Etikett: sexism

Hantera sexism i släkten.

Jag har fått den kniviga frågan om hur en ska hantera sexism i släkten. Jag har haft det här problemet i ganska liten utsträckning, inte för att jag inte har stött på sexism i släkten utan för att jag alltid har varit en person som älskar att diskutera/bråka och därför för det mesta typ tröttat ut folk så till den grad att de inte pallar vara sexistiska med risk för att få mig på sig. Vidare så har jag ofta fått uppmuntran när jag tagit den här typen av diskussioner. Jag förstår dock att det kan vara otroligt jobbigt att hantera sånt när det dyker upp i sammanhang som en inte kan undvika, såsom släkt.

Mitt tips är att fokusera på känsloargumenten. Försök inte ”vinna” över folk på din sida rent ideologisk, för det kommer troligen att leda till ännu mer ifrågasättande och som värst att folk kör med ännu mer sexism mot dig, och det är ingenting en ska dra igång om en inte pallar med det. Säg istället: ”jag blir illa till mods när du säger/gör sådär, jag skulle uppskatta att du slutade med det i min närhet”. Det är såklart inte garanterat att detta fungerar heller, och kan även det leda till obehagliga situationer, men min erfarenhet är ändå att folk oftare lägger ner om en framställer det som en personlig fråga och inte som något politiskt. Jag brukar dra till med den här taktiken när jag inte är upplagd för den tunga politiska diskussionen, och det fungerar ofta bra, speciellt om det görs inför andra så att den tilltalade personen känner att det är pinsamt att inte visa respekt.

Detta kan såklart också leda till andra trixiga situationer. Bland annat att folk ska hålla på och ursäkta sig i en helt orimlig omfattning och typ förklara sig med att de har en vän/syster/whatever som tycker att det är ”okej” med sådana skämt. Jag vet inte om det handlar om att de förväntar sig att en ska säga att en tycker att det är ”okej” eller vad som är grejen. Jag brukar oftast hantera detta genom att säga typ ”ok, men jag tycker inte det” och lägga till något om att det är lugnt bara hen inte gör om det. Absolut inte säga ”men det är lugnt/inte så farligt” för detta kommer enbart tas som en bekräftelse på att personen kan fortsätta.

Jag kan också tycka att det kan vara okej att dra vita lögner för att slippa. Ett exempel som tyvärr inte relaterar till sexism var när jag var på någon slags tillställning där några personer sysslade med otroligt mycket alkoholromantik, varpå jag sa typ ”jag skulle uppskatta om ni lade ner för jag har problem med alkoholism i släkten och tycker att det är obehagligt”. Det blev lite jobbig stämning och så vidare, men det fungerade! Jag tänker mig att en skulle kunna köra samma grej med sexism, typ säga att en precis lämnat en väldigt sexistisk partner eller något, givetvis beroende på vad en själv känner sig bekväm med. Oavsett om det stämmer för dig personligen eller inte (ofta gör det ju tyvärr det) så är risken väldigt stor att det stämmer för någon annan i sammanhanget. Ofta kan det vara viktigt att uppmärksamma människor om att sexismens mörkaste sidor är något som inte drabbar ett fåtal, utan som finns i princip överallt. Det kan nog ofta vara en ganska rejäl tankeställare för den som tycker om att slentrianmässigt skämta sexistiskt.

Tyvärr är det ofta jobbigt att ifrågasätta sexism. Många personer är fan beredda att gå över flytande lava för att värna sig ”rätt” att vara sexistiska svin i tid och otid. Det handlar om att göra det ännu jobbigare för personen ifråga att käfta emot än att bara lägga ner hela grejen. Då kan det till exempel vara en smart strategi att framstå som ”känslig”, det vill säga som om risken är stor att en blir uppenbart ledsen/sårad om personen som är sexistisk fortsätter. Jag har kört den här taktiken ett par gånger, alltså påtalat min egen, sanna eller uppdiktade, känslighet inför sådant och insinuerat att jag kan komma att ta väldigt illa upp om det hela fortsätter. Inför detta tenderar folk faktiskt att backa, för de flesta vill inte ställa till en scen. Om du dessutom är yngre så kan du använda idén om att vuxna ska ”ta ansvar” och liknande till din fördel.

De flesta vill ha bra stämning och tycker att det är obehagligt när folk tar illa vid sig eller blir ledsna, och med tanke på detta kan en framställa det som en fråga om att en tar illa upp och inte om något som primärt är politiskt. Nej, det är inte optimalt, men det kan vara en räddning i ett sammanhang där en inte pallar eller kan ta den ”stora” diskussionen men ändå vill slippa sexismen.

