Dag: 11 juni 2012

Någon måtta får det vara.

Fick en kommentar om att jag i mitt inlägg fokuserar på att kvinnor är taskiga mot varandra. Det är en typisk sån där grej jag förväntade mig att få höra.

Såhär. Det är en jävla skillnad på att så fort kvinnor har meningsskiljaktigheter, tycker illa om varandra eller något sånt dra upp att ”kvinnor ska vara vänner” och på att skriva ett enda inlägg om att man tycker att vissa feminister är jävligt taskiga mot andra kvinnor och att det är ett problem för feministisk debatt.

Herregud. Jag har inget problem med att feminister kritiserar varandra, klagar på varandra eller till och med hatar varandra. Det skrev jag också tydligt i inlägget. Däremot har jag problem med ett klimat som gör att folk känner sig illa till mods och rädda inom den egna gruppen. Det är enbart kontraproduktivt.

Lika mycket som man som feminist måste kunna kritisera andra feminister måste man också kunna kritisera feministiska debattklimat som feminist utan att bli anklagad för att vara en såndär person som aldrig står ut med inbördes kritik bland feminister, speciellt när det verkligen inte är vad jag ger uttryck för.

Ett inlägg om feministiskt debattklimat som var väldigt jobbigt att skriva.

Läser på kvinnopartaj om den ”nya coola” feminismen med asheta brudar som kör över alla snubbar som är douchebags, här exemplifierad med Quetzala Blanco. Och jag tänker på hur Quetzala agerade rörande Cissi Wallins historia i samband med #prataomdet, där hon var extremt föraktfull och nedtryckande när Cissi Wallin gick ut med sin berättelse om ett övergrepp hon blivit utsatt för. Cissi nämnde inga namn eller så, ändå kände sig Quetzala tvungen att gå ut och ironisera, säga att Cissi är blekfet och gud vet allt och att hon minsann inte alls kan ha blivit våldtagen eftersom Quetzala kände den här personen som Cissi skrev om.

Och så tänker jag på hur hon agerande inför Blodinbellas tidning egoboost, där hon gick på hårt som fan, var extremt taskig och nedtryckande och tyckte att det skulle finnas utrymme även för tjejer som inte mår så bra. I samband med detta skrev jag om att ta fram feminismen bara när det passar.

Detta, och framförallt #prataomdet-incidenten var ju länge sedan men jag kan säga att jag aldrig sett Quetzala be om ursäkt för det hon skrev om Cissi. Inte på riktigt. Detta trots att det var ett extremt grovt övertramp. Nåja, det skulle såklart kunna vara så att detta var två olyckliga undantag och att det som är den ”nya coola feminismen” är en mängd andra saker, men det verkar inte riktigt vara så. Detta baserar jag på ett antal diskussioner och uttalanden jag har observerat. Jag orkar inte gå igenom allt, dels för att mycket så såpass subtilt att jag inte riktigt kan förklara det. Ni får helt enkelt lita på mitt ord (eller skita i det om ni har en annan uppfattning).

På sista tiden har jag även noterat en viss trend. Det är uttalade feminister som trycker ner andra kvinnor så det svider om det, så länge dessa personer är övre medelklass/lite korkade/banala/osäkra eller bara inte helt konsekventa, eller så kanske de är för konsekventa. Eller: präktiga. Det är nog framförallt präktighet det handlar om. Om en annan kvinna är präktig, då är det banne mig illa. Präktig som UnderbaraClara med sitt bakande, eller Blondinbella med sin ickerökning och sitt entreprenörsskap, eller jag (jag tror i alla fall att jag ganska ofta uppfattas som präktig). Det är en slags väldigt aggressiv attityd som åtminstone jag upplever som skrämmande. Och framförallt: det sker alltid i grupp. Och om någon trampar över gränsen, gör fel säger fel så skrivs det om den personen i tredjeperson på ett väldigt förlöjligande sätt.

Jag är inte en person som ryggar för debatt, jag kan står upp för mig själv och har inga problem med att någon tycker att jag är eller kallar mig idiot. Herregud, det är okej och det är sånt man får ta. Vad jag däremot tycker är obehagligt är känslan av att folk pratar om en. Eller egentligen inte att folk pratar om en, för jag utgår från att folk snackar om mig, det är ju något man får räkna med om man lägger sig i samhällsdebatten. Men det är det här öppna bakom ryggen-snack som jag får obehagskänslor av. Jag har ännu inte sett det riktat mot mig, men jag har kommit på mig själv med att tänka mer och mer på vad jag skrev för att jag inte ska bli nästa ”offer”.

