personlig – Fanny Åström

Det personliga är politiskt.

Jag går igenom mycket jobbiga saker just nu, sådant som jag inte kan skriva om här av respekt för människor som står mig nära, men också för min egen skull, för att jag är rädd. Det gör mig ledsen, för det är något jag tycker är fint med den här bloggen och ni som läser den; erfarenhetsdelandet. Jag är tacksam över att kunna skriva om mina erfarenheter i patriarkatet och att den historian möts med systraskap och förståelse, och jag är tacksam för att få ta del av era berättelser, för de gör att jag förstår så mycket mer. För mig är detta en viktig feministisk kamp, att tala om de förtryck som är vår vardag, att politisera det och hjälpa varandra att förstå det i kollektiva termer. Det är betydelsefullt för mig och jag tror att det är det för många andra.

Alla dessa samtal som förkastas som tramsiga, patetiska och kvinnliga känsloklabb, alla dessa samtal är en del i kampen. Att själv förstå och få andra att förstå att ens erfarenheter inte är individuella, att de tvärtom dels av miljoner kvinnor, det är politik. Det är där den politiska handlingen kan börja, i att definiera sin livssituation och sina problem som politiska, inte privata. Och detta är också något som patriarkatet bekämpat. Genom att individualisera erfarenheter av förtryck så fråntas kvinnor denna möjlighet till kollektiv handling, till politisk handling.

Att vara öppen med sina erfarenheter, med sina känslor och det förtryck en blivit utsatt för är ett sätt att kämpa. Att visa förståelse för andra kvinnors berättelse och att hjälpa dem förstå den är ett sätt att kämpa. Det personliga är politiskt. Glöm aldrig det.

Att vara privat.

Det finns ett uttryck som går ”var personlig, men aldrig privat” som man hör ganska ofta när det talas om bloggar. Gud vad jag stör mig på det här uttrycket.

Det är är privat är väl per defintion det jag inte vill att människor ska veta, alltså det jag vill hålla privat. När man inte vill berätta om något säger man ju ”nej, det är privat” men man går ju inte omkring och säger att saker och ting man berättar om är privata om det inte är för ens närmaste vän.

Mycket av det jag skriver om skulle säkert uppfattas som alltför privat av ett flertal, men för mig är det inte det i och med att jag är villig att berätta om det. Sedan kan det alltid ske att någon man helst inte vill ska läsa trillar över bloggen, men det är en risk jag tar eftersom jag finner det så tillfredsställande att skriva om det jag skriver om.

Vad jag också tycker är störande är alla bloggare som gör en väldigt stor grej av vad det inte skriver om på olika sätt. Typ skriver inlägg om att ”jag skriver inte om mitt sexliv”. Jaha? Varför inte bara skita i att skriva om det då? Varför måste man göra läsarna medvetna om var man drar gränsen.

Jag drar också gränser vid vissa saker. Det är självklart, det gör alla människor. Men jag skriver inte inlägg om att ”här drar jag gränsen”. Jag bara skiter i att skriva om de sakerna, inga konstigheter.

Dessutom fattar jag inte grejen med att dra fasta gränser. Kan man inte bara skriva det som känns bra och relevant då, måste man på förhand bestämma sig? Det är väl onödigt att begränsa sig, det är väl något man tar som det kommer. Jag är glad att jag inte har satt upp några definitiva gränser eftersom jag är mer bekväm med att skriva om det mes nu än jag var när jag startade bloggen. Om jag hade satt upp gränser efter vad jag tyckte då hade det säkert blivit svårare när jag skulle passera dem.

Jag vill också påpeka att jag aldrig, seriöst aldrig, har fått påhopp för det jag skriver som är privat. Och jag kan ändå vara väldigt utlämnande. Sätt detta i kontext med att Engla, som är sjukt snål med detaljer ur sitt privatliv, får skitmycket påhopp. Detaljer ur privatlivet behöver inte göra en sårbar.

Att gå över gränsen.

Jag väntar aldrig innan jag publicerar känsliga och privata texter. Då vet jag att jag kommer tveka och sudda ut och överredigera. När man gör det så är det tyvärr ofta så att man tar bort det som gjorde texten bra från första början.

