Kategori: Feminism

Mer om tjejer som umgås med killar.

Kvinnor som pratar om kvinnlig konkurrens och att det är så mycket jobbigare att umgås med tjejer än killar på grund av allt skitsnack är fan alltid de som själva är värst. När jag funderar lite på det så har samtlig kvinnor jag träffat som varit så varit otroligt duktiga på att själv gå bakom ryggen och baktala andra kvinnor. Däremot brukar de ha en extremt förlåtande attityd mot precis alla män i sin närhet.

Tanja Suhinina skrev något intressant apropå detta:

Det som kom fram […] var att snygga tjejer kan lätt få bilden av att killar är enklare att umgås med än tjejer. Varför? Jo, för att vänskap och umgänge är svårt, det kräver ansträngning. Man ska hålla löften, vara trevlig, ställa upp. Som snygg tjej kan man få saftig rabatt på det när man umgås med killar. Man kan häva ur sig saker, glömma tider, strunta i löften – och komma undan med det. Umgås man med tjejer har man inte samma makt över dem och måste anstränga sig och vara hygglig.

Nu gillar jag i och för sin inte konceptet ”kvinnors sexuella makt” men jag tror det ligger väldigt mycket i detta. Kvinnor som är väldigt attraktiva har såklart allt att tjäna på att hänga mycket med heterosexuella män eftersom de kommer ha överseende med det mesta så länge de har hopp om att få ligga, om nu ens det behövs. Dessutom tror jag alltid att man tenderar att ah mer överseende med personer som man inte konkurrerar med på något vis. Om vi utgår från att dessa personer följer sina könsroller, vilket de oftast gör, så har en man och en kvinna knappt några områden där de behöver känna att de konkurrerar om samma saker.

Däremot tror jag att även attraktiva män åtnjuter samma fördel i kvinnligt sällskap. Jag har flera gånger sett det med egna ögon, att snygga killar förlåts både det ena och det andra av kvinnorna i deras omgivning. Ändå ser jag inte dessa män tala om att kvinnligt sällskap är så mycket bättre.

Jag tror alltså att det finns andra faktorer med i spelet också. Män kan mycket väl dra fördelar ur sitt umgänge med kvinnor men de har inget behov av att alltid skryta om att de har så mycket kvinnliga vänner. Vad beror det på? Mitt svar är att det fortfarande är mer statusfyllt att ha manliga vänner för en kvinna än tvärtom. Men jag tror absolut Suhinina har helt rätt i att det ställs mycket mindre krav på attraktiva kvinnor som hänger med killar än i deras vänskaper med andra kvinnor, och då upplever man det såklart som jobbigt när någon plötsligt kommer och tycker att man inte kan bete sig hur som helst.

Sexistiska kommentarer om kvinnlig blottning.

Läste denna artikel om en man som blev utsatt för en kvinnlig blottare. Kommentarsfältet var fyllt med skit som detta:

Sånt här gör mig så deppig. Det är ju den andra sidan av detta gamla mynt med att mäns sexdrift ses som helt jävla gigantisk. En man ska alltid uppskatta att se bröst, bli tagen på, att ha sex och så vidare.

Ytterligare kommentarer var i denna stil. ”Det var väl inte så farligt, det är bara ett par bröst”. Samma kan man säga om män som blottar sig, det är ju bara en kuk. Men det som spelar roll är inte exakt vad man ser, utan att det upplevs som kränkande när någon medvetet tvingar på en oönskade synintryck, vilket är vad blottning är. Du blottar dig inte om du solar naken i din trädgård, däremot om du går aktivt smyger dig på ditt offer för att visa upp dig.

Men i artikeln står något som chockar mig än mer, nämligen detta:

Det visade sig sedan att blottningen var en del av ett tv-inspelat skämt – som kvinnan ändå dömdes för.

Bra att kvinnan blev dömd. Men hur fan resonerar man när man producerar ett tv-program som inkluderar blottning mot främmande människor? Det är ju ett lagbrott och ett övergrepp, oavsett könet på den som blottar sig. Jag tycker att det är osmakligt att man använder detta som något slags inslag i ett tv-program och tycker att hela produktionsteamet ska få ta konsekvenserna, inte bara kvinnan. Det ska givetvis inte vara acceptabelt.

