Etikett: hobby

Entreprenörskap.

IMG_20140413_174901Läste denna rubrik på en löpsedel för några dagar sedan, och sedan kom detta inlägg av Löwengrip som fick mig att fundera mer på en sak:

Jag älskar entreprenörer! Det kommer väl inte som en chock för er. Men det är något häftigt med människor som har en idé och bestämmer sig för att förverkliga den. Skapa något som inte existerade innan.

Nämligen hur vi använder ordet entreprenör. Entreprenör har liksom börjat betyda ”allmänt uppfinningsrik person som på ett eller annat sätt lyckats tjäna pengar”. Alla som över huvud taget tar sig för någonting läggs in i facket ”entreprenör”.

Löwengrip ”älskar entreprenörer”. Det spelar liksom inte så stor roll vad de gör, om det är till någon nytta och så vidare utan det viktiga är 1. att de gör något 2. att de tjänar pengar på det. Vem bryr sig om vad det är som inte existerade innan är, så länge det kan säljas. Fokus här ligger verkligen på själva företagandet och inget annat, även om Löwengrip säljer in det som en dröm vilken som helst.

Många entreprenörer pratar om hur otroligt mycket de älskar vad de gör, om att de jobbar med vad de älskar så vidare. Det kanske är sant, men jag tvivlar liksom på att de hade gjort vad de gör om det inte var för att de tjänar pengar på det. Det är såklart inget konstigt med det, men jag stör mig på hur entreprenörskapet säljs in som att göra sin hobby bara det att en råkar tjäna pengar på det. Som om entreprenörer inte var tvungna att underkasta sig en massa saker.

Jag tänker också på när folk snackar om att förverkliga sina drömmar, hur ofta det handlar om just pengar. Det är inte så konstigt med tanke på att pengar är en väldigt viktig del av livet i det här samhället MEN jag tycker ändå att det är beklagligt. Jag tänker framförallt hur Löwengrip brukar skriva om att en ska ”göra det en älskar” och så vidare och att det alltid är underförstått att en ska kunna tjäna pengar på det. Visst, jättekul för de som kan men alla har inte hobbys som passar så bra in i kapitalismen.

Jag tänker också att allt detta tjat om att förverkliga sina drömmar skapar en viss press på människor att ha den typen av drömmar. Typ: ”jag drömmer om att designa min egen kollektion/jobba med min hobby” och så vidare. Det vill säga att vi, när vi formulerar våra drömmar, tänker på just hur vi ska organisera vårt arbetsliv och begränsar oss inom de tänkbara ramarna. Att det vi älskar måste infogas i vårt arbetsliv, istället för att de på hur vi ska kunna ägna oss åt det vi älskar på fritiden och framförallt hur vi ska nå ett samhälle där att ”göra det en älskar” inte är ett privilegium för de som råkar ha rätt sorts drömmar och förutsättningar utan där alla har den möjligheten att göra det utan krav på att det ska vara säljbart.

Detta att sälja in ett lyckat arbetsliv som det absolut bästa en människa kan göra tänker jag är väldigt mycket en del av en högerideologi. Att fokusera just på de drömmar och ambitioner som är relaterade till arbete och säga; dessa är de viktigaste drömmarna, om du uppnår dessa kommer du bli lycklig får folk att tänka att det de behöver göra är att lyckas på kapitalismens villkor istället för att se andra möjligheter utanför den. Kampen blir privat istället för kollektiv, eftersom det handlar om att bli en av de lyckliga få som jobbar med sin hobby.

Jag hade gärna jobbat med min blogg.

Om jag skulle räkna ut hur många timmar jag lägger på bloggen dagligen så skulle nog resultatet vara ganska nedslående. Jag tar ju en massa foton som jag lägger upp på bloggen, och sammanlagt fotar jag kanske en timme varje dag. Jag lägger upp mina outfits på bloggen, och att klä på mig tar väl ungefär en kvart utslaget.

Utöver detta så uppdaterar jag mig på nyheter som jag ibland skriver om på bloggen. Det tar väl drygt en timme i anspråk. Och så är det ju själva skrivandet, som kanske tar två timmar.

