Etikett: hemlagat

Bullbak är inte duktigt, det är en hobby.

Min familj är en såndär duktig familj. Vi bakar surdegsbröd, kokar sylt av våra egna plommon, gör äppelmos av våra egna äpplen, bakar bullar stup i kvarten, lagar all mat från grunden (färdiga köttbullar, blodpudding eller liknande finns liksom inte i vårt hem). Det är alltid rent och fint hemma, mamma stickar och syr dockkläder själv och så vidare. Ni vet, allt det där som folk får ångest över att dem inte gör.

Detta leder till ett stort mindrevärdeskomplex hos vissa delar av vår släkt. Så fort det är släktmiddag så kommer de och ursäktar sig över att köttbullarna inte var hemgjorda och att sylten var köpt. De har inte haft tid att syssla med sånt, att göra sin egen sylt. Då säger mamma och pappa alltid: ”men snälla ni, vi gör detta för att vi tycker det är kul, inte för att vi känner att vi behöver. Om ni prioriterar annat i livet så visst! Ni behöver inte koka er egen jävla sylt, ni behöver inte baka era egna bullar!”. Och då kommer alltid det där: ”jamen det är klart, men jag tycker ju att det är så roligt men vi hinner ju aldrig”.

Faktum är att man alltid hinner om man tycker det är roligt, om det är något man prioriterar. Jag tycker verkligen att det är roligt att laga mat och baka, så jag tar mig tid att göra det och låter annat stryka på foten. För mig är det en avslappnande aktivitet och inget jag gör för att vara duktig. Varför folk nödvändigtvis ska tvinga sig att ägna sig åt dessa fullkomligt onödiga aktiviteter kan jag faktiskt inte begripa. Jag tror inte att era barn kommer bli olyckliga för att ni köpte lussebullarna istället för att baka dem själva, jag tror era barn kommer bli olyckliga om ni ägnar era liv åt att leva upp till någon slags ”perfekt mamma”-roll istället för att bara chilla.

Hemligheten med att orka ställa sig och baka bullar direkt efter förlossningen är att man tycker det är roligt. Om man gör det fast man egentligen inte vill så kan man faktiskt lika bra skita i det, för det finns banne mig inget egenvärde i att vara ”duktig” och man inte njuter av det.

Bilder tagen härifrån (underbaraClara).

Därför har jag svårt att begripa denna hets som går kring den här duktighetsgrejen. Som när folk snackar om att underbaraClara är så himla duktig och bra som gör allt själv, och att dem själva mår så dåligt över att dem inte hinner. Jamen strunta i det då? Förhoppningsvis ägnar sig Clara åt detta för att hon vill. Etter värre blir det när folk ska komma och tala om att Clara borde strunta i sina tant-fasoner och ägna sig åt saker som vanliga ungdomar gör. Jamen vad fan, hon vill ju leve sådär, låt henne. Jag tror inte att det handlar om att hon känner någon slags press över att baka perfekta bullar, jag tror att hon gör det för att hon vill.

Om alla bara insåg att graden av ”duktighet” handlar om man hyser intresse för det eller ej så skulle folk kanske slippa ha ångest över att de inte vara duktiga nog och klaga på alla tjejer som hypar bullbak, pyssel och syjunta. Man gör det man tycker om att göra, helt enkelt, och ingetdera är mer ”duktigt” än något annat.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.