Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

provocerande

Borgerlig kultursyn.

Något jag verkligen uppskattar med Bryssel är den stora mängden gatukonst som finns, både i form av graffiti, klistermärken, av fastighetsägaren tillåtna målningar på caféer och så vidare. Även om vissa saker i sig kan vara både smaklösa och fula så tycker jag verkligen att det är trevligt när det finns en utsmyckning av det offentliga rummet som inte bara består av typ reklam. Därför tycker jag att det känns deppigt med Stockholm stads nolltolerans mot klotter som alliansen står för.

Jag skiter väl i om det fungerar eller inte. Jag tycker att det är konstigt att man är så jävla fixerad vid att det inte får finnas några fria uttryck i en stad. Att alla ytor måste vara rena från spontana och okontrollerade konstuttryck och att endast den med pengar har rätt att tapetsera det offentliga rummet. Jag förstår ju varför graffiti är olagligt, och det är väl rimligt på ett sätt, men jag tycker bara att det blir löjligt när man är så otroligt hård. Det kostar ju dessutom en jävla massa pengar att upprätthålla denna nolltolerans, något jag inte riktigt tror ligger i folkets intresse. Jag tror verkligen inte att majoriteten bryr sig särskilt mycket om graffiti. De flesta besväras nog mer av reklam men accepterar den eftersom den antas vara nödvändigt. Jag tror dessutom att många människor faktiskt uppskattar gatukonst, troligen inte all men ändå en del.

Extra illa blir det när man försöker motverka samma estetik även när den görs lagligt. Förutom att faktiskt förbjuda riksteatern från att ha inslag av graffiti i en föreställning så vill jag minnas att vår kulturminister uttalade sig om att hon ”inte tycker” att graffiti är konst apropå det där konstfackexamensarbetet. Som om det vore hennes sak att avgöra vad som är konst och inte?

Den borgerliga synen på vad som är konst och inte är så otroligt inskränkt. Konst ska framförallt vara skön, alternativt underhållande. Den får även lov att vara provocerande om det typ är Lars Vilks, alltså en person som provocerar ”rätt” grupp, en grupp som i stort redan är värnlös i dagens samhälle och som måste ”lära sig” att hålla sig på mattan. Men så fort något kan uppfattas som provokativt gentemot makten, såsom boken Trafiksmaktsordningen eller graffiti, då är det synd och skam och ska helst förbjudas om så är möjligt. Bleh.

Varför är det så provocerande med nykterism.

En sak som brukar provocera folk sanslöst mycket är nykterister. Jag tror att de flesta som varit i ett sammanhang där människor dricker och någon avstår vet vad jag talar om. Det brukar ofta ifrågasättas på ett ganska aggressivt sätt, detta helt utan att nykteristen ifråga börjat tala om det eller haft åsikter om någon annans drickande.

Jag tror att anledningen till att man blir provocerad av nykterister är att man inte är bekväm med sitt eget drickande. Om man skäms över ett beteende så vill man att alla andra också ska göra detsamma, så att man kan vara mer bekväm med att man gör det själv. Därför är det provocerande men nykterister, för dem visar att man har ett val rörande drickandet.

Om det finns en valmöjlighet är det plötsligt mycket svårare för folk som dricker att vara bekväma med att de gör det. Då måste de gå till sig själva och fråga sig varför de dricker. Det gillar de inte.

Jag tror att om alla visste varför de ägnade sig åt vissa saker och var ärliga med sig själva så skulle det inte upplevas som provocerande att andra människor gör andra livsval. Då skulle man kunna acceptera det mycket enklare. Men alltför många människor går omkring och upprätthåller vanor de egentligen skäms över och tycker är fel, vilket leder till att de blir provocerade av andra som inte lever på samma sätt.

Om vitsen med retuchering.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Kissies Beryktade retuscheringskonst och frågar sig vad meningen är.

Meningen är att att Kissie definierar hela sin personlighet utefter sin blogg, hur mycket hon än försöker förneka detta. Faktum kvarstår att Kissie är den person hon visar upp i sin blogg, endast, hon verkar inte ha en personlighet utanför det. Visserligen tjatar hon alltid om ”Alexandra”, den person som hon säger sig vara privat, men det är väl knappast någon annan än hon själv som tror på den smörjan. Kissie bryr sig inte om hur hon uppfattas i verkligheten eller om hur hennes blogg färgar det intryck hon ger på folk, hon bryr sig bara om sin bloggpersonlighet och ju snyggare, provocerande och utpräglad den är desto bättre. Alltså ställer sig Kissie inte frågan hur folk uppfattar henne i verkligheten.

Det är obehagligt med människor som skapar sig alteregon som ursäkt till att bete sig som ett svin i vissa sammanhang. Att säga att det inte är ens ”riktiga” personlighet är så jävla förljuget och efterblivet. Människan är inte så skapad att man har två olika personligheter såvida man inte har någon slags (ganska ovanlig) psykisk sjukdom. Det finns inga handlingar man inte kan ansvara för. (Undantaget dem som men begår under hård psykisk eller fysiskt tryck, vilket inte är fallet när det gäller Kissie. Jag tror knappast att någon sitter med pistolen mot hennes huvud och tvingar henne att spela den där rollen).

Nog om det. Det som är så obehagligt med Kissie är hur hon totalt skiter i hur hennes privatliv drabbas av bloggen. Hon skriver att hon hatar sin nyfödda halvsyster, skaffar ett par gigantiska bröst jag starkt misstänker att hon inte vill ha, lägger ut en videoblogg där hon mordhotar Bella och Tyra innan deras program och retuscherar sina bilder så att hon ser ut som en karikatyrbild på en utvikningsmodell. Även om det från början kan ha varit en oskyldig lek så är det uppenbart att bloggpersonligheten Kissie har tagit över Alexandra, för med det ryktet och den framtoningen så sabbar man tyvärr stora delar av sitt liv, om jag var Kissies morsa hade jag till exempel inte blivit så glad av att hon smutskastade min dotter i vartannat inlägg. Framförallt så kommer Alexandra mer och mer formas efter sin bloggakarraktär, för så är det när man spelar en roll flitigt.

Alexandra tycks inbilla sig att det inte är så det fungerar, att man kan separera sin offentliga personlighet från sin ”riktiga” och att dessa tu inte influerar varandra vilket givetvis bara är banalt. Kissie har många vänner genom bloggen, hon har bloggen som sitt jobb och utöver det så ägnar sig åt aktiviteter att skriva om i bloggen. Dessutom har de flesta hon träffar läst hennes blogg, vilket gör att deras förväntningar på henne är att hon ska bete sig som i den, och om folk förväntar sig något visst av en person så levererar personen för det mesta just det.

Men det här förstår inte Alexandra, hon tror att Kissie är en mask som hon kan ta av och sätta på närhelst hon behagar, hon tror att både hennes anseende och hennes egna personlighet ska stå oberörda när hon väljer att ta av den. Jag önskar henne lycka till, men jag tror tyvärr inte att det kommer fungera. Man kan inte byta personlighet bara sådär.

Ge mig pengar!
Arkiv