Feminism – Sida 72 – Fanny Åström

Pratet om ”individens ansvar” är ett sätt att inte ta ansvar.

Det finns en grupp människor som älskar att lyfta fram ”individens ansvar” i olika kontexter. Till exempel enskilda kvinnors ansvar att göra ”rätt” livsval för att minimera effekterna av patriarkalt förtryck. ”Men en kan faktiskt välja!!!”, bräker de ur sig i tid och otid, till exempel när en talar om att kvinnor som grupp har sämre inkomst än män.

Jag tror inte att det är särskilt många som förnekar att individen kan välja, jag tror inte heller att det är något övergripande problem att människor struntar i att sträva efter bästa möjliga livssituation i förhållande till sina förutsättningar för att de har uppfattningen att det bara är strukturer som spelar roll. Mitt intryck är att människor i allmänhet försöker att skapa ett så drägligt liv som möjligt i förhållande till omständigheterna. Det det handlar om är just dessa omständigheter, de där gränserna och hindren som finns i samhället och som ser jävligt annorlunda ut beroende på vilken bakgrund en har, vilken hudfärg en har, vilket kön en har och så vidare. Dessa omständigheter är ingenting varje individ kan lösa själv, utan det är en politisk fråga.

När jag pratar om politik pratar jag just om dessa omständigheter. Jag tycker inte att det är relevant att ständigt lyfta fram att individer har möjligheter att välja i sitt eget liv, det är ju någon som de flesta är medvetna om och gör. Däremot är jag intresserad av att förändra samhället till det bättre.

Den som ständigt lyfter fram individens förmåga att påverka sitt eget liv försöker inte förändra saker, det handlar snarare om att hitta en ursäkt till att stå kvar och stampa på samma jävla ställe, en ursäkt för att, ironiskt nog, inte ta sitt ansvar för att förändra samhället. Att prata om individers ansvar är att försöka göra politiska frågor privata, alltså att inte försöka lösa dem alls. Så kan en såklart resonera men i så fall bör en vara ärlig med det och säga ”jag tycker inte att det här är ett problem som bör lösas medvetet, utan jag tycker vi ska lämna det åt slumpen och hoppas på att folk fixar det på egen hand”.

Att inte bry sig om vissa politiska frågor är såklart okej, frågan är varför det är så viktigt för dessa människor att ständigt legitimera att de inte gör det genom att prata om individers ansvar. Det framstår mer som en försvarsmekanism än något annat, som ett sätt att legitimera att en faktiskt inte kommer lyfta ett finger för att göra något åt vissa omständigheter. Och så kan en väl känna, jag bara önskar att dessa människor kunde bli lite mer bekväma i sin egen passivitet istället för att tvångsmässigt stöta fram sina floskler om ”individens ansvar”.

Boktips: Boven i mitt drama kallas kärlek.

Jag läste nyss ut Boven i mitt drama kallas kärlek av Drougge och rekommenderar den starkt! Boken är självbiografisk och handlar om att vara i ett misshandelsförhållande, och att ta sig ur det. Vad jag reflekterar över när jag läser är hur väldigt många av de drag som finns i misshandelsförhållanden är vanliga beståndsdelar i helt ”vanliga” heteromonogama relationer. Ibland pratas det ju om att ”gå vid första slaget”, men frågan är om det inte ofta är på tok för sent när en väl har kommit dit, om inte det känslomässiga beroendet och rädslan redan hunnit bli alldeles för starkt då (så är det ju bevisligen; annars hade betydligt fler gått vid första slaget). Hursomhelst; sjukt intressant läsning som ger en väldigt ärlig beskrivning av vad det innebär för känslolivet att vara i en misshandelsrelation.

Feminism handlar om rätten att vara ”svag”.

Ibland talas det om att som kvinna ”slå sig fram” på diverse mansdominerade områden. En ska kämpa hårt och göra karriär och så vidare och detta anses vara en feministisk handling.

Men jag undrar över det här ”kämpa hårt”, är det någon som ens reflekterar över vad det innebär? Det framställs ofta som en slags lösning på patriarkatet, att det bara handlar om att en som kvinna behöver kämpa hårdare för att uppnå samma saker som män. Som om det bara var vad en får och inte vad en ger som räknades. Att som kvinna alltid behöva kämpa hårdare än män gör någonting, det handlar om att vi exploateras i högre utsträckning än män, om att vi ständigt måste offra mer av våra liv än vad män behöver göra. Detta är absolut ingen struntsak.