Det som driver mig till detta är inte att jag måste, utan att jag gillar det jag gör. Jag tycker om responsen jag får för det, jag tycker om att skriva och jag tycker om att fota. På samma sätt gillar jag att göra en mängd energikrävande saker. Bland annat att träna, knulla, laga mat och spela tv-spel. Betyder det att jag arbetar?

Den här kvinnan har blivit utförsäkrad eftersom hon anses arbetsför. Anledningen: hon bloggar. Hon bloggar om att leva med en sjukdom som gör att man knappt kan ta hand om sig själv. Jag skulle gärna vilja läsa hennes blogg, men har inte kunnat hitta den. Tråkigt att de inte länkar från artikeln.

Nu vet jag inget om hennes sjukdom men jag vet att det bästa receptet på depression är inaktivitet. Jag tror att många som är sjuka skulle tjäna markant på att aktivera sig i alla fall i någon mån, för aktivitet skapar energi. Det vet väl alla som någon gång ägnat en vecka åt att göra ingenting: man blir trött, inte utvilad.

Det finns någon slags heltidskult i samhället. Antingen så ska man arbeta heltid eller så ska man inte göra något alls. Är man sjuk så ska man ligga som ett passivt kolli och vänta på att någon ska vända på en så man inte få liggsår. Det är elakt och dessutom kontraproduktivt.

Alla mår bra av att göra saker de gillar! Att ta ifrån sjuka deras hobbys för att det finns folk som tjänar pengar på dem är bara så jävla efterblivet att jag smäller av. Jag förstår inte hur man kan förvänta sig att någon ska må bättre av det.

Lyssna här f-kassan: jag hade gärna tjänat pengar på min blogg. Jag skulle älska att tjäna pengar på att göra något jag tycker om. Men det är tyvärr ingen jobb för mig, det är en hobby. Tråkigt men sant.

Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är en jävla rättighet.

Det här med välgörenhet. Jag har innan uttryckt mig lite kring det här, om hur folk konsumerar välgörenhet som accessoarer.

En sak som är väldigt intressant med det nästan bara är människor som röstar höger som visar upp sin välgörenhet på det viset. Vet ni varför? Jo för att ingen ska kunna säga att de röstar moderat för att de är egoistiska. I USA är det här med livsstilsvälgörenhet ohyggliga vanligt, rika fruar ägnar sig åt att ge leksaker till barn som en hobby för att plåstra om sina dåliga samveten en smula. Sverige håller på att utvecklas mer och mer åt USA i det här avseendet, för ett tag sedan gjorde Foki nåt jävla utspel på ett dagis och gav de små söta barnen en massa godis (givetvis i utbyte mot att få lägga ut deras bedjande och tacksamma ansikten på sin blogg, för att spä på sin image som nåt jävla helgon, behöver jag nämna att jag blev direkt äcklad av hennes perspektivlöshet) och nu tycker Katrin Zytomierska att det är så himla sorgligt att nån kan få stå utan julklappar(!) på självaste julafton.

Jag har sett både Mogi och Blondinbella säga att de röstar moderat för att kunna skänka mer pengar till välgörenhet. Det dem gör är att få något som annars skulle ha varit deras plikt i samhället att vara deras fria och således även mycket goda val och dessutom få lite mer pengar på kuppen. För om de verkligen skulle skänka varje skattekrona till välgörenhet skulle de nog inte klaga, men nu råkar de vara så att varje välgörenhetskrona ger mycket mer ”karma” än en skattekrona, eftersom den är frivillig.

Idag har vi ett samhälle där folk hamnar i dåliga situationer, till exempel när de blir utförsäkrade trots sjukdom. Detta samhälle har delvis skapats av Katrin Zytomierska som röstade moderat (eller i alla fall kampanjade för moderaterna, så jag antar att rösten hennes hamnade där också). Nu skapar hon en insamling för fattiga barn. Är det bara jag som tycker detta stinker dubbelmoral?

