Kategori: Feminism

Om svårbegripliga kvinnor.

Fan vad det alltid ska talas om hur otroligt otydliga kvinnor är. Män kommunicerar liksom med raka besked, man fattar vad de menar, medan kvinnor irrar omkring i snårskogar av liknelser och betänkanden, otydligheter och så vidare. Gud vad jag inte kan känna igen mig i denna beskrivning av könen! Jag tycker att de flesta människor är ganska dåliga på att tala klarspråk, men jag upplever att kvinnor och män är ganska jämspelta.

Min teori om detta är följande: vissa män spelar förståndshandikappade i relationer eftersom de inte har lust att bry sig om vad tjejen tycker och vill. De är som föräldrar som inte vill inse att deras barn röker, de ignorerar aktivt det som för varje människa står i öppen dager. De tycker att tjejen måste säga rakt ut när hon är i behov av lite närhet, kärlek eller stöd. De lägger ansvaret på att kommunikationen i förhållandet fungerar på kvinnan, som måste uttrycka sig som om hon talade med ett barn. Detta förklaras med att tjejer är så himla svåra att förstå sig på, men det är ständigt hans uppfattning av vad som är god kommunikation som får styra. Alternativet att han borde bli mer uppmärksam diskuteras inte.

Visst finns det personer som förutsätter att folk ska läsa mer mellan raderna än vad som är brukligt, men det finns även de som struntar i att försöka förstå saker som borde vara helt jävla uppenbara. Fundera lite på det nästa gång.

Vad spelar den sexuella makten för roll när manssamhället gjort allt för att kringskära den?

Lite mer apropå detta med vem som har ”tillgång” till sex och inte. Hela poängen med det uttalandet är ju inte att kvinnor har lättare att ligga, för det brukar ju snarare dyka upp när man diskuterar vilka fördelar män och kvinnor har i samhället i stort, i någon slags maktordning. Om grejen var att kvinnor hade lättare att ligga så hade det varit ett enkelt konstaterande, precis som jag kan konstatera att det är enklare för killar att lyfta tunga saker eftersom de i regel har mer muskelmassa. Nej, det det handlar om är ju att hävda att kvinnor har någon slags ”sexuell makt”, eftersom vi sitter på detta ”sex” som tydligen är livsviktigt (utöver i reproduktionssyften då, men det verkar ju inte vara ett problem idag).

Visst finns det kvinnor som skaffar sig eller har sexuell makt. För att anskaffa denna sexuella makt krävs det dock mer än att bara vara brud, det krävs att man spenderar en jävla massa tid på att göra sig knullbar både utseende- och personlighetsmässigt, plus att man väl i regel behöver ha rätt grunder. Vidare så måste man ta den sociala smällen som kommer i form av horstigmat. Den sexuella makten är inte något man har automatiskt som kvinna, det är något man får skaffa sig. De kvinnor jag träffat med någon slags ”sexuell makt” har alla varit väldigt väldigt medvetna och måna om denna. De har i regel offrat både rykte och vänskaper för att kunna upprätthålla den och de har dessutom själva varit extremt aktiva i sitt raggande, om än inte på samma uppenbara sätt som män är det. Om man har begränsad makt på ett givet område och dessutom för att man gjort uppoffringar i annat så tycker inte jag att det är något privilegium.

Om det nu vore så att kvinnor faktiskt har en sexuell makt så ha ju patriarkatet verkligen gjort sitt för att göra denna makt verkningslös. Kvinnor som anspelar på sin sexualitet tenderar ju att bli otroligt utsatta för olika typer av påhopp. De blir kallade slampor och horor, lössläppta och så vidare och så vidare. Kvinnor som väljer att inte ligga med män kan bli utsatta för detsamma, eller så är de surfittor som inte vill släppa till, vilket inte heller är en så trevlig stämpel. Det finns helt enkelt extremt mycket stigmatisering förknippad med kvinnor och sex som inte finns till män och sex. Detta är enligt min mening något som brutalt kringskär kvinnors (hypotetiska) sexuella makt.