Sedan tycker jag att det är jätteviktigt att en stöttar andra som tar upp liknande grejer, för det betyder verkligen så jävla mycket. Oavsett om en gör det öppet eller om en tar personen till sidan och säger att en tyckte att det hen gjorde var bra så är det en viktig markering om att hen inte är ensam om att känna som hen känner.

Om att förfasa sig över sexism.

En skulle kunna säga att det har blivit lite inne bland feminister det här med att lägga upp en massa bilder på sexistisk American Apparel-reklam, eller annan reklam, i sociala medier och förfasas över så hemskt och sexistisk den är. Ofta är det helt utan djupare analys, utan bara ett gäng bilder och nån högst begränsad text om att det är förskräckligt. Kan ni snälla lägga ner med detta, eller i alla fall göra det med aningen mer omtanke.

Såhär: när ni lägger upp dessa bilder så utnyttjar ni kvinnorna på bilden för att föra fram ett budskap. Ni objektifierar dubbelt. Det kan vara nödvändigt ibland, men ni måste tänka på i vilka situationer ni gör det. Det kanske är nödvändigt om en sätter ihop en utredande text om hur sexism i reklam fungerar och en vill ha med exempel för att illustrera, det kanske är lite mindre viktigt om det enda en gör är att lägga upp och sprida en massa bilder för att kunna skriva typ ”gud vad hemskt”. I det senare fallet tycker jag att nackdelarna överväger nyttan av det hela. Ja, det är viktigt att uppmärksamma sexism, men inte så viktigt att en ska bidra till objektifieringen av de faktiska kvinnorna på bilden.

Ibland sägs det att det är viktigt att påminna om detta igen och igen, för att det är så lätt att glömma den sexismen. Jag tror inte att det tar oss framåt att gång på gång slentrianmässigt visa upp den sexistiska reklamen. Jag tror inte att det hjälper människor att förstå något nytt att för hundrade gången visa upp en bild på en underårig kvinna som kollar undergivet in i kameran med särade ben och skriver ”usch och fy så hemskt med sexism”. Jag tror snarare att det tar bort fokus från andra frågor, när allting handlar om att förfasa sig över sexistisk reklam.

Ibland, eller ganska ofta, får jag intrycket av att det mest handlar om att samlas kring något och just förfasa sig. Att kunna fördöma saker och ting tillsammans och därmed skapa ett vi och ett dem, vi vettiga feminister som är emot sexistisk reklam och Sexisterna som inte är det. Att gång på gång ta ställning i en fråga som är så platt och så enkel för att finna samhörighet och strunta i att hantera frågor där en måste lyfta blicken och också ifrågasätta sin egen roll. Det är helt enkelt jävligt bekvämt för de flesta att vara emot sexistisk reklam. Mycket bekvämare än att skärskåda relationer eller förstå villkoren för den kvinnliga arbetarklassen både globalt och nationellt.

Vissa menar att det är förminskande emot dem som kanske är nya och inte pallar ”svåra” saker. För det första handlar det inte om att vara ”svår” eller inte utan om att inte använda andra kvinnor som projektionsyta för sin egna upplysthet, om att inte syssla med menlös positionering. Det går utmärkt att undvika detta utan att vara något slags geni/akademiker. Dessutom är det nästan alltid just privilegierade kvinnor som fokuserar på detta, alltså människor som mer än andra faktiskt har fått möjlighet att fördjupa sig. Så att det skulle handla om låg bildningsnivå eller något köper jag inte alls.

Snälla, sluta använda dessa kvinnor som projektionsyta för er egen upplysthet. Det blir bara ett dubbelt förtryck. Jag lovar, du kan skriva om sexistisk reklam och feminism utan att använda dessa bilder. Ja, chockeffekten kanske blir mindre och klicken färre, men är det verkligen bra att bygga sitt val av metod på vad som drar mest ytlig uppmärksamhet till sig? Det spelar ju ingen roll om du ändå inte får något nytt sagt.

Hur en kan kämpa emot maktstrukturer när en själv är i toppen.

Jag får ibland frågor om hur en gör för att rannsaka sig själv, som jag alltid dillar om. Tänkte skriva ner lite hur jag tänker kring när jag är i en privilegierad position, som jag är framförallt i egenskap av vit och akademikerunge. Detta kan appliceras i en massa olika sammanhang. Men tänk på att detta bara är mina egna tankar kring saken, inget allmängiltigt. Folk gör och tycker såklart annorlunda.

