Relationer – Sida 23 – Fanny Åström

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

En lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

Detta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution.

Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:

Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.

Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.

Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.

Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.

Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.

Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.

Respektera inte mäns privatliv.

Igår blev jag påmind om konceptet ”män som tycker det är viktigt med mäns privatliv”. Alltså män som försvarar mäns, både dem själva och andras, rätt till att få ha ett ”privatliv”. Detta kan ta sig uttryck i att de till exempel tycker att det är fel att outa en man som betett sig illa, kanske varit otrogen, eftersom det är en ”privatsak”.

Skrev om det här med privatliv i ett inlägg om skvaller som feministisk aktivism för ett tag sedan:

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

En skulle kunna se denna blogg som en skvallercentral om mig och männen i mitt liv. Även om jag för det mesta anonymiserar och inte nämner alltför detaljerat exakt vad som har hänt så skriver jag mycket och ofta utelämnande om mitt privatliv och mina relationer. Jag ser detta som en form av feministisk aktivism.

Jag tänker såhär: att bli utsatt för vidriga saker av människor en har relationer med och som det är menat att en ska få så kallad ”kärlek” ifrån är en mycket traumatisk och mycket skamfylld upplevelse. Att ha litat på någon och trott att en ska få kärlek för att sedan bli sviken är som att få det bevisat att en inte är något att ha, att en inte var värd kärlek. Detta är en känsla som förföljt mig genom livet, att jag inte är värd bättre eftersom män bevisligen valt att behandla mig som skit. Därför har jag känt behovet av att dölja detta faktum, eftersom jag är rädd att det ska ”avslöjas” att jag inte är värd bättre.

Men när jag började skriva om mina upplevelser så fick jag genast veta att det fanns många många andra som hade känt och tänkt likadant som jag, som hade blivit utsatta för samma skit som jag. Och det var stärkande som fan för det fick mig att känna att det inte var mitt fel att någon annan behandlat mig illa.

Att prata om hur män beter sig i relationer är som att vrida på en jävla kran, en får höra berättelse på berättelse från andra som känner igen sig i det en beskriver. Detta är såklart ingen slump, det finns så många historier som aldrig får höras eftersom de anses tillhöra ”privatlivet” och eftersom det finns alltför få som kan ta emot dem och tillmäta dem den vikt de faktiskt har.

För mig kan det vara stärkande att se andra prata om och uttrycka vrede inför det de blivit utsatta för, för det får mig att känna mig mindre ensam och värdelös. När jag ser att andra delar mina erfarenheter blir det lättare att inse det som är svårt att inse om mig själv; att vi, att jag, är värda bättre. Att ingen förtjänar att bli behandlad på det sätt som vi så ofta blir behandlade av män. Att vi har rätt att bli respekterade av de som säger sig älska oss. Att se någon annan formulera detta krav med utgångspunkt i sina erfarenheter kan vara ett sätt att själv lyckas formulera det.

Att våga beskriva det en blivit utsatt för är oerhört modigt och viktigt, och jag önskar att fler kunde göra det. Givetvis kommer män att kämpa för att få det att framstå som egoistiskt och opolitiskt, för det hotar ju deras makt. Men det är en viktig feministiska handling.

”Lita på mig”.

Jag tänkte lite mer på det här med tillit i kärleksrelationer och på män. Som sagt är tillit grundläggande i relationer, men jag tänker att för att tillit ska kunna byggas upp så måste det finns anledning att lita på någon.

Men i kärleksrelationen så tvingas tilliten ofta fram. Om vi kollar på hur det ser ut i romantiken så är det ofta någon slags händelse som gör att kvinnan helt enkelt måste lita på mannen, till exempel i Titanic där Rose tvingas söka hjälp från Jack och alltså lita på honom. Det är såklart inte hans fel att det blir så, men det är ett jävligt typiskt upplägg. Det sker en händelse som gör att kvinnan tvingas ihop med mannen och tar ett känslomässigt språng.

Samma sak finns även i till exempel Alladin:

Efter att kvinnan valt eller tvingats till att lita på mannen så öppnar sig ”en helt ny värld”. Ett paradis väntar och det ens som krävs är att hon ska våga hoppa ombord! Men när hon gör det tar hon också en risk, mannen hon väljer att lita på kan vara en dålig man, en man som skadar henne. Hon får ingen chans att testa om han är värd att lita på på förhand, hon måste kasta sig in i hans famn blint för att få veta om han är drömprinsen eller inte.

