Att växa upp.

Under lång tid så har jag älskat tjejtidningar och modetidningar. Jag har kanske en sisådär 200 stycken, de flesta har jag köpt begagnat. För att jag tyckte om att fördriva lite tid på att läsa om någon kändis kostvanor eller hur man ska snacka med sin kille.

Men nu har jag rensat ut dem och kvar finns bara Bon, några fototidningar och ett nummer av Elle med ett helt fantastiskt fotoreportage. För jag är inte intresserad av bantningstips och avsugningsråd längre, jag vill inte läsa mer om hur man ska nå inre frid genom inredningsaccessoarer. Och jag kommer nog inte att vilja göra det sen heller.

Det är en såndär sak som känns skön att bli av med. Jag behöver inte spendera mer tid på det nu, jag kommer inte göra det. Och jag kommer inte att sakna det.

Konsumentmakt är inte allt.

OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.

Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.

Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.

Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.

Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.

Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.

Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.

Varför ens försöka?

Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.

Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.

För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.

Gamla tidningar.

En av mina favoritgrejer att handla second hand är fototidningar och glossiga livsstilsmagasin. Dels för att det är billigt (fem spänn jämfört med 50-100 vilket brukar vara priset annars). Då kanske nån tycker att man inte kan ersätta nya tidningar med gamla, men se där har ni fel, det går alldeles utmärkt när det rör sig om tjejtidningar eftersom det ändå är samma material som loopas år ut och år in. Om man läser tjejtidningar för moderapporteringen funkar det kanske inte, men det är väl fan bara galna människor som tycker att cosmopolitan är bra när det gäller trender.

Men framförallt är det jävligt skoj att ha mycket tidningar med fint bildmaterial hemma. Därför köper jag ofta BON second hand, för fotojobben är ju liksom lika bra efter fem år. Kläderna kanske inte är aktuella, men här handlar det om att jag vill se fina bilder. Och om man hittar riktigt gamla tidningar är det ju en skoj sak i sig, det är kul att se lite hur modet förändras. Jag har bland annat en Elle-tidning från början av 00-talet (10 år är väl kanske inte ”riktigt gammalt”, men ganska gammalt i modevärlden) som innehåller ett modereportage som är sådär otroligt fult att man baxnar. Då känns det skönt att leva nu, när modet i alla fall är något snyggare.

Tidningarna på bilden var ett asbra köp, för när jag bläddrade i dem hittade jag ett fotojobb jag länge har velat ta mig en närmare titt på, jag kan visa upp det lite senare. Men jag hade aldrig betalat 65 spänn för en tidning på engelska, eftersom jag är alldeles för slö för att läsa språket.