Det första är att aldrig aldrig tänka att en ska bli ”klar” med det hela. Vi lever i ett rasistiskt klassamhälle, och så länge vi gör det blir du inte klar personligen. Ingen är klar förrän alla är klara, helt enkelt. Det går inte att ”sopa framför sin egen dörr”, sluta använda vissa ord, och sedan tänka att en ”gjort sitt”. Om det nu mot förmodan är så att en beter sig exemplariskt och aldrig är förtryckande så kan en sätta igång om sprida det vidare till andra.

Vidare: förvänta dig ingen jävla medalj för att du tar tag i ditt förtryck, det är något som alla ska göra, inte något en gör för att vara ”snäll” eller liknande. Se det inte som någon jävla välgörenhet, få saker är så störiga som när någon kommer och ba ”nu ska jag komma här och rädda er förtryckta” som om deras kamp byggde på att privilegierade kom och hjälpte till.

Det är otroligt viktigt att inse att du inte ska definiera någon annans kamp. Det är jättefint att vara med och stötta och så vidare, men det är inte en bra grej att hålla på och omdefiniera olika rörelser. En grej som jag ofta ser är när vita antirasister typ ”sätter ner foten” och ba ”jo jag är ju antirasist men här tycker jag att gränsen går” när någon kräver mer än vad de själva tycker är rimligt eller känner sig bekväma med. Minns ni när en krönikör skrev om rasismen mot asiater och exemplifierade med bilden på kinapuffspåsen? Väldigt många, tyvärr säkert även jag själv, reagerade på detta med att säga typ ”nejmen detta är att gå för långt”. Det är inte din grej att bestämma när det går ”för långt”. Gör du anspråk på att kämpa emot förtryckande strukturer du själv är i toppen på så måste du släppa ditt tolkningsföreträde och låta de som är utsatta för förtrycket definiera både detta och kampen. Ödmjukhet är grejen, att lämna plats och låta andra definiera rörelsen.

Du måste vara beredd på att göra avkall på dina egna privilegier. Att vara antirasist och typ nöja sig med att vara emot Sd håller inte, lika lite som det funkar att vara feminist och begränsa det hela till att handla om att vara emot våldtäkter på kvinnor. Ofta tenderar människor att göra detta för att det är jävligt bekvämt att inta positionen där en är å den ”goda” sidan, typ antirasist, men samtidigt slipper göra några större förändringar i sitt eget liv. Falskheten skrev en bra sak om detta på twitter, översatt: ”om det känns bra att göra det gör du det fel”. Alltså: det ska smärta att kämpa emot sina egna privilegier, gör det inte det ifrågasätter en inte sig själv i grunden.

Inse att den förtryckande strukturen finns överallt, även hos dig. Den som inte är beredd att göra detta klarar kampen sig ofta ganska bra utan, de kan till och med vara kontraproduktiva genom att ständigt rikta om debatten till att handla om sådant som andra gör, vilket generellt rör sig om extremfall. En måste helt enkelt vara beredd att svälja det faktum att en bidrar till förtryck på en massa sätt och måste ändra sin personlighet och sitt liv för att sluta upp med det.

Det är också viktigt att inse att en har en annan position i kampen än de som är förtrycka. En vanlig grej är att folk inte respekterar olika separatistiska grupperingar med motivationen att ”alla ska få vara med/alla är viktiga i kampen”. För det första får nästan alltid alla vara med i kampen, men inte på samma villkor. Det går till exempel utmärkt att vara antirasist utan att vara med i en separatistiskt gruppering. Det är jätteviktigt att respektera de gränser som diskriminerade personer sätter upp, och inte ständigt försöka krossa dem med sitt tjat om att få vara med. Sedan är det faktiskt så att politiska grupperingar inte är några välgörenhetsorganisationer som privilegierade personer kan uppsöka för att känna sig bättre, det är inte någons ”rätt” att vara med. Att ha den inställningen säger mer om den personen. Men det är sällan ett problem att en inte kan engagera sig på något sätt alls.