Vidare så är ju både våldtäkt och prostitution ett sätt att kringskära denna sexuella makt. Genom att göra lusten hos kvinnan till något oviktigt, antingen genom faktiskt fysiskt tvång eller genom ekonomiskt nödtvång så är det ju mannen som tar makten över sexet, och därmed fråntar kvinnan en (hypotetisk) sexuell makt. Inte bara är det den sexuell makt kvinnan har över andra som försvinner, utan även makten hon har över sig själv.

Så om man nu tänker sig ett slags idylliskt urstadium, där folk knullar konsensuellt endast och där kvinnor har en lägre sexdrift än män, då kan jag absolut köpa att det finns en slags sexuell makt. Detta är såklart fortfarande rent hypotetiskt. I alla fall: denna makt, i den mån den över huvud taget funnits, är idag jämnad men marken av manssamhället. Kvinnor har inte alltid makt över ens sina egna kroppar och sexualiteter, hur skulle vi då kunna ha makt över andras?

På grund av detta tycker jag att kvinnors sexuella makt är helt jävla ointressant att diskutera. Det kan absolut hända att kvinnor har lägre sexdrift än män, och utifrån detta kan man väl tänka sig att kvinnor kan utnyttja det för att få fördelar. Men denna eventuella makt är så kringskuren och så kontrollerad att den inte är värt ett skit. Lika lite som det är värt något att vara riktigt stark eller snabb om du är kedjad i bojor, eller riktigt intelligent och välformulerad om du hindras från att uttrycka det.

Så jävla gött är det inte att vara kvinna.

Ett av mina hustroll levererade lite ”tips” om vad jag kan göra för att bli mer knullbar apropå inlägget om kvinnors tillgång till sex. Nå, det förstår väl jag också att om jag rakade benen, tränade upp en schysst rumpa, sminkade mig och dessutom anlade en lite mer knullvänlig personlighet, alltså inte satte mig på tvären när folk uttalade eller betedde sig sexistiskt, inte diskuterade politik så fort jag fick chansen och så vidare så skulle jag få betydligt mycket mer ligg. Jag är inte dum i huvudet, jag förstår att folk tänder på könsroller och det finns inte heller något beklagande i mitt konstaterande att det minsann inte är världens enklaste sak att få ligga bara för att jag är kvinna. Det sitter ju bevisligen, enligt detta resonemang, inte i vad jag har mellan benen utan i mitt uppträdande och den tid jag lägger ner på mitt utseende.

Jag tycker inte att det är att ha det lätt för sig att lägga timmar i veckan på utseendet för att få ligga, och eftersom män dessutom generellt lägger mindre tid på utsidan så blir ju konklusionen här att kvinnor och män har det ungefär lika svårt (om man utgår från att män betalar drinkar, står för själva uppraggandet och så vidare). Skillnaden är bara den att detta arbete är något som även de kvinnor som inte vill ligga förväntas utföra, och att det därför är så inbäddat i vår vardag att vi inte tänker på det.

Vidare har det dykt upp en diskussion om att kvinnor är mer kräsna sexuellt än vad män är. Jag tror absolut att det kan vara så, det stämmer dessutom in med mina observationer. Om det är biologiskt betingat eller har med könsroller att göra, eller båda delarna, låter jag vara osagt. Jag är inte den som vägrar erkänna att det kan finnas biologiska skillnader i sexdrift, däremot tror jag att de sociala är större.