Jag tror inte att jag har sett motsvarande utspela sig med ombytta kön. Nej, det är alltid kvinnan som ska lita på mannen.

Jag har reflekterat lite kring de skillnader jag upplevt i relationer med vänner och i kärleksrelationer med män. I relationer med vänner har jag sällan känt att jag behöver känna mer tillit än vad det faktiskt finns fog för. Mina vänner har inte pressat mig att lita på dem, utan det är något som byggts upp av att de funnits där för mig när jag behövt dem, hållit löften och helt enkelt visat att de är värda att lita på. Jag har sett vissa vänskapsrelationer ha dessa tendenser men jag har inte alls uppfattat det som lika vanligt.

När en tar det här steget och väljer att lita på någon är en väldigt sårbar, mycket på grund av problematiken med skuld och skam som jag beskrev tidigare:

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

”Lita på mig” är en uppmaning som återkommer inom romantiken, ofta är det en kvinna som ska lita på en man. Han ska kanske ”överraska” henne eller något liknande. Intressant i sammanhanget är hur mannen kan ha så stor tillit till att han själv vet vad som är rimligt att göra. Mannen har en plan, han vet hur saker och ting fungerar, men han tänker inte berätta om det på förhand utan han kräver först och främst omgivningen tillit. De måste lita på hans genialitet, lägga sitt liv i hans armar, innan han kan tänka sig att visa upp sina talanger.

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Mannen vill hetsa fram det där djupet, den där närheten, som präglar en intim och kärleksfull relation, men han missar att saker som tillit och kärlek inte kan pressas fram utan att det måste få ta tid. Om det inte tillåts ta den tiden byggs det på en jävligt osäker grund och risken är stor att en ger sig in i något som faktiskt inte är värt att lita på. Men det är väl lite det som är poängen; mannen vill inte behöva bevisa något innan, eftersom risken helt enkelt är stor att han kommer att misslyckas med projektet.

Jag ryser när jag tänker på en relation jag var i där jag hade blivit sviken upprepade gånger och att både han och jag själv sedan ansåg att jag borde ”lita på honom”, även fast det inte fanns något som helst skäl för mig att göra det. Resultatet blev bara att jag gång på gång gick in och öppnade upp mig för honom känslomässigt, och gång på gång blev sviken och sårad. Men det var som att bara jag lyckades kasta tvivlet åt sidan och lita på honom så skulle allting ordna sig, trots att det var hans svek som hade fått mig att förlora tilliten från första början.

Visst kan det känns tråkigt att ha att göra med någon som är ärrad efter tidigare svek och därmed inte litar på människor i första taget, men att pressa något till att lita på en är inte en bra idé. Om en beter sig respektfullt och kärleksfullt så kommer tilliten förhoppningsvis att byggas upp förr eller senare. En kan inte kräva att någon ska kasta sig in i relationen och lita blint på att en vet vad en gör.

Att känna sin skyldig någon kärlek.

Apropå det här jag skrev om med att ”nöja sig” med en ”snäll kille” eftersom det är det bästa en kan få så istället för att kasta hela heterosexualitet överbord tänker jag på det här med att bedöma män en har relationer med, och på vilka premisser en ingår i relationer med dem på.

I patriarkatet ingår en i relationer på väldigt olika villkor. En heterorelation är i princip det som ger kvinnor existensberättigande, medan det inte alls har samma vikt för män. Visst finns det en del press på män att ingå i heterorelationer men det är liksom inte så att en man får frågor om det det första som händer, på samma sätt som kvinnor får.

Det anses också vara kvinnans ansvar att få ihop hela familjekittet. Det är hon som ska fixa hushåll, barn och så vidare. Det är hon som måste offra sin karriär för att få till det. Den kvinna som inte skaffar allt detta kommer att bli jävligt misstänkliggjord.

Med andra ord finns det en betydligt mycket mer omfattande press på kvinnor att fixa en heteromonogam relation och hålla ihop den, vilket gör att kvinnor och män utgår från väldigt olika situationer när de ingår i en relation. Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.

Detta gör att män kommer undan och ”får till det” trots att de egentligen är tråkiga medelmåttor. De behöver inte ha några gnistrande jävla personligheter, det räcker med att de ger existensberättigande åt de kvinnor de har relationer med. Det räcker med att de erbjuder kvinnorna en plats i patriarkatet, en möjlighet att förverkliga sig som kvinnor.