I samma kategori ingår människor som gör det till en stor grej att de inte ”vet hur de ska göra” och tar upp tid genom att *be om tips*, som de för det mesta bara besvarar med typ ”men det är ju så svåårt”. Få inte hela grejen att handla om dig, för guds skull, och sluta vara så ängslig. Försök. Ibland gör en fel, och då får en torka tårarna och försöka igen. Sånt är livet. Det är alltid alltid bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, men en måste vara mottaglig för kritik och inte få för sig att allt är okej för att en försöker. För om en inte gör det är det riktigt illa, då gör en båda anspråk på att *föra kampen* och upprätthåller dessutom förtrycket.

En annan vanlig grej är att folk som ”upptäcker” typ antirasism reagerar på detta genom att ta plats och försöka bli bekräftade inom den scenen, något som ofta tränger undan rösterna hos de som är förtryckta, vilka såklart är de som borde ha företräde på att uttala sig. Den antirasistiska rörelsen som tillåts ta plats i Sverige är till exempel väldigt vit. Detta är ett problem inte bara för att representationen blir skev, utan också för att det då tenderar att hamna i det jag beskrev innan, alltså att rörelsen anpassas till vita och görs bekväm. Jag menar inte att en inte kan debattera som privilegierad, däremot bör en kanske ta det lite lugnt och inte ta över det hela. Bättre då att använda sin position till att lyfta fram de som ofta inte får synas och höras.

En grej en verkligen kan göra är att påtala rasism/sexism/klassförakt i olika sammanhang med andra privilegierade, typ i släkten/kompisgänget/skolan/arbetsplatsen. Tyvärr är detta ofta otrevligare att göra än att komma som den privilegierade räddaren i olika sammanhang, det senare brukar leda till applåder medan det tidigare brukar leda till sura miner. Men som sagt, känns det bra när du gör det gör du det fel. Kom ihåg: du ska inte ta kampen för att lätta ditt dåliga samvete utan för att förändra. Det är inte du som är huvudpersonen här.

Att reagera ”rätt” på sexism.

Fick en kommentar under det här inlägget för ett tag sedan, angående hur en ska hantera sexism.

Jag stör mig på när folk tycker att man inte ska bli arg när nån är sexistisk för att man då gör ”som de vill”, det vill säga, de vill retas, du blir förnärmad, de vinner. Att man istället ska ha en dräpande replik på lager. Jag ser det inte som en tävling om vem som ska äga den andra och skrika ”in your face!”, jag ser det som att man måste, som du säger, respektera sig själv och inte ta en massa skit. Sen om den sexistiska personen tycker det är kul att jag blir arg får den väl tycka det då. Det är hens sak och inte min.

Jag känner också igen dessa ”råd” kring hur en bör hantera sexism och antifeminism i hög grad. Alltså att en ska ta det ”värdigt” på olika sätt och inte bli arg/ledsen/frustrerad eftersom personen som utsätter en för det ”vinner” då. Det känns lite som samma retorik som fanns kring mobbar enär en gick i grundskolan; visa inte att du blir arg eller ledsen för då ”vinner” mobbaen, sjunk inte till ”deras nivå” och så vidare.

Jag kan verkligen känna att jag förlorar jävligt mycket om jag anpassa mitt sätt att vara för att någon annan inte ska ”vinna”. Blir jag arg eller ledsen så vill jag visa det, inte hålla det inom mig för att någon idiot kan tycka att det är roligt att jag blir det. Det är, precis som sägs i kommentaren, faktiskt inte mitt problem. Det är väl synd för den människan att hen har ett så fattigt liv att hen njuter av att göra andra illa, det gör inte att jag ska gå omkring och dölja mina känslor inför saker och ting. Det blir liksom återigen mitt fel att jag utsätts för andra människors påhopp, det blir jag som måste förändra mig för att deras beteende ska upphöra. Jag vägrar acceptera den problembeskrivningen. Jag vägrar förställa mig själv ytterligare en gång för att anpassa mig efter den som förtrycker.

Jag önskar att färre personer kunde sluta dela ut råd om hur en som kvinna ska reagera när en bli utsatt för olika former av sexism. Kan vi inte bara enas om att hur en än gör så är det inte ens fel att en blir utsatt för detta. Att jag inte har någon dräpande kommentar på lager betyder inte att jag borde vara en måltavla för sviniga personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Jag förstår inte varför andra försöker lära mig hur jag ska hantera detta uppenbara uttryck av ett förtryckande system på bästa sätt, målet måste väl ändå vara att förändra det?

De feminister som oreflekterat sprider sexistiska bilder på kvinnor gör sig skyldiga till samma sexism som reklammakarna.

