilja slippa göra den där kalkylen varje gång; om jag misslyckas, vad händer då? Är det värt det? Utan istället kunna tänka ”jamen låt gå då, skitsamma om det inte går bra”. Jag vill också få vara en begärande människa, inte vara dömd till att bli bedömd av andras blickar.