”Rätt ska va rätt”-samhällets perversa effekter.

Detta är en så jävla orimligt effekt av ”rätt ska va rätt”-samhället. En liten flicka som inte kan svenska blev avslängd av tåget för att hon saknade giltigt biljett, som hennes syster som var på toaletten hade. Förutom att det är helt förfärligt att hon blev avslängd trots att hon hade biljett så känner jag bara: hade hon inte bara kunnat få sitta kvar? Vem hade mått sämre av det egentligen.

Okej om någon sitter och bråkar på tåget och stör dem andra, okej om någon sätter det i system att planka, men hur kan man rimligtvis tycka att det är rätt och riktigt att slänga av en 11-åring som inte kan tala språket ordentligt för att hon saknar färdbevis?

”Det är faktiskt brottsligt att inte ha biljett” tycker Sj:s pressinformatör. Men fuck you då! Problemet är att folk bryr sig om vad som är ”rätt” och inte mer än vad de bryr sig om att vara bra medmänniskor.

Om jag såg en uteliggare sova inne på en tågstation mitt i kallaste vintern så skulle jag inte gå till nån jävla väktare med det bara för att det är emot lagen, för det är fan emot min känsla för empati att inte låta en person som kanske skulle frysa ihjäl annars få sova där det är varmt. Samma sak om jag såg en tiggare snatta. Och samma sak om jag stod mellan valet att låta en 11-årig flicka utan färdbevis åka kvar eller slänga av henne.

Är det inte det där ständiga kravet på självförbättrande vi vill komma ifrån?

”Du är fin som du är”-kulturen har många nackdelar. Förutom det uppenbara att man misslyckas med att ta fokuset från kvinnors utseenden när man ska peppa dem så inneåller det även ett annat problem.

Som människa i allmänhet och som kvinna i synnerhet så finns det en massa krav man ständigt ska leva upp till. På senaste tiden har ytterligare ett krav tillfogats denna lista: kravet på att vara nöjd med sig själv. Och detta har kommit till utan att något annat har försvunnit.

Detta är egentligen inte fel i sig. Det är såklart skitbra om folk är nöjda med sig själva och det ska eftersträvas. Men tyvärr så kan det ge motvänd effekt också, vilket gör att man dels fortsätter vara missnöjd över allt det gamla, och dessutom även känner skuld för att man inte är nöjd med sig själv.

Vi bombarderas ständigt med tips på hur vi ska lära oss älska oss själva. En massa övningar som tar upp vår tid presenteras. Men det är alltid vårat eget fel om vi misslyckas med att bli självsäkra och lyckliga, då har vi inte gjort dessa övningar. Och då finns det ytterligare anledning till att tycka illa om sig själv. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte älskar mig själv precis hela tiden, jag vägrar ha dåligt samvete för att jag ibland känner mig som en värdelös tjockis.

Stark självkänsla framställs som något som man får genom hårt arbete. Mia Törnblom beskriver att man måste upprepa hennes övningar varje dag, och inte sluta, för då kommer den dåliga självkänslan sedan. Är det inte just det här ständiga arbetet med oss själva vi vill komma ifrån? Det ständiga självförbättrandet som krävs av oss i alla sammanhang.

Låt religiösa grupperingar själva bestämma vem de ska inkludera och inte.

DennisM har ju påbörjat ett mindre korståg mot Islam, och har nu skrivit om att han anser att moskén ska ha skyldighet att viga homosexuella, precis som svenska kyrkan.

Homovigsel är en intressant fråga. Jag tycker såklart att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella och om jag själv var präst eller hade en ledande position inom kyrkan skulle jag såklart vara för homoäktenskap. Däremot rör frågan kyrkas och statens åtskillnad på ett intressant sätt.

Anledningen till att kyrkan måste viga homosexuella är att kyrkan har rätten att låta folk ingå juridiskt äktenskap. Kyrkan har alltså samma befogenheter som staten när det gäller äktenskap. Det tycker jag är konstigt, ett rimligt arrangemang hade i mina ögon varit att låta alla vigslar ske borgerligt och låta kyrkan ha kvar sina ceremonier. Det finns inget rimligt skäl till att kyrkan ska kunna binda folk till varandra juridiskt.