På sista tiden har det delats väldigt mycket reklambilder i feministiska sammanhang. Feminister på twitter har delat reklam från American Apparel, kontot Kvinnohat på instagram har det lite som sin grej att dela sexistisk reklam och så vidare. Jag ser absolut vilket syfte detta har, men samtidigt måste jag ifrågasätta om det alltid är relevant.

Såhär: när en delar en sexistisk bild så delar en inte bara själva sexismen, konceptet, utan en delar också en kvinnas ansikte och/eller kropp. Den här kvinnan är en person och precis lika utsatt för patriarkala normer kring utseende som alla vi andra, om inte mer då hen troligen jobbar i modellbranschen. Att köra upp hens ansikte någonstans och säga ”detta är sexism” är att göra hen ännu mer utsatt. Ofta är dessa modeller underåriga. Det finns en stor risk i att fokus hamnar ännu mer på modellen, alltså på kvinnorna, när vi definierar sexism. Jag tänker speciellt på en American Apparel-bild som delades en del för ett tag sen, med en underårig kvinna på som kollade blygt in i kameran och hade särade ben. Jag tänker på obehaget hen måste känna inför att den bilden sprids på det sättet.

Ibland sägs det att dessa bilder är reklambilder och ändå är spridna. Det stämmer, till viss grad. Det finns nog en mängd bilder jag personligen aldrig hade sett om de inte hade spridits på det här sättet bland feminister, och åtskilligt fler som jag inte hade kommit ihåg.

Jag säger inte att en inte ska kunna sprida dessa bilder, men jag tycker att det ska göras med aktsamhet. En kan fråga sig: fyller den här bilden verkligen en funktion här, säger jag verkligen något nytt. Ofta känns det som att feminister sprider dessa grejer mer för att kunna förfasa sig över dem gemensamt än för att verkligen få något väsentligt sagt. Det blir liksom en kör av ”ojojoj så sexistiskt” som inte riktigt leder någonstans. Även om det är sexismen som kritiseras så är det kvinnan på bilden som människor ser, och det är troligen hen som kommer känna mest obehag inför att bilden sprids.

Ofta så tänker jag att en kan skriva om sexism och objektifiering utan att dela dessa bilder stup i kvarten. Ja, det kanske blir enklare om en gör det med en sådan bild som väcker en massa uppmärksamhet och som säger mycket i sig, så en slipper göra utvikningar och beskriva det hela, men jag tycker inte att ändamålen alltid helgar medlen. En kan också mena på att det är för något ”högre mål”, för att medvetandegöra människor och så vidare, och att då får det helt enkelt vara så att kvinnan exponeras ännu mer.

Om en på ett oreflekterat sätt sprider dessa bilder tycker jag faktiskt att en gör sig skyldig till samma sak som reklammakarna, nämligen att använda sig av kvinnors kroppar för att få fram en poäng, för att vinna uppmärksamhet och sprida sitt budskap. Jag tycker inte att det är en särskilt bra feministiskt strategi. Så jag efterfrågar lite eftertänksamhet från alla som sprider sexistiska reklambilder; tänk på att det inte bara är en illustration av sexism utan även bilden av en faktisk kvinna av kött och blod ni delar.

Sexism är sexism, oavsett intentionerna bakom.

Ni har kanske märkt att det varit en jävla snack om klädmärket American Apparel med anledning av deras vidriga, sexistiska reklam. Det är helt berättigat tycker jag, de står verkligen för en sexism utöver det vanliga som dessutom hypas av diverse hipsters eftersom tjejerna är ”naturliga” och gud vet allt.

Sen läste jag den här artikeln om American Apparels marknadsföringsstrategi, som verkar vara uttänkt av en otroligt vidrig människa vid namn Holiday som gjort till sin grej att göra provokativ reklam, göra folk upprörda genom att ”tipsa” dem och sedan höra av sig till media, och eventuellt fejka upprördhet hos människor med fejkade citat om ingen bryr sig.

För att påskynda förloppet tipsar Ryan Holiday sedan bloggare om annonskampanjen. Alltid under falskt namn. Förhoppningen är så kraftiga reaktioner i sociala medier att konventionell media nappar och exponeringen blir enorm.

Uteblir reaktionerna tipsar han än en gång sociala medier och journalister. Nu under förevändningen att någon grupp i samhället känner sig kränkt och upprörd och redan reagerat kraftigt. Ofta fabricerar han citat för att göra historien mer trovärdig. Media nappar alltid och den fiktiva upprördheten blir omedelbart verklig – i allmänhetens ögon.