Jag tycker att det inlägg Ellen skrev om Lady Dahmer är ett himla bra exempel. Det är en sak att skriva direkt till en person, eller direkt om en person, och liksom förklara vad fan det är man lackar satan på och öppna upp om inte för diskussion så i alla fall för något slags öppet gräl. Liksom vara tydlig med sina intentioner. Men att på det där sättet blotta någon utan att över huvud taget redogöra för kontext, för sitt syfte med det hela eller något annat ger helt andra känslor. Man känner sig, precis som Lady Dahmer skriver, som en person som får stå där med dumstruten på. Vara det stående skämtet alla skrattar åt, utan att man liksom får chansen att förstå varför. Det är en helt annan känsla av utsatthet än att bli konfronterad direkt, som en värdig motståndare. Känslan av att inte ens vara värd att försöka förklara grejen för, inte ens värd att försöka få ett svar från.

Jag vet inte hur många här som varit utsatta för mobbing, men det är en fruktansvärt obehaglig känsla att vara den som är föremål för förlöjligande. Ett förlöjligande som är precis så synligt att personen som blir utsatt uppfattar det, men ändå ingen riktig konfrontation. Ett synligt bakom ryggen-snackande som är ämnat för att man ska se det, men som man inte riktigt vågar besvara.

Och nu är jag väl fånig som nämner ordet mobbing i samband med en debatt om saker som sker på nätet. Att reagera på taskig attityd verkar anses fånigt och svagt. Jag kan förstå driften med det, på ett sätt. Jag tycker att det är skitfånigt med folk som alltid ska komma och säga att man ska vara ”trevlig” så fort några personer har en diskussion på internet. Men jag tycker att det är himla viktigt att främja ett schysst klimat. Och med schysst menar jag inte att man aldrig ska använda fula ord, bara vara snäll och visa förståelse fast man inte alls håller med. Men schysst menar jag snarare ärligt. Att inte agera som tuffa gänget i mellanstadiet som stod och pekade lite för tydligt och viskade lite för högt, som liksom ville att man skulle fatta att det var en själv som var föremål för diskussion men fortfarande ha för lite bevis för att kunna säga till fröken.

Både många skribenter på kvinnopartaj, Quetzala och de andra personer jag skriver om har intressanta saker att säga om att vara kvinna och vad feminism är och borde vara. Men jag är samtidigt rädd för dessa personer. Och jag brukar verkligen inte vara rädd. Men det är jag, jag är rädd att vara den som får stå i hörnet och skämmas medan de gör sig lustiga på min bekostnad. Och därför håller jag käft i en massa sammanhang där jag hade velat säga eller skriva något. Inte direkt säga emot, men kanske fråga någon vad som menas eller försöka tillföra mitt perspektiv. Men nu gör jag inte det, för jag är för rädd för att jag ska vara den där präktiga löjliga tjejen som bara är så jävla patetisk och har fel i alla men är för dum i huvudet för att ens försöka förklara för. Jag är inte bekväm med det här, inte alls. Inte bekväm med risken, men inte heller bekväm med att jag själv ryggar för den.

Och då jag ändå ser mig själv som relativt trygg i mig själv och mina åsikter i förhållande till vad jag uppfattar många andra inom samma krets vara så funderar jag på vad detta innebär för dem. Eller så är jag bara mycket osäkrare och töntigare än vad jag intalar mig, fan vet jag. Jag vet i alla fall att jag tycker att det är beklagligt att jag ska behöva känna denna rädsla där jag egentligen borde känna att jag är bland vänner. Visserligen vänner med konflikter, meningsskiljaktigheter och så vidare men fortfarande personer som kämpar för ett gemensamt mål och som borde behandla varandra med respekt därefter.

Feministkäbbel.

På senaste tiden har frustrationen över feminismen lagt sig som en våt trasa över mig. Jag blir beklämd, främst över mig egen oförmåga att definiera vari mitt obehag ligger. För å enda sidan blir jag trött när folk håller på att bråka om en massa menlös skit, å andra sidan är jag verkligen ingen sån typ som tycker att vi ska ha ett ”trevligt” debattklimat framför allt annat.

Jag gillar när det finns intern debatt och jag är inte den som blir obehaglig till mods när folk blir arga eller tar till grova ord. Däremot blir jag trött av käbbel. Och käbbel, det är verkligen vad jag känner att de senaste dagarnas feministdebatt har präglats av.