Problemet med sexistiska skämt är att de alltid är skittråkiga.

Fick tag på denna bild på twitter.

Alltså. Sexistisk humor. Fan vad tråkigt det är. En sexistisk persons idé om humor är typ det som presenteras på 9gag och ”skämt” om att kvinnor ska stå i köket, göra en macka eller vad fan som helst. Även dessa eviga haranger om varför sak X är bättre än kvinnor är så jävla uttjatat. Det är så sanslöst oinspirerat.

Jag kan skratta åt sexistiska skämt. Det är ingen principfråga för mig. Humor bygger i mångt och mycket på generaliseringar och opassande inslag och det är jag helt okej med. Problemet är att folk kommer undan med tråkiga skämt bara för att de är sexistiska. Skulle man kunna dra samma skämt i evigheter (typ det om mackan/köket) om det inte anspelade på någon förtryckt grupp? Skulle inte tro det!

Folk som skriver sexistiska skämt borde fan ta och skärpa till sig lite och börja leverera. Och folk som konsumerar humor borde börja ställa krav utöver att saker och ting ska vara ”provocerande”. Sexistiska skämt är ju sällan ens provocerande utan snarare något som alla antas tycka är roligt. Det är ju fan mer provocerande att inte skratta åt sexism. Då är man tråkig och en stämningsdödare.

Kvinnohatare.

Läste detta hos Lisa (typ en av mina nya favoritbloggar för övrigt) om att kalla män som gör vissa saker för kvinnohatare.

Varför måste man hålla på och ha snack på nivån att om män kollar på porr är dom kvinnohatare. Om en man har sex med en prostituerad måste han vara kvinnohatare.

Nu har jag personligen inget emot porr av nödvändighet, men i fallet prostitution skulle jag nog kunna tänka mig att kalla en man som köpte sex för kvinnohatare.

Ofta när man talar om misogyni så säger folk ofta ”jag är inte kvinnohatare” när man konfronterar dem med något misogynistiskt de sagt eller gjort. De kan vara att de betett sig jävligt förminskande och så blir man arg och då kommer det där att ”ja, jo, det kan jag väl förstå, men jag hatar absolut inte kvinnor”.

Nej. Jag hoppas fan att du inte är uttalad kvinnohatare för då vore ju loppet onekligen kört. Men grejen är att man kan göra saker som är sexistiska och misogynistiska utan att vara kvinnohatare. De flesta vill inte bete sig på ett sätt som förstärker könsmaktsordningen men gör det ändå helt enkelt för att könsmaktsordningen finns, vi alla ingår i den och har fostrats in i den och om vi inte agerar aktivt emot den då bidrar man med största sannolikhet till den.

Därför tänker jag att man måste konfrontera även de personer som beter sig såhär utan att vara medvetna om det. För samhällsstrukturer upprätthålls inte av vilja utan av ovilja att förändra, av slentrian. De personer som mest ihärdigt upprätthåller könsmaktsordningen drivs väl inte heller alltid av hat, utan av likgiltighet. En konstant ovilja att försöka förstå och förändra sitt eget beteende.

Så nej, man behöver väl inte säga ”kvinnohatare” men det tycker jag inte heller sägs särskilt ofta. Däremot är det ganska många som tolkar det som att man ”tror” att de är kvinnohatare när man påpekar att något de gör bidrar till kvinnoförtrycket i samhället och sedan vill motbevisa en i frågan. Det är så hemskt viktigt för dem att påpeka att de inte hatar kvinnor. Alltså, jag brukar inte heller påstå att de gör det men däremot påstår jag att vissa handlingar människor gör sig skyldiga till får negativa konsekvenser för kvinnor. Antingen kan man lugna sig själv med att tänka att man trots allt inte är kvinnohatare, eller så kan man rannsaka sitt eget beteende och förstå hur man, trots att man inte vill, bidrar till ett förtryck av kvinnor och försöka göra något åt detta.

Samhällsanalys är vägen till självkännedom.

Folk kanske tycker att jag ”skyller på män” när jag skriver om hur mina egna tillkortakommanden och problem har att göra med manssamhället. Att skylla ifrån sig är fult och det ska man inte göra. Ibland kan folk mena att jag borde ”göra något själv” istället för att förvänta mig att saker ska förändras.