Det är när jag läser sånt här jag slås av orimligheten i att reklam är tillåtet. Vi har liksom en hel bransch i samhället vars främst och uttalade syfte är att manipulera folk till att köpa grejer och det anses liksom helt okej och till och med positivt. Och inte bara det, vi släpper in dem i våra tunnelbanor, på våra torg och så vidare.

Nåja, i slutet av artikeln så står det såhär:

Att vardagsnäthata mot allt som väcker anstöt och anta att det är resultatet av könsmaktsslentrian ligger oss i fatet om någon förändring ska bli av. Alla våra reaktioner på reklamen – så även denna – är hårdvaluta för marknadsförare och vad som gör den framgångsrik. Vi är alla delaktiga i komplotten, vare sig vi vill det eller ej – och särskilt när vi kämpar emot.

Det enda sättet att vinna spelet är att inte spela alls.

Mediestormen kring American Apparels senaste kampanjer visar att Ryan Holiday än en gång lyckats med sitt arbete. Kanske är det rentav han som, sedvanligt, planterat upprördheten och hatet mot reklamen här i Sverige.

Budskapet? Reagera inte på sexism, det kan vara ett Pr-trick. Alltså ursäkta mig men vad fan. Det är klart att det är ett ”pr-trick” på ett eller annat sätt, det är klart att American Apparel tjänar på att få en massa uppmärksamhet. Gör detta att vi ska sluta reagera på sexism? Jag tänker mig att det alltid kommer finns någon idiot som ba ”höhö, detta blir människor arga över så då gör vi det” men överlag så tror jag ändå att samhället blir mindre sexistiskt om vi reagerar på sexism.

Det värsta med sånt här är dock när folk ba: ”jamen American Apparel är ju bara smarta, det är smart marknadsföring, de är genier”. Alltså detta sker fan Hela. Jävla. Tiden. Människor som ba ”men gud vad smart att manipulera folk så”. Är det verkligen smart? På allvar nu: en jävla apa kan få uppmärksamhet genom att provocera. Det är inte svårt, speciellt inte om du har en massa pengar för att pumpa ut ditt provocerande budskap. De flesta gör dock inte det eftersom de har något som kallas moral. De kanske ser människor som något mer än deras spelpjäser i sitt cyniska spel och avstår därför från att vara praktarslen och få uppmärksamhet.

Mitt förakt inför dessa pr-människor har verkligen inga gränser. Jag finner inte ord för den monumentala vidrigheten i att på det sättet sprida sexism för att en får uppmärksamhet då. Och nej, jag tänker inte sluta uppmärksamma dem för att det är ”det de vill”, jag tycker att sexism är lika illa oavsett och tänker bemöta den likadant oavsett.

Sedan kan det också finnas en ursäktande attityd gentemot detta. Typ att de inte är sexister ”egentligen” utan att det bara är ett sätt att få saker sålda på. Fast grejen är att de ju verkligen är sexister eftersom de tycker att det är okej att sprida sexism för att tjäna sina egna intressen. De tycker att det är okej att använda kvinnor på det sättet, och det är verkligen ren och skär sexism. Om en sedan gör det ”direkt” genom att sälja en grej med en tjej eller ”indirekt” genom att sälja en grej med den uppmärksamhet en får för att folk trodde en vilja sälja grej med tjej spelar väl fan ingen roll? Det är ju fortfarande samma cyniska användande av kvinnors kroppar och sexistiska strukturer.

Jag blir så matt på detta cyniska manipulerande av folks känslor. Det sägs att spelet ska vinnas genom att inte spelas, och mitt sätt att inte spela på är att strunta i möjligheten att det är medveten provokation för att få uppmärksamhet och reagera som jag skulle ha gjort ändå. Sexism är aldrig okej, oavsett vad intentionerna bakom det är, och att blunda i rädsla för att bli lurad kommer inte att hjälpa ett skit.

Twitter 11/5.

Angående Iogt-Nto: att en kampanj är sexistisk betyder inte att de är kvinnohatare eller mer sexistiska än folk i allmänhet. Jag litar på att Iogt-Nto jobbar med jämställdhet och att de har ambitionen att vara jämställda. Ibland blir det fel ändå. Det blir lätt så i ett sexistiskt samhälle. Då är det bara att torka tårarna, ta åt sig av kritiken och göra bättre nästa gång.

