åsikter – Sida 2 – Fanny Åström

Det krävs mer än så.

En grej som jag stöter på ofta är människor som vill att en ska lyssna på deras fullständigt ointressanta utläggningar om feminismens ”felslut” eller något annat trams, och som sedan, när en inte vill göra detta, kommer med något jävla tjafs om att det minsann är viktigt att ”lyssna på andra” och att andra också kan ha ”intressanta perspektiv” och att en inte bara ska lyssna på folk med samma åsikter som en själv.

Såhär. Även om jag hade velat isolera mig med folk som har samma åsikter som jag så hade det inte varit möjligt, för det finns helt enkelt ingen så homogen grupp. Jag har nog aldrig varit i en situation där jag haft precis samma åsikter som min samtalspartner, och jag tvivlar på att någon har varit med om detta.

Vissa personer har helt omöjligt att begripa att det inte handlar om att en inte vill lyssna på andra generellt, utan om att en inte vill lyssna på just dem. Jag antar att det har att göra med en grandios självbild eller liknande, denna oförmåga att inse att deras perspektiv kanske kan upplevas som ointressanta av någon!

Det är alltid bra med nya perspektiv på saker, men det betyder inte att alla perspektiv är meningsfulla. Det finns gott om människor som inte har något intressant att komma med i en rad olika frågor. Det är inget konstigt med det egentligen, alla har inte något att säga om allt. Det finns en mängd saker som jag inte har något intressant att säga om, och jag kräver inte heller att folk ska lyssna på mina perspektiv.

De som säger såhär är för det mesta inte heller särskilt intresserade av att lyssna på andra, utan de vill bara komma och köra upp sina åsikter i ansiktet på folk, men maskera det som en ”diskussion” på lika villkor.

Andra åsikter och perspektiv har inget egenvärde. Det som räknas är kvalitet, inte kvantitet. Ingen får ut något av att ha en massa diskussioner med folk som inte kan någonting. Och dessa personer måste sluta tro att deras åsikter är intressanta bara för att de är människor. Det krävs mer än så.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.

När alla åsikter inte får uttryckas.

Intressant artikel om hur polisen behandlade närvaron av planka.nu på Ung08-festivalen. Sl är ju som bekant med och arrangerar det hela, och närvarade även inne på festivalområdet med ett Dj-bås, idévägg och lita annat populistiskt plock. Planka.nu delade ut sitt material, jag antar bredvid Sl:s tält. De blev efter ett tag bortkörda med motivationen att ”övriga aktörer som redan befann sig där uppfattade dem som störande” vilket givetvis är ett föga förvånande agerande från ett företag som Sl som givetvis inte vill att någon ska ifrågasätta deras politiska propaganda till ungdomarna.

Ett band valde att ge Planka.nu stöd på scenen, varpå de blev avbrutna och det blev sagt till dem att de aldrig mer skulle få spela där. Att det kan vara så provokativt att uttrycka en politisk åsikt på scen…

Vad som dock gör mig mest bestört är att även ungdomarna som bar planka.nus pins, alltså personer som över huvud taget inte var med i själva arrangemanget utan som bara tog emot en pin med ett politiskt budskap de (får man anta) sympatiserade med. Det är tydligen nog för att man ska anses vara en störare av ”ordning”.

På det stora hela så tror jag dock bara att Sl missgynnas av detta. Deras försök att vara ”inne” hjälper nog föga i förhållande till den verklighet som många av ungdomarna som gästar ung08 troligen får erfara i tunnelbanan, det vill säga väktar- och spärrvåld och ständigt stigande priser. Det klingar än mer falskt när de använder sitt inflytande som skattefinansierade sponsorer för att tysta ner politiska åsikter som inte går ihop med deras. Ungdomarna går väl till deras jävla dj-bås ty de har väl ingen annanstans att ta vägen, men jag tror att de flesta är förmögna att upptäcka denna diskrepans mellan vad man utger sig för att vara och vad man verkligen är.

Intellektuell hederlighet.