Det är inte jämställt om en kvinna har samma position som en man men har kämpat mycket mer för den. Kvinnan har ju liksom gett mycket mer av sig själv, i så fall borde hon också få mer tillbaka.

En annan sak med detta resonemang är att det ställer väldigt höga krav på enskilda kvinnor. Enskilda kvinnor ska armbåga sig fram och ta plats på mäns arena. Visst, det är väl kul för dem som har orken att göra det men det är inte feminism. Feminism är en politisk rörelse som syftar till samhällelig förändring, inte till att enskilda kvinnor ska ta plats på patriarkatets villkor.

Problemet är inte att det är omöjligt för en kvinna att nå samma position som en man, problemet är att kvinnor ständigt måste göra så mycket mer för att göra det. Problemet är att kvinnor tvingas betala med sitt liv, varje dag, hela tiden. Detta gör att kvinnor exploateras i betydligt mycket större utsträckning än män, inom familjen såväl som i yrkeslivet. För att ändra dessa förhållanden duger det inte att uppmana kvinnor att kämpa hårdare, lösningen ligger i gemensam politisk kamp för att ändra själva de grundläggande villkoren för kvinnors arbete.

Feminism måste handla om att som kvinna ha rätt att vara ”svag” och ändå kunna leva ett värdigt liv, om att kunna göra ”fel” livsval utan att straffas för det. Feminism kan inte handla om att ge kvinnor en manual för hur de ska agera som individer för att bäst kunna tävla med männen, utan om att ändra förutsättningarna för själva tävlingen.

Att vara mottaglig för patriarkalt förtryck.

Vanlig grej – att det är kvinnors eventuella mottaglighet för förtryck som diskuteras och inte förtrycket som sådant. Tycker överlag att just detta är intressant, hur ”mottaglig” en är och vad det innebär. Många kvinnor uppfattas nog som mindre mottagliga än vad de egentligen är eftersom de inte reagerar direkt, utan sväljer en massa skit istället som ofta lever kvar inom dem. Jag uppfattar mig själv som mindre mottaglig nuförtiden när jag reagerar på saker direkt istället för att gå omkring och gräma mig i en evighet. Jag kan släppa det som sker mycket snabbare nu, det plågar mig inte lika länge. Många tolkar nog detta som att jag är mer mottaglig än andra eftersom jag gör det tydligt för omgivningen att jag inte accepterar förtrycket, alltså uppfattas jag som ”svag” i förhållande till andra kvinnor.

Att vara ”stark” innebär i mångas ögon helt enkelt att svälja en massa skit, inte att göra motstånd mot det en utsätts för. Det är ju inte särskilt svårt att räkna ut hur detta kommer sig, det är ett sätt att måla ut de kvinnor som engagerar sig feministiskt som svaga, att problemet ligger hos dem och inte i det system vi lever i.

Ladu dahmer har lägligt nog också skrivit om detta idag. Läs!

För ful för att ha en åsikt om patriarkatet.

En sån där grej en ofta får slängd i fejset som feminist är hur oerhört ful en är, något som av någon anledning gör ens åsikt om patriarkatet mindre legitim. Jag har funderat en del på detta med vad fulhet och snygghet är. När jag rakade av mig håret så fick jag betydligt fler kommentarer om att jag ”såg ut som en man” och liknande. Detta kan jag tycka är intressant eftersom det ju uppenbarligen är mitt beslut att ha just en kortklippt frisyr. Jag inser såklart att det är något som kan ge mig en mer ”manlig” eller i alla fall mindre ”kvinnlig” framtoning, på samma sätt som min klädsel (vanligtvis jeans och hoodie), att jag inte rakar mig eller att jag i princip aldrig sminkar mig gör det. Jag ägnar mig helt enkelt ganska lite tid och energi åt att göra mig till ”kvinna”, något som är provocerande i mångas ögon. Måhända tycker vissa att jag också är oerhört ful bara sådär, men jag tvivlar på att det är det främsta skälet till kommentarerna utan tror snarare att det upplevs som provocerande med en person som tar avstånd från vissa former av kvinnlighet både i ord och handling.