Generellt när folk blir anklagade för sexism är det vanligt att de ser det som att en anklagar dem för att vara fullfjädrade kvinnohatare. Att råka göra och säga fel är okej, bara en sedan tar till sig av kritiken. Det är att envist hålla fast vid sin misogyni som är ett problem. Problemet är inte att människor ibland gör fel, utan alla dessa idioter som envist håller fast vid sin rätt att göra det. Det går att säga ”jag menade inget illa” första gången, men när en gör det efter att blivit tillsagd 3-4 ggr så menar en faktiskt illa.

Det finns ingen ursäkt för att vara misogyn på samma sätt om och om igen. Det går inte att vara det och ändå säga att det ej är meningen. Gör en samma sak om och om igen är en uppenbarligen inte intresserad av att bete sig väl mot kvinnor, och detta är misogyni. Att konsekvent vägra förstå, att klamra sig fast vid sina sexistiska fördomar och skämt, visar tydligt hur en värderar kvinnors rättigheter. Så vill du inte bli kallad kvinnohatare, sluta ge uttryck för kvinnohat när du faktiskt blir informerad om vad det är.

Fascinerande i vilken grad människor kan tycka sig ha rätt att sprida unkna värderingar utan att få kritik för det.

Iogt-Nto använder sig av sexismen, de kritiserar den inte.

Nu har det kommer lite svar till kritiken på Iogt-Nto:s senaste kampanj som bland annat jag stått för. Jag vill inleda med att säga att jag inte vill utmåla Iogt-Nto som en sexistisk organisation, eller deras kommunikationschef Karlsson som kvinnohatare. Däremot är de, precis som alla andra, en organisation som verkar i ett patriarkalt samhälle vilket kräver aktivt arbete i organisationen för att komma till bukt med. Jag tror absolut att Iogt-Nto har en del sådant arbete, men i den här kampanjen har det blivit tydligt att det krävs ännu mer.

I en debattartikel i Accent så skriver Ericsson att kampanjen är ”bra och modig”. Detta motiverar hen bland annat såhär:

De missade den centrala punkten av det som försökte sägas: Att alkoholkulturen är precis lika sunkig som könsrollerna. Att vi försöker spegla dem i varandra för att visa att båda håller oss tillbaka och hindrar oss från att leva det liv vi skulle kunna leva.

Ericsson menar alltså att sexismen ska användas för att belysa sunkigheten i alkoholnormen. Jag missade över huvud taget inte vad som försökte sägas, och jag är helt med på budskapet. Alkoholkulturen är sunkig och mycket sexism gror dessutom i den. Däremot så lyckas Iogt-Nto inte spegla detta i sin kampanj. Istället försöker de få fram budskapet om att alkoholnormen är sunkig genom att använda sig av andra sunkiga, sexistiska, normer. Det är skillnad på att belysa sexism och att använda sig av sexism. I mitt tycke är det det senare som sker i Iogt-Nto:s kampanj.

Om de hade velat spegla hur alkoholen tar fram sexismen så hade de till exempel kunnat visa hur en man beter sig svinigt mot en kvinna på fyllan, och det på ett sätt som gör det uppenbart att den är mannen som är den som beter sig illa och inte att kvinnan får ”skylla sig själv” som är där eller liknande. Jag säger inte att det hade varit bra, men det hade i alla fall varit att lyfta fram sexism som något dåligt. Istället så väljer de att visa hur kvinnan gång på gång går över gränser för vad som är ”okej” sexualitet och får skämmas för det.

ökenråttan

Det som beskrivs som problemet här är inte sexismen, alltså omvärldens reaktioner på kvinnans normbrytande, promiskuitet och så vidare. Det som är problemet är att kvinnan är full och går emot normer om hur en ”bra” kvinna ska vara, vilket straffas av den nyktra omgivningen (hens chef, som inte bara upplyser hen om pinsamheten i felskicket utan även tycker att det ska tas upp på ett jävla personalmöte). De som reagerar på kvinnans normbrott är alla nyktrare än vad hen är, och får därmed i kontexten stå för någon slags ”vett och sans”. Alltså: det är alkoholen som är skurken eftersom den drar fram normbrotten, den sexistiska omgivningens reaktioner beskrivs däremot som sunda och det som kvinnan ska hålla sig till.

Att kampanjen lägger så stort fokus vid att fulla kvinnor kan råka gå över gränsen för vad en okej sexualitet är och straffas för detta är i mitt tycke att använda sig av sexistiska föreställningar för att avskräcka från alkohol. Det är ju kvinnans agerande som beskrivs som problematiskt, inte omgivningens reaktioner eller förväntningar. Det är kvinnan som ska sluta dricka och på så vis foga sig efter de föreställningar som finns kring hur hen ska vara.