Detta är också ett skäl till att jag är sjukt skeptisk mot begreppet ”snälla killar”. Visst finns det män som är snälla, men för att jag ska ha en relation med någon så behöver jag något mer än ”snällhet”. Jag vill att människan ifråga ska intressera mig, att den ska ha intressanta insikter att bjuda på och att den ska lyfta mig i livet. Ingen pratar om ”snälla kvinnor”, helt enkelt eftersom ingen tycker att det är nog att en kvinna är ”snäll”. Även män som faktiskt på riktigt är så kallat ”snälla” tjänar på detta.

Vi lär oss att vi inte behöver eller har rätt till att känna lust eller passion i våra relationer, att det räcker med det minst dåliga. Det viktiga är relationen som sådan och att inte fara direkt illa i den. Denna inställning gör också att omgivningen ofta förväntar sig att killar som är ”snälla” ska få rätt till kvinnor på olika sätt bara genom deras snällhet. Han är ju en ”bra kille” och så vidare och så vidare.

Jag läser så ofta kvinnor som beklagar sig över att de ju har hittat en man som är så snäll men att de ändå inte är kära. Och jag förstår absolut den grejen, visst önskar en att en kunde känna passion för någon som inte beter sig som ett kräk mot en och samtidigt passa in i normen. Men samtidigt tycker jag att det är ett så himla skevt sätt att tänka om sig själv och sina relationer, det känns lite som att en internaliserat hela idén om att kvinnor ”väljer” dåliga män som är dumma mot dem och att det är ens eget fel. Jag förstår ju såklart varför en gör så men jag tycker att det är sorgligt att kvinnor så ofta tänker så om sig själva, att de ”borde” ha vissa begär.

Känn för helvete inte skuld för att du inte blir kär i någon. Det går inte att köpa kärlek genom att vara ”snäll”. Hela idén om att män på något sätt skulle ha rätt till kärlek för att de är ”snälla” är sjukt patriarkal. När hörde du senast en man beklaga sig över att han inte blev kär i en kvinna som var snäll? Det kanske inträffar, men jag tvivlar starkt på att det skulle vara ett lika omfattande problem. Män anses inte behöva vara tacksamma för att en kvinna är ”snäll” mot dem, snarare har de rätt till att bli bra behandlade av kvinnor.

Som kvinna ska en alltid ge och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka, men så fort en man ger så anses han vara berättigad kärlek. Det är viktigt att mannen inte lämnar ut sig, att han ger i onödan och blir besviken, men kvinnor förväntas så gott som göra detta i alla relationer med män. En ska ge och ge och sedan vänta på att mannen bedömer om en är värd att ta emot.

Den romantiska lögnen och att ”nöja sig”.

Tänkte lite på det här gamla inlägget om Sex And The City som Löwengrip skrev:

Carries problem är att hon aldrig nöjer sig och jag tror att det är de Odd menar, att hon får andra tjejer att känna likadant, att det alltid finns någon bättre där ute som väntar. Sedan också hela glorifieringen av att tråna efter en man som är omogen (och dum i huvudet) och bra snälla killar som gillar henne på riktigt, får hon svårt att andas av istället.

Detta är något jag verkligen kan känna igen mig i, och som jag tror många kan känna igen sig i. En vill ha det en inte kan få, och det en kan få kväver en. Den ”snälla killen” som uppenbarar sig med alla de förväntningar på uppskattning och motprestationer som kommer på köpet, de vänliga gesterna som kväver en eftersom en alltid förväntas ge något tillbaka; kärlek och tacksamhet. När de kokar en kopp kaffe ska en ge en bit av sig själv, en ska släppa in dem i sitt inre och i sitt liv.

Innan så har jag resonerat som Löwengrip, att en borde ”nöja sig” med det en kan få. Men nu har jag en lite annan syn på saken. Jag tänker typ såhär, att relationer med män helt enkelt inte är så jävla fett och kul. Relationer med män är faktiskt ofta ganska tråkiga. Eftersom män inte behöver vara intressanta och roliga för att ha makt och kontroll över kvinnor så lär de sig aldrig att vara det, och eftersom de sällan har behövt gå igenom särskilt mycket personlig utveckling eftersom deras ego blivit peppade av alla i deras närhet så har de inget spännande att tillföra. Detta är sant i varierande grad såklart, men generellt upplever jag att män har mindre att ge mig.