Min poäng är inte att män och kvinnor är helt jämställda på ”könsmarknaden”. Så är det bevisligen inte, det vore bara fånigt av mig att hävda. Det jag irritera mig på är påståendet att kvinnor skulle sitta på ”all tillgång” till sex. Så är det helt enkelt inte. Kvinnor kan också vilja ligga utan att få till det, kvinnor kan också ragga och få nobben. Och vad mer: det finns även män som använder sin attraktionskraft för att vinna fördelar. Vissa antifeminister verkar helt enkelt ha en felaktig bild av att en kvinnas liv är en jävla fest, att vi alltid blir burna som några slags sexgudinnor av trånande män, att vi kan välja och vraka och muta till oss vad fan som helst om vi ens antyder att det kan bli knulle av och så vidare. Jag är ledsen att göra er besvikna, men så jävla gött är det inte att vara kvinna.

Kvinnors ”tillgång till sex”.

Jag tycker att det är så jävla intressant, denna uppfattning många antifeminister går omkring med att kvinnor skulle sitta på någon slags ”tillgång” till sex. Kan någon vänligen förklara var detta ”sex” finns, och vad jag ska göra för att nyttja det?

Är det så att ni tror att man som kvinna går omkring i ett jävla hav av män som vill knulla med en, att det bara är att gå på stan och haffa någon jävel? Så är det kanske för vissa, men garanterat inte för alla. Merparten av kvinnor jag träffat, mig själv inkluderad, får absolut inte ligga bara för att vi vill det. Den som varit i en heterosexuell relation eller talat med bekanta om deras sexliv i relationen känner nog till att det inte alltid är mannen som står för all sexdrift, jag har flertalet gånger hört kvinnor beklaga sig över att deras partner inte vill ligga och män beklaga sig över att de saknar sexlust.

Sedan vet jag inte hur drivna av era könsorgan ni är, men jag vill i alla fall inte ligga med personer jag uppfattar som oattraktiva eller framförallt respektlösa. Jag har ingen lust att ligga med en person jag inte känner mig trygg med, som jag inte kan lite på kommer respektera ett eventuellt nej från min sida och så vidare. Är det så konstigt? Det handlar inte om att jag är omåttligt kräsen och bara vill ha sex med ”de bästa”, det handlar om att det är jävligt otrevligt att knulla med någon man inte känner attraktion eller tillit till. Skulle du göra det själv?

Alla de kvinnor jag träffat som har fått ligga mycket har själva varit aktiva i raggandet genom kroppsspråk, kontaktsökande och så vidare. Det är inte så att de bara suttit helt passiva och att män flockats kring dem. Om det ska vara så så ska man nog vara fruktansvärt jävla snygg, och då gäller det faktiskt båda vägarna, det vill säga att även löjligt snygga killar får ragg utan att behöva lyfta ett finger. Men det är väl inte löjligt snygga människor vi pratar om här?

Grundpremissen här är att kvinnor vill ligga och att kvinnor faktiskt också behöver anstränga sig för att få till det, precis som alla andra människor. Skillnaden är väl att kvinnor som inte får ligga inte gör värsta numret av det.

Att recensera en politisk rörelse.

Ibland frågar sig människor retoriskt om feminismen är död som en slags inledning till ett större samtal, eller en problematisering, kring ”dagens feminism”. Ofta kommer detta från borgerligt håll och diskussionen landar för det mesta i slutsatsen att feminismen kanske inte är död, men att den tidigare kampen liksom redan har uträttats och vunnits i och med likheten inför lagen och att feminismen därför är överflödig.

Jag blir så irriterad när det ska komma någon jävla jeppe och liksom ”recensera” olika politiska rörelser som utomstående. Jag har inget emot vare sig utomstående kritik mot feminismen eller inbördes kritik mot den riktning feminismen tar (även om jag såklart tycker att viss kritik i sig är rent idiotisk) men när någon som inte ens är feminist själv eller delar våra intressen ska komma och berätta för oss huruvida det vi ägnar oss åt är dött eller levande blir bara så matt.

