Kategori: Feminism

Det är bara en tidsfråga innan vi ska ta bort vårt tarmludd.

Angående detta med hårväxt i ansiktet så är det många som kommenterat att många kvinnor med mörk hy kan ha mustasch och så vidare som syns. Jag känner såklart till detta och utgår inte från att alla kvinnor på hela jorden har ljust hår bara för att jag själv råkar vara skandinav. Det jag har reagerat på med hårborttagning i ansiktet är personer som tar bort fjunen i hela ansiktet med sådana där trådar som på bilden här.

Detta är något som jag sett att fler och fler gör och det rör sig alltså om människor som är ljusa i hyn och därmed generellt har ljus hårväxt och som jag dessutom aldrig noterat fjun i ansiktet på. Jag kan väl förstå att man vill ta bort hårväxt i ansiktet som syns, även om man såklart inte måste. Däremot kan jag faktiskt inte greppa att man vill ta bort till exempel de helt osynliga fjunen i pannan eller på kinderna men folk gör faktiskt det!

Jag har hört flera kvinnor klaga över att de har ”mustasch” som verkligen bara har lite ljusa fjun på överläppen. Om det är en mustasch så har ju alla kvinnor mustasch, och det borde ju vara okej då kan man tycka.

Jag är bara så trött på hårborttagningsindustrins behov att ständigt vinna nya marker och skapa behov av att ta bort fullt naturlig hårväxt som i många fall inte ens syns. Det är fan bara en tidsfråga innan det kommer någon speciell produkt för att noppa de inre blygdläpparna eller bli av med sitt tarmludd. Jag blir å trött.

Stråna på hakan.

Men herregud alltså. Denna jävla hårfobi som hela samhället tycks lida av gör mig galen. Inte bara ska man raka benen, armhålorna och fittan. Man ska även raka armarna, låren och det nya är ju att liksom fixa till hårväxten i ansiktet. Alltså, visste kan jag förstå att den som har en mörk fjunmustasch vill få bort den, kvinna som man. Däremot så har jag inte sett en enda kvinna i hela mitt liv som har någon slags ”generande hårväxt” på hakan utöver nåt hårstrå som ju är ganska lätt att rycka bort. Men jag antar att många efter att ha sett den där rubriken ställer sig framför spegeln och betraktar sin haka noga noga, och visst finns det lite hår där! Några små fjun som kanske skulle kunna anses generande. Dessa måste såklart genast avlägsnas.

Åh, detta ständig noppande är fan en gigantisk kvinnofälla. Jag skulle vilja veta hur mycket pengar och tid genomsnittskvinnan lägger på hårborttagning. Det är en framgångsrik företagsidé att inbilla kvinnor att något de har naturligt är generande och måste tas bort.

Det har ju blivit allt vanligare att folk tar bort ansiktshår med sådana där trådar som man liksom ”klipper” med över ansiktet. Jag vet inte om ni har sett det? Hur som helst så är målsättningen att hela jävla ansikte ska vara befriat från fjun. Jag blir tokig! Hur kan man tycka att fjunen i ansiktet är ett problem? Vi snackar inte om någon mustasch eller så här utan om de små små fjun alla har i ansiktet.

Så trött på att allt som är naturligt måste framställas som ett problem och avlägsnas. Så sanslöst trött.

Henerator.

Älskar detta att det finns en henerator numera! Funktionen är att ”han” och ”hon” ändras till ”hen” automatiskt, könsneutralt och bra. Väldigt snygg design tycker jag också, fin symbolik med färgerna. Jag hoppas att någon, till exempel Pär Ström, skriver en debattartikel om att genusmaffian numera tagit över även våra sökmotorer.

Oceaner av tid.

Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.

Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.

Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.

Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.

Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.

Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.

Benhårsutmaning/sluta raka benen-guide.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.

Vaddå, är du feminist eller?

Det värsta, det är när folk frågar en: ”vaddå, är du feminist eller?”. Den frågan innehåller i sig så många värderingar, så mycket förutfattade meningar, och jag är så jävla trött på att behöva svara ”ja” och få den där menande blicken. Den där som säger ”jaha, där har vi förklaringen”. Jag är så trött på att man aldrig får den om man säger att man är moderat eller miljöpartist, socialist eller liberal, trots att dessa ideologier kan vara minst lika rabiata. Möjligen får man samma reaktion om man säger att man är kommunist eller nazist, men det får väl ändå anses vara motiverat med tanke på att dessa ideologier är extrema. Det är inte feminism. Vissa feminister och falanger inom feminismen är extrema, men absolut inte alla.

Ja, jag är feminist och det är jag glad för. Det är nog den enskilda ide i mitt liv som gjort mig mest gott, ärligt talat. Den har fört mig bort från en massa känslor av skuld och skam, den har fått mig att sluta ägna tid åt onödiga saker, den har fått mig att sätta ett större värde på mig själv och lättare kunna se igenom skitstövlar som bara vill trycka ner mig. Tack för det, feminismen!