För mig har det varit väldigt skönt att släppa grejen med att i olika sammanhang försöka ha någon slags ”kvinnlig” framtoning. Sedan jag slutat försöka tygla min kropp på olika sätt, i form av utseendemässiga ingrepp eller att försöka ändra mitt uppförande så att det ska framstå som mer kvinnligt, så har jag blivit mycket mer bekväm med hur jag faktiskt ser ut. Jag kan vara nöjd med mitt utseende på ett helt annat sätt än innan, kan känna att det är såhär jag ser ut istället för att mäta mig själv mot mallen ”kvinna”. Detta är såklart inte alltid, men för det mesta.

Detta har också gett mig en ganska mycket mer avslappnad inställning till mitt utseende, innan så kunde det växla mellan hybris de dagar jag kände mig kvinnlig nog och självhat de dagar jag inte tyckte mig passa in i mallen. Nu jämför jag mig för det mesta bara med mig själv, och det ger en ganska mycket mer jordnära inställning till det hela. Jag kan önska att jag hade mer eller mindre av det ena och det andra på min kropp, men jag har i regel ingen yttre måttstock eller ideal som jag förhåller mig till. Jag ser inte andra kvinnor och tänker att de är snyggare än vad jag är eller att jag önskar att jag såg ut som dem.

Jag har också kommit fram till att det här med att uppfatta folk som snygga/fula ändå är en väldigt subjektiv upplevelse. Jag har tänkt på det när jag själv börjat reflektera mer över vad jag attraheras av, och att det inte har så mycket att göra med vad som generellt lyfts fram som attraktivt. Typ att jag kan se att någon är snygg rent ”objektivt” (alltså enligt rådande ideal) men själv inte attraheras av det. Jag tänker mig att det är så de flesta andra fungerar liknande. Hela grejen med att vara ”snygg” har därför blivit lite mindre betydelsefull, avdramatiserad helt enkelt.

Vill bara säga att det är helt jävla fantastiskt att tycka att det känns helt okej om en framstår som ful i någons ögon, att helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om det. Det är också skönt att slippa den där ständiga jävla pressen på att vara ”kvinnlig” som jag gått omkring med precis hela tiden innan. Jag rekommenderar det verkligen!

Topp fem argument emot automatiserat barnafödande.

Jag skriver ju ibland om det här med automatiserat barnafödande, vilket är det i särklass mest provocerande ämnet jag tar upp. Tänkte lista mina favoritmotargument:
Denna är vanlig. Vet inte om det kan klassas som ett ”argument” dock.

Olika personer som fött barn som är typ kränkta över att jag tar ifrån dem deras vackra upplevelse. Oklart verkligen, då jag aldrig någonsin sagt att jag tycker folk ska förbjudas att skaffa barn ”naturligt”??

Jättevanligt att folk lyfter fram den smärta om de risker folk med livmoder genomgår som något vackert? Sorry men kan ej se mänskligt lidande som något fint.

Kostnadsargumentet. Tycker verkligen att automatiserat barnafödande vore en sjukt rimlig grej att lägga resurser på. Vissa snackar om att det inte är något vi ska prioritera just nu, vilket är konstigt med tanke på att jag aldrig någonsin har hävdat det. Har endast talat om automatiserat barnafödande som en feministisk utopi, inte som något vi typ kan rösta för i nästa val.

Detta argument, att det ”känns” fel. Ofta med olika referenser till typ Du sköna nya värld eller andra dystopier. Att staten typ skulle producera väldiga arméer på löpande band och så vidare. Är inte riktigt det jag förespråkar.

Har faktiskt inte stött på ett enda bra argument emot automatiserat barnafödande. Det mesta är spekulationer om vad som ”är bäst” och liknande.

Att generalisera.

När jag beskriver patriarkala strukturer gör jag det ofta i mycket svepande drag. Jag skriver ”män” och inte ”vissa män” och så vidare. Detta upprör vissa personer, vilket jag kan förstå eftersom det kan läsas som att jag menar just ”alla män” när jag skriver ”män” eller att jag menar att kvinnor inte skulle ha det beteendet.

Jag menar emellertid inte alla män, jag menar snarare män i egenskap av män. Jag menar att vissa män har beteende X och att det blir problematiskt på det här sättet just för att de är män och utövar det beteendet mot kvinnor.

En invändning jag ofta får är att kvinnor också gör si eller så. När jag skriver om hur män agerar så talar jag inte om isolerade händelser där män har varit dumma, utan försöker förstå hur det här beteendet kommer sig av och påverkar deras redan fastslagna maktposition. Detta är att ha ett strukturellt sätt att se på saker och ting, och det är ju så jag ser på saker. Jag är ointresserad av enskilda individers omoraliska handlingar, jag är intresserad av vad maskulinitet, mäns makt och mäns handlande i sin position får för konsekvenser för kvinnors ställning.

