Kategori: Vardag

Teknikens under.

Jag har aldrig mobilen i ljudläge utan alltid bara vibration. Detta för att jag hatar att stressa efter telefonen när jag är i ett annat rum, då föredrar jag att ringa upp senare.

Igår passade jag hursomhelst barn. Ett av barnen fifflade lite med mobilen. När jag tog tillbaks den så var det nån konstig symbol på skärmen, en liten mobil och så nån slags streck som väl skulle vara en signal av nåt slag. Jag fattade nada.

När jag låg och chillade med barnen sedan hörde jag nån jävla signal. Riktigt barnslig var den också, typisk barnsignal. Jag sa till barnen att stänga av sina ljudleksaker. De bara kollade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag blev lite arg och ba: ”men stäng av då!!! Det är jag som bestämmer här!!!”. Barnen var fortsatt skeptiska.

Till slut upptäckte jag att det ju var min egen mobil som rang och hade ca fem missade samtal. Jag ba: ”…”. Känner mig som en stenåldersmänniska.

Bleh.

Var på arbetsintervju idag som sagt. Sökte jobb som elevassistens på en skola som ligger i närheten av mig, ett jobb jag tror skulle passa mig skitbra.

Allt gick jättebra. Hon som intervjuade ringde efteråt och sa att jag gjort ett jättebra intryck och så vidare, blah blah. Tyvärr kunde jag inte få jobbet för att det fanns nån med mer erfarenhet, inte så svårt mot min erfarenhet som är ingen. Hon ville dock skriva in mig som vikarie på skolan, så alltid något.

Ja ba: misslyckade på första försöket! Nu ger jag upp!

Jag har nästan lite dåligt självförtroende över detta. Får ångest av att tänka på att jag ska producera saker.

Det mest osmakliga på hela jorden.

För nån vecka sen åkte jag kollektivtrafik(!). Plötslig slog det mig vad det absolut osmakligaste en människa skulle kunna göra är. Nämligen att säga: ”tar du kort eller” till en tiggare.

Jag visualiserade detta skeende och mådde lite illa. Log åt min egen finurlighet sådär. Fy vilken hemskhet jag hade fantiserat ihop! Totalt osannolikt!

Berättade sedan det hela för mig pojkvän. Han sa: ”det har jag varit med om, flera gånger”. Han framhöll det dessutom som att det är något folk säger lite då och då, att det inte är en helt ovanlig kommentar liksom.

Satan vad jag blev paff. Här hade jag suttit och tänkt ut en osmaklighet av episka mått och så hade tydligen min pojkvän bevittnat detta ske flera gånger. Så hemskt! Vilka fruktansvärda människor det finns! Och satan vad verklighetsfrånvänd jag är.

Dagens missöde.

Jag kör då bil på körskolan lite då och då. Inte så ofta som jag skulle behöva kanske.

Men hursomhelst så hade jag lektion idag. Hela skiten kantades av missöden, jag hade solen i ansiktet hela tiden och ville bara ut och fota alla vackra miljöer jag såg. men det gick inte. Hemskt vare.

Ungefär 500 meter från körskolan så finns i alla fall ett rödljus. Jag kör emot det och ser klart och tydligt att det är rött, men tänker ungefär: ”Men rödljus! Vad bra, då får man köra!” och kör på, tänker till och med att de är konstigt att folk kör ut i mitt körfält när det faktiskt är min tur…

Tur som fan att min lärare kan bromsa på passagerarsidan.

Snuvad på konfekten.

Kollade min mobil nys och såg att TV4 skickat sms. Happ, tänkte jag, nån jävla reklam då antar jag. Men icke. I smset stod:

Hej Fanny! Kvällsöppet söker dig för att medverka i TV4 debatt ikväll – om rökning. ring mig, så berättar jag mer.

Jag ba: omg vad coolt med TV! Sen så ringde jag men då hade de hittat nån annan, för att jag ringde så otroligt mycket för sent. Jag ska bli bättre på att kolla mobilen i framtiden.

Jag skulle säkert inte fått prata ändå, eller varit korkad. *bitter*.

Livsvisdomar.

Mina livsmotton är:

  1. ”Våga vara banal(/pretentiös)!”. Detta är viktigt för mig för det tog ett bra tag innan jag började våga ägna mig åt ”fjantiga” saker som bloggandet, fotandet och kläder utan att skämta bort det. I min kompiskrets så skämtar man bort och ironiserar kring varenda liten grej, vilket till slut leder till att man omöjligt kan ta sig själv eller andra på allvar. Att våga gå in i saker och ting helhjärtat utan att skämta bort det är således viktigt för mig.
  2. ”Var arg! Var riktigt jävla skitförbannad!” Ilska är den känsla som leder till mest förändring. Arga människor förändrar saker, de sitter inte bara inne och och trycker utan engagerar sig för det mesta. Jag är sjukt bra på att vara förbannad och det är jag glad för, och jag tänker inte på något vis anstränga mig för att stävja min ilska, för att behärska mig. Vad skulle det vara bra för, egentligen? För att låta idioter komma undan, kanske. När jag inte blir arg över saker vet jag att något är på tok, då är jag troligen deprimerad. Men alltid annars så är ilskan det som skänker mitt liv mening.