Kategori: Feminism

Dubbelbestraffning.

Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:

Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint. ;-) Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*

Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).

Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.

Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!

Omfamna din hysteri.

En sån där grej jag har tänkt på när jag ser tillbaks på det senaste halvåret är hur jag slutat vara rädd för att uppfattas som ”hysterisk” och snarare omfamnat min ”hysteri”. Jag har vågat vara jävligt förbannad och ”orimlig”. Detta har varit jobbigt på många sätt men också oerhört befriande.

Jag har alltid haft nära till starka känsloyttringar och har haft lätt för att bli förbannad och säga ifrån när någon överträder mina gränser. Detta kan en ju tycka är en ganska bra egenskap, men jag har alltid fått lära mig att det är något som snarare ska tyglas. Att en inte ska bli så upprörd och så vidare.

För mig handlar det inte om att det jag känner per automatik är rätt, däremot att våga ge uttryck för det eftersom det är ett sätt att ta sina egna känslor på allvar. Att våga ta risken att framstå som ”orimlig” för att en anser att det är viktigt att ge utlopp för saker och ting istället för att hålla skit inom sig hela tiden.

Detta gör inte nödvändigtvis att folk lyssnar på en, däremot gör det att jag känner att jag lyckats stå upp för mig själv. Även om ingen annan tar mig på allvar så kan jag ta mig själv och mina känslor på allvar, och det är också en stor och viktig grej.

Att vara rädd för att framstå som ”hysterisk” är en form av internaliserat kvinnohat, de patriarkala värderingar som finns kring hur en ska vara och bete sig smittar av sig på en själv och en känner ett behov av att framstå som ”rationell” och ”sansad”. För mig har det varit ett viktigt steg i att göra upp med detta internaliserade kvinnohat att våga a mina egna känslor på allvar. Inte tänka så jävla mycket på ”konsekvenser” och vad jag kommer tycka och tänka sen utan tillåta mig själv att känna och ge uttryck för vad jag känner i stunden. Inte alltid vara så behärskad och beräknande som jag har lärt mig att vara utan våga ge utlopp för impulser.

Detta är någonting som män ägnar sig åt i hög grad. Typ när en man är arg så brukar han tycka att lite vad som helst är berättigat. Det är ju såklart ingenting som en ska dra till sin extrem, men jag tror att många kvinnor skulle må bra av att sluta vara rädda för att framstå som ”hysteriska” i omgivningens ögon.

Visst ger det vissa jobbiga reaktioner och oönskade resultat, men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början. Att stå upp för sig själv brukar i alla fall för mig leda till någon form av stolthet. Jag kan se tillbaks på de tillfällena och vara glad för att jag vågade säga ifrån. De gånger jag inte har gjort det brukar ofta kännas jobbigare i efterhand, även om det i stunden är ett enkelt sätt att fly stuationen.

Näthat.

Angående näthat: det finns en mycket mycket seglivad idé om att näthatarna är människor som har det väldigt svårt i livet, alltså typ arbetslösa, fattiga och så vidare. De känner att de inte har någon röst och därför slår de hej vilt omkring sig, spyr ut sig lite hat här och där för de kan helt enkelt inte behärska sig!!!

Jag får oerhört mycket ”kritisk” respons på denna blogg. Jag får mordhot, självmordshetsande och så vidare. Men en annan typ av kommentarer jag också får och som jag får betydligt mycket mer av är de som dränker mig i en svada av ord och härskartekniker bara för att sätta mig på plats. Jag skulle inte kalla detta näthat, däremot är det ett jävligt patriarkalt beteende som för mig utgör en minst lika stor om inte större bromskloss i att kunna göra det jag gör.