Det sätt som mannen kan hålla sig intressant för kvinnan är genom att framstå som ouppnåelig. Han måste upprätthålla idén om sig själv, illusionen om att det finns något där som är värt att kämpa för. När illusionen rämnar försvinner ofta intresset, helt enkelt för att det inte finns något där. Eller så ska en vara så tacksam att en har kommit in och fått tillgång att en, som Löwengrip säger, ska ”nöja sig” med det hela.

Jag tänker på detta citat från SCUM-manifestet:

Det vi borde fråga oss är inte varför vi inte kan nöja oss, utan varför det är så viktigt att ha något över huvud taget. Varför ska vi ha en man i vårt liv? Vad ger det oss, egentligen?

Vi matas hela tiden med drömmen om mannen, idén om att drömprinsen finns och att vi ska leta efter honom. Men när det uppdagas att drömprinsen inte finns så är inte svaret att vi ska sluta leta, nej istället ska vi bli realistiska och nöja oss men någon som är helt okej. Heteromonogamin säljs in med drömprinsen, men det slutar ytterst sällan där och detta är något vi måste ”inse”. Alternativet att bara slänga hela skiten överbord kommer dock inte upp.

Om en ständigt blir besviken på sina relationer med män så är problemet kanske inte att en har för höga krav, utan att en blivit inlurad i att förvänta sig något som helt enkelt inte finns att få.

Vi borde inte ”nöja oss” med män som inte ger oss det vi vill ha, vi borde inte framhärda i tristessen. I själva verket borde vi inte nöja oss med mindre än att få leva fria, i ett samhälle fritt från patriarkalt förtryck där vi är fria att älska de vi vill älska på våra egna villkor, där vi inte behöver gå omkring med det bakomliggande kravet att hitta en man, och att nöja oss med det som går att få istället för att faktiskt fundera på vad det är vi vill ha.

Tillitsproblem och skuld.

Under mitt liv så har jag lyckats utveckla en del så kallade tillitsproblem som har sin grund i att upprepade gånger bli sviken av personer, mestadels män, som stått mig nära och som jag litat på. Med ”svek” menar jag mer specifikt när människor fått mig att tro saker om dem eller vår relation vilket har gjort att jag öppnat upp mig för dem känslomässigt, alltså att de har fått mig att ge mig till dem och låta dem få makt över mig. Att kunna öppna upp för andra känslomässigt är fundamentalt i relationer, och därför är tillitsproblem någonting som hindrar en från att ha vissa former av relationer.

Ibland tycker jag att det talas om tillitsproblem på ett märkligt sätt. Det anses vara något som kommer inifrån personen själv och som en ska ”komma över”, alltså någonting en bara ska se bort ifrån. Men grejen är ju att tillitsproblem kommer sig av att en faktiskt har blivit sviken. Om en bara skiter i varningsklockorna och kastar sig in i relationer ändå kommer ett eventuellt svek leda till ännu mer skuldbeläggande av en själv, eftersom en någonstans ”visste” vad som fanns att vänta. Jag har gjort detta själv när jag valde att lita mycket på en människa för att göra honom glad, jag struntade i det som skavde för att jag så gärna ville kunna lita på honom, för att jag ville ha en så kallade fungerande relation. När jag blev sviken så blev det jobbigaste att hantera skulden över att jag ens hade litat på honom, jag kände mig dum och naiv när jag i själva verket bara hade övertygats till att tro på hans upprepade lögner.

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

Detta är inte så konstigt med tanke på att vi lever i en värld där denna skuldbeläggning ständigt sker. Det anses vara den underordnades roll att se över sin egen säkerhet, och om denne inte gör detta får den ”skylla sig själv”. Eftersom ”alla vet” att män kan komma att bete sig som kräk, att de slår och våldtar och så vidare, så är det upp till oss att skydda oss. Att de ”dåliga männen” finns är någonting som alla vet, det talas ju ofta om hur det är de ”dåliga männen” som blir valda och så vidare. Med andra ord så finns det en stark kultur av att det är individens ansvar att undvika de ”dåliga männen”. Samma kultur finns inte kring att undvika ”dåliga kvinnor”; om en kvinna utsätter en man för något så anses det i regel inte vara hans fel. Hon var väl falsk, använde sin ”sexuella makt” eller något liknande trams. Män anses i regel inte ha någon anledning att vara rädda för kvinnor, varför de inte heller får skulden när en kvinna utsätter dem för något.

