Dagens missöde var detta. Jag stod och chillade vid tidningshyllan när jag upptäcker att den omåttligt tråkiga tidningen Lifestyle har släppt en undertidning som handlar om golf.
Jag visualiserar personen som köper denna tidning och känner bara hat och äckel. Vilken självgod framgångsrik entreprenörsmänniska det måste vara, som är intresserad av ämnet golf ur ett jävla livsstilsperspektiv.
Eftersom jag gillar att hålla mig updaterad så har jag givetvis sett jobbsökarna. Alltså femmans nya satsning som handlar om att långtidsarbetslösa ska få jobb med hjälp av en så kallad coach.
”Alla kan få jobb”, inleder coachen. Jaha, tänker jag.
Sen får huvudpersonen skit i tio minuter för att hon sagt till sin sambo att hon sökt jobb när hon inte gjort det. Sambon har fått sälja sin drömbil för att de ska ha råd med mat, och tjejen har inte ens sökt jobb. Hemskt omoraliskt.
Och jag blir så matt. Jag blir så matt på detta samhälle som befolkas av coacher. Men jag blir också så matt eftersom jag själv förstår varför folk inte kan ta arbetslöshetsproblemet på allvar.
För herregud; jag förstår verkligen varför folk tycker att huvudpersonen i programmet är keff. Hon ÄR ju keff. Ljuger för sin sambo. Har varit arbetslös hela sitt liv. Har sökt nio jobb på två år, det är väl vad jag söker på två dagar. Men så har jag ju jobb också.
I slutet av programmet får hon jobb. fast egentligen inte. Hon får liksom ingen anställning. Hon som ringer från caféet säger ju ordagrant att hon ska komma och ”prova”. Tänk om hon inte kan sköta sitt jobb? Tänk om hon faktiskt suger och får sparken. Vad händer då? Ska hon coachas till ännu ett jobb som hon också misslyckas på?
Det som ger mig mest ångest i hela denna ”du kan om du vill”-cirkus är att ingen snackar om vad som ska hända när man får ett jobb. Det är ju inte som att jobb är någon slags gudagåva, det kan ju vara otroligt jobbigt att jobba. I alla fall om det är heltid i nån slitig bransch, som restaurangbranschen. Man blir trött och sliten och får arbetsskador. Och så ska man presetera. Och tänk om man inte kan?
Detta förbises ju totalt. Det faktum att man inte bara ska få ett jobb utan att man måste vara bra på det också, eller i alla fall klara det. Att det faktiskt finns människor somär sämre än andra på att utföra en uppgift. Att det inte handlar om vem som vill och försöker mest utan att det också handlar om vem som är bäst när det kommer till kritan. Att det inte bara handlar om att våga satsa på sitt företag utan att man måste ha en bra ide, också.
För det är rimligt och sunt att vara lite orolig när det kommer till att satsa. Det är rimligt att tveka lite innan man säljer villan, säger upp sig och investerar alla pengar och alla tid i sin företagside. För alla lyckas inte, hur mycket de än brinner för vad de gör.
Jag skulle vilja att man pratade mer om hur det här med jobb funkar när man väl är där. Om att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar bara för att man har ett jobb. Och att det faktiskt är jävligt mycket att spendera drygt 10 timmar om dagen (som många gör) på jobbet, på lunch eller på väg till jobbet. Och att det faktiskt är en jävla risk och ett jävla arbete att starta eget, och att alla som försökt faktiskt inte lyckats även fast det verkligen gett allt.
Sitter och kollar på Dokument inifrån – säljsekten som handlar om företaget the Phone House och deras säljare. Det är så fruktansvärt obehagligt hur den här äckliga säljarandan hjärntvättar dessa människor. Jag ryser.
Fantastiskt att man ska behöva wallraffa på ett jävla säljföretag. Jag menar, det är ju liksom inte nån kolgruva vi talar om. Men det är fantastiskt att de har gjort det. Jag har alltid undrat hur fan människor klarar av den där typen av jobb. Uppenbarligen så gör man inte det.
Aja. Se dokumentären. Ett fantastiskt tidsdokument, en otrolig inblick i den nya sköna ”alla-kan-bli-entreprenörer”-andan.
Först när jag såg Justin Biebers uttalande om abort så skrattade jag. Sen tänkte jag efter.
Nymoralism är fan ett ständigt växande och mycket obehagligt fenomen som borde ryckas upp vid rötterna. Jag mår dåligt av tanken på alla hans tolvåriga fans som inspireras av honom i sina åsikter.
Det här med dåliga förebilder är en sak. Att Kenza röker påverkar nog andra marginellt i den riktningen, ingen tycker att hon är cool för att hon gör det, man tycker att hon är cool av andra anledningar. Men förädiskt ”goda” förebilder är däremot mycket, mycket obehagligt.
Typ som Blondinbella. Blondinbella är en ”bra förebild” men om man skrapar lite på ytan så skådar man inte alltför sällan ett illa dolt människoförakt och en otroligt banal verklighetsbeskrivning. Politiska åsikter som bygger på att hon borde slippa betala skatt så att hon kan skänka mer pengar till tiggare och att alla ”kan om de vill”. Jag ryser av tanken på en hel generation som alla är uppvuxna i självhjälpsböckernas och entreprenörernas tid som kommer ut i arbetslivet och i politiken.
Jag tänker på alla stackar 14-åringar som blir hjärntvättade till att tro att det bara är de som avgör sin framtid, att alla kan bli entreprenörer och att den enda anlendingen till att man misslyckas med något är att man helt enkelt inte tror tillräckligt mycket på sig själv.
Dessutom blir de matade med detta ständiga förakt mot svaghet. Människor som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga förtjänar ingen respekt, människor som röker är äckliga och rent av onda och människor som gör abort är slampiga barnamördare.
Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det, utan denna ständiga ängslan inför om folk ska tycka att man gör ett dumt livsval och där med bli mindre ”attraktiv på arbetsmarknaden” eller liknande. Att folk ska bli arg på en för att man ”slösar med statens pengar” eller något liknande dravel.
Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.
Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!
För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.
Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.
Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.