Etikett: definiera

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Om vitsen med retuchering.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Kissies Beryktade retuscheringskonst och frågar sig vad meningen är.

Meningen är att att Kissie definierar hela sin personlighet utefter sin blogg, hur mycket hon än försöker förneka detta. Faktum kvarstår att Kissie är den person hon visar upp i sin blogg, endast, hon verkar inte ha en personlighet utanför det. Visserligen tjatar hon alltid om ”Alexandra”, den person som hon säger sig vara privat, men det är väl knappast någon annan än hon själv som tror på den smörjan. Kissie bryr sig inte om hur hon uppfattas i verkligheten eller om hur hennes blogg färgar det intryck hon ger på folk, hon bryr sig bara om sin bloggpersonlighet och ju snyggare, provocerande och utpräglad den är desto bättre. Alltså ställer sig Kissie inte frågan hur folk uppfattar henne i verkligheten.

Det är obehagligt med människor som skapar sig alteregon som ursäkt till att bete sig som ett svin i vissa sammanhang. Att säga att det inte är ens ”riktiga” personlighet är så jävla förljuget och efterblivet. Människan är inte så skapad att man har två olika personligheter såvida man inte har någon slags (ganska ovanlig) psykisk sjukdom. Det finns inga handlingar man inte kan ansvara för. (Undantaget dem som men begår under hård psykisk eller fysiskt tryck, vilket inte är fallet när det gäller Kissie. Jag tror knappast att någon sitter med pistolen mot hennes huvud och tvingar henne att spela den där rollen).

Nog om det. Det som är så obehagligt med Kissie är hur hon totalt skiter i hur hennes privatliv drabbas av bloggen. Hon skriver att hon hatar sin nyfödda halvsyster, skaffar ett par gigantiska bröst jag starkt misstänker att hon inte vill ha, lägger ut en videoblogg där hon mordhotar Bella och Tyra innan deras program och retuscherar sina bilder så att hon ser ut som en karikatyrbild på en utvikningsmodell. Även om det från början kan ha varit en oskyldig lek så är det uppenbart att bloggpersonligheten Kissie har tagit över Alexandra, för med det ryktet och den framtoningen så sabbar man tyvärr stora delar av sitt liv, om jag var Kissies morsa hade jag till exempel inte blivit så glad av att hon smutskastade min dotter i vartannat inlägg. Framförallt så kommer Alexandra mer och mer formas efter sin bloggakarraktär, för så är det när man spelar en roll flitigt.

Alexandra tycks inbilla sig att det inte är så det fungerar, att man kan separera sin offentliga personlighet från sin ”riktiga” och att dessa tu inte influerar varandra vilket givetvis bara är banalt. Kissie har många vänner genom bloggen, hon har bloggen som sitt jobb och utöver det så ägnar sig åt aktiviteter att skriva om i bloggen. Dessutom har de flesta hon träffar läst hennes blogg, vilket gör att deras förväntningar på henne är att hon ska bete sig som i den, och om folk förväntar sig något visst av en person så levererar personen för det mesta just det.

Men det här förstår inte Alexandra, hon tror att Kissie är en mask som hon kan ta av och sätta på närhelst hon behagar, hon tror att både hennes anseende och hennes egna personlighet ska stå oberörda när hon väljer att ta av den. Jag önskar henne lycka till, men jag tror tyvärr inte att det kommer fungera. Man kan inte byta personlighet bara sådär.