Extra orimligt blir det i ljuset av att muslimska, judiska eller buddhistiska samfund inte alls åtnjuter samma rättigheter. Med andra ord är Sverige en stat där kristendomen åtnjuter extra fördelar, även om vi låtsas vara sekulära.

Detta gör också att vi inte kan ställa samma krav på muslimska kyrkor som på kristna helt enkelt för att de muslimska kyrkorna saknar rätten att viga folk juridiskt. Om man vill ge moskén samma skyldigheter som kyrkan ska man börja med att ge den samma rättigheter. Om man ska dra Dennis resonemang ännu längre så skulle man ju behöva ställa samma krav på alla religiösa grupperingar, som jehovas vittnen, pingstkyrkan och så vidare, vilket ju faller på sin egen orimlighet. Det rimliga här är att ställa krav på de grupper som också åtnjuter fördelar, vilket är svenska kyrkan.

Men istället skulle man bara kunna skita i att låta religiösa samfund ha dessa rättigheter och därmed slippa problemet med att staten ger vissa religiösa grupperingar större rättigheter än andra. Varför ska religiösa grupper har rättigheter utöver den grundlagsstadgade religionsfriheten alls egentligen?

Låt staten ta hand om den juridiska vigseln och låt olika religiösa grupperingar själva bestämma vem deras ceremonier är öppna för. Man kan tycka att det är infantilt och fel att utesluta folk på grund av deras sexualitet, men staten ska inte ha befogenheten att tvinga olika föreningar att inkludera folk efter vissa premisser. Det skulle i slutänden sätta käppar i hjulet för alla möjliga grupperingar, som herrklubbar eller kvinnojourer.

Vissa föreningar tillåter vissa människor. Det kan man tycka vad man vill om men om man inte är välkommen får man väl helt enkelt söka sig någon annanstans. För det är fan ingen rättighet att vem som helst ska kunna vara med i vilken klubb som helst. Och det är ingen rättighet för klubbar att kunna binda folk juridiskt.

USA.

Just nu känner jag bara att det är förbannat skönt att slippa bo i USA. Som många andra svenskar har jag hyst ett stort hat mot landet under min politiskt medvetna tid. På ett sätt är det med skadeglädje som jag nu ser landet gå under som en följd av infantilitet och oförmåga att göra rimliga prioriteringar. Det är på ett sätt en seger att få det svart på vitt att en politik som bygger på att lämna de svaga i samhället åt sitt öde, att för ständigt krig och låta företag få frikort inte fungerar. Det är också fascinerande att en så blomstrande nation nu riskerar att fullständigt kollapsa och att jag kommer få se det hända.

Visst är det tragiskt, för det som har skett är i praktiken ett stort rån på den amerikanska befolkningen. Regeringen har konsekvent gjort fullständigt orimliga prioriteringar som spelat företagsintressen rakt i händerna och det ska man såklart lida för. Tyvärr verkar det nu vara som så att de frön till uppror som finns ligger hos den fanatiska kristna högern.

Även om det uppror som kommer är infantilt konservativt så kommer jag att njuta av att se USA befinna sig i djup kris och folkligt uppror. För närvarande känner jag att det kvittar vad som sker landet, bara de förlorar sig ställning världspolitiskt är jag nöjd.

Vad är det du inte begriper?

Detta är en formidabel text om den senaste tidens utveckling i Europa.

Man kan verkligen undra hur långt detta ska kunna gå innan det vänder.

Och jag är bara så trött på alla som inte fattar. Som fortsätter med sitt jävla blaj om att invandrare är helt ok så länge de inte begår brott. Sitt snack om hårdare tag mot allt och alla.

Herregud. Fattar nu inte att det är människor det handlar om! Människor och deras liv. Och jag förstår att allt detta måste reduceras till siffror som det ser ut idag, men det är det jag önskar att man kunde komma ifrån. För jag tror verkligen att vi skulle kunna ha det så otroligt mycket bättre. Faktiskt.

Och den här känslan av att bara vilja ta tag i hela världens axlar, ruska om den och skrika: ”men vad är det du inte begriper?”