Om du inte tycker att en rörelse äger relevans så är det väl bara att inte engagera dig i den? Motarbeta för guds skull gärna rörelser som du tycker är skadliga, men bara en enligt dig menlös rörelse kan väl ändå få existera? Den effektivaste metoden lär för övrigt vara att skapa intresse kring andra frågor istället för att diskutera olika rörelsers relevans. Jag menar, det är ju inte som att jag skulle ordna någon jävla diskussion om huruvida någon ideologi jag tycker är keff är ”död” eller inte. Om den nu vore det, varför ens diskutera saken?

Problemet för de här personerna är inte att de värnar om feminismen som rörelse och nu är ledsna för att den är död. Problemet enligt dessa personer är att människor agerar som om feminismen vore levande fast den enligt dem personligt saknar relevans. Problemet är att det finns rörelser som strävar efter samhällsmässig förändring. Istället för att prata om rörelsens innehåll, argument eller krav som talar man om rörelsen som sådan. Det är såklart ett fruktansvärt enkelt sätt att komma undan.

Det hela känns bara som en enorm jävla härskarteknik, riktad inte bara mot en enskild individ utan mot en hel politisk rörelse. Om du nu tycker feminismen är så jävla stendöd, bara skit i den och låt oss vara ifred. Tack och hej!

Den rena makten.

Människor vill ofta tro att just de själva, deras kultur och så vidare är ett uttryck för den fria vilja. Vi bär inte vissa kläder för att samhället är konstruerat på ett visst sätt och vi blir påtryckta med värderingar, ideal och bilder utan för att vi nyttjar vår fria vilja. Andra, däremot, är offer för sin kultur. Detta är såklart välkänt och det ligger väl i förtryckarnas intresse att definiera just resultatet av sitt förtryck som ett uttryck för fri vilja, men varför offren är så fruktansvärt måna om att bibehålla denna bild är desto konstigare.

Jag antar att människor har ett behov av att känna sig fria. Speciellt om man under en lång tid anpassat sitt liv efter dessa förtryckande ideal. Att vid en sisådär 10-20-30 år av dagligt sminkande, rakande, noppande, klämmande och bantande så blir det nog en stor smärta att inse att all denna tid varit förgäves, precis som att lämna ett ruttet förhållande som man klamrat sig fast vid under flera år trots dess ruttenhet. Det blir ett erkännande av förlorad tid, och det är smärtsamt.

Men en större faktor tror jag är att den som inte spelar med i en förtryckande samhällsordning riskerar att bli en måltavla för vad jag skulle vilja kalla det rena förtrycket. Så länge man ställe upp på förtryckarnas spelregler så får man i regel inga större problem. Om man dessutom arbetar aktivt för att detta förtryck ska fortgå, som kvinnliga antifeminister, så blir man emottagen med öppna armar. Anledningen torde vara uppenbar, dessa nyttiga idioter spelar makten rakt i armarna och ger den något att visa upp när den ifrågasätts. ”Se här, vi kan inte vara så onda som du påstår, för varför skulle då de vi förtrycker komma hit”. Argumentation haltar uppenbart, för inte ser vi det på samma sätt när en muslimsk kvinna talar om sin vilja att böra burka. Då ser vi det fortfarande som ett uttryck för förtryck. Kanske tänker vi till och med att hon blivit tvingad att säga så med hot om våld.

Även om ingen någonsin försökt hota mig till att säga att rådande samhällsordning äger så märker man tydligt vilka nackdelar man får som feminist. Feminismen har hjälpt mig med mycket och jag skulle under inga omständigheter avsäga mig den eller mena att den gett mig mer olycka en lycka, men det är också en identitet som leder till friktion i mitt möte med omvärlden. Det hade onekligen varit lättare att inte vara feminist, då hade jag kunnat foga mig i rollen som en duktig kvinna och inte klagat. Jag hade sluppit hot, spott och spe. Jag hade sluppit bli upprörd över personer som beter sig sexistiskt, och jag hade sluppit bli betraktad som bitterfitta när jag påpekar det.