Men det jag göra nu, det är att göra något själv. Det är nämligen att skapa såpass mycket insikt och förståelse att jag kan undvika alla dessa saker jag inte vill ägna mitt liv åt. Som benrakning, shopping och framförallt dåliga relationer. Sedan skulle jag såklart också önska att samhället förändrades, vilket jag försöker göra mitt i, men min egen förändring går genom insikt om samhället.

Det finns en idé om att människor som jag bara klagar och klagar utan att se sina egna problem eller sin egen roll. Men tro mig, jag ser mina egna problem hela tiden. Vad jag försöker göra är att finna dess orsaker och vägar ur. Då räcker det inte med att bara sluta med saker man ogillar, i alla fall inte för mig. Jag har behövt backa upp mina val och tankar med en bredare samhällsanalys.

Feminismen har verkligen hjälpt mig att komma till en massa insikter kring min egen person och även till att förändra mig själv. Det finns så mycket jag troligen hade gjort annorlunda idag om jag inte upptäckt feminismen.

Tro inte att jag bara sitter på min röv och klagar på andra. Jag funderar jävligt mycket på mig själv också, och det tycker jag faktiskt framgår ganska tydligt här eftersom jag på regelbunden basis talar om förändringar och insikter jag fått i mitt eget liv.

Vad har det med patriarkatet att göra?

Några har apropå mitt kärleksinlägg undrat vad detta har med patriarkatet att göra. Jag tänkte skriva om det själv i helgen men för den som inte kan hålla sig rekommenderar jag denna serierecension av boken Det kallas kärlek av Sara Hansson. Lätt att tillgodogöra sig.

Och sen vill jag säga tack för all respons. Det är så tillfredsställande att ge av sig själv och sedan få höra från människor att de känner igen sig. Det gör det så jävla värt de timmarna de tar att skriva, den energi det tar och den ångest man känner över att blotta sig så. Jag är övertygad om att dessa berättelser behövs, både för mig och för andra. Men de kräver mod att skriva och därför betyder det mycket att få den responsen jag får.

Jaja. Nu har jag ägnat så jävla mycket tid åt att älta detta. Ville bara att ni ska veta vad er uppmuntran betyder.

Kärlek.

Jag har alltid varit feminist men jag har känt att detta är en kamp jag för för andra kvinnors skull, inte för min egen. Själv har jag känt mig ganska opåverkad av patriarkatet, sett mina ätstörningar, mitt vurmande för skönhet och så vidare som individuella val. Och även när jag insett att det inte är så så har jag tänkt att det är en sån liten del i hela mitt liv, att i stort står jag liksom opåverkad. Det värsta som patriarkatet bidragit med i mitt liv är att jag lagt några timmar för mycket på skönhet, inte så mycket mer.

Såhär tänkte jag. Tills kärleken kom. Han var (och är) en underbar person och vi blev ihop nästan omgående. Jag var så lycklig, det var jag verkligen. Jag var otroligt kär och det i en person som visade mig respekt, som var intelligent och som liksom kunde greppa saker. Som inte förminskade mig eller tyckte att jag skulle göra mig fin för honom eller laga mat åt honom för att jag var tjej.

Sen kom depressionen. Ungefär ett halvår efter att vi blivit tillsammans och precis när min förälskelse lagt sig slog den till. Jag tror den började i ett missfall jag hade. Eller jag vet ju inte säkert om det var ett missfall men det kändes så. Sen kom vintern. Jag isolerade mig i hemmet, struntade i skolan, grät på tunnelbanan, umgicks inte med någon utom honom. Jag liksom växte fast vid honom mentalt, orkade inget utan honom, ville alltid att han skulle se mig, ta hand om mig, bekräfta mig. Lösa upp mina knutar, ge mig en framtid och något att leva för. Och jag ville känna mig behövd.

Till en början så tänkte vi nog båda att det snart skulle gå över. Men det gjorde det inte, inte på länge. Det tog minst ett år innan jag var ute ur depressionen och under den tiden hade jag gråtit inför honom nästan varje gång vi träffades, nästan aldrig orkat vara social eller rolig utan bara mått dåligt. Och jag hade krävt mycket av honom. Jag hade ringt så ofta, velat att han skulle komma till känslomässig undsättning. Min förmåga att klara mig utan honom upplöstes, jag pratade inte längre med mina vänner om problemen utan det var bara han som kunde råda bot. Och jag antar att han någonstans här bestämde att nu får det vara nog, att han inte skulle falla för minsta lilla nyck från min sida. Kanske var det till och med något jag sa till honom, att jag visste att jag krävde mycket och att han hade rätt att säga nej. För när han väl kom de kvällarna jag var ledsen så fick jag bara dåligt samvete.

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Och jag minns alla jävla telefonsamtal där jag bett honom att komma över, eller att få komma över. Bett om att få vara med honom men han har sagt nej och sen bara lagt på, fast jag har haft gråten i halsen och han omöjligt kan ha undgått att höra det. Och hur denna ignorans liksom i sig blev det nödvändiga att bekämpa, hur det att han inte kunde prata med mig några minuter extra för att fråga hur jag mår blev det som jag var ledsen över istället för vad det nu var från början. Hur det förvandlades till det absolut viktigaste i världen att ha honom där, även fast det innan bara hade varit något som lindrade smärtan innan. Om jag hade varit utan honom hade jag bara haft mig själv att bry mig om, men nu kände jag mig också sviken. Och visst hjälpte han mig ofta, men ofta blev det även så att avsaknaden av honom att ta hand om min sorg blev svårare att bära än själva sorgen.

Och jag minns en dag när vi stod på Sergels torg och vi hade bråkat om någon jävligt trivial grej, men att jag sedan sa det där som gnagt i mig så länge att man liksom alltid var tvungen att dra den jävla omtanken ur honom. Att man var tvungen att gråta, skrika och tjata för att han skulle visa att han brydde sig. Att han aldrig kunde fråga hur jag mådde själv utan att det alltid var jag som var tvungen att initiera de där jävla samtalen. Att jag alltid var tvungen att säga rakt ut, i klartext, vad jag ville ha. Även om han såklart förstod det själv, alldeles utan att jag skulle behöva förklara det för honom. Men för att kunna få det så var jag alltid tvungen att be om det och det skapade liksom en skuld. Detta att jag hade bett om hans tid och engagemang och sedan fått den, men enbart för att jag frågade.

Jag minns en gång precis i slutet av vårt förhållande när vi hade bestämt att han skulle följa med till mitt landställe en vecka. Vi visste båda att detta var den sista tiden vi hade tillsammans, för sedan skulle han åka till andra sidan jordklotet och jag skulle åka till Bryssel och då hade han bestämt att han inte ville längre. Men han hade uppfattat sina jobbtider fel och kunde inte följa med. Jag blev så jävla ledsen, för det var verkligen viktigt för mig att få vara med honom då. Och vad värre var: han hade, trots mina upprepade uppmaningar, inte ordentligt kollat upp vilka hans arbetstider var. Jag var så jävla arg på honom men han skulle jobba och jag tänkte att vi tar väl det där sen. Jag förklarade att jag var ledsen och arg, och förväntade mig att han skulle höra av sig när han hade tid att prata mer.

Men han hörde inte av sig. Till slut ringde jag och då var han med en kompis. Jag frågade varför han inte hade ringt när han visste att jag blev ledsen och då sa han att han ändå inte kunde gör mer och att han inte ville prata med mig när jag var arg. Och då brast det för mig. För nej, han hade inte kunnat ändra sitt jävla arbetsschema så att han hade kunnat följa med men han hade kunnat visa omtanke, förståelse för att jag var ledsen. Han hade kunnat ringa efter att han slutat och säga ”hej, jag är ledsen. Vill du ses?”. Han hade inte ens behövt träffa mig, han hade bara behövt visa att han brydde sig, att han förstod att jag var ledsen och sårad och varför jag var det. Även om det jag blev ledsen för från början inte kunde göras ogjort, även om han såklart inte kunde skippa sitt sommarjobb för att följa med mig på semester, så hade han kunnat visa omtanke. Det är också att göra något.