Samtidigt så anses det väldigt viktigt att vi litar på män, till exempel ska vi ”ge män en chans” för han kan faktiskt vara en ”snäll kille”. Dessa dubbla budskap matas vi med och de är såklart omöjliga att förhålla sig till. Det handlar om ren och skär dubbelbestraffning; när vi inte litar på män är vi cyniska, när vi litar på män och blir svikna är vi naiva. Våra skyddsmurar ska ständigt rivas ner, men det är alltid vårt fel när det händer. Vi ska gå omkring utan hud, tillgängliga för varje man som vill oss något, samtidigt som vi förutsätts kunna skydda oss från att de ska går för långt.

Feministisk teori har hjälpt mig väldigt mycket med att släppa skulden, men samtidigt har jag blivit oerhört medveten om alla de sätt män kan komma att skada mig på vilket leder till att jag i än lägre grad kan lita på dem. Jag ser en viss skillnad i de tillitsproblem som uppkommer i och med feministisk analys och de som fanns där sedan innan; att jag inte litar på män handlar i stor grad om att jag väljer att inte lita på män, eftersom jag vet att risken är stor att de skadar mig. Att jag lägger skulden för eventuella svek på mig själv är däremot ingenting jag har valt, det finns internaliserat i mig efter ett liv av patriarkalt förtryck.

Jag tänker att tillit är en fundamental del av en relation, men i ett patriarkat så är det där med tillit svårt. Jag tror det hade varit lättare att lita på människor om en slapp känna att ett eventuellt svek från deras sida var ens eget fel. I mina ögon är det detta som är det grundläggande problemet, inte att människor sviker varandra utan att det anses vara det underordnades skyldighet att skydda sig. Jag vill kunna gå in i relationer utan att vara rädd för att få skulden för eventuell skit jag utsätts för i dessa relationer. Jag vill kunna vara förbannad när någon behandlat mig illa, jag vill inte behöva känna skuld för att jag borde ”vetat bättre”.

Relationer är alltid svåra, men också väldigt värdefulla. Jag har lärt mig att om jag ingår i relationer får jag också vara beredd på att det kommer göra ont. Jag tycker att det är värt det, vad jag däremot inte tycker är värt är att jag ska behöva gå omkring och ha dåligt samvete för skit andra människor utsätter mig för. Det är inte mitt fel att andra människor inte känner sina egna begränsningar och lovar mer än de kan hålla, det är inte mitt fel att relationsprojektet som sådant ofta byggs på upprepade lögner.

Berätta gärna om hur ni själva ser på det här med tillit och att bli traumatiserad i relationer.

Det finns något djupt osmakligt i att till varje pris förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det.

Twittrade lite om suicid och psykisk ohälsa tidigare:

Ok blir fan lack på alla ”det finns hjälp att få” angående suicid. Nej det är inte alls en jävla självklarhet. Samt: även om det finns ställen en kan gå till/ringa när en verkligen är nära så är det desto svårare att få långsiktig hjälp att må bättre. För mig tog det månader att få hjälp. Nej, jag var inte självmordsbenägen när jag sökte men jag jag hann bli det. ”Ring psykakuten”. Men alltså jag vill för helvete inte sitta inlåst jag vill ha långsiktig hjälp att må bra. Jag vill inte vara något vårdpaket som ska ”räddas” från döden hela tiden, jag vill vara en människa, jag vill ha ett värdigt liv.
Jag har ångestdämpande som jag kan proppa i mig, jag har vänner jag kan ringa, men jag VILL INTE LEVA DET LIVET. Det är bra att det finns krislösningar, verkligen. Liv ska räddas. Men problemet är att det liksom bara är krislösningar. Jag vill inte leva i en ständig kris. För att må bättre måste en kämpa, och detta samhälle hjälper mig inte med att få det jag behöver för att kämpa. Och visst kan en fråga sina vänner och anhöriga om hjälp, men då sliter en ut varandra och relationen. Det funkar inte i all evighet.
Så sitter en där hos läkaren och de ska ”bedöma” hur pass suicidal en är. Fan vilken sjuk jävla känsla det är. ”Jag bedömer dig inte att du är i riskzonen”. Nehej, men det känns som om jag håller på att gå sönder. Och grejen är den att SAKER GÅR SÖNDER. Saker går sönder inne i mig för varje dag extra jag måste vänta. Jag förstår att de måste göra så i vården på grund av begränsade resurser. Men psykisk sjukdom är mer än en fråga om suicid eller inte. Att ens be om hjälp kan vara en lång process för den sjuka. Det kan gå år av psykisk ohälsa. Och att då tvingas vänta ytterligare.
Nej jag kommer inte ta livet av mig för JAG VILL LEVA. Men jag vill inte leva såhär. Och ju längre det går desto mer försvinner lusten. Ju längre tid det går utan hjälp desto svårare blir det att ta sig upp. Jag tycker det finns något djupt osmakligt i att till varje pris vilja förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det. Ni vet när människor bara ”jag visste att en mådde dåligt, men inte så dåligt”. Det är precis så det går till. För suicid, det ses liksom som det hemskaste hemska, som så långt bort från all annan psykisk ohälsa.