När det osynliga förtrycket skalas bort så blottas den rena makten. När man blottlägger härskartekniker, förväntningar och strukturer, så kommer man närmre inpå förtryckets kärna. När du vägrar underordna dig allt det som åläggs dig socialt, allt det där du inte fysiskt tvingas till men som förväntas av dig, så blir maktens metoder mer och mer råa. Först handlar det om tröttsamma övertalningskampanjer, sedan personangrepp och hotelser. Slutligen kanske det utmynnar i faktiskt, fysiskt våld. Dessa metoder behöver naturligtvis inte användas mot personer som fogar sig utan dem.

Om du vill veta vad dina förtryckare går för, utmana dem. Förstå och ifrågasätt deras maktspel. Ju mer du gör detta desto brutalare blir metoderna. Som ett barn som försöker argumentera emot sina föräldrar, efter ett tag så kommer man till punkten när det kvarvarande argumentet är ”jag är din förälder, så jag bestämmer”, sedan kanske hotelser i form av indragen veckopeng, utgångsförbud eller liknande. Då har man kastat masken och använder sin makt som skäl i sig, utan att linda in den i vackra ord eller argument. Det står uppenbart att makten finns där för att den finns, inte för att den på något sätt är bra eller berättigad.

Gör om mig.

Det har dykt upp en feministdebatt angående ”gör om mig”-reportage där Lady Dahmer tycker att det är förskräckligt att kvinnor får höra att de inte duger och jag kan verkligen känna att just ”gör om mig”-reportage är bland de mer tillåtande koncepten inom denna typ av media. De handlar för det mesta inte om att man ska gå ner i vikt eller något, utan bara om en uppfräschning.

Vem fan som helst har väl känt det behovet och jag förstår inte varför det är så förskräckligt att släppa in lite vanliga kvinnor, med vanliga utseenden, kroppar och liv i tidningar som redan har en massa fokus på utsida. Jag upplever det som de mest tillåtande reportagen.

Men vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant konstant konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre? Byt frisyr! Färga håret! Gå ner i vikt, du har sånt fint ansikte! Prova lite smink, du skulle se piggare ut i lite maskara och gör nåt åt de där ringarna under ögonen, du ser ju så trött ut och skaffa nya kläder som smickrar figuren! Råden är oändliga och välviljan på topp. Men varför denna fixering vid andra människors utseende?

Det eviga kommenterandet är såklart en styggelse men när det gäller just ”gör om mig” så är det väl oftast så att dessa personer själva ansökt? Det är ju inte som om tidningen ringer upp folk de tycker ser risiga ut? Jaja, jag fattar grejen med hur samhället påverkar oss men det är fortfarande inte jämförbart med att gå omkring och ”tipsa” folk i tid och otid.

”Gör om mig”-reportage brukar väl dessutom för det mesta handla om att få typ en ny frilla eller testa en ny stil. Experimentera lite för den som vill. Nej, jag skulle inte göra det själv men jag kan begripa att andra vill och framförallt tycker jag inte att det är en särskilt farlig grej. Många kvinnor är intresserade av utsida, kläder och stil och då tycker jag att ”gör om mig”-konceptet är ett förhållandevis vettigt koncept. Den här grejen med att vi helt ska frigöra oss från hela utseendefixering… tror någon ens på den själv? Dels rent praktiskt, men också i fråga om vad det skulle leda till för kvinnokampen.

Nej, jag är inte en sån som tycker att kvinnor ska ”hålla sams” men ibland kan det ju vara ett jävla klagande som kan göra mig en aning matt. Detta rör sig om vanliga kvinnor med vanliga utseenden som frivilligt söker sig till ”gör om mig”. Det som kommer presenteras i tidningen kommer säkert vara en otroligt mycket sundare bild än alla andra upptänkliga idéer. Tagga ner för guds skull.