Och så minns jag, slutligen, hur jag hittade seriealbumet Prins Charles känsla på biblioteket en dag bara några veckor innan jag skulle åka och hur allt liksom föll på plats. Hur jag kunde relatera till precis allt som stod i den där jävla boken. Hur jag verkligen kunde se det även i vårt förhållande, i honom och i mig själv, att jag alltid ville ha den där närheten och känslorna och hur han alltid ville distansera sig från det. Att det alltid var jag som fanns där, tillgänglig, och bekräftade att han betydde något medan han själv kunde ägna sig åt viktigare saker. Han visste ju att han hade mig, han behövde inte underhålla vår relation för det gjorde jag så bra för oss båda. Jag blev den jobbiga, efterhängsna och kontrollerande tjejen och han blev den överseende men ofta upptagna pojkvännen.

Jag minns att jag hade dåligt samvete för att jag alltid var så tjejigt jobbig och ville ha närhet och kärlek medan han alltid var känslomässigt fri att göra andra saker. Jag ville ju också vara så! Jag ville också vara den som blev uppringd men var för upptagen med annat för att ha tid att prata, också vara den som var tillräckligt oberoende för att inte höra av sig på en vecka. Ibland försökte jag att inte ringa och vänta på att han skulle göra det men då blev det liksom inte av. Det var jag som hade hamnat i den rollen, det var jag som drev relationen. Han hade lutat sig tillbaka. Var väl medveten om att jag skulle ta initiativ nog för oss båda.

Vad jag kan ångra såhär i efterhand var att jag inte ställde mer krav. Eller, snarare att jag inte ställde rätt krav. Jag krävde att han skulle visa sin kärlek genom uppoffringar, genom fysisk närvaro och att hålla om mig medan jag grät. Men det jag egentligen ville ha var något annat. Jag är ledsen att jag inte kunde se det här innan och sluta jaga efter något jag ändå aldrig kunde få. För vad jag ville ha var ömsesidighet, gemensamt ansvarstagande för relationen och för varandra. Vad jag ville ha var att han skulle fråga ”hur är det” när jag ringde och frågade om han ville vara med mig även om han inte kunde träffa mig just då. Att han kunde visa att han brydde sig om mig mer än att bara ge mig exakt vad som krävdes. Men framförallt: att han också kunde visa att han behövde mig. För visst behöver man kärlek, men nog är det bekvämt när den kommer utan att man behöver be om den. Och varför vara ihop med någon man inte behöver?

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

För att alltid behöva be om det som egentligen är själva grunden i ett förhållande, alltså omtanke och kärlek, är smärtsamt. Bedjandet i sig är förnedrande och att sedan få ett nej är än värre. Att ständigt känna att en person man borde kunna förvänta sig kärlek och omtanke av gör bara precis det hen måste göra men inte mer är smärtsamt. Man känner sig inte älskad, man känner sig som någons självmordsbenägna, jobbiga vän. Den som man pratar med precis så länge som det tar att försäkra sig om att det är okej, men som man aldrig hör av sig till själv för den dos man får redan som det är är mer än nog.

Vårt förhållande var kanske jämställt i fråga om en massa saker, men känslomässigt var det det inte. Jag säger inte att detta bara var hans fel. Jag gjorde också fel när jag inte respekterade hans gränser, när jag ständigt passerade dem för att provocera fram en reaktion. Efter ett tag hade vi hamnat i detta mönster och det blev så otroligt svårt att ta sig ur. Det var nog ingen av oss som ville att det skulle vara så, men så var det och vi var båda alldeles för upptagna med trivialiteter för att kunna se detta.

Det var han som dumpade mig. Jag hade gärna varit ihop med honom även när vi flyttade. Men idag är jag glad över att han gjorde det. Visst, jag kan sakna honom ibland och tänka på vad vi hade kunnat ha om vi löst ut dessa knutar, men samtidigt tänker jag mig ett scenario där detta hade fått fortgå. Där jag fortfarande hade jagat efter hans uppmärksamhet, fortfarande varit den som hört av mig mest, fortfarande varit den jobbiga efterhängsna flickvännen som inte låter sin pojkvän odla sin självständighet och ha sitt eget liv. Jag har hört om dem så många gånger, sett filmer om dem och läst böcker. Dessa jobbiga brudar som bara gråter och vill ”prata känslor” med sina killar som bara vill dricka öl med sina vänner och spela datorspel. De vill liksom inte förstå att män måste få vara fria, de kan liksom inte ha sitt eget liv. Såna tjejer föraktar man, och jag hade själv blivit sådan. Men det gick liksom inte att komma ur det. Jag ville vara självständig, men det gick inte när jag hade honom. Därför är jag glad att han dumpade mig. Jag hade aldrig gjort det själv, men det var vad som behövdes.

