Kafkaartat rättssystem.
Jens Lapidus (!) och Johan Akermark har skrivit en debattartikel som handlar om Julian Assanges kritik mot det svenska rättssystemet. Jag är jävligt ointresserad av Assangehistorien som sådan, jag tycker att han verkar vara en pajas. Men icke desto mindre är det sjukt relevant hur Sverige egentligen sköter sig som rättsstat.
Det som kommer fram i debattartikeln är dels att nämndemän utgör en majoritet i tingsrätten och att dessa nämndemän mestadels är pensionerade politiker, som alltså knappast utgör det snitt av folket som de ska göra. Jag tycker att man ska slopa nämndemanssystemet helt, men tills vidare så kan man i alla fall välja representativa nämndemän.
De påpekar också att man i Sverige slentrianmässigt gör rättegångarna stängda, och att detta kommer ske även i Assanges fall. Jag tycker att det är otroligt märkligt att ett fall som blivit så ifrågasatt i media kommer att avgöras bakom lyckta dörrar. Dessutom är tydligen häktningsrättegångar väldigt slappa i Sverige, vilket är jävligt märkligt med tanke på att en vistelse i häkte kan vara jobbigare än en vistelse i fängelse. Det finns dessutom ingen gräns för hur länge man kan vara häktad, som exempel tar de en kvinna som satt häktad i tretton månader, vilket är en absurd tid, speciellt med tanke på att hon inte blev fälld väl i domstol.
Men det mest förvånande och också det värsta är att svensk domstol tydligen inte översätter utredningar till den åtalade personens språk. Tydligen så kan man få hjälp med muntlig översättning av en tolk men även detta ska kanske strypas. Det borde vara en självklar rättighet för alla att få ta del av uppgifter om ett åtal som riktats mot en på ett språk man begriper och att kunna tillgodogöra sig detta i lugn och ro.
Det känns som att Sverige borde sopa lite framför sin egen port innan vi anklagar andra länder för att vara skurkstater. För en utländsk medborgare som blir åtalad här kan processen säkert te sig minst lika Kafkaartad som för kvinnan som blev åtalad för förtal i Grekland när hon anmält en våldtäkt i landet.
Dagens outfit.
Kjolen är från h&m, tröjan är second hand.
Jag säljer arbetskraft, inte mitt liv.
Det är klart Sj vill slå vakt om sina varor men att kameraövervaka anställda utan deras kännedom borde fan i mig vara olagligt. Alla borde ha rätt att veta vilken övervakning de utsätts för på sitt arbete.
Jag hörde för några dagar sedan att det tydligen krävs att man ska genomgå drogtester när man yrkesutbildar sig inom MTR, som har hand om driften i tunnelbanan. Jag visste inte ens att detta var lagligt i Sverige, jag har alltid förknippat det med de dåliga anställningsvillkorens förlovade land USA.
Vidare så har det tydligen blivit vanligare att man kräver fullständigt utdrag ur belastningsregistret vid arbetsintervjuer. Jag tycker att det är berättigat att kräva utdrag som är relevanta för den tjänst man söker, typ som att folk som jobbar med barn måste uppvisa utdrag ur sexualbrottsregistret, men att kräva hela utdraget bara för att är ett jävla ofog. I princip ska man vara fri när man har avtjänat sitt straff.
Samtidigt så blir rökförbud på arbetstid förbjudet på fler ställen. Vissa försöker till och med dra till med att man inte ens får röka på sin lunchrast, vilket jag tycker är galenskap. Vissa kanske tycker att det är rimligt att förbjuda rökning på arbetstiden men jag tycker att det är en jävligt äcklig signal man sänder ut: arbetsköparen köper inte bara ”arbete”, utan faktiskt full rätt att förfoga över din kropp under åtta timmar om dagen.
Var vill jag komma? Jo, till att arbetares integritet inskränks mer och mer och att det är en utveckling som måste upphöra. Jag vill inte ha det som i USA, där det är standard även för det mest okvalificerade och minst ansvarsfulla skitjobb att kräva både utdrag och pissprov.
Jag vill se lagstiftning emot detta omgående. Det finns säkert nån som tycker att arbetsköparen borde ha ”rätt” till att se om deras anställda tar droger eller har begått brott. Men en anställning ska inte vara fråga om den anställdes karaktär, det ska handla om man kan utföra jobbet på ett korrekt sätt. För annars säljer man inte bara sin arbetskraft under en begränsad tid, utan faktiskt själva sitt liv.
Varför ens försöka?
Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:
Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.
Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.
Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.
För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.
Kommentarer.