Fick en fråga för jättelänge sedan om intellektuell hederlighet som jag tänkt att jag ska svara på i ett inlägg men glömt hela tiden. Nu hittar jag dessutom inte kommentaren. Nåja.

Jag använder ofta uttrycket intellektuell hederlighet när jag pratar om diskussionsklimat. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vara intellektuellt hederlig. Men vad betyder det? Jag har hört ett antal olika definitioner av det. Vissa personer tycker att det ingår att om man blir motbevisad (alltså inte har motargument) i en diskussion om en sak så måste man byta åsikt. Det tycker inte jag. Jag byter inte åsikt bara för att jag träffar en människa om har mer kunskap eller argumentationsvana än jag inom ett visst område, det skulle ju liksom inte gå.

Jag har vissa regler för mig själv i diskussioner som jag håller mig till. Det är viktigt för mig för att undvika att bli en sån som bara spänner sina hjärnmuskler. En sån som alltid kör över andra i diskussioner som någon jävla ångvält.

Vad jag inkluderar är:

Dra bara argument du själv tycker är hållbara och förenkla inte för mycket. Ofta när man diskuterar med mindre kunniga eller självsäkra personer kan det hända att man förenklar för sig själv genom att dra argument som inte är rakt igenom hållbara eftersom man litar på att den andra ändå kommer köpa det. Om bilden är mer komplex, säg då det.
Lägg inte fram åsikter som sanning. Detta gör väldigt många personer, alltså blandar ihop åsikter och fakta. Se till att formulera dig på olika sätt beroende på vad det är. Om det är fakta, langa gärna belägg. Det är inte alltid man kan dock. Men det viktiga är att inte diskutera fakta och åsikter på samma sätt för det blir alltid skitrörigt. Ibland gör man antaganden om hur verkligheten ser ut utan att h belägg för det. Då tycker jag att man ska var tydlig med att man har det som sin utgångspunkt och se om motparten accepterar ett eller inte. Väldigt ofta så kommer meningsskiljaktigheter ut olika världsbilder, då blir det meningslöst att diskutera utan att först ha utrett var man står i fråga om hur man ser på världen.
Erkänn när du blivit motbevisad och motståndarens poänger. Ofta så går ju en diskussion igenom flera olika argument. En skitstörig grej som vissa gör är att när de blir motbevisade på en punkt glida över till nästan utan att på något sätt markera att ”okej, du vinner denna ”runda”” och sedan efter ett tag hoppar tillbaks till argumentet de blev motbevisade på så måste man harva upp hela diskussionen igen. Jättejobbigt. Det är också viktigt att erkänna sin motståndares poänger. Vissa argument är bara korkade, andra är intelligenta men ändå möjliga att motbevisa eller helt enkelt bara ha en annan åsikt om. Om någon langar ett sådant så brukar jag säga typ ”bra poäng” eller ”det där är ett stort problem i mitt resonemang” eller liknande, för att visa att jag inte tycker att det är rakt igenom idioti.
Spela inte djävulens advokat utan att säga det. Ibland så varvar folk mellan att argumentera för åsikter de står för och åsikter de inte står för utan att säga något. Fan vad frustrerande det är! Om jag argumenterar för saker jag inte står för bara för att testa mina resonemang så brukar jag vara tydlig med det.
Ta hänsyn till din ”motståndares” nivå och diskussionens natur. Olika personer är olika vana vid att diskutera och olika kunniga. Om jag diskuterar med människor som är ”nybörjare” inom ett område eller diskussioner i helhet så är jag mindre noggrann med att alltid vara ”schysst” och erkänna den andres poänger och så vidare. Detta för att jag inte vill meja ner en person som säkert är osäker i diskussioner. Dessa personer brukar dessutom alltid vara mer intresserade av själva kunskapen än av diskussionen, och sånt måste man också anpassa sig till. Olika diskussioner är olika, vissa är mer samtal medan andra är mer som fighter. Om någon går in med inställningen ”samtal”, gör det då inte till en fight.
Attackera inte halmgubbar. Ibland så lägger folk ord och åsikter i munnen på en som man sedan måste ägna massa tid åt att förklara att man inte står för. Fint exempel är när folk anklagar socialister för att vilja ha arbetsläger. Det förstår i och för sig alla att det är skitsnack, men det finns en massa ”snyggare” sätt att göra samma sak på. Bara gör inte det. Det ger absolut ingenting, det tar bara en jävla massa tid och gör alla parter sura.

