Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *