Jag fick Vg på min promemoria som jag lagt ut här! Visserligen med ett minus, men jag är ändå väldigt nöjd, eftersom det är den först Pm jag skriver helt själv.
Kritiken jag fick var att jag hade haft för lite analys. Detta kom verkligen som en överraskning då mitt problem snarast brukar vara det motsatta, att jag svävar ut för mycket i analys och struntar i att skriva en massa saker som jag tycker är självklara, så det känns som ett rätt okej problem att ha.
Noterar denna reklam från pratradiokanalen Radio1. De har kört på samma budskap några månader tillbaka. Hundratals åsikter varje dag. Och jag känner bara: bevara oss från åsikterna.
Jag tycker ändå att det säger något om vår tid att åsikter i sig, alltså inte kvalitén på dem, argumenten för dem eller något, kan vara et säljargument. En apa kan ha åsikter, vad som kräver intellekt är att kunna argumentera för dem.
Vad som också fascinerar mig är det där lösrykta tyckandet som brukar prägla sådana program. Olika personer ska ”ta ställning” till olika ”snackisar”, helt utan någon slags förankring i en övergripande världsåskådning eller ideologi. De tyckare som jag personligen attraheras av är människor som har en viss ideologi och anlägger det som perspektiv på olika frågor. Men bara lösryckt tyckande? Jag greppar det inte.
Jag tänker att det är väldigt svårt att varje dag leverera kvalitativt tyckande om vitt skilda ämnen utan att koppla ihop det i ett större sammanhang, till exempel feminism som jag gör. Det blir liksom bara blaj till slut. Och jag förstår ärligt talat inte att folk orkar lyssna på det.
Idag saknar jag Bryssel. Alla dessa bilder är från där jag bodde då jag bodde där.
Vissa dagar får en extra mycket besök från Genusnytt, så att sidan hamnar över listan på tio vanligaste ”källor”. Som tur är har Ström aldrig själv länkat till mig, något jag skattar mig lycklig för eftersom besökstopparna från Genusnytt i princip alltid kommer tillsammans med ett ökat antal otrevligheter och kommentarer som jag tyvärr måste radera. Därför har det börjat krypa en känsla av obehag när jag ser Genusnytt ploppa upp i mitt statistikverktyg. Det betyder att det är någon som har klickat sig in här från någon, troligen väldigt fientlig, kommentar.
Kan för övrigt tillägga att jag aldrig kommenterat på Genusnytt själv, eftersom jag som sagt inte ”tar debatten” men antifeministerna. Det är så jävla meningslöst att munhuggas med människor som en står på andra sidan den politiska skalan som. Jag avskyr när de kommer in här och härjar, och då vill jag såklart inte göra detsamma mot dem, det vore väldigt dubbelmoraliskt av mig. De kan väl få ha sina små konspirationsteorier i fred, antar jag.
Idag är det alla hjärtans dag och jag vill slå ett slag för kärleken. Men inte den heterosexuella, monogama kärleken utan en annan slags kärlek. Nämligen kärleken till sig själv.
Kutym i detta samhälle är att en blir glad om någon man tycker om skaffar sig en partner. Det antas vara något positivt. En får kärlek, bekräftelse, uppskattning och så vidare. Men relationer kan också vara otroligt destruktiva. Och nu menar jag inte bara relationer där uppenbar psykisk eller fysisk misshandel pågår, utan också de där missförhållandena är betydligt mycket mer subtila. Förhållanden där en ständigt gör våld på sig själv, där en övertar andras tolkningar av ens person, där en gör en större del av arbetet, där en överger övertygelser och hobbys för att få förhållandet att fungera bättre och så vidare.
Jag tycker att du ska ta denna dag och reflektera. Om du är i ett förhållande, hur får förhållandet dig att må? Stannar du kvar av gammal vana och rädsla för ensamhet, eller får du faktiskt ut något av din partner? Är ni jämställda i fråga om hushållsarbete, känslomässigt arbete? Vem brukar får rätten att definiera problem i relationen? Känner du ofta att du måste kompromissa med dig själv och dina värderingar? Ägnar du lika mycket tid åt dina intressen som du skulle vilja? Får du styrka av förhållandet, eller kräver det mer energi än det ger (på lång sikt alltså, alla har dåliga perioder)? Hur mycket energi ägnar du åt att tolk din partners signaler och tillfredsställ outtalade krav? Hur ofta gör hen detsamma?
Om du inte är i ett förhållande men letar partner eller bara känner dig ensam så kan du tänka på vad du egentligen tror att du skulle få ut av att vara i ett förhållande. Tror du att det skulle göra dig mer självsäker att veta att någon älskar dig? Tror du att du skulle känna dig mindre ensam? Fundera på vilka andra lösningar de kan finnas på detta problem! Ofta så framställs tvåsamheten som den enda lösningen på sådant, när det egentligen finns en massa andra sätt att tillfredsställa sociala behov. Såsom vänskap, kollektivt boende, föreningsliv och så vidare.
Tänk på allting en faktisk tjänar på att göra slut. En blir mer självständigt, mer flexibel, kan flytta var en vill utan att behöva ta hänsyn till en partner, en får mer tid över för reflektion och att odla sina egna intressen, en kan ägna mer tid åt att umgås med underbara kompisar, en kan ägna tid åt ideellt engagemang och så vidare. Det finns massa saker som är jävligt feta med att inte vara uppbunden i ett monogamt förhållande.
Fråga dig själv varför du värderar tvåsamhet. Är det för att du faktiskt mår bra av det, eller är det för att samhället har tutat i dig att det är så en ska ha det? Tvåsamhetsnormen får oss att stå ut med en massa i kärlekens namn, dels för att det antas vara en av de viktigaste sakerna i livet men också för att det anses vara ett tecken på ”äkta kärlek” att acceptera saker och ting en kanske inte skulle ha accepterat från annat håll inom relationen. Att offra saker och ting, sig själv och sina ideal, för kärleken anses vara vackert och romantiskt.
Med detta inte sagt att tvåsamhet måste vara fel, bara att det inte nödvändigtvis är så rätt som samhället försöker få oss att tro. Att ta hand om sig själv och värdera sig själv kräver ständiga överväganden och kamp emot invanda kulturella ”självklarheter”, och att ifrågasätta kärlekspropagandan borde såklart ingå i detta.
Jag har två böcker som jag alltid rekommenderar starkt när det rör sig om kärlek, den ena är Det kallas kärlek av Holmberg och den andra är Prins Charles känsla av Strömquist. Båda ifrågasätter den heterosexuella kärleken på djupet, och bör läsas av var och en som är intresserad av att leva ett liv som präglas av kärlek till och respekt för en själv.
Jag har alltid varit en ganska ohyfsad person. Skrikig och bråkig som inte backar från en konflikt bara för att det kan skapa ”dålig stämning” och så vidare. Detta är inte ett drag jag på något sätt tycker är genomgående positivt, men det är en tydlig del av vem jag är och det har sina för- och nackdelar precis som allt annat här i livet.
Jag minns när jag blev ihop med min första pojkvän och han tyckte att det här var något dåligt och liksom ville uppfostra mig. Ibland var det såklart på goda grunder, för jag kunde verkligen bete mig riktigt illa. Men effekterna av detta var intressanta.
Jag var ganska socialt osäker på den tiden, och när han började bedöma mina sociala prestationer så kändes det skönt att slippa göra det själv. Jag överlät bedömandet av mig själv till honom och gav honom tolkningsföreträde. Från att ibland ha blivit tillsagd så efterfrågade jag aktivt hans bedömning och kunde inte längre lita på min egen. Utan hans godkännande kände jag mig värdelös.
Det här var såklart inte hans mening på något sätt, men det kan ändå vara det som blir resultatet av för mycket pikar. Om en person en respekterar och tycker om markerar att hen vet bättre än en själv på vissa områden som en själv är osäker på så är det lätt att anta den personens verklighetsbeskrivning. Den personen får tolkningsföreträde.
Efter ett tag började jag ifrågasätta detta mer och mer. Jag insåg vilka områden jag själv kunde briljera, och hur han då och då försökte tillrättavisa mig utan att ha någon saklig grund för det. Jag märkte också hur oemottaglig han själv var inför kritik av sitt eget beteenden.
Vi hanterade kritik på väldigt olika sätt. När han kritiserade mig så sög jag liksom åt mig, när jag kritiserade honom så började han alltid med att avvisa mig. Jag var liksom tvungen att ställa till en konflikt för att ”få rätt”. Detta skapade bilden av att jag var bråkig, och även om jag fick rätt i slutänden så kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete för att jag hade ställt till en konflikt över någon ”skitsak”. Detta parallellt med att han inte ens behövde ta upp saker och ting själv, utan kunde vänta på att jag räknade ut eller frågade vad det var om.
Jag minns ett antal konflikter vi hade där jag verkligen hade vänta och liksom samlat ihop ”bevis” argument och liknande innan jag vågade ta upp det hela. Om det bara var en känsla jag tog upp så visade han ingen vilja att utreda eller förstå den, och jag vågade inte heller stå på mig i den typen av situationer. Han hade ju tolkningsföreträdet. Det krävde verkligen att jag skulle vara rakt igenom övertygad om min sak och dessutom bredd att kämpa för den för att jag skulle kunna genomdriva den, annars blev det hans tolkning som ”vann”.
När jag flyttade till Bryssel så var det som att jag prövade mina vingar själv för första gången. Jag var fortfarande osäker. Men efter ett tag så växte jag in i det och insåg att även om jag inte är ett socialt geni så är jag knappast värre än någon annan. Att mitt sätt att vara också hade sina fördelar i en mängd olika situationer. Och framförallt att jag hade förmågan att bedöma mig själv. Men detta krävde att jag skar bort mig från han bedömningar, för så länge de fanns där så litade jag mer på dem än mina egna.
Nu har jag som tur är relationer med människor som uppskattar mig för den jag är och inte försöker tillrättavisa mig. Och jag har också själv lärt mig att se upp för den här typen av grejer. Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.
Ofta så talas det om kvinnors sexuella makt. Kvinnor antas ha en alldeles särskilt typ av makt som vi borde ”använda” för att nå diverse fördelar i en mansdominerad värld. Om denna idé talar Heldman i sin föreläsning The Sexy Lie. Hen börjar med att definiera objektifiering som:
The process of representing or treating a person like a sex object, one that serves another’s sexual pleasure.
Under föreläsningen så sätter Heldman fingret på varför objektifiering aldrig kan vara ”empowering”. Ett subjekt är något som agerar, ett objekt är något någon agerar på. Så även om du blir det perfekta sexobjektet så kommer du fortfarande att ageras på.
Detta fick mig att tänka på en kommentar jag fick:
Det enda jag undrar över är om man inte kan säga att vissa kvinnor faktiskt tjänar riktigt bra på patriarkatet. En väldigt snygg kvinna enligt samhällets normer som kan hänga med i den grabbiga jargongen, skämtar om feminismen och har byggt upp en fantastisk karriär där hon exponerar sin kropp i en grad som inte angriper hennes självförtroende fundamentalt är väl inte nödvändigtvis ett offer? [ni kan läsa kommentaren i sin helhet här]
Detta är alltså min första promemoria i kursen jag läser nu, statskunskap, och närmare bestämt politisk teori. Jag har såklart valt att skriva om feminism. Kanske inte lika kul som mina andra texter.
Jag kommer att undersöka hur en kan kritisera liberalismen ur en feministisk synvinkel för att besvara frågeställningen vad som är huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen. För detta ändamål ska jag studera två texter av feministiska politiska tänkare som kritiserat liberalismen i sina texter och redogöra för deras huvudargument, likheter och skillnader i deras sätt att resonera.
Givetvis kan en inte göra en heltäckande beskrivning av feministisk kritik av liberalismen utifrån två texter, men jag har i min utredning hittat väsentliga tankegångar som finns hos båda de tänkare jag studerat. Den tes jag kommer driva är att gemensamt för Patemans och Okins kritik mot liberalismen är att de båda kritiserar liberalismen för att osynliggöra kvinnor och att liberalismen inte problematiserar privatsfärens konstruktion.
Den första tänkaren jag ger mig i kast med är Susan Moller Okin. Hen har valt att kritisera libertarianism, och mer specifikt den inflytelserika libertarianen Robert Nozick. Okin gör detta genom att visa att två av Nozicks grundläggande principer, det vill säga rätten till självägande och rätten att skörda frukterna av sitt eget arbete (Okin 1989, 74), inte går ihop. Detta fungerar enligt Okin inte eftersom kvinnor i så fall borde äga sina egna barn. På detta vis kan ingen i slutänden äga sig själv.
Okins argumentation är inte ett försvar för denna världsordning, utan en kritik av Nozicks principer. Genom att dra en av principerna, nämligen rätten till att äga den en producerat, till sin absoluta spets, så visar hen inte bara att den principen är oförenlig med Nozicks andra princip om självägande hos individer utan även att det samhälle det skulle resultera i är absurt och dystopiskt. Eller, som Okin själv uttrycker det; matriarkat, slaveri och dystopi.
Det grundläggande tankefelet, menar Okin, är att Nozick över huvud taget inte tar hänsyn till kvinnor och kvinnors arbete i sin politiska teori (Okin 1989, 87). Nozick utgår enligt Okin ifrån att det reproduktiva arbetet utförs, men anser det inte relevant att ha med detta i sin teori. Resultaten blir ett osynliggörande av en stor del av arbetet som utförs i samhället, nämligen det som syftar till att producera människor. Okin menar på att libertarianismen förutsätter att människor blir producerade och omhändertagna i en sfär dit deras principer inte sträcker sig, och i vilken arbetet som utförs inte omfattas av samma rättigheter som annat arbete (Okin 1989, 75). Det Okin visar är att när en erkänner att reproduktivt arbete också är arbete fallerar Nozicks teorier.
Den andra tänkaren som jag ska ge mig i kast med är Carole Pateman. Pateman fokuserar inte på en enskild tänkare utan kritiserar hela kontraktsteorin, som till stor del ligger till grund för liberalismen.
Pateman kritiserar kontraksteorin för att utesluta det sexuella kontraktet ur teoribildningen, trots att detta enligt henne är fundamentalt för det sociala kontraktet (Pateman 1988, 255). Hen menar vidare att den medborgerliga friheten som beskrivs i kontraktsteorin endast finns för män. Pateman menar på att den medborgerliga frihet som vunnits i och med samhällskontraktet är den frihet som sönerna vunnit när de kastat av sig sina fäders förtryck. Genom samhällskontraktet, som alltså består av både ett socialt och ett sexuellt kontrakt, etablerar männen sin makt över kvinnorna (Pateman1988, 256).
Pateman menar på att kvinnor i naturtillståndet saknar de egenskaper som gör att de kan ingå kontrakt då de inte äger sig själva i detta tillstånd, utan är underkastade patriarkal makt även där. Männen omvandlar sin rätt över kvinnor som råder i naturtillståndet till sin medborgerlig rätt genom det sexuella kontraktet (Pateman 1988, 259). Patriarkatet kvarstår alltså även efter att kontraktet upprättats, det ändrar dock form, från fadersmakt till att män har makt över kvinnor som män. Det tidigare kallar Pateman det faderliga patriarkatet, och det senare det broderliga patriarkatet (Pateman 1988, 257).
Pateman berör också hur det som sker inom äktenskapet har ansetts vara utan politisk betydelse, eftersom det äktenskapliga kontraktet existerar i privatsfären (Pateman 1988, 260). I definitionen av ”civilsamhälle” så ingår det att det finns två olika sfärer, den privata och den offentliga. Den offentliga sfären är den som anses politiskt relevant, och uppdelningen av civilsamhället i två sfärer problematiseras inte, enligt Pateman (1988, 263).
Något som går som en röd tråd genom både Okin och Patemans resonemang är kritiken av liberalismens uppdelning av den privata och den offentliga sfären. Pateman beskriver detta som att civilsamhället är uppdelat i en privat sfär och en offentlig sfär där den privata sfären inte ses som politiskt relevant. Äktenskapet ingår i den privata sfären, och bedöms därför också som politiskt irrelevant. Eftersom patriarkatet upprätthålls genom äktenskapskontraktet så gör detta att även patriarkatet ses som politiskt irrelevant (Pateman 1988, 257). Okin å sin sida nämner inte privatsfären ordagrant, men hen menar på att Nozick räknar med att mänskliga behov ska tas om hand i en sfär utom räckhåll för principen om rätten till frukterna av sitt eget arbete som förespråkas (Okin 1989, 75). Det är rimligt att anta att det är privatsfären som åsyftas här, även om det faktiska ordet inte används.