Efter att vi gjorde slut har jag hittat tillbaks till min självständighet. Jag vet att jag klarar mig nu, att jag inte behöver honom. Men detta var nästintill omöjligt att förstå när vi var tillsammans. Då förvandlades hela mitt liv till ett sökande efter honom. Han i sig blev ett självändamål på grund av sin egen otillgänglighet. När jag väl fick det jag ville, när jag var med honom, så var det nästan aldrig som jag ville. Vinsten låg i själva återförenandet, i konflikten och sedan i försonandet, i löftet om att allt skulle bli bra, om en nystart. Inte i vad vi hade när allt var bra.

Svårare än så är det inte.

Att vara en bråkig, orakad feminist är inte heller det bästa valet ur en raggsynpunkt. Det finns säkert en massa personer för vilka det är helt jävla otänkbart att ha en relation med en brud som inte rakar benen, sminkar sig sällan, inte bryr sig om att köpa fräscha och sexiga underkläder och inte gör ett tillgjort litet skratt när någon drar ett sexistiskt skämt. Allt detta skrämmer bort potentiella ragg, så är det bara.

Men jag har aldrig varit bitter över det. Jag har heller aldrig hört någon annan feminist vara det. De flesta tycker tvärtom att det är ganska skönt att slippa uppvaktning från sexistiska snubbar.

Så om någon tjej lackar på att du inte tar notan på dejten så borde du väl tycka att det är en ganska liten förlust? Alltså jag menar, om du verkligen tycker att det är en könsrollsproblematik som du vill kämpa emot att killar förväntas ta notan så borde det ju vara ett ganska litet offer att inte vara med en tjej som har denna sexistiska uppfattning om kön. Det är såhär jag själv och alla feminister jag känner resonerar kring killar som har orimliga värderingar kring detta.

Fast ärligt talat så tror jag inte att det här otroliga engagemanget kring dejtnotor har så mycket att göra med att ni ser det som ett egentligt problem med könsroller? Är det inte lite mer så att ni trivs ganska bra med det, fast inte vill betala notan just?

Nåja. Det är klart att man alltid riskerar att inte kunna inleda relationer med vissa personer på grund av värderingar. Om det är viktigt för dig att inte behöva betala notan, strunta då i det och dejta tjejer som inte kräver det. På samma sätt som jag inte skulle inleda en relation med en kille som krävde att jag skulle raka benen. Svårare än så är det inte.

Miss Travel.

Herregud. Blev upplyst om denna helt sjuka sida kalla Miss Travel där snygga personer som inte har råd att resa kan hitta rika personer som kan betala för att resa med dem. Ett otroligt osmakligt upplägg. Det är ju ganska uppenbart vad det hela är förväntat att leda till, så att säga. Dessutom förenat med en jävla massa risker att åka bort med en person du aldrig träffat tidigare och som du mött i ett sådant sammanhang.

Organisationen Realstars har gjort ett svar på Miss Travels lilla reklamfilm:

Nu tänker jag förvisso att de flesta som nyttjar sidan inte är i närheten av samma situation som traffickingoffer ekonomiskt utan mest bara är ute efter att ha lite ”kul” men det finns onekligen ett drag av prostitutionsvänlighet i allt detta, för att underdriva en aning. Jag undrar hur många av de som betalar resor som inte förväntar sig sex i utbyte. Även om det inte blir just sex så är det fortfarande en slags eskortverksamhet.

Miss Travel skriver ”Escorts Are Not Allowed” på sin hemsida. Jag undrar om de tror på det själva? Jag menar, även om man inte säger ”mitt sällskap kostar x kronor per kväll” så är det ju per definition att sälja sitt sällskap om man säger ”jag reser gärna med dig och umgås med dig om du betalar”. Om det är själva bevekelsegrunden för kontakten så är det ju eskort, även om man inte kör upp en prislista i någons ansikte.

Jag tycker att denna glamourisering av prostitution, eller att vara attraktiv och därför få någon att betala saker åt en i utbyte mot sällskap/sex, är beklaglig.