Det handlar väl om att Katrin har ett behov av att få cred var gång hon gör något fint, istället för att acceptera att betala de där extra skattekronorna som hade kunnat göra att dessa barn inte hamnade i den aktuella situationen. Detta är mycket egoistiskt och tyder dessutom på en djup oförståelse för vad det är att ha ett bra liv, för ingen mår i långa loppet bättre av att få slumpmässigt utdelade almosor av folk.

Jag håller med Clara här. Sociala skyddsnät skapas av att det finns en viss grundtrygghet i ett samhälle man kan räkna med. Ingen ska behöva känna sig beroende av någon livsstilsvälgörenhet för att få vardagen att gå ihop. Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är var och ens förbannade rättighet.

Bullbak är inte duktigt, det är en hobby.

Min familj är en såndär duktig familj. Vi bakar surdegsbröd, kokar sylt av våra egna plommon, gör äppelmos av våra egna äpplen, bakar bullar stup i kvarten, lagar all mat från grunden (färdiga köttbullar, blodpudding eller liknande finns liksom inte i vårt hem). Det är alltid rent och fint hemma, mamma stickar och syr dockkläder själv och så vidare. Ni vet, allt det där som folk får ångest över att dem inte gör.

Detta leder till ett stort mindrevärdeskomplex hos vissa delar av vår släkt. Så fort det är släktmiddag så kommer de och ursäktar sig över att köttbullarna inte var hemgjorda och att sylten var köpt. De har inte haft tid att syssla med sånt, att göra sin egen sylt. Då säger mamma och pappa alltid: ”men snälla ni, vi gör detta för att vi tycker det är kul, inte för att vi känner att vi behöver. Om ni prioriterar annat i livet så visst! Ni behöver inte koka er egen jävla sylt, ni behöver inte baka era egna bullar!”. Och då kommer alltid det där: ”jamen det är klart, men jag tycker ju att det är så roligt men vi hinner ju aldrig”.

Faktum är att man alltid hinner om man tycker det är roligt, om det är något man prioriterar. Jag tycker verkligen att det är roligt att laga mat och baka, så jag tar mig tid att göra det och låter annat stryka på foten. För mig är det en avslappnande aktivitet och inget jag gör för att vara duktig. Varför folk nödvändigtvis ska tvinga sig att ägna sig åt dessa fullkomligt onödiga aktiviteter kan jag faktiskt inte begripa. Jag tror inte att era barn kommer bli olyckliga för att ni köpte lussebullarna istället för att baka dem själva, jag tror era barn kommer bli olyckliga om ni ägnar era liv åt att leva upp till någon slags ”perfekt mamma”-roll istället för att bara chilla.

Hemligheten med att orka ställa sig och baka bullar direkt efter förlossningen är att man tycker det är roligt. Om man gör det fast man egentligen inte vill så kan man faktiskt lika bra skita i det, för det finns banne mig inget egenvärde i att vara ”duktig” och man inte njuter av det.

Bilder tagen härifrån (underbaraClara).

Därför har jag svårt att begripa denna hets som går kring den här duktighetsgrejen. Som när folk snackar om att underbaraClara är så himla duktig och bra som gör allt själv, och att dem själva mår så dåligt över att dem inte hinner. Jamen strunta i det då? Förhoppningsvis ägnar sig Clara åt detta för att hon vill. Etter värre blir det när folk ska komma och tala om att Clara borde strunta i sina tant-fasoner och ägna sig åt saker som vanliga ungdomar gör. Jamen vad fan, hon vill ju leve sådär, låt henne. Jag tror inte att det handlar om att hon känner någon slags press över att baka perfekta bullar, jag tror att hon gör det för att hon vill.

Om alla bara insåg att graden av ”duktighet” handlar om man hyser intresse för det eller ej så skulle folk kanske slippa ha ångest över att de inte vara duktiga nog och klaga på alla tjejer som hypar bullbak, pyssel och syjunta. Man gör det man tycker om att göra, helt enkelt, och ingetdera är mer ”duktigt” än något annat.