En rörelse kan inte enbart bygga på idealism, det måste finnas egenintresse också.

Igår hade jag och min far en lång diskussion kring planka.nu. Min pappa ansåg att det inte alls var någon politiska aktivism av värde eftersom det hela bara grundade sig i egenintresse. Till saken hör att min pappa var väldigt politiskt engagerad i sin ungdom, och att han både då och nu är vänster.

Men min pappa växte upp på 70talet. Då var det enkelt att vara ung, ty det fanns mycket pengar i samhället, mycket jobb, en stark tillväxt och goda framtidsutsikter. Det var billigt att plugga och man fick plugga mycket längre än idag, och man slapp hela tiden bli inpräntad med budskapet att alla är kört, som vi blir idag.

Ungdomar idag har det inte lika enkelt. Vi har en hög arbetslöshet, det är dyrt att plugga, de få som har jobb har skitpissiga villkor och så vidare. De flesta här känner nog till läget ganska bra.

När min pappa var ung kunde han unna sig att vara idealist, att kämpa för det han ansåg rätt bortom sitt egenintresse. Men idag handlar det politiska engagemanget bland unga allt mer om deras egen situation och att förbättra den. Planka.nu är ett uttryck för detta. Jag erkänner absolut att det är av egenintresse man inte betalar sitt Sl-kort, för så är det ju. Folk som plankar gör det för att de inte har råd, eller i alla fall känner att de inte är intresserade av att prioritera det framför chips. Sen backas detta upp av ett bredare ideologiskt resonemang och ett allmänt avgiftsmotstånd men i grund och botten handlar det om att det saknas medel eller vilja för att betala.

Detta tycker många är fult. Man ska inte ägna sig åt aktivism och politik av egenintresse utan av godhet.

Men en rörelse kan i grund och botten aldrig någonsin få sin drivkraft från idealism. För att en rörelse ska få kraft så måste det finnas många personer som tjänar på den. Det är därför arbetsrörelsen har varit så framgångsrik; inte för att folk har varit snälla mot alla stackars arbetare, utan för att arbetarna har varit många och haft det jävligt uselt. De har tjänat på sin kamp.

Sedan finns det alltid teoretiker och idealister som personligen inte tjänar på det hela, men som håller med ändå. Och det är bra, men det är inte de som gör en rörelse uthållig. För idealisterna kan lämna en ideologi, men de som tjänar på den ideologin och vet om det gör inte det, de fortsätter kämpa.

Därför är det helt jävla omöjligt att bygga en politiska rörelse på bamseretorik, idéer om att man ska vara snäll mot de svaga. Förr eller senare vinner egenintresset och därför måste man vara jävligt tydlig med att förklara varför en viss ideologi är bäst för ett flertal, inte bara för dem som råkar drabbas av hemska sjukdomar eller annan nöd.

Jag erkänner att jag står där jag står politiskt för att det är vad jag tjänar på. Jag tjänar på att studiemedlet höjs, att man får plugga mer, att anställningarna blir säkrare och att slbiljetten blir billigare. Jag och en massa andra personer, framförallt unga. Sen har jag massa andra skäl till att jag står där jag står också, men i grund och botten handlar det om mitt egenintresse. Och det finns inget fult med det, företag och arbetsköpare agerar utifrån sina egenintressen varenda jävla dag, så varför skulle då inte jag göra det? Bara för att jag är vänster betyder inte det att jag är ointresserad av mig själv och vad jag tjänar på.

Och om alla gjorde så, om alla agerade upplyst efter vad som var bäst för dem, så skulle vi till slut ha ett samhälle som är bäst för flest. Men det kräver att folk vet vad de tjänar på, och därför måste vi börja förklara det. Förklara varför just personen som står framför oss skulle tjäna på vår idé, istället för att snacka en massa om att man ska vara snäll.

Ilandsproblem är också problem.

En grej jag kan bli lite småtrött på är allt tjat om ilandsproblem. Om man klagar över nån grej är det ganska vanligt att någon kommer och ba: men det där är ju ett ilandsproblem, tänk på barnen i Afrika och du har det ju ganska bra i förhållande till dem ändå.