Det är inte ”näthatet” som i mina ögon hindrar en konstruktiv diskussion utan det är alla jävla män som är så sjukt övertygade om sin egen förträfflighet och bara vägrar ta in att andra kan ha något att komma med. De som skriver långa uppsatser om hur dåligt det är med genusvetenskap utan att ha minsta lilla koll på området och som dessutom tycker att en ska lyssna på dem för att de är ”trevliga” och inte skriver ”hora”. Dessa män som finns i princip överallt, framförallt inom etablerade medier. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar även den formen av maskulinitetsutövande och hur det skadar konstruktiv diskussion. Att ensidigt fokusera på hot och direkta förolämpningar osynliggör den typen av kvinnohat som ligger bakom att kvinnors erfarenheter ifrågasätts och osynliggörs på daglig basis. Detta är också ett uttryck för ”hat”.

Sedan tycker jag att det är stor skillnad på att få typ en arg kommentar från någon snubbe eller att få upprepade kommentarer där en blir konsekvent nedtryckt. Den senare typen är enligt min erfarenhet nästan alltid mycket vältaliga personer som ger ett intryck av att vara genomtänkta och intelligenta. Detta behöver såklart inte betyda att de inte är utsatta, däremot går det emot den nidbild som ofta presenteras av hur en ”näthatare” är.

Manlig vänlighet och att behandlas som en frågelåda.

Jag fick ett mejl från en man som undrade varför kroppshår är en så viktig fråga för feminister. Jag svarade med att fråga om hen hade gjort någon slags ansträngning att kolla upp saken själv innan hen mejlade mig. Det hade hen såklart inte (då hade hen hittat något) men tyckte att jag var otrevlig som inte svarade på frågan eftersom hen faktiskt hade ansträngt sig och haft trevlig ton.

Detta är ett sjukt vanligt beteende hos män. Om de gör minsta lilla ansträngning så tycker de att jag tacksamt ska rusa in i deras famn och tillgodose alla deras önskemål. Om de har försökt vara trevliga så ska jag liksom se det och bara vara jävligt glad och belöna dem alldeles oavsett hur trevligt beteendet faktiskt är. Om en man tycker att han har ansträngt sig så är det hans tolkning av situationen som gäller och inte hur hans försök faktiskt har mottagits. Det är kanske lite märkligt med tanke på att själva syftet med att vara vänlig borde vara att en annan person ska känna sig väl behandlad och inte att mata sitt ego eller att ha ett skäl till påtryckningar.

Jag vill inte bli behandlad som någon slags frågelåda. Jag tycker det är okej att folk frågar om min åsikt kring saker och ting men jag tänker inte svara på frågor om ”feminismen” i allmänhet, dels för att jag inte kan företräda ”feminismen” men också för att det för det mesta är sjukt jävla enkelt att bara hitta information själv. Jag menar, feministers inställning till rakning och kroppshår lär det ju finnas tusen och åter tusen texter skrivna om, jag kan för mitt liv inte förstå varför någon måste kontakta mig personligen med frågan istället för att typ skriva rakning/kroppshår i min sökruta.

sökrutaDet händer också att kvinnor fråga mig om jag har skrivit något om vissa ämnen, skillnaden är att de brukar fråga på ett betydligt mycket mer ödmjukt sätt. Då brukar det låta typ ”hej Fanny det skulle vara jättesnällt om du berättade dina tankar om X eller länkande till en text om du har tid och lust”, och om jag inte har tid/lust så är det liksom ingen som blir förbannad. Sedan är det för det mesta frågor om saker som faktiskt är svåra att leta upp, typ specifika inlägg.

Men framförallt så frågar dessa personer mig i egenskap av just mig och inte mig i egenskap av random feminist. De fattar att jag inte är någon företrädare för ”feminismen” eller kan svara på frågor om vad ”feminister” tycker i ett givet ämne. Det tycker jag är sympatiskt. Jag diskuterar gärna, men jag vill inte vara en frågelåda.

F! och peppighet.

För ett par dagar sedan rensade jag ut en massa F!-relaterade konton på twitter. Jag kom fram till att jag vill hålla mig borta från parlamentarism, även om det kommer från ett parti jag sympatiserar med (överlag) och troligen kommer rösta på.