Vardagsfeminism.

Jag har funderat en del på hur man praktiserar feminism i vardagen. Här är mina grejer som jag gör:

  1. Kallar mig feminist. Jag kallar mig feminist så ofta jag får tillfälle. Det är nästan det enklaste och mest effektiva sättet att ta ställning på eftersom många anser att man inte bör kalla sig feminist eftersom det är ett så negativt laddat ord. För mig är det viktigt att inte behöva skämmas för min politiska hållning. När man kallar sig feminist så blir folk ofta nyfikna och frågar, och det är ett väldigt bra sätt att börja snacka feminism på.
  2. Upplyser om strukturer och feministisk teori så ofta jag kan. Kan säkert upplevas som jobbigt av många men jag upplever även att många blir intresserade av saker de hör mycket om i sin vardag. På sätt och vis öppnar man upp en ny tankevärld för andra när man pratar om vissa perspektiv. Mycket som händer i människors vardagliga liv går att se ur en feministisk synvinkel på ett fruktbart sätt.
  3. Utvärderar och förändrar min livsstil. Jag funderar ständigt över de saker jag gör, som att raka benen eller sminka mig, ur ett feministisk perspektiv och funderar över hur mycket jag gör dessa saker för att jag har blivit upplärd till det av samhället. Jag försöker ständigt att frigöra mig från värderingar om utseende och livsstil som jag upplever som tyngande.
  4. Umgås med och intresserar mig för kvinnor. Detta kommer delvis naturligt eftersom jag jobbar som au pair och därför umgås mycket med andra au pairer, som oftast är kvinnor. Det är för det första väldigt skönt att umgås mycket med kvinnor eftersom man inte har någon manlig motsats att stå i kontrast mot. Jag tycker också att det är viktigt att uppvärdera umgänge mellan kvinnor i sig och inte bara se det som något man gör i väntan på en man. Jag har också helt slutat säga saker som att jag umgås mycket med män, att jag var en pojkflicka som yngre och så vidare. Ser inget värde i att tjata om könstillhörigheten på mina kompisar.
  5. Tar ingen skit. Har helt slutat intressera mig för och prata med personer som försöker trycka ner mig. Har även slutat skratta åt skämt bara för att man ”ska”. Jag har på det stora hela blivit mer bekväm med att vissa uppfattar mig som en grinig surfitta, helt enkelt.

Det är inte som att något av detta har kommit via aktiv ansträngning eller uppoffring, det har snarare kommit naturligt när jag resonerat mer och mer kring könsstrukturer.

Har ni några feministiska vardagspraktiker som ni vill dela med er av?

Påtryckande av värderingar.

Ah. Detta underbara uttalande av Göran Hägglund:

Kristdemokratin är så jävla ambivalent! Den står mellan å ena sidan idéer om ”verklighetens folk” som ska få bestämma själva och ”politikens gränser”, på andra sidan finns det där förbannade värnandet om kärnfamiljen. Hur sammanföra dessa tu? Jo, givetvis genom att säga att ”politiker inte ska bestämma” men fastslå att kommuner ändå ska erbjuda äktenskapsrådgivning. Det är såklart inget som påtvingas någon, lika lite som någon blir påtvingad att läsa böcker om lyckliga skilsmässor. Icke desto mindre är det en värdering som Kd ger uttryck för och vill införa ett visst system för att värna om.

Det är inte politikens sak att avgöra hur människor ska hantera sina familjerelationer. Men att kommunerna ska erbjuda stöd och hjälp till krisande makar är för mig lika självklart som att de ska erbjuda exempelvis friskvård och annan rådgivning till enskilda personer. Och den hjälpen måste, precis som vård, kunna erbjudas snabbt.

Alltså, jag håller ju med om att det kan vara vettigt att erbjuda äktenskapsrådgivning som någon form av friskvård. På samma sätt anser jag att andra typer av relationsrådgivning ska erbjudas på samma premisser. Jag utgår från att ingen kommer tvingas till relationsrådgivningen för att förhållandet krisar men man kan väl inte komma ifrån att Kd här försöker få ”verklighetens folk” att anta och leva efter värderingen att äktenskapet är mycket skyddsvärt. Jag menar, det kommer ju att gå skattepengar till denna samhällstjänst. Om kommuner erbjöd skilsmässovägledning (utöver juridisk som jag antar redan finns) skulle väl det ses som ett påtryckande även om ingen tvingas dit. Eller?

Så jävla jobbigt att avgränsa vad som rör sig om att en elit trycker på ”verklighetens folk” vissa värderingar och vad som rör sig om fria val. Hittills verkar trenden vara ett en åtgärd som underlättar något Kd värderar är ett fritt val och en åtgärd som underlättar något de inte gillar är påtryckande.