Etikett: snygg

Den nya barnmisshandeln.

Att spruta i sitt barn nervgift och vaxa benen på det regelbundet måste ju betraktas som en ganska grov form av barnmisshandel. Speciellt i kombination med den psykiska press ungen lär utsättas för i och med kravet på att vara snygg. Jag förstår inte varför mamman får behålla ungen efter att ha gått ut med detta.

För övrigt undrar jag om inte skönhetsoperationer borde räknas som doping i skönhetstävlingar. Det är ju faktiskt precis samma sak: man fuskar fram de egenskaper man bedöms för. Det hade ju varit ganska festligt om barnet blev bannat från tävlingen för att mamman gett henne botox.

Femåringar ska inte begränsas av smink.

Katrin har skrivit ett inlägg om Suri Cruise, ni vet barnet till Katie Holmes och Tom Cruise. Tydligen så vägrar Suri lämna hemmet utan att ha sminkat sig. Detta tycker Katrin inte är ett så stort problem, eftersom ”det inte skadar någon” att Suri sminkar sig.

Hon nämner att barn tycker att det är kul med färg och klet och att de då borde få kladda ner sig. Det kan jag absolut hålla med om i sak, jag tycker att hela vuxenstämpeln på smink är ganska fånig. Jag läste en gång ett inlägg av Benjamin Rask som jag tyvärr inte hittar nu. Han framförde testen att smink för barn kunde vara positivt eftersom barnet får en mer lekfull upplevelse av sitt eget utseende. Det blir inte så statiskt eller viktigt utan något man kan förändra och använda på olika sätt.

På sätt och vis är smink något som avdramatiserar utseendet även för vuxna. Det flesta kan vara snygga med smink om de bara lägger tid på det, till skillnad från naturlig skönhet som alla inte innehar. Kanske tänker man även mer på vad som är spektakulärt eller uttrycksfullt än vad som får en att se mest attraktiv ut.

För mig är smink en lättnad. Jag använder det sällan men det är skönt att veta att det finns där, att jag bara är några penseldrag ifrån att se annorlunda och för det mesta mer attraktiv ut. Men jag behöver inte vara snygg varje dag, det räcker med att veta att jag kan vara det.

Men när det går till den gränsen att man måste sminka sig varje dag, att man får panik om man måste lämna huset utan smink, när man sminkar sig även för att springa ner till till närlivsen i mjukisbyxor för att handla mjölk, då går det för långt.

Man kan tjata i evigheter om fria val och att det är upp till var och en vad man vill ha i ansiktet, men det är destruktivt att inte kunna slappna av utan det. Jag ser det lite på samma sätt som alkohol: det får gärna vara något extra, något som ”piffar till” då och då, men om det är en daglig ingrediens i ens liv som man mår dåligt av att vara utan så är det en begränsning. Och jag tycker inte att någon ska begränsas av smink, speciellt inte om man är fem år gammal.

Det är en befrielse att kunna posa och tänka samtidigt.

Jag läste Linus Fremins inlägg om dagens outfit, där han frågade sig vad det gör med ens kroppssyn. Jag fotar ju regelbundet mig själv och mina outfits. Ibland får jag kommentarer om min kropp. Väldigt sällan elaka kommentarer, som tur är.

Det kan stärka mig mycket att läsa att jag är snygg, samtidigt som jag vet att de där bilderna inte alltid representerar verkligheten. Men oavsett hur mycket jag posat och dolt mina mindre smickrande sidor så blir jag upplyft av det. Och det är inte bara när jag får komplimanger jag blir glad, utan också bara av att se bilderna. Om jag har en riktig sunkdag så kan jag kolla på bilder och känna att jag kan vara snygg ändå. Det har fått mig att tagga ner lite på min ångest kring mitt utseende. För alla har en dålig dag ibland men det gäller att inte glömma att man inte alltid ser ut så.

Jag brukar inte redigera mina bilder mer än att ljusa upp och ordna med kontraster och färger. Man kan kanske tro att det skulle påverka mig negativt att känna mig tvungen att ”mixtra” med mitt utseende för att vara snygg, men faktiskt inte! Det ger mig snarare mer ”insikt” i hur det går till när de där perfekta kvinnorna skapas på någon reklambyrå.

Men samtidigt har det haft negativa effekter också. Idag har jag en ganska sund relation till min kropp och mat, men det har inte alltid varit så. Jag har haft ätstörningar och det kan absolut triggas av att man får kommentarer i stil med ”tummen upp för de utstickande höftbenen”. Om man redan är väldigt fixerad vid vikt och mat så kan de trigga ännu mer.

Sen är det såklart tråkigt att tjejer får så mycket uppmärksamhet för just sitt utseende. Men ärligt talat: jag får mer feedback för mina resonemang än för mitt utseende och jag hoppas att det inte är för att jag är ohjälpligt ful. Jag känner inte att det jag skriver ”försvinner” för att jag visar upp mitt utseende, jag känner inte att jag objektifieras eller reduceras till ett ansikte och en kropp.

