Etikett: miljö

Det går inflation i engagemang.

Zettermark har skrivit om earth hour. Hon skriver att hon är trött på folk som klagar över den här typen av initiativ och att alla positiva initiativ borde välkomnas.

Jag kan hålla med om att det är otroligt tråkigt med människor som avvisar engagemang för att det är för litet, för obetydligt eller för en mindre viktig fråga än förintelsen.

Men anledningen till att jag tycker illa om earth hour är inte att den är obetydlig. Anledningen till att jag ogillar earth hour är för att den är så jävla lifestyle. Så förmätet ”gott”. Lite mysigt moraliserande i värmeljusens sken.

Idag används engagemang i mångt och mycket som en acessoar. Man går med i en facebookgrupp, har på sig en lila tröja eller släcker lampan en timme. Problemet med det är inte handlingarna i sig, klart man kan ha facebookgrupper och nedsläckta timmar. Men jag får känslan av att många människor tycker att deras ansvar slutar där.

Ofta så tycker folk på facebook att jag ska gå med i nån grupp som handlar om att stödja Japan eller Haiti eller något. Jag går aldrig med i sådana grupper för jag är inte intresserad av att på det sättet visa var jag står i dessa frågor. Jag tycker att det är platt och ensidigt. Om jag bryr mig tillräckligt mycket om ett problem så sträcker mitt engagemang sig djupare än så, jag vill inte bara samla ställningstaganden på hög för jag vill att mina ställningstaganden ska betyda något.

Människor som lever en totalt omiljövänlig livsstil ”firar” också earth hour och det gör att det går inflation i engagemanget, idag kan vem som helst ta ställning bara genom att trycka på en ”gilla”-knapp eller ha lampan släckt. Jag ser det lite som den moderna tidens avlatsbrev. Ett sätt att visa att man, en timme mellan shoppingturen och krogrundan på stureplan, också bryr sig om miljön. När andan faller på.

Det är ett barn som beter sig som barn gör, inte ett barn som spelar vuxet.

Läste en text i SvD om trailern till filmen las palmas där en ettåring spelar en tant som trashar en bar.

Så frågan är således snarare: varför är det så oändligt spännande med barn som beter sig som vuxna på film?

Jag tycker att det är skittrist med barn som beter sig som vuxna. Hatar även djur som beter sig som människor. Tråkigt är vad det är. Däremot tycker jag att den aktuella videon är otroligt rolig. Malena johansson sätter fingret på varför. Det är helt enkelt otroligt träffsäkert.

Och, visst, ettåringens glupskhet, ostadiga gång och asociala beteende kommenterar effektivt vuxenvärldens emellanåt högst primitiva beteende.

Sen frågar hon sig om de flesta inte skrattar åt barnet snarare än parodin.

Men är det inte barnet som gulligt och groteskt spektakel de allra flesta skrattar åt?

Allvarligt talat: jag tror inte det. Jag garvar inte åt videon för att jag tycker att barnet i sig beter sig konstigt eller lustigt. Jag tycker inte heller att det är gulligt. Jag tycker bara att det är en genial satir över grisigt vuxenbeteende.

Jag tycker sjukt illa om humor som går ut på att barn gör vuxensaker. Typ att barn säger vuxna saker eller spelar vuxna. Jättetråkigt och dessutom potentiellt destruktivt för barnet. Jag minns själv när folk tyckte att jag var ”rolig” när jag försökte bete mig på ett sätt jag antog var socialt gångbart: så som vuxna gjorde. Det är extremt obehagligt.

Det roliga med den här videon är att barnet beter sig precis som ett barn gör. Det finns inget falskspel eller någon onaturlighet över det. Jag hade tyckt att det var astrist om det var regisserat eller om ett barn som var mer medveten om situationen hade varit med i filmen. Men nu är det inte så.

Det är helt enkelt bara ett barn som är placerat i en ”vuxen” miljö och beter sig som ett barn gör. Och detta belyser på ett otroligt roligt sätt hur vuxna beter sig ibland. Det är inte ett barn som spelar vuxet.

Sofi Fahrman är en inspiratör, inte en konsumentrådgivare.

UnderbaraClara och Bloggkommentatorerna skriver om bristen på kritik bland modebloggare. Nöjesguiden skrev ett reportage om det för ett tag sedan, som dissades gruvligt att Martin Schori (hör inte till saken, men Viktor har skrivit roligt om det).

Det stämmer att få modebloggerskor ägnar sig åt kritik. Men frågan är: vem gör det? Folk som skriver om konsumtion brukar väl i regel vara fruktansvärt okritiska vad jag vet. Jämför med den genomsnittliga prylbloggaren eller maclifestylesnubben. Ändå är det nästan bara mot modebloggare denna kritik riktas. Varför?

Tyvärr så är det ju lite detta som konsumtionssamhället bygger på: det okritiska uppslukandet av produkter. Produkterna man äger är ens jag och man ska aldrig aldrig erkänna att något i ens liv är fel, skevt och fult. Vem vill erkänna att man gjorde ett dåligt köp, att man ägnade en timme av sitt liv åt att se en dålig visning eller att man peppade inför en utekväll på en tråkig klubb med tråkig musik?