I stripparna kritiseras alkoholnormen, vilket är utmärkt. Tyvärr så stödjer sig i en del av den kritiken som läggs fram på patriarkala strukturer och föreställningar kring hur kvinnor ska vara. Iogt-Nto använder sig av sexism för att kritisera alkoholnormen. De kritiserar inte sexismen, inte alls faktiskt. De får den tvärtom att framstå som något sunt och nyktert.

Hur jag hanterar sexism.

Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.

En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.

Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.

Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.

För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.

Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.

Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.

Systraskap: att försvara kvinnor mot sexism oavsett politisk färg, inte att hålla med dem.

Bland feminister talas det ofta om systraskap, och det är inte heller ovanligt att systraskapet efterlyses av feminister. ”Var finns det?”, kan de undra, och peka på när det blivit påhoppade och attackerade av andra feminister eller liknande. Istället för att hacka på till exempel Löwengrip för hens antifeminism ska vi uppmuntra hen för att hen är en ”stark kvinna” och det är också bra för feminismen. Höger- och vänsterfeminister ska samsas under systraskapets tak och kämpa tillsammans fast vi kämpar för helt olika saker och så vidare. Herregud.

Jag är som ni kanske vet engagerad i en Tjejjour. Där finns en massa underbara kvinnor engagerade. Jag har ingen jävla aning om deras politiska ståndpunkter i övrigt, och det spelar inte heller någon roll, för den verksamhet vi driver handlar om att stötta tjejer som har problem, och där behövs alla. Jag är till och med okej med att de inte är feminister, om det nu skulle vara så. Samma gäller för tjejerna jag stöttar via jouren, om deras sympatier nu ligger åt höger så gör det inte deras problem mindre värda att hjälpa till med. På samma sätt skulle jag försvara Löwengrip från sexism vilken jävla dag som helst. Det var inte som att jag tyckte att hen förtjänade att bli våldtagen i Italien bara för att hen är borgare, det är givetvis lika jävla vidrigt vem som än drabbas av det. På samma sätt avskyr jag Lööf och hens politik, men jag blir ändå förbannad på människor som misskrediterar hen på grund av hennes kön.

Sexism är fel oavsett vem det drabbar. Hur vidrig jag än tycker att en kvinna är tycker jag inte hen förtjänar att bli våldtagen, sexuellt trakasserad, diskriminerad, får lägre lön eller bli utsatt för press och hets kring sitt utseende. Den politik jag förespråkar ska gälla för alla kvinnor: alla kvinnor ska ha rättvis lön, ingen kvinna ska bli våldtagen eller misshandlad, ingen kvinna ska bli utsatt för sexism. Det är inte bara de kvinnor som erkänner sig till de feministiska värden jag tycker är rimliga ska ska njuta frukterna av dessa framsteg, feminismen för mig är en kamp för alla kvinnor.

Detta betyder dock inte att alla kvinnors åsikter kring hur feminism borde drivas är lämpliga. Att alla kvinnor omfattas av målen är för mig inte samma sak som att alla kvinnor har rätt kring vad dessa mål är eller hur en borde ta sig dit. Jag har vissa idéer om hur detta ska gå till, idéer som skiljer sig mycket från andra feministers (och ickefeministers) idéer. I detta så blir alla kvinnor som motarbetar detta mina ideologiska fiender, även om jag samtidigt har ett intresse i att kämpa för även deras intressen.

Vidare så kan jag fortfarande avsky en kvinna som pesten, även om jag i praktiken också är för att hen ska ha samma rättigheter som män. Det är möjligt att ha en generellt åsikt kring rättvisa och hur samhället ska vara organiserat som omfattar alla och samtidigt tycka att enskilda individer är avskum, utan att för den sakens skull önska dem mindre av denna rättvisa.

Systraskap handlar om att bedriva kamp för alla kvinnor, försvara alla kvinnor mot patriarkalt förtryck. Inte om att tycka om alla kvinnor, tycka det alla kvinnor gör är fett eller dela alla kvinnors feministiska analys. För mig handlar systraskap inte om någon ryggdunkarklubb för kvinnor i allmänhet, utan om att se och motverka sexism var den än dyker upp, även om det råkar vara en ickefeministisk kvinna som råkar ut för den. Feminismen måste kämpa för alla kvinnor, men det är inte samma sak som att ta hänsyn till alla kvinnors åsikter om ens kamp.