Innan kände jag att det sänkte mig att vara ytlig, jag gav efter för det som en slags guilty pleasure. Men idag känner jag en viss befrielse i att kunna vara båda delarna. Å enda sidan en klipsk brud, å andra sidan snygg, söt och ibland till och med vacker.

Svar till Nemo.

Nemo är fundersam över att hans flickvän har gjort läpparna utan att han velat det. Han tycker att det är fult och undrar varför hans flickvän opererar sig fulare för honom men snyggare för ”andra”. Borde det inte vara han som är föremålet för hennes ansträngningar? Han frågar alla ”förhållandemänniskor” hur de skulle ha gjort.

Jag har själv funderat på att göra brösten. Inte förstora eller så, snarare göra dem snyggare. Jag skulle också kunna tänka mig att lasra bort fett från delar av min kropp. Jag har också diskuterat detta med min partner som har sagt bestämt nej. För han gillar mig ju trots allt som han ”hittade” mig. Jag kommer nog prioritera ett nytt objektiv framför ett par tuttar varje dag, men tanken finns där.

Klart man får ha åsikter om sin partners utseende. Jag har åsikter om både frisyr och klädstil och skulle ha åsikter om han ökade eller minskade mycket i vikt. Jag förväntar mig att han har detsamma och förstår absolut om han skulle tycka att det var otrevligt om jag förändrade mitt utseende mycket. Det blir väl konstigt om en kropp man är så van vid förändras.

Men när jag tänkt vidare på mina operationsfunderingar så har jag kommit fram till att inte vill operera mig för att han ska tycka att jag är snyggare. Det handlar faktiskt inte om att någon specifik person eller grupp ska tycka att jag är snyggare. Det handlar om att jag personligen vill vara mer nöjd med vad jag ser i spegeln.

Nu kommer jag inte på det där gamla spåret om att man opererar sig för sin egen skull. Det är klart att normer har mycket att göra med mina preferenser och att jag inte hade velat operera mig om det inte var för att utseende är så viktigt idag. Men det handlar fortfarande inte om att direkt tillfredsställa en tänkt betraktare, det handlar om att bli mer bekväm i sig själv.

Därför tycker jag att det är konstigt vilket fokus Nemo har på vem hans tjej är ute efter att tillfredsställa. Hon vill väl tillfredsställa sig själv och sina egna ideal så att hon ska vara mer bekväm med sitt utseende. Kanske mår hon dåligt över sina läppar varje dag. Visserligen kan det ofta vara så att något sådant bäst blir hjälpt av att man tar tag i sitt mående men det kan också vara så att det är en viss detalj i ens utseende som man finner otroligt störande. Då tycker jag att det är rimligt att vilja förändra det.

Jag tycker inte direkt att operationer och att göra sig vacker är något feministiskt som vissa verkar tycka. Däremot tycker jag att det är väldigt fel detta fokus på vad män vill ha i utseendedebatten. Alltid ska det tas upp att män minsann inte är intresserade av plastikopererade tjejer. Om killar hade haft en annan smak, hade det varit annorlunda då? Alltid detta ständiga fokus på mäns preferenser.

Hur ofta läser man egentligen att tjejer inte vill ha muskelknuttar när det rör sig om manliga ideal? Jag skulle lätt kunna figurera i en tidning och säga att jag inte vill ha män med för mycket muskler, för det är sant. Men sånt ser man aldrig för det är inte alls lika intressant att tala om kvinnors preferenser gällande saker och ting i allmänhet. Kvinnor antas däremot vara ute efter att tillfredsställa män hela tiden.

Så för att svara på Nemos fråga: för det första tycker jag att du ska överväga vad detta handlar om för din del. Är det så att du oroar dig för hennes mående och hennes självbild eller handlar det bara om dina personliga preferenser? Om du nu blir hemskt avtänd av att hon har fula läppar borde ni kanske inte vara ihop. Om det däremot handlar om att du tror att hennes operationer är osunda så borde du snacka med henne om det och ge henne hjälp och stöd. Men kom ihåg att hon framförallt måste vara bekväm i sitt eget utseende innan hon gör förändringar för att tillfredsställa dig!

Tack för tips BK!

YEAH!

Körde nyss ett skönt litet träningspass med Broder Daniel som soudtrack. Åt sedan efter tallriksmodellen samt tog ett skönt avslappnande bad.

Man ba: beach 2011! Här kommer jag!

Den egentliga betydelsen av ”beach 2011” är alltså: ”ha starka muskler så att man pallar springa runt, dricka sprit och vara snygg samtidigt”.

Miranda Kerr behöver nog ingen ursäkt för att visa tuttarna.

Detta är bara för roligt. Miranda Kerr (het brud, modell för victorias secret) har lagt upp en bild på när hon ammar. Folk blir arga eftersom det är ”oanständigt”. Hur en tjej som visar upp sexiga underkläder inför press och en massa människor i direktsändning kan bli oanständig för att hon matar sitt barn övergår mitt förstånd.