Samtyckeslag innebär inte omvänd bevisbörda.

När man diskuterar den så kallade samtyckeslagstiftningen så tycker folk att det skulle vara rättsosäkert, eftersom det innebär en omvänd bevisbörda. Jag förstår inte varför människor tror detta, ingen har väl sagt att den grundläggande rättsprincipen om att man inte ska döma någon om det finns rimligt tvivel om hens skuld magiskt skulle upphävas i och med detta.

Problemet med dagens lagstiftning kring våldtäkt är att personer kan frias i fall som rörande kvinnan med Aspergers. Hon kanske inte har sagt nej rakt ut, men gärningsmannen har inte heller brytt sig om hennes åsikt i frågan. Jag ser det såklart också som problematiskt att hennes diagnos har spelat en så stor roll i avgörandet, men det jag ser som det mest upprörande är att killens beteende i sig inte setts som nog för ett fällande. Jag tycker att kvinnans ”svårtolkade signaler” är helt irrelevanta i det här fallet för även om hon bara varit helt passiv (alltså inte sagt nej och ryggat bort som hon gjorde) så hade jag ändå tyckt att han skulle fällas.

Enligt hennes berättelse vaknar hon av att den kille som bjudit in henne tillsammans med en annan drar upp henne och släpar henne till toaletten. Då har alla andra gått hem. Den andra killen, vi kan kalla honom Max, föser sedan ut den förste från toaletten och låser dörren.

Max försöker få av hennes byxor. Hon försöker ta sig därifrån. Max ryter till att hon ska sluta försöka dra sig undan för att annars kan han bli våldsam. Han får av hennes byxor, trycker henne mot tvättstället och våldtar henne. Hon ber att han ska sluta. Hon kräks i en papperskorg. Sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp ensam på toalettgolvet.

Den som är intresserad av sin sexpartners medgivande går inte bara på på det sätt som den här killen har gjort enligt beskrivningen. Han har med all önskvärd tydlighet genom sitt agerande visat att han gett blanka fan i om hon ville eller inte. Han bar henne ju fan upp till toaletten, bara den saken borde vara nog för att förstå att han inte varit särskilt intresserad av hennes känslor och åsikter.

Jag tycker inte att man ska bli dömd för våldtäkt om man har haft skäl att tro att personen i fråga är med på noterna men inte fått ett uttalat ”ja”, det vore orimligt. Däremot fungerar ju sex i regel som så att man faktiskt kan förstå huruvida en person vill eller inte om man vill förstå. Om en person inte under akten eller innan gett något gensvar på ens närmanden, om man själv har stått för alla initiativ och om personen verkar oentusiastisk kan det vara på sin plats att fråga. Om man dessutom tidigare betett sig hotfullt och demonstrerat sitt fysiska överläge har man ännu mer skäl att tro att personen kanske inte är helt positivt inställd. Den som vill veta om en person vill ha sex med en kan under de allra flesta omständigheter lätt ta reda på detta, och om så inte är fallet så ska det såklart räknas som en förmildrande omständighet.

Den här mannen har inte varit intresserad av att veta om offret vill ah sex med honom eller inte. Han har betett sig hotfullt och haft all anledning att tro att hon inte är med på noterna. Såvida han inte har någon slags förståndshandikapp så bör han bli dömd, om inte rätten bedömer att historien som sådan är icke trovärdig. Om inte dagens lagstiftningen räcker för att döma en person som uppenbarligen inte haft någon som helst respekt för sitt offers vilja i frågan så tycker jag att en samtyckeslagstiftning bör införas.

Detta innebär inte att bevisbördan ska vara omvänd. Historien som rätten grundar sitt beslut på ska såklart vederläggas alldeles oavsett, och det tror jag inte att det har funnits delade meningar om. Men om historien som kommer fram ser ut som den gör i det här fallet, då tycker jag att det ska bli en fällande dom.

Jag önskar att all mansrättsaktivism var såhär.