Jag skulle kanske kunna uttrycka mig mer försiktigt, men det har jag ingen lust med. Dels för att det är drygt men också för att jag inte anser att det jag beskriver är problem som kan isoleras till ”vissa män” bara för att alla män inte utför dem. Det är nämligen ofta så att de män som inte utför vissa specifika beteenden ändå på något sätt profiterar på dem eller upprätthåller dem. Typ män som försvarar andra män eller är passiva när andra män förtrycker, män som blir hyllade för att de inte är några svin när de egentligen bara råkar vara lite rimligare än vissa och så vidare.

Jag försöker snarare se det som att det utövas maskulinitet och manligt förtryck i samhället, och att olika män har olika positioner i detta och gör det på olika sätt, istället för att dela upp gruppen ”män” i de män som ägnar sig åt och inte ägnar sig åt ett specifikt beteende. Jag vill inte frige de män som inte ägnar sig åt ett visst beteende från skuld.

Ilska och ledsenhet.

Apropå inlägget om män med känslor innan så tänker jag också att män lär sig att visa sina känslor på ett annat sätt än kvinnor. Kvinnor lär sig att visa ledsenhet, män lär sig i högre grad att visa ilska och lösa olika problem med våld.

Jag tänker att dessa olika känsloyttringar handlar om att män inte vill visa sig svaga och sårbara, medan kvinnor ofta har lättare till det eftersom de fostrats in i det.

I ilskan finns det en säkerhet och makt grundad i känslan av att ha rätt och ett krav på andra att gå en till mötes, ofta uppbackat med ett mer eller mindre uttalat hot om att använda våld, men i ledsenheten finns maktlöshet och en önskan att någon annan ska se en och förstå. Kvinnor lär sig att maktlöshet är ett sätt att söka sympatier, män lär sig att ilska är en väg. Jag tänker mig att detta kan kännas jobbig för män såväl som för kvinnor, eftersom både blir begränsade i sitt känsloregister, men att det ändå är mäns känsloyttringar som har högst status och ger mest makt.

En annan känsloyttring som jag märkt är vanlig bland män är irritationen. Istället för att säga vad en tycker är jobbigt så går de omkring och är småsura och förnekar sedan att det skulle vara något så en får gissa sig till vad det handlar om. Detta är ju annars någon som kvinnor generellt brukar anklagas för att göra, men av vad jag har sett så är det betydligt mycket vanligare bland män.

Jag tänker att det handlar om behovet att bli sedd i sina känslor. Kvinnor blir inte sedda på samma sätt som män, en kvinnas irritation är inte något som föranleder en massa tolkningsarbete i omgivningen utan hon avskrivs som konstig. Därför måste kvinnan ta till mer tydliga uttryck för att bli sedd. Även om kvinnors gråt också ofta avfärdas så är det nog mer sällan.

Jag tänker att det också har att göra med att män mer sällan känner att de behöver bli bekräftade i sina känslor av sin omgivning eftersom de helt enkelt har lärt sig att de har rätt. De har lärt sig att de är rationella och att det de känner stämmer överens med omgivningen. Kvinnor däremot lär sig att de aldrig kan lita på sina egna känslor utan måste söka bekräftelse från sin omgivning på att deras känslor är legitima.

Jag har ofta känt mig tvingad att liksom spela ut alla mina känslor i relationer med män. Det är ingenting jag gjort för att det är ”kul” eller för att jag är en känslosam person utan för att det är vad som har krävts för att jag ska kunna nå fram. Jag är mycket mer bekväm i relationer där jag slipper göra detta för att kunna nå fram.

Hysteriska kvinnor och behärskade män.

På mitt inlägg om att behärska sig som kvinna fick jag en reaktion att män också lär sig att behärksa sig. Detta är en såndär grej som folk tror och säger som jag bara inte köper. Män generellt tenderar inte att vara särskilt behärskade, snarare är det oerhört vanligt att män använder våld eller hot om våld som en lösning på olika problem, att män ”brusar” upp och blir förbannade, skriker och har sig.

Däremot finns det en idé att män är behärskade och kvinnor är hysteriska. Detta gör att när män blir arga så tolkas det som en berättigad reaktion på någonting men när kvinnor blir det så tolkas det som ett uttryck för ”hysteri”. Denna tolkningsram gör såklart att män uppfattas som ”sansade” eftersom deras reaktioner uppfattas som berättigade.