Detta är vad jag tycker ingår i intellektuell hederlighet. Vissa personer tycker att det ingår att alltid ta en diskussion, det tycker inte jag. Man får ta vilka diskussioner man vill. Däremot tycker jag att när man väl gett sig in i en diskussion så ska man försöka hålla sig till detta. Jag tror att de flesta känner själva när de är hederliga och inte, man brukar veta om när man undanhållit saker medvetet för sin diskussionspartner.

Om man vet med sig att man är duktig på att argumentera så tycker jag att man ska ta ansvar för den förmågan och inte medvetet lura folk. Detta dels för att det i slutänden blir ganska värdelöst, eftersom den som inte har fått en gedigen grund för en åsikt kommer att överge den när hen får höra något bättre, dels för att det gör dig till en jobbig person att diskutera med. Man vill ju att folk ska tycka saker för att de inser rimligheten i det, inte för att de får åsikterna mejade ner i truten.

Sist vill jag säga att jag själv absolut inte är perfekt på detta område. Jag jobbar på det hela tiden.

Åsikter och kärlek.

Fick en fråga om hur jag skulle göra om jag blev kär i en antifeminist som jag tänkte besvara (hoppas det är ok att jag publicerar frågan, säg till annars så tar jag bort).

Okej feeeet off topic nu men vad skulle du göra om du råkade bli kär i en antifeminist? Jag sa bara big nono förut och nu är jag skitkär (eller bara tänd på..?)i en kille som är liberal, vet inte vad han tänker riktigt men tror knappast han är feminist. Ok, skitlöjlig fråga men det stör mig för ofta känner jag att jag bara kan överge allt jag tänkt och tyckt bara för att kunna vara med honom.

Just det där med värderingar och kärlek brukar folk gå igång på som fan. Jag brukar säga att jag nog inte skulle kunna ha ett förhållande med en antifeminist och då säger folk ungefär: ”men det är ju bara åsikter”. Men jag tycker inte att det ”bara” är åsikter, utan det är värderingar som handlar om hur jag beslutat mig för att leva mitt liv. Att jag är feminist betyder mer för mig än att jag bara tycker så på slentrian, det påverkar en massa beslut i mitt liv och är en viktig del av min identitet. Alla kanske inte identifierar sig såhär med sina åsikter.

Det är inte så att jag av ren princip motsätter mig tanken att jag skulle kunna vara ihop med en antifeminist. Jag bara tror inte att det skulle fungera. Detta för att de flesta antifeminister jag stött har varit arroganta svin och tryckt ner mig, kallat mig idiot och så vidare och det skulle jag såklart aldrig kunna acceptera från en partner.

Sedan är det ju en jävla skillnad på att vara antifeminist och på att bara inte var feminist eller vara kritisk mot feminismen. En antifeminist tar ju aktivt ställning mot feminism och ser det som en egen ideologisk hållning, därav ordet ”anti”. Det är inte ickefeminist det kallas. Jag kallar mig ju till exempel inte antikonservativ bara för att jag inte är konservativ. Det finns ju en massa personer som är helt neutrala i fråga om feminism och typ har hört lite skrönor om mansskatt och tycker det verkar dåligt.

Men alltså. Emanuel var inte feminist när vi blev tillsammans, men det blev han ju sen eftersom jag använde min kvinnliga makt över honom. Jag ba tog på mig en sexig klänning och dansade en förförisk liten dans och sedan sa jag: ”om du vill ligga måste du bli feminist först” och han ba: ”ok”. Nejmen allvarligt, vi diskuterade det här jättemycket när vi var ihop och eftersom han respekterade mig intellektuellt så tog han också till sig av vad jag sa. Om din partner respekterar dig och dina åsikter så kommer hen att lyssna och försöka förstå (precis som du ska göra tillbaka). Kanske blir hen inte lika övertygad som du är, men hen kommer troligen att kunna förstå ditt perspektiv åtminstone.