Det är utmattande. Jag känner ofta att det är så himla mycket peppig stämning i de sammanhangen och också att det liksom avkrävs en att en ska dras med i allt det där. Jag tänker att det är så det blir när en sysslar med den typen av politik. Det krävs liksom att en verkligen tror på det fullt ut, att en verkligen tror att det kommer förändra något.

Och ja, grejen är ju att jag inte tror på parlamentarism. Jag tror liksom inte att F! kommer att kunna fixa allt som är kasst. Jag tror de kommer kunna göra en skillnad till det bättre men det är inte ett politiskt projekt som jag sätter min tilltro till som helhetslösning.

Det finns å andra sidan inget annat politiskt engagemang jag sätter min tilltro till som helhetslösning, så varför känner jag inte detta i andra politiska sammanhang, som inte är partipolitiska? Jag tror det har att göra med att det i andra sammanhang sällan gör så stora anspråk som i partipolitiska. När en engagerar sig i till exempel en tjej- eller kvinnojour gör en det inte på premissen att det ska vara en lösning på allt, utan på premissen att en kommer kunna förbättra livet för vissa kvinnor. En behöver liksom inte gå upp i projektet på det viset, en behöver inte tro på det på det viset.

Men när det kommer till partipolitik, då känns det som att en måste tro att de där små små förändringarna till det bättre kommer att vara lösningen på de problem som finns i samhället. Detta eftersom det är vad parlamentarismen gör anspråk på. Det görs anspråk på att om folk organiserar sig i partier och väljer vad de vill ha så kommer det liksom att bli så, det görs anspråk på att lösningarna på alla samhällets problem ryms inom parlamentarismens snäva ramar. Så är det bevisligen inte, men de som väljer att spela med i parlamentarismen måste agera på den premissen för att anses ”trovärdiga”.

Därför gör det mig så oerhört matt att ha samröre med partister. Det känns som att de är så oerhört taggade och som att jag också måste vara det om jag sympatiserar med deras politiska projekt. Och jag orkar fan inte med det, för det skulle krävas så oerhört mycket förnekelse från min sida för att kunna gå upp i det på det sättet.

Feminister som inte hatar män.

Ibland kan jag bli lite irriterad när jag läser olika snusförnuftiga texter av feminister som handlar om att de minsann inte alls hatar män och att en kan vara feminist och älska män och så vidare och så vidare. ”Vi feminister hatar inte män”, skriver de kanske och jag sätter mig genast på tvären och tänker ”tala för dig själv”. Jag vill inte att någon ska komma och tala om för mig hur ”vi feminister” förhåller oss eller inte förhåller oss till män. Feminister förhåller sig jävligt annorlunda till fenomenet män.

Problemet med den här typen av uttalanden är enligt mig att en liksom har bestämt sig för att manshat är något dåligt, en anklagelse som vi måste försvara oss från. Men varför egentligen? Varför är det så viktigt att tala om för folk att en minsann inte alls hatar män för att en är feminist? Det känns som ett implicit avståndstagande från alla de feminister som faktiskt hatar män. Jag tänker typ att även när jag har perioder då jag inte hatar män så skriver jag inte texter om att jag inte hatar män trots att jag är feminist för jag tycker inte att det är relevant.

Sedan brukar resonemanget lyda typ som följer; ”jag hatar inte män det finns en massa män i mitt liv jag uppskattar”. Ja, och en massa kända kvinnohatare hade kvinnor i sina liv, det betyder ingenting. Det handlar inte om att hata alla enskilda individer ur gruppen ”män” utan om att hata det specifikt manliga. Det vill säga; maskulinitet, eller mäns utövande av social, ekonomisk och kulturell makt över kvinnor. Men en person är ju alltid mer än sitt kön, och även män kan såklart vara älskvärda på en massa olika sätt trots sina specifikt manliga egenskaper.

Det känns som att folk säger såhär för att få feminismen att framstå som mer legitim. De tänker sig att det kommer att bli mer okej att vara feminist om folk inte tror att feminister hatar män. Feminismens legitimitet kan inte bygga på att vi inte hatar män, för det är att återigen anpassa oss till mäns villkor. Därför tycker jag att folk ska sluta med detta undflyende förklarande och klargörande av att feminister inte måste hata män. Jag tror inte att det kommer ta oss någonstans.