Ibland kan jag tycka att det finns en syn på psykisk ohälsa som är typ att det som händer under tiden en är sjuk inte spelar någon roll, så länge en inte tar livet av sig. Om någon bara ”räddas” från sitt självmordsförsök så är det okej liksom. Så kan vi ”rädda” folk gång på gång.

Men jag tänker att om en är självdestruktiv eller gör ett självmordsförsök så är det ett trauma i sig. Att ha tänkt så kring sig själv och sitt liv är i sig traumatiskt. Om en lever destruktivt kan en också ha utsatt sig för traumatiska situationer. Jag har i alla fall upplevt att när jag mått väldigt väldigt dåligt och gjort dåliga saker mot mig själv så förändras min syn på vem jag är och vad jag klarar av. Jag får sämre självförtroende, litar inte riktigt på mig själv och så vidare. Detta tar i sig tid att bygga upp igen, att lära känna sig själv efter en sån grej. En blir rädd för att ta risker eftersom en är rädd för hur det ska påverka en, så fort en känner minsta lilla dåliga känsla så blir en rädd för att en ska trilla ner i helvetet igen.

Det är också vanligt att ens relationer skadas mycket av psykisk ohälsa, och ju längre det går desto svårare blir det att lappa ihop. Sådant skadar också återhämtningen mycket. Relationer med andra människor är ju en av de viktigaste faktorerna till hur en mår. De flesta har ju någon form av socialt nätverk och resurser men det är inte en oändlig källa en bara kan ta från, mår en dåligt för länge så går relationerna sönder.

Ju snabbare en får hjälp desto bättre, men så som vården ser ut idag så är det väldigt svårt att få bra hjälp snabbt. Detta i kombination med att många låter det gå lång tid innan de faktiskt söker hjälp skapar en jävligt kritisk situation. Att inte kunna erbjuda hjälp snabbt är ett jävla slöseri även om personen ifråga inte tar livet av sig.

Kan bli så trött på hur det talas om självmord som om det vore det enda en behöver se upp för när en mår dåligt. Det finns en massa andra grejer en kan göra som blir mer eller mindre långvariga eller rentav permanenta. Trauman en skaffar som sitter kvar, relationer som blir omöjliga att reparera, tillit till en själv och andra som brister och så vidare. Detta måste också tas på allvar. Snacket om självmordsprevention klingar falskt så länge vi inte också pratar om detta. Hur hjälper vi människor upp tidigare, hur låter vi dem inte bara överleva utan leva också. Ju färre som behöver komma till den gräns där en ska ”räddas” från att ta sitt liv desto bättre.

Om skuld och ansvar.

Det finns ett perspektiv på moral som är typ att det som ”räknas” är när människor skadar varandra med flit, som är ganska vanligt. Jag skulle rentav säga att det är det rådande moraliska perspektivet i detta samhälle. Jag tycker att det här är ett väldigt patriarkalt perspektiv på moral.

Jag tänker på de människor som har skadat mig mest genom mitt liv. De människor som har fått mig att må riktigt riktigt dåligt, som har gett mig stora trauman. Jag uppfattar inte att någon av de som skadat mig som mest har gjort det av illvilja, tvärtom har de som skadat mig som mest ofta varit människor som velat mig väl, som rentav sagt sig älska mig. Jag tänker också på de jag själv har skadat, och det är samma där.