Men allt kokar ju ner till hur viktiga dessa värderingar är för dig. Jag tror att alla har värderingar som de vill att deras partner ska dela, även om de inte alltid är politiska. Andra värderingar kanske man har, men man upplever dem som mindre viktiga för ens person. Ett sånt exempel för mig är att jag är emot monarki. Jag har den värderingen, men det är inte såpass viktig för mig att det skulle skapa någon större friktion i ett förhållande. Däremot skulle det skapa stor friktion om personen jag var ihop med inte kunde se olika maktstrukturer såsom klass, kön och etnicitet och tyckte att alla är sin egen lyckas smed. Det rör sig nämligen, enligt mig, om hur man ser på och behandlar människor i sin omgivning och jag skulle inte kunna vara ihop med någon som behandlar andra människor på ett sätt jag anser illa.

Man påverkas obönhörligen av personer man har relationer med, det går inte riktigt att stoppa. Detta beror ju på att man är intresserad av att lyssna på och förstå en människa man tycker om. Men jag tycker att det är viktigt att inte anta åsikter bara för sakens skull och också att se till att lyssnandet är ömsesidigt. Att det inte bara är du som sitter och lyssnar på och bekräftar din partners uppfattningar utan att hen också gör detsamma mot dig. Annars går man alltför lätt in i något slags intellektuellt mörker där man slutar respektera sina egna övertygelser, och det tror jag enbart leder till olycka i en relation.

Jag är ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting.

Ganska ofta så kommer det någon jävel här och bara: ”du måste våga ta debatten om detta! Kolla på detta videoklipp/film/läs denna rapport/bok och sedan kan vi se hur mycket feminist/socialist du är!” och när man sedan inte gör detta så tycker de att man är ohederlig och så vidare.

Såhär va. Jag är säker på att din film eller bok eller vad det är kan vara bra och spännande och att den kanske skulle kunna innehålla argument eller ”bevis” jag inte kan argumentera emot. Men jag tänker ändå inte se den. Det finns en massa olika skäl till detta, för det första så får jag en massa tips om artiklar, böcker och filmer dagligen, både personligen och i människor allmänna länktips. Jag gör ett urval här, utifrån vad jag är intresserad av. Jag har ingen skyldighet att kolla på just din grej och tänker troligen inte heller göra så om din ingångspunkt är: ”ha! Denna kommer motbevisa hela din ståndpunkt”. Varför? För att sådana tips brukar vara någon ”ögonöppnande” dokumentär som presenterar någon jävla konspirationsteori. När folk säger att deras grej är ”ovinklad” blir jag extra avtänd.

Folk tycker att om man är offentlig med sin åsikt så måste man vara ständigt öppen för kritik och debatt. Jag har absolut ingenting emot att revidera mina uppfattningar kring saker och ting, men jag gör det på mitt vis och i min takt. När någon går in här med det primära syftet att ”motbevisa” mig om saker och ting så bli jag genast skeptisk. Det kan man ju såklart göra i enskilda frågor, men att försöka motbevisa hela min ideologiska hållning med ett litet klipp verkar inte som en vidare rimlig målsättning.

Vidare så brukar dessa personer nästan alltid ha en i grunden felaktig uppfattning om vad min ideologiska hållning faktiskt är, vilket såklart gör mig ännu mindre sugen. För min del spelar det ingen roll om du har någon bra kritik av Valiere Solonas på lager, för jag tycker inte som hon.