Men fan då kan jag känna. Ilandsproblem är också problem. Och bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra. Faktiskt. Folk måste fatta det och sluta sätta allt lidande i relation till annat lidande.

För vem fan vinner på det egentligen? Ingen, förutom de krafter som vill upprätthålla status quo.

Mensskvaller.

Kommer ihåg när man var ca 14 och tyckte att det var fett pinsamt att ta supertampongen, alltså den som suger upp mest. I mitt huvud så kollade alla snett på den som blöder mycket. Kanske skvallrade de andra tjejerna i klassen om min niagarafallsmens.

Kan man inte bara få vara ful men bra på tusen andra saker.

De här två var skitbra inlägg om fulhet tycker jag. Jag kan bli otroligt irriterad på människor som in i döden måste förneka att fulhet finns, att allt är subjektivt. Visst har folk lite olika preferenser men generellt kan man ändå tala om vissa drag som det stora flertalet finner mer attraktivt. Och ja, det som spelar roll är personligheten och visst lyser det igenom om en människa beter sig bra mot sina medmänniskor, men en vacker själ kommer aldrig att förvandla en riktigt ful människa till en vacker. Sen lyckas man för det mesta bortse från fula drag hos personer man är kär i eller känt länge och se det fina istället, men jag har i alla fall minst en gammal vän som jag tyckte var otroligt ful under hela vår vänskap. Nej, fult och snyggt finns och det vet alla. Alla lägger värderingar i olika utseenden, alla har vissa drag de attraheras av och andra drag de ogillar. Det enda sättet vi kan komma ifrån det är att lyfta upp andra egenskaper, inte genom att ständigt intala oss själva och vår omgivning att alla fula personer visst är skitsöta. Tänk om man bara kunde få säga: ”jag är ful, men jag har andra egenskaper som gör mig till en bra människa” utan att någon ska komma och ba: ”men neeeeei, inte är du ful, du är världens sötaste lilla troll”. Vad fan, om man agerar som om det vore jordens undergång att en människa inte gillar sitt eget utseende så är det klart att de etableras som den viktigaste egenskapen. För det är helt okej att säga andra negativa saker om sig själv, att man inte är så bra på svenska eller att man är ganska otrevlig, men om man säger att man är ful, då ska man motbevisas in i döden.

Vi måste förändra systemet och inte bara ge allmosor.

Hanna Fridén har skrivit ett ypperligt inlägg om folk som är dumma i huvudet på internet.

Jag kan väl säga att jag håller med om allt hon skriver. Men jag vill också lägga till ett resonemang rörande välgörenhet som hon tar upp. Jag har ju faktiskt kritiserat välgörenhet här.

Det finns bra välgörenhet och det finns dålig välgörenhet. Det finns den typen av välgörenhet som lindrar för stunden men som skapar ett större beroende av andra länder och folks allmosor, det finns välgörenhet där pengarna hamnar direkt i maktens fickor och det finns välgörenhet som ger folk en grund för att komma ur sin situation. Och så finns det det typen av välgörenhet som vem som helst hade behövt i en katastrof, till exempel de pengar många skickar till Afrika just nu.

Många människor ägnar sig åt så kallad lifestylevälgörenhet. Det är såklart bra att man ger pengar till folk som behöver, mycket bättre än att pengarna går till en ny bikinitopp eller vad alternativet kan tänkas vara. De som får ta del av maten eller skolböckerna eller vad dessa pengar nu går till blir säkert skitglada och skiter säkert fullkomligt i varför de har skänkts bort. Det är inte heller något konstigt i att inte vilja lägga alla pengar man har över på välgörenhet, det är ju såklart naturligt att man vill lägga pengar på nöjen och kläder och så vidare. Jag är ju verkligen inte bättre själv så det ska jag inte säga något om.

Vad jag däremot kan tycka är irriterande är när folk inte kan se sin välgörenhet i ett större perspektiv. Såhär tänker jag: ”okej, nu är det svältkatastrof på Afrikas horn. Jag kan skänka pengar nu, men hur ska vi förändra saker för att denna situation inte ska upprepas”.