Det är ungefär som iden om att män inte blir ledsna och/eller gråter, det innebär nämligen att när en man väl säger att har blivit ledsen eller gråter så ska alla ge det oerhört mycket uppmärksamhet. Kvinnors uttrycka för ledsenhet är det dock annorlunda med eftersom kvinnor antas gå omkring och böla för minsta skitsak. Samma sak gäller för ilska. En arg man får uppmärksamhet, gehör, sympatier på ett helt annat vis än en arg kvinna.

Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad tvingas spela ut en massa känslor för att få gehör. Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor. Det finns en idé om att kvinnor är så himla obegripliga och att en gör bäst i att inte ens försöka. Detta gör såklart att kvinnor framstår som obehärskade men det är något som ligger mer i omgivningen än kvinnorna själva. Män behöver helt enkelt inte uttrycka sina känslor på samma sätt för att omgivningen ska ta hänsyn till dem. Här kommer jag att tänka på en man som jag umgicks med när jag var yngre som trodde att han var typ ”känslolös” eller framförallt aldrig mådde dåligt, men det handlade bara om att när han var sur och grinig så lät han det gå ut över precis alla andra och bara kunde inte fatta att det ju faktiskt kunde vara hans egna känslor det handlade om och inte att omgivningen var extra irriterande just idag. När jag är irriterad brukar jag åtminstone vara medveten om att det inte handlar om att hela min omgivning suger, även om jag förvisso inte alltid förmår agera på den insikten.

Jag uppfattar också att män ofta har bilden av sina egna känslor, framförallt ilska, som fullkomligt berättigad. När en man är arg då är liksom vad som helst okej och ingenting får komma i hans väg. Jag träffas sällan kvinnor med samma inställning till sin egen ilska utan de brukar tvivla bra mycket mer. Om en kvinna inte tvivlar inför sin ilska så handlar det i regel om att hon har gjort en feministisk analys och insett skälen till att hennes ilska ses som mindre viktig i samhället, men inte ens så brukar det finnas samma säkerhet som när en man är förbannad.

Jag menar helt enkelt att behärskade män är en patriarkal myt. Män lär sig inte att behärska sig, däremot tolkas deras reaktioner alltid som berättigade och de behöver inte vara lika ”känslosamma” för att få gehör.

Att nå fram till män.

En sån där grej som blir väldigt påtaglig när jag sitter ner för att fundera på Mitt Liv är hur mycket tid och energi som har ägnats åt att försöka nå fram till olika män. Män som har gjort det jävligt jävligt svårt för mig att göra mig förstådd av dem genom att inte ge mig uppmärksamhet, eller genom att inte försöka förklara vad det är de inte förstår och så vidare.

Detta är intressant på flera sätt. Dels kan en ju fundera på varför det är så himla mycket svårare att nå fram till män men framförallt är det ju intressant varför det har varit så himla viktigt för mig att nå fram till just män. När jag upplevt samma problem med kvinnor, vilket förvisso inte händer ofta men ändå ibland, så har jag reagerat genom att helt enkelt skita i det och gå vidare. När jag har detta problem med män så står jag ändå kvar och stångar mig blodig.

Jag antar att det är för att jag tänker såhär: om jag inte når fram till en kvinna så är det hennes fel eller i alla fall bådas fel, om jag inte når fram till en man är det mitt fel och därför måste jag själv ändra på mig för att nå fram. Jag utgår från att mannens agerande i rimligt. Eftersom män har tolkningsföreträde i patriarkatet så är det ju så det uppfattas både av männen själva och av mig.

Sen tror jag också att det handlar om att olika män jag har relationer mig liksom får symbolisera Mannen, alltså allt patriarkalt förtryck jag blivit utsatt för i mitt liv. Det finns liksom en stor saknad inne i mig när jag inte lyckats nå fram till olika män och därför blir det som att den man jag vill nå fram till just då liksom ska upphäva all denna saknad. Bara jag når fram till honom, tänker jag, så kommer det att kännas bra. Det är liksom därifrån jag vill ha all den kärlek och respekt som tidigare förvägrats mig av män.

Men tyvärr är det ju så att ju mer än försöker nå fram desto mer smärtsamt uppenbart blir det att det inte går, och om en väl gör det är det på hans villkor som det hela har ägt rum. Antar att det rimliga är att bara sluta förvänta sig att en ska nå fram till män.