Troligen beror detta på att allt jag ser av andra feminister är på internet, och då blir det lätt så enahanda och enkelspårigt. Kanske hade det varit mer uthärdligt om jag hade folk att diskutera med öga mot öga.

Vad som blir jobbigt är när man upplever att man inte vågar yttra vad som helst för att vissa är fruktansvärt dömande. Fan vet jag om någon skulle bry sig egentligen, men jag har bara uppfattat en så otroligt hätsk stämning bland feminister på sista tiden. Det känns som att vi bråkar mer internt än någon annan politisk grupp, och jag vill verkligen verkligen inte att det ska vara så.

För första gången i mitt liv känner jag mig liksom rädd för de som ska vara mina egna. Jag vill inte att det ska vara så och jag försöker att inte känna så, men så är det.

Därför kan vi aldrig någonsin acceptera hatiska ideologier för att deras företrädare är rumsrena.

Fick en väldigt rimlig (och väntad) invändning emot resonemanget jag presenterar i den här texten:

Ditt resonemang har en stor nackdel.. Man skulle kunna resonera exakt likadant om man var rasist och tycker att man är i underläge mot invandrare, typ ”de tar alla jobben och jag som är arbetslös”. Att detta inte är snt spelar dåmingen roll eftersom rasisten upplever detvså på samma sätt som du upplever klass-samhället.

Ja, så är det. Och just därför tycker jag att det fokus som hamnat på just vänsterns hat är orimligt. Det är nämligen inte hatet man bör vända sig emot, utan tankesättet som hatet syftar till att uttrycka. Jag skulle inte kritisera en nationalist (som ju är rasisternas ideologi) för att hen uttrycker sig för starkt emot invandrare eller mångkultur eller vad det nu rör sig om, däremot motsätter jag mig själva iden hatet grundar sig på.

Men om man nu tror att invandring eller mångkultur är grunden till all, eller åtminstone en betydande del, av alla problem i samhället, gör man inte då rätt i att hata? Det förefaller mig fullständigt orimligt att vara övertygad om att man har hittat lösningen på samhällsproblemen och inte vara extrem i sina uttryck kring det. Det skulle vara väldigt oansvarigt, anser jag.

Nationalism är fel av en massa olika skäl. Det finns mycket att säga om nationalismens grundläggande ideologi; tanken om att det som enar samhället är den gemensamma ”kulturen” i form av traditioner, religion och seder. Tanken om att det inte skulle kunna existera olika kulturer parallellt med varandra, inom samma samhälle och så vidare. Allt detta förefaller i mina ögon fullständigt orimligt och det är något som jag tycker att man ska argumentera och kämpa emot. Det är helt enkelt inte en vettig ideologi.

Vad jag däremot tycker vore orimligt vore att säga: ”visst, var du nationalist men låt det inte gå över i att hata invandrare/invandringsvänliga” utan att göra någon djupare ideologikritik. Liksom bara nöja sig med att folk tycker som de gör, så länge de gör det inom vissa ramar. Problemet, som jag ser det, ligger ju i själva ideologin. Nationalism är en problematisk ideologi, oavsett om den tar sig uttryck i att heila på något torg eller att stå och debattera rumsrent i riksdagen. Denna inställning, att man får tycka vad man vill så länge man inte visar något öppet hat, är enligt mig djupt problematisk. Den lägger fokuset på ordval och metoder istället för faktiskt åsikter.

Jag tror aldrig vi kommer komma någonstans genom att acceptera nationalismen som ideologi men förkasta vissa uttryck för den. Om en accepterade nationalismen i form av till exempel Sd blir större så kommer även de uttryck vi förkastar att växa sig starkare. Det är därför vi aldrig någonsin kan stanna vid att acceptera hatiska och felaktiga ideologier bara för att deras företrädare är rumsrena, och av samma skäl ska vi inte heller förkasta ideologier för att deras företrädare använder fula ord eller gör piñatas.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.

Det blir bättre!

Alltså, det är ju hög kvalitet på mina opponenter denna helg. Rimliga invändningar, uttryckt i trevliga ordalag och upplagt för konstruktiva diskussioner där man kan uppnå förståelse för varandra. Dock att vissa av er fortfarande gör misstaget att blanda ihop mig med ”vissa genusmänniskor/feminister” som ofta inte ens är namngedda (ibland tvivlar jag på att dessa människor ens finns). Men fortsätt såhär!