Så vilket behov fyller privatsfären inom liberalismen? Okin och Pateman driver olika linjer rörande detta. Medan Okin främst fokuserar på att människors behov tillgodoses inom den privata sfären och att det är ignorerandet av detta som får libertarianismen att gå ihop så menar Pateman på att den privata sfären existerar i den form den gör inom liberalismen just för att upprätthålla den patriarkala ordningen.
Annorlunda uttryckt så behandlar Okin privatsfären som ett resultat av patriarkatet och studerar dess effekter, medan Pateman i sin argumentation fokuserar på hur privatsfären skapar den patriarkala ordningen. Okin refererar till privatsfären och förklarar hur den fyller en funktion inom det libertarianska tankebygget, medan Pateman mer grundläggande förklarar hur samhällskontraktet reproducerar ett patriarkalt samhälle.
Både Pateman och Okin menar på att det finns ett ignorerade av kvinnan och kvinnoförtrycket i den politiska teori de kritiserar. Okin menar att Nozick ignorerar att en stor del av det arbete människor uträttar inte resulterar i produkter, utan producerar eller reproducerar människor. Vidare är detta arbete till viss del sådant som endast kvinnor kan utföra, Okin syftar här främst på barnafödande (Okin 1989, 79). Okin berör också en ojämlikhet som existerar men som inte behöver existera av naturen. Detta är att en stor del av det reproduktiva arbete som både kvinnor och män kan utföra är ojämnt fördelat till kvinnors nackdel (Okin 1989, 88). Resultatet blir att kvinnors arbete i hög grad inte omfattas av en av de grundläggande rättigheter Nozick tillmäter individer, det vill säga att få skörda frukterna av sitt eget arbete. En skulle kunna säga att detta utgör ett dubbelt osynliggörande, både osynliggörandet av kvinnor såsom biologiska varelser men också osynliggörandet av den ojämna fördelningen av reproduktivt arbete.
Pateman menar på att skapandet av privatsfären leder till att kvinnans underordning upprätthålls. Kvinnoförtrycket kan fortgå inom äktenskapet, eftersom det ingår i den privata sfären och den privata sfären anses politiskt ointressant. På detta sätt är uppdelningen mellan privat och offentligt i civilsamhället fundamental för att kunna säkra mäns tillgång till kvinnor, vilket är en fundamental del i den patriarkala ordningen.
Både Pateman och Okin påpekar att den individ som åsyftas i teorierna de kritiserar utgår från en manlig form, samtidigt som de omnämns med det mer allmänna ordet ”individer” (Pateman 1988, 259; Okin 1989, 76). I praktiken blir detta ett sätt att låta mannen stå modell för det mänskliga, vilket i framförallt Nozicks fall blir avgörande för idéernas tillämpbarhet.
Vidare tillkommer det faktum att de tänkare var idéer Pateman och Okin kritiserat uteslutande varit män, något som troligen influerat deras sätt att se på världen. Detta ligger givetvis till grund för ett omfattande osynliggörande av kvinnor och kvinnors perspektiv.
Frågan jag har försökt besvara är vilka huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen är. Jag hittade i min utredning gott stöd för min tes, nämligen att två av huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen hos de tänkare jag studerat är problematiserandet av den privata sfären och osynliggörandet av kvinnor, kvinnors arbete eller kvinnors underordning. Detta betyder inte att det inte kan finnas andra aspekter som är mer eller lika relevanta.
Hallberg, Peter. (red.). 2009. Tretton texter i politisk teori. Malmö: Liber AB.
Moller Okin, Susan. 1989. Justice gender and the family. New York: Basic books.
Hejhej.
Jag har varit lite upptagen på grund av tentaplugg och Pm-skrivning, varför jag varken pallat skriva vettigt eller svara på kommentarer såsom sig bör. Just nu skriver jag Pm om feministiskt kritik av liberalismen, som jag hade tänkt att lägg ut här sen för den som vill läsa.
Efter Pm-skrivning står följande inlägg överst på min ”att göra”-lista:
Det blir kul!
Idag måste jag plugga till tentan i politisk teori jag har imorgon. Den kommer ha fokuset som ni ser ovan, alltså ”gubbarna och deras tänkande”. Kul!