Så om du vill ”kritisera” mig och mina åsikter och vill att jag ska ta till mig det så har jag en liten checklista:

Vet du vad jag egentligen tycker? Du vet kanske att jag är feminist, men det betyder inte att jag tycker att män är djur. Gör lite efterforskningar och återkom med kritik mot specifika uttalanden eller något jag faktiskt sagt mig tycka. Det blir ganska meningslöst annars.
Vet du vad du själv vill ha sagt? Allmän dravel om att jag måste ”kunna ta kritik/kunna te en debatt” duger inte riktigt. Formulera din kritik ordentligt.
Kritiserar du min ideologi eller en specifik sak/rörelse inom ideologin? Var noga med att skilja på dessa. Det blir menlöst för mig med uttalanden som ”vissa tycker detta, därför suger din ideologi”. Om du bara vill försäkra dig om att jag inte tycker så, fråga rakt ut istället för att ”konfrontera” mig med detta ”fel” inom min ideologi. Det gör mig bara irriterad när någon tror att alla företrädare för en ideologi delar alla åsikter.
Om du vill att jag ska läsa en bok, kolla på ett filmklipp eller liknande, skriv då en kort introduktion till vad det handlar om, varför du tycker jag ska ta del av det och vem/vilka som är avsändare. Om det kommit upp någon kritik av detta, skriv då även om det. Skriv typ inte ”detta är ovinklat” för det är bara fånigt, inget är ovinklat! Jag tar det inte på allvar när människor framställer något som Sanningen™ av förklarliga skäl.
Gå inte in med den där skitaggressiva tonen som många har tack. Jag förlorar intresset av att diskutera då.

Så. Om du funderar på detta så är nog dina chanser för att jag ska vilja ”ta debatten” högre, men jag vill påpeka att jag faktiskt inte har någon skyldighet att argumentera för min ståndpunkt mot alla som tycker annorlunda och jag har inte heller något intresse i att göra detta. Hur mycket du än önskar så är jag ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting, som jag ska antingen besvara eller ta till mig.

Kvinnor som säger vad de tycker.

Jag tycker att det Fredrik Virtanen skriver om ”starka kvinnor” är bra. Han menar att problemet med begreppet primärt är att kvinnor förutsätts vara svaga eftersom man alltid måste förtydliga att de är starka. I mina ögon är det största problemet det jag har beskrivit här och i min lite mer ”skönlitterära (vette fan vad jag ska kalla det)” text här, att snacket om ”starka kvinnor” är ett sätt för folk att stå ut med orättvisor utan att göra något åt dem. Här har han en stor poäng som jag förbisett:

Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.
I stället handlar det om att hon skapar. Att.

För kvinnor ses det ofta som beundransvärt nog att man över huvud taget gör något. I egenskap av person som inte skräder orden har jag fått höra det mången gång, att det är så bra att jag tar för mig, vågar ta plats och så vidare. För det första tvivlar jag på egenvärdet i att folk ”tar plats” då jag tycker att det ska handla mer om vad man gör med denna plats och inte att man tar den. Jag vill inte att folk ska hylla mig för att ”jag säger vad jag tycker” utan för att jag faktiskt har något att komma med. Att hylla personer bara på grunden att de vågar ta plats är att ogiltigförklara det man faktiskt säger, att förflytta fokus från vad man säger till personen som säger det.

Jag ser ofta att feministiska kvinnor själva placerar sig i detta puttigullfack genom att tala om att de ”minsann säger vad de tycker” och därmed lägger fokuset vid att de som personer har en åsikt istället för deras faktiska åsikt. Lägger prestige i att vara högljudda och snacka istället för att faktiskt ha något att tala om. Jag menar inte att de inte har det, för överlag tycker jag att det kommer mycket vettigt från dessa personer, men jag tycker att man skadar sig själv när man får själva åsikten att framstå som ett egenvärde.

Visst är det vettigt att diskutera olikabehandling av kvinnor och män som deltar i den offentliga debatten men när en engagerad kvinnas främsta förtjänst är att hon är just engagerad, inte vad hon är engagerad för eller vad hon åstadkommer så har man bara tagit ett steg tillbaka. Kvinnan är fortfarande främst en representant för sitt kön, ett bevis på att ”kvinnor kan” och inte en kraft i samhället att ta på allvar.