Människor som har varit direkt illvilliga mot mig har jag lättare kunnat släppa. Där har det liksom inte funnits hopp, jag har bara kunnat sluta vara i den människans närhet. Jag har inte dragits in i något, utan det har varit en fråga om enskilda incidenter som visserligen kan vara jobbiga men som inte har varit avgörande för mig som person.

Det som har skadat mig mest i mitt liv än andra människors ignorans eller passivitet. När andra människor inte velat lösa problem i vår relation, eller inte påtalat saker och ting de upplever som problematiska, inte känt in mina gränser och så vidare så har jag blivit skadad. Detta har varit många gånger mer destruktivt än människor som sagt elaka saker i syfte att göra mig illa.

När jag tänker på moral tänker jag inte i termer av skuld/oskuld utan i termer av ansvar. Vilka relationer ingår jag i, på vilka premisser och vilket ansvar har jag i dessa. Jag tänker att jag har väldigt olika ansvar beroende på hur relationen ser ut. Jag tänker att när jag ingår i en nära relation med någon så är jag också skyldig att ta ansvar för denna relation, och i förlängningen för både den människan och för mig själv. Om jag väljer att ha nära relationer med andra så är jag skyldig att ta hand om mig själv och mina problem på ett sätt som går ut över den relationen så lite som möjligt, eller avsluta relationen.

Vad som är viktigast för mig i relationer är att inte ge falska förhoppningar, då jag anser att detta är en av de absolut mest destruktiva sakerna en kan göra. Falska förhoppningar tänker jag inte ges av illvilja, men det ligger ofta ignorans eller bristande ansvar i botten. Att ge falska förhoppningar handlar om att inte se sina begränsningar och inbilla sig själv och andra att det kommer vara på ett visst sätt för att en så gärna vill att det ska vara så. För mig är det centralt både att inte inge falska förhoppningar men också att inte skapa falska förhoppningar.

Jag tycker att det är mycket mer fruktbart att tänka i termer av ansvar när det kommer till moral, och speciellt moral i fråga om relationer. En kan inte följa samma moraliska kodex mot typ personen på gatan som mot de människor en har nära. Att släppa en annan människa nära, eller att låta en annan människa släppa en nära, innebär ett helt annat ansvar. Att ingå i en relation med någon är att ta på sig detta ansvar. Många väljer dock tråkigt nog att inte ta detta ansvar, utan de ingår i relationer utan att reflektera särskilt mycket över saken.

När män resonerar i termer av skuld/oskuld brukar de ofta ha ett perspektiv som bygger på att de är oskyldiga tills motsatsen bevisats, en slags rättegångsmentalitet som jag har skrivit om innan. Detta perspektiv tycker jag är mycket problematiskt, eftersom det inte bygger på att en tar ansvar för människorna i ens omgivning. Jag tänker att om en har relationer så vill en inte bara undvika att göra fel mot dem, utan en vill också göra gott. Alltså en vill hjälpa andra människor framåt i deras utveckling. Detta är för mig vad som kännetecknar en konstruktiv relation och ett kärleksfullt beteende.

Jag tycker ofta att människor som sitter på maktpositioner i relationer har väldigt svårt att ta till sig av detta, att det inte bara handlar om skuld/oskuld utan att det handlar om att vi är sociala varelser som lever och skapas genom varandra, och att en bär ett ansvar för det, för sin del i detta. I mina ögon är detta ett betydligt mycket mer fruktbart perspektiv om en har ett intresse i att inte skada de en älskar.

Idén om skuld/oskuld bygger på idén att vi skulle vara isolerade öar som enbart kan skada varandra genom att kränka varandras frihet. Denna syn är såväl liberal som patriarkal. Det finns ingen förståelse eller respekt för vad människor behöver för att kunna leva rika liv, och detta handlar såklart om att de som formulerat dessa teser kring mänsklighetens villkor aldrig har behövt förstå detta eftersom de magiskt har fått saker och ting serverade. De har ju varit män.

Den som har makt i en relation kan ofta komma undan med att helt enkelt ignorera saker och ting, påstå att den ”inte visste”. Förtryck upprätthålls i regel genom ignorans och inte genom aktivt onda handlingar. Jag tänker att för att kunna bygga ett bra samhälle så måste vi alla börja tänka i termer av ansvar snarare än i skuld/oskuld. Resultatet annars är att vissa står för att ta ansvar för relationer och andra skyller ifrån sig.