Kvinnor som ammar offentligt får mig att må illa. Det är bara en ursäkt för dem att få visa tuttarna. De är en skam och borde skämmas.

Äskar denna kommentar. Allvarligt talat: om Miranda Kerr skulle vilja visa brösten så skulle nog inte playboy eller likvärdigt magasin vara sena att tacka ja. Jag tror inte att Miranda Kerr behöver en ursäkt för att visa tuttarna, snarare behöver hon förklara varför hon inte gör det.

Sen tänker jag mig följande: Miranda Kerr skaffar barn, går igenom en hel graviditet, bara för att kunna visa sina bröst. Det är bara för mycket.

Men den som är lite lagom komplexfull då?

Hanna Friden har ju som sagt skrivit en väldigt intressant krönika angående att anorektiska tjejer inte vill vara normala, apropå veckorevyns tilltag med att låta delar av redaktionen vika ut sig (för alla som tror att de blivit tvingande till det: det har dem inte!).

Jag och Hanna (inte Friden nu) har innan skrivit om att vanliga människor i regel framställs som just vanliga människor, det vill säga lite tråkiga och glåmiga, som på bloggen kroppsbilder. Detta är ingen kritik mot kroppsbilder, det är en skitbra blogg som jag personligen finner en viss hjälp i när jag får idéer om att jag är tjockast i världen. Däremot håller jag helt klart med i analysen att folk som lider av ätstörningar i regel inte blir mindre pepp på att svälta sig av vanliga människor som framställs på ett vanligt sätt, för ingen vill ju vara en vanlig tråkig typ.

Och det är ju det som är så bra med veckorevyns tilltag, för de visar liksom inte upp ”vanliga tjejer” på det sättet. De visar att vanliga tjejer kan vara ovanliga, sexiga tjejer. De visar att man inte behöver passa perfekt i mallen sig för att kunna vara snygg. Jag gillar verkligen det. Det är ju det som veckorevyn gjorde bra den här gången, de försökte för det vanliga att framstå som något åtråvärt. Och om det vanliga är åtråvärt har vi nog kommit en bra bit på vägen.

Sen kanske den som ligger långt långt nere i ätstörningsträsket blir mer peppad av det, jag vet inte hur jag skulle känna för jag har personligen inte varit så djupt själv. Jag har dock svårt att tänka mig att det skulle åsamka någon större skada med den typen av tilltag, jag tror att det är väldigt få som på grund av veckorevyn trillar djupare ner. Men det är klart att man måste behandla folk på andra sätt en genom att visa upp ”vanliga kroppar”, det tror jag inte att nån motsätter sig. Det ena utesluter dock inte det andra.

Däremot tror jag att majoriteten, alltså de som bara har lite småkomplex, kanske skippar ett mål eller ägnar lite för lång tid åt att dra sig i valkarna och är missnöjda sådär som folk är mest kan bli hjälpta av det. Jag blir inte hjälpt av just veckorevyn men av att ”piffa till” mig lite då och då, för då påminns jag om att jag kan vara snygg bara jag vill. Det är skönt att veta det.

Jag tror att det framförallt är dem veckorevyns kampanj riktar sig till. Alltså den helt vanliga mode- och skönhetsintresserade tjejen som gärna vill känna sig snygg inför sin partner eller sitt ragg eller bara i största allmänhet. För det är inte bara de riktigt sjuka som är problemet utan också att det finns så många som bryr sig lite för mycket om sina celluliter, utan att för den sakens skulle vara ätstörda. Man behöver inte alltid dra till med ytterligheterna.

Kawaii.

Jag har uppfattat att det går en gullighetstrend nu, något som jag ser som djupt bekymrande. Jag har tyckt att gullighet är löjligt sen jag var 14 år gammal, även om det då mest berodde på att jag själv var ganska ful.

Grejen med att vara gullig är att vara lite infantil, för en intelligent person kan inte vara gullig. Gullig är den överblivna komplimangen, den som blir kvar för dem som inte är vackra, snygga, sexiga, intelligenta eller något annat mer värdefullt. Gullig är en jävla marginalkomplimang.

Gullig är man när man är ett barn, men vuxna människor som fortfarande måste vara gulliga för att bli accepterade är bara efterblivna. Jag tänker på Foki och jag tänker på den fruktansvärda kawaii-trend hon har dragit in i Sverige. Konceptet Foki är fruktansvärt, en gullig, ”ödmjuk” och snäll tjej som bara göra kometkarriär med sin blogg där hon postar rolig gatukonst och hello kitty-saker. Så fort hon ska säga något om något med lite mer substans (typ internetmobbing) så är hon helt död och bara stammar.

Nu är det visserligen inte Foki som sådan jag har något emot, men jag ogillar att folk så okritiskt anammar hela den här grejen med att man ska vara söt. Jag hade inte haft något emot om folk ville vara snygga eller sexiga, för snygghet och sexighet innebär inte att man måste vara ett jävla spån. Men det gör det tyvärr om man vill vara söt.