Men framförallt så är det liksom inte underhållande med den typen av ärlighet för vem är intresserad av att läsa om det halvdana. På samma sätt som jag inte skriver om halvlama sömniga fikor med mina vänner eller om tråkiga fyllor så skriver inte Sofi Farhman om halvtråkiga visningar. Det är egentligen inget konstigt med det för man skriver ju bara om extremerna. Jag tror att de flesta modebloggeskor hade skrivit om de varit på en helt fruktansvärd visning också, men man brukar ju försöka undvika att ägna sig åt fruktansvärda saker.

Jag ser inte Sofi Fahrman eller Elin Kling som någon slags konsumtionsrådgivare, jag ser dem som inspiratörer. Det dem gör är att visa upp den där perfekta ytan och låta den som vill inspireras av den. Det är inget konstigt med det egentligen.

Det hade varit en annan sak om de utgav sig för att ägna sig åt moderecensioner och skrev om varenda visning de varit på och dessutom försökte gå på alla, men så är det inte. De går av naturliga skäl på visningar med märken de gillar och skriver om saker de finner ett värde i att skriva om. De gör inte anspråk på att vara konsumentrådgivare eller leverera någon slags objektivitet.

Visst hade det varit kul med lite mer miljötänk, idealdebatt (som i och för sig inte är helt ovanlig) och politik bland modebloggarna men det finns faktiskt ingen anledning för dem att skriva om fula kläder. Allvarlig talat så tycker jag bara att det är konstigt att framhålla det. Ungefär som om jag skulle skriva om dåliga böcker eller dåliga fotografer.

För den som vill läsa bra och intressant om skönhet så finns alltid Benjamin Rasks blogg på Rodeo. Alltid intressant och relevant blogg som handlar om skönhet och framförallt trender inom skönhet, vilket ju brukar ha en hel del att göra med mode.

Benjamin Rasks bylinebild. Hoppas det är okej att jag använder den eftersom jag skrev så fint nu.

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet.  Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.

Hur mycket naturresurser kräver krigsföring (och Mogis tunikor)?

Detta är väl egentligen ingen nyhet för någon, eftersom vi har blivit bombarderade med snarlik information i ca 5 år. Vi överanvänder naturens resurser, det är synd om miljön, jorden går under och så vidare. I ärlighetens namn är jag faktiskt förvånad över att vi ”bara” överskrider våra resurser med 50 %, jag trodde att det var minst det dubbla det rörde sig om.

Vad jag däremot skulle vilja veta är hur mycket av dessa utsläpp som kan kopplas till krigsföring. Då ska man såklart se till hela kedjan: produktion av vapen, återuppbyggnad av infrastruktur, leveranser av SPAM till Amerikanska soldater som inte klarar sig utan det och så vidare. Det är kanske en präktig frågeställning, men jag skulle gärna se krigsföring sättas i ett moraliskt perspektiv utöver det uppenbara: att man dödar folk.

Jag skulle också vilja veta hur stor del som kommer från Mogis shopping.

Men kör upp era jävla barn i röven.

Bloggkommentatorerna skriver om Malin Wollins och Linda Skugges inte helt oväntade moralpanik över att Maria Sveland har gått ut med att hon tycker det är skönt att barnen är hos sin far varannan vecka och att fler borde överväga att göra någon slags uppdelning över tiden med barnen för att lättare frigöra tid för sig själva. Dessutom lackas det över Lena Andersson som i en krönika i DN ifrågasätter normen att avla fram barn stup i kvarten. Det som är upphovet till deras ilska är som jag förstår det följande citat, som kommer från intervju med Maria Sveland i SvD:

–Jag tror inte att det är bra att vara gift längre än så.

På ett sätt är skilsmässa en lösning på bitterfittelivet, medger hon. Hon går i gång, som Sara skulle ha kunnat göra i Bitterfittan om hon hade skilt sig:

–Alla undersökningar visar att frånskilda känner mindre tidspress, men det förutsätter ju att man har delat ansvar och har barnen lika mycket. Nu är jag lite nyfrälst men det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Varannan vecka kan jag skriva hur och när jag vill, träffa kompisar, gå och träna…

Så sätter hon ned tekoppen på köksbordet:

–Men att skilja sig är inte enda lösningen. Man kan önska att fler som är kära och vill fortsätta leva ihop vågade tänka lite nytt, som att ha liknande uppdelningar som när man är skild, kanske till och med ha varsin lägenhet och hjälpas åt med barnen…

Visserligen kan jag förstå varför det är provocerande med någon som går ut med att de inte tycker att deras barn är den enda meningen med livet när man själv ägnar varje dag åt att skriva menlösa blogginlägg om ens barns olika små projekt och bryderier, men alltså, fotbollsfrun och Linda Skugge och deras jävla glorifierade av barn och mödraskapet är fan absurt, inget annat är sjukt.