Det är därför jag aldrig beskriver min blogg som ”provocerande” eller ”en härlig blandning av åsikter om allt mellan himmel och jord” eller mig själv som ”en kaxig tjej” eller ”en tjej som står för vad jag tycker”. Det vore att helt underminera det jag faktiskt har att säga om saker och ting som ett personlighetsdrag, en egenskap jag innehar och inte något med faktiskt tyngd. Och det vore tråkigt, för jag vill inte att mina åsikter ska ses som komplement till min personlighet eller livsstil utan som argument, som något att läsa och fundera över och kanske ändra sin världsbild utifrån.

Åsikter jag inte står ut med.

Det finns åsikter jag absolut inte står ut med. Topp tre just nu:

Problemet med upploppen i England är inte att folk är desperata och saknar framtidstro utan att socialismen har lärt dem att det är okej att ta andra människors saker.
Alla former av motstånd mot fri abort. Herregud vad idiotiskt det är.
Att heroin bör legaliseras rakt av för att ”det är fel att hindra folk från att byta varor med varandra”.

Den som har åsikter måste kunna försvara dem.

När jag kritiserar ”krossa jantelagen”-tänket så menar jag inte att folk ska gå omkring och må dåligt, det är bra att folk tycker de är snygga och bra på saker. Problemet uppstår när folk börjar tänka likadant kring sina åsikter. Det finns ett åsiktsklimat idag som handlar väldigt mycket om att roffa åt sig utrymme och att den som tycker högst tycker bäst. Ibland hör man även folk svara på eventuell kritik med att vi faktiskt har åsiktsfrihet och man får tycka vad man vill.

Det är sant och det är jättebra. Jag tycker såklart inte att vi ska leva i någon jävla diktatur. Men grejen är den att trots yttrande- och åsiktsfriheten så har man ett ansvar för vad man säger och tycker. Om man ska gå omkring och ha åsikter och dessutom göra en grej av det på ens blogg så borde man också kunna ta till sig kritik för ens åsikter.

Varför då undrar många. Jo, för att åsikter inte ät något man föds med utan något man skaffar sig under lång tid. Man får dem från föräldrar och media och sina vänner. Således kan man inte bar säga att ”såhär tycker du och såhär tycker jag” som om det låg i själva ens person att ha just den här åsikten, och det kan ingen göra något åt.

Alla åsikter är inte heller ”bara” åsikter. Att blått är en fin färg eller att djurgården är det bästa laget är typiska helt ofarliga åsikter, att alla muslimer är våldsbejakande extremister är inte en ofarlig åsikt. Vissa åsikter leder till vissa resultat. Vad man röstar på i val får konsekvenser, vilka ord man använder får konsekvenser. Därför tycker jag att det är var och ens skyldighet att revidera sina åsikter då och då, speciellt om man stöter på mycket kritik.

Därför blir jag så jävla irriterad på all bloggare som har sina åsikter som någon slags accessoar. Typ såhär: ”Hej, jag är en ung driftig tjej/kille som inte är rädd för att säga vad jag tycker”. Detta utan att de har någon som helst kapacitet att argumentera för dessa åsikter, utom då möjligtvis argumentet att vi har åsiktsfrihet i det här landet.

Verklighetens folk och deras åsikter.

Herregud. Jag inser ibland att jag befinner mig i en liten bubbla av intellektuellt överlägsna människor. Jag är så jävla van vid att folk inte är dumma i huvudet. Visst har jag stora meningsskiljaktigheter med många i min omgivning men jag behöver aldrig argumentera emot saker som att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja”. Det är jävligt befriande att ah en vardag befriad från den typen av idioti.

Därför är det sjukt jobbigt för mig att träffa ”vanligt folk”, för då får man plötsligt höra sånt. Och man har liksom hunnit glömma att det finns de som tycker så av andra anledningar än att de är onda tanter. Folk som helt enkelt inte vet bättre.

Det gör mig så jävla arg och ledsen. Ibland gråter jag fan en skvätt över sånt. Och eftersom jag aldrig stöter på det i min vardag så blir det helt omöjligt att hantera, jag blir liksom helt jävla paff över det blotta faktum att någon har dessa åsikter.