Om det sedan skulle visa sig vara riktigt illa, då tar jag istället bort texten i efterhand. Men motståndet för att ta bort är så mycket större då och då låter jag ändå det mesta vara kvar. Har kanske raderat inlägg två gånger.

Det är nästan alltid texterna man tvekar om som är bäst. När man går lite över gränsen för vad man ska känna sig bekväm med, när man är lite för privat. Inte så att det blir obehagligt, men lite kittlande.

Det är väl lite det som är grejen med min bloggutmaning. Att uppmana mig själv och andra att gå över den där gränsen kring något som annars brukar ses som något man ska hålla för sig själv. Jag har faktiskt aldrig någonsin fått ta någon skit för något av de inlägg som jag tvekat kring, jag har bara fått enormt positiv respons från människor som känner igen sig i det jag skriver eller människor som reflekterat över sitt liv på grund av mitt inlägg. Och då blir jag glad, för jag älskar när jag kan skriva texter som berör. Och för att kunna beröra måste man ibland gräva lite i det som anses vara privat.

Olika gränser för personlig integritet.

När människor som Micha, en ung mamma som har en välläst blogg där hon skriver mycket om hur dåligt hon mår osv, diskuteras så tas det här med integritet ofta upp. Om hur dåligt man mår av att blotta sig själv på det sätt hon gör.

Jag skulle vilja vrida fram klockan tio år och låta henne se sig själv nu. Hon kommer att ångra sig. När man blottar sig så mycket som hon gör så har man inte mycket integritet kvar tillslut. Integriteten är som en sköld som skyddar en. Hon har ingen, utan gör sig sårbar hela tiden. Jag tror att det är viktigt att spara på saker och hålla dem för sig själv.

Men varför mår man dåligt av det här blottandet? Det är klart att det finns människor som avslöjar saker de kanske egentligen inte vill för att deras liv i stor utsträckning kretsar kring att göra diverse avslöjanden och ge inblickar i ens privatliv. Men jag skulle också hävda att en stor anledning till att man mår dåligt av blottande är för att blottandet i sig är så tabubelagt. Man antas hålla sig inom sitt skal, både för att inte besvära andra men också för att inte gå över sina egna gränser, som folk gör något slags antagande var de sitter (oftast baserat på sig själva).

Alla har olika gränser för vad som är privat och inte, men det verkar råda någon slags konsensus om att man till exempel inte ska berätta om att man mår dåligt eller att man besökt psykologen. När en person som Micha berättar tragiska historier om hur hon känner så är det inte helt ovanligt att själva berättandet hamnar i fokus, och inte vad hon berättar om. Folk bryr sig mer om att hon är utlämnande än vad hon utlämnar. Och det anses vara lite fult att göra det.

En person som lämnar ut sig själv och sedan får skit kan ibland anses förtjäna det. Varför berättar hen om att hen ska till bup när hen vet hur mycket folk kommer smutskasta henom för det? Känns inte detta igen från en annan debatt? Varför har man utmanande kläder när man vet att risken för att bli utsatt för övergrepp och framförallt ogiltigförklarad i rätten ökar då?

Integriteten skyddar absolut, men det finns olika typer av integritet. För mig handlar integritet inte främst om vad jag ska säga om mitt jag till andra utan om att inte vika sig. Min integritet går förlorad när jag blir förminskad och inte förmår hävda mig själv. Gränserna mellan privat och offentligt är kanske inte så starka som man tror, ärligt talat så tror jag att det är något som beror mer på samhällets normer än på vad vi egentligen känner att vi inte kan berätta. Och vem tjänar egentligen på tabut mot att berätta om sig själv? Hade det inte varit trevligt med ett lite mer avslappnat samhällsklimat rörande detta, där man kan respektera att alla människor har olika gränser för vad man kan säga och inte.

Jag skulle önska att man slutade dubbelt skuldbelägga Micha, i första varvet för hennes tillkortakommanden som mor och människa och i andra varvet för hennes oförmåga att hålla det för sig själv. Hon berättar ju uppenbarligen om allt det här av en anledning och jag tror inte att det är för att hon gillar att få en säck med bajs i sitt kommentarsfält varje dag.