Många katastrofer, både personliga och väldigt väldigt stora kan härledas till den rådande samhällsordningen. Nu vet jag inget om den här katastrofen så jag spekulerar bara, men kanske saknas det mat för att vi i väst köper upp deras mat för att vi vill ha billigare priser? I så fall skulle man kunna komma ifrån detta genom politiska beslut och ändrade konsumtionsvanor. Kanske beror det på klimatförändringar? I så fall så har vi också en del i skulden.

Nu kan det vara så att inget av detta gäller utan det bara är en olycklig slump. Okej, men vi kan fortfarande försöka bygga upp landets beredskap för den typen av situationer istället för att bara hjälpa för stunden. Det betyder ju såklart inte att hjälp för stunden på något vis skulle vara fel, men det jag menar är att man borde göra en djupare analys av situationen och vad den beror på också.

Nu är det inte sådär jättevanligt i Sverige eftersom vi har ett ganska bra socialt skyddsnät, men i USA så är det ju otroligt vanligt att rika hemmafruar har som fritidsintresse att ägna sig åt välgörenhet. Det är jättebra, men jag tycker att det är mycket problematiskt om det stannar där. Man måste tänka efter: varför är vissa fattiga och vissa rika? Kan det bero på politiken som förs i ett land? Vad kan man i så fall göra för att ändra den? Att rösta på ett vänsteralternativ kan ju vara en början.

För välgörenhet kan vara en lösning i extrema situationer, välgörenhet kan vara skitbra som en början för att bygga något nytt, men välgörenhet kan inte vara en nödvändig del i ett fungerande samhälle. Om det finns många människor var existens hänger på folks allmosor så måste man skärskåda systemet, inte bara fortsätta ge allmosor. Välgörenhet kan vara en övergångslösning, men inget som krävs för att få ett land eller en värld att gå runt.

Att sopa framför sin egen dörr.

Fick denna kommentar.

Jag skulle personligen oroa mig mer för rasismen i arabvärlden, i Afrika och i Fjärran östern. Men det är klart, araber, afrikaner och asiater – tillskillnad från vita – är ju inte kravbelagda att ta emot invandrare i en sådant antal att de (ursprungsbefolkningen) riskerar att bli (potentiellt förföljda) minoriteter i sina egna länder, i framtiden. De kallas inte för rasister om de motsätter sig en sådan utveckling.

Okej. Folk med annan hudfärg kan också vara rasister. Det vet jag. För det måste alltid någon jävel ta upp så fort man pratar om rasism.

Men det fascinerande med den här typen av kommentarer är att det verkligen inte spelar något roll för min poäng. För det första så vet jag inget om rasismen i arabvärlden av den enkla anledningen att jag inte bor där. För det andra blir inte vår rasism bättre för att andra är värre, och för det tredje så ska man väl alltid sopa framför sin egen dörr.

Sedan är jag av uppfattningen att mycket av problemen i arabvärlden härstammar från att väst har exploaterat och kolonialiserat dessa länder. Jag tror till exempel att Sverige under en lång tid handlat med och sålt vapen till Libyen, vilket gör att vi har en del av skulden i deras militärdikatur. Är det inte då rimligt att vi tar emot flyktingar därifrån?

Nu kan detta säkert inte appliceras på alla fall och jag har inte heller tillräckligt mycket under fötterna för att kunna säga något säkert, men  jag skulle ändå säga att västvärlden som stort har ett visst ansvar inför hemskheter i många olika länder. Och även om det inte var så tycker jag att de länder som är rika ska hjälpa folk från fattigare länder.

Det går att vara god om man har resurserna till det. Om man har utbildning, pengar och trygghet. Och det har vi, vi har de här möjligheterna att göra världen eller i alla fall våra egna länder till en bättre plats. Och den möjligheten tänker jag göra något av genom att ta ställning emot rasism. Frågor på det?

Snart åker jag.

Idag är det mindre än en månad kvar till jag åker och jag är sjukt nervös. Ett fullt realistiskt scenario för mig just nu: familjen jag ska till försvinner mystiskt och jag får stå där ensam på flygplatsen. Herregud, övertyga mig om att det inte kommer hända.