Jag förstår inte varför dessa mammaaktivister håller på, vad önskar de åstadkomma med sitt tjat om att barn är den vackraste gåvan man kan få och att livet blir så tomt och tråkigt utan barn. Ibland försöker de till och med utmåla valet att inte skaffa barn som egoistiskt, som om det vore egoistiskt att inte sätta ett nytt liv till jorden, som om den enda meningen med hela vår existens vore att vi skull yngla av oss för att… vadå? Ibland känns det verkligen som att deras eviga tjat om familjelyckan är någon slags försök att hela tiden trycka undan en oro eller en längtan som finns där, att rättfärdiga att de brutit mot gamla karriärdrömmar eller livsmål på grund av sina älskade barn.

Jag vågar påstå att synen att livets mening är att föra sina gener vidare är en aning utdaterad: för det första är det knappast säker att världen mår bättre av dina barn och dessutom kan man göra avtryck på sin omvärld på jävligt många andra sätt än att avla fram ytterliggare en generation människor som även de troligen kommer leva i nåt sunkigt radhus och avla fram ännu fler barn. Vad är meningen med det? När det dessutom, precis som Lena Andersson påpekar, drabbar miljön och drar slut på våra inte oändliga naturresurser så borde man kanske ifrågasätta hur vettigt det egentligen är att vi har en så stark kult kring barnafödande. Att vi ser barn som det enda som i slutänden kan berika våra liv, som Malin Wollin uppenbarligen gör:

Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst ”älska och leva” när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?

Att skaffa barn(ja man får säga ”skaffa” för i helvete) är en överlevnadsstrategi Lena.

Och det är ett helvete att vara förälder. Men det är ett härligt helvete. Jag älskar mitt härliga helvete som jag har skapat. Och fifan för att sitta i en lägenhet fylld av ”energi” och ”egentid” där jag bara skulle undra vad barnen gör.

Det som förvånar mig mest med allt detta är egentligen att feministikonen Linda Skugge har intagit en så konservativ roll i frågan. Visserligen var det länge sedan hon gick över till att vara en rabiat bullmamma, men bara för att man skaffar barn behöver man inte tycka att de och bara de är livets mening, då har man verkligen frångått alla sina gamla ideal om att som kvinna odla någon slags självständighet från normer. Klart som fan man får älska sina barn och ägna all sin vakna tid åt dem, men att tycka att alla andra ska göra detsamma är en ganska orimlig inställning. För det första är det inte bara kvantiteten som räknas, utan även kvaliteten. Jag tycker att det låter optimalt att ha sina barn varannan vecka och kunna ge dem ordentligt med uppmärksamhet då istället för att ha det som vanliga familjer: en stressig vardag där barnen ofta åsidosätts eftersom de tas för givna.

Givetvis har inte alla familjer det så och Malin Wollin ägnar säkert all sin vakna tid åt att gulla med sina barn men alla människor ser inte sina barn som det enda som har en mening i deras torftiga liv och framförallt sätter de kanske inte så överdrivet mycket prestige i att vara den perfekta ständigt självuppoffrande morsan. Vissa tycker kanske att det är helt okej att kidsen inte alltid är med en, för de sätter ett värde på andra saker i livet också. Som sina vänner, sin hälsa, att ha kul och annat trivialt. Att ägna tid åt olika saker man vill göra berikar ens liv och jag tror att de bästa föräldrarna är de som ibland sätter sig själva i första rummet, som inte offrar allt sitt sociala liv för ens barn, för annars leder det lätt till martyrskap och osjälvständighet, och det finns fan få saker som är så jobbiga som föräldrar som inte har ett eget liv och kräver sina barn på ständig bekräftelse på att de är bra nog och på att de är önskvärda. För den person som endast lever för sina barn tvingar i slutänden sitt barn att leva endast för henom.

Men i slutändan handlar det hela egentligen bara om något så simpelt som att folk är olika, har olika behov och således gör olika prioriteringar. Konstigare än så är det inte. För övrigt har jag svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara mer positivt för barnen eller för en själv att låta en fyraåring och en åttaåring stanna ensamma hemma en halv arbetsdag när man nu utför sina bestyr:

Och jag säger samma sak som till Lena Andersson, det är en så försvinnande kort tid barnen är små. Klarar man inte lägga den tiden på barnen då så undrar man ju lite.

Dessutom kan barnen från ung ålder börja passa varandra. Syskon på 8 och 4 kan dessutom vara hemma själva kortare stunder (typ en halv arbetsdag).

Märklig åsikt.

Meningen med livet!!11!!!11!!1!1!!!1!

Mer shopping.

Kjol: Myrorna, 65 spänn.

Tröja: H&M, 50 spänn på rean.

Jag älskar att handla second hand, allt är så absurt billigt. Och så kan jag inbilla mig att det räddar mitt globala samvete också.

Jag läste i alla fall på myrorna att den mängd kläder de säljer per år skulle motsvara den mängd el Sverige producerar om de skulle nyproduceras. Ganska imponerande.