Cimon Lundberg har skrivit om sina ätstörningar och det är en väldigt bra text. Cimon är ju lite an en mansrättsaktivist, något han stundtals får extremt mycket skit för (ibland på goda grunder, till exempel när han pratar om ”ni feminister” och egentligen bara menar någon jävla nätmobbare).

När det kommer till mansrättsaktivism så tycker jag att det finns mycket att göra, många frågor att ta tag i som faktiskt är väldigt viktiga för män. Typ dessa:

  • Rätten (och skyldigheten) till sina barn. Att män ska ha samma självklara roll i sitt barns liv som mamman har är en viktigt fråga för både män och kvinnor, och barnen också såklart.
  • Förbjud manlig könsstympning (av barn) av ickemedicinska skäl. Kvinnlig könsstympning, även ”prickning” (att sticka med en nål på klitoris) är strängt förbjudet. Det borde såklart även manlig könsstympning vara. Jättemärkligt att detta inte genomförts än.
  • Stärk mäns mod att prata om känslor. Viktigt ur hela samhällets perspektiv. Det är inte trevligt att gå omkring med en halv befolkning som är inkapabel att tala om eller visa känslor.
  • Sluta glorifiera våldsamhet hos män. Skrota machoidealet. Att män fostras in i våldsamhet är såklart ett skitstort problem för alla inblandade. Vem vill vara våldsam egentligen?
  • Likhet inför lagen. Till exempel lagstiftningen om kvinnofridsbrott tycker jag är märklig. Man kan absolut införa lagar ur ett feministiskt perspektiv, som är menade att lösa ett problem som främst drabbar kvinnor. Det innebär dock inte att en lagen ska vara olika beroende på kön i enskilda fall.

Vidare så tycker jag att det är viktigt att se att även mäns skönhetsideal blir mer och mer extrema. Ätstörningar har ökat generellt i samhället, så även för män. Att se detta som en isolerad kvinnoproblematik är inte rätt även om kvinnor fortfarande är mer drabbade. Varför denna grundläggande diskrepans finns kan såklart vara meningsfullt att utforska och bör ses som en kvinnofråga, men jag tror att ökningen av ätstörningar är ett problem obundet till kön. Objektifieringen av kvinnor ligger där i grunden och gör det värre för oss, men ökningen handlar om en tilltagande press att vara perfekta på människor i allmänhet.

Jag blir glad när män talar och skriver om dessa saker. Jag tycker att det är viktigt. Jag önskar att all mansrättsaktivism vore lika vettig, synd att så mycket av den bygger på att hata feminister.

Jag gillar Scum-manifestet.

Läste Scum-manifestet (eller början av det) för första gången idag och måste säga att jag blev meddragen. Det är en otroligt stark text, och jag uppskattar den kompromisslösa uppkäftigheten som finns i den.

Jag läser det som om det stod manligheten/manssamhället istället för män. Det tycker jag är den enda rimliga tolkningen. Jag tolkar den absolut inte som ironisk eller skämtsam på något vis, som vissa försöker får det till när de vill försvara texten.

Jag fascineras av den kraft som finns i texten. Jag blir liksom svept med den. Och vad mer: jag kan verkligen känna hennes vrede även i mig. Inte vrede mot alla män, men vrede mot det samhälle vi lever i. Vrede över det förtryck som kvinnor utsätts för bara på grund av sitt kön. Jag kan känna hur det bubblar inom mig. Och det ger mig kraft.

Nej. Jag kommer inte ”skära upp” några män. Nej, jag håller inte med Solanas om än hälften av det hon skriver. Men den frenesi och den ilska som sprudlar i texten, den kan jag verkligen begripa. Och den ger mig vilja och kraft att förändra.

Så tja. Jag gillar Scum-manifestet. Jag tycker att det är en grym text. Bara hopp på mig nu, alla mänsrättsaktivister.