Jag vill möta män som människor och inte som potentiella hot.

Ibland tycker män att en ska hantera mäns förtryck genom att ”inte låta sig påverkas” av det. Det är såklart en bekväm lösning för dem eftersom den innebär att de som vanligt inte behöver reflektera över sitt eget beteende utan kan lägga över allt ansvar på kvinnor.

Men jag tänkte också skriva lite om vad det innebär att ”inte låta sig påverkas”. Detta är något jag har praktiserat under en längre tid, att försöka påverkas så lite som möjligt av män, lägga så lite energi som möjligt på män som beter sig illa och så vidare. Det är en ganska bra praktik som jag ämnar fortsätta med och också uppmuntrar andra att syssla med. Att hantera mäns förtryck är något feminister i regel har strategier för, så det är liksom inget nytt med det. Men det finns problem.

För det första så är det ingen egentlig lösning på något. Det handlar bara om mig personligen, det är ett sätt för mig att hantera vardagen i patriarkatet, inte om några strukturella förändringar. Män fortsätter ju att bete sig illa även om jag personligen hittar strategier för att hantera det.

Det kräver en massa arbete att utveckla dessa strategier, arbete som jag helst hade lagt på andra mer intressanta saker. Det har tagit mig år att komma fram till hur jag ska kunna hantera män på ett rimligt sätt, och jag är långt ifrån färdig. Troligen kommer det ta hela livet. Varför är det jag som ska lägga ner tid på att hantera mäns förtryck, inte män som ska lägga ner tid på att sluta förtrycka?

Få män nöjer sig dessutom med att en helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Då pockar de på ännu mer uppmärksamhet. Det är liksom inte alltid okej att stå oberörd inför män vilket en märker av ganska tydligt när en slutar bry sig så mycket om dem. De kräver uppmärksamhet, de kräver tid, och deras metoder blir ofta brutalare och brutalare när de inte får det. Det är liksom inte så att de bara låter en vara ifred. Om en försöker prata om hur en kan hantera mäns förtryck är det dessutom väldigt väldigt vanligt att män blir oerhört arga på grund av detta, eftersom de tycker att de blir utmålade som hot. Nå, det stämmer ju men om en nu ska ha den hållningen så kanske det kan vara rimligt att ta sig en funderar på varför män utmålas som hot och vad en skulle kunna göra åt saken istället för att klaga på de kvinnor som försöker skydda sig.

IMG_20140414_110839Men framförallt tycker jag illa om idén om att en ska gå omkring och vara distanserad till halva jordens befolkning, för det är nämligen det som krävs. Det räcker inte med att sluta bry sig när en man väl gör något vidrigt, utan det kräver jävligt mycket aktsamhet redan från första början. Detta är en aktsamhet jag idag har, men jag hade såklart helst inte velat se alla män som potentiella hot. Det är dock det jag tvingas göra när jag sa hantera förtryck genom att låta det ”rinna av mig”. Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.

Att distansera sig kanske är den bästa metod som erbjuds för mig personligen, men det är på intet sätt en lösning på mäns förtryck av kvinnor. Att kräva av kvinnor att de ständigt ska vara på sin vakt för att kunna ”hantera” det män gör mot dem är dels att misstänkliggöra män, dels att tvinga in kvinnor i en position där de aldrig kan slappna av. Jag vill kunna röra mig i samhället utan att ständigt vara på min vakt, som jag tvingas vara nu. Jag vill kunna möta män som människor och inte som potentiella hot, och alla som pratar om att jag ska bli bättre på att hantera förtrycket istället för att män ska sluta förvägrar mig detta.

Mer om #smalaförtrycker.

Angående det jag skrev om #smalaförtrycker: min poäng är INTE att säga att det inte finns ett ideal som premierar smala människor, et jag vänder mig emot är iden om att det är just smala personer som skulle inneha den förtryckande positionen.

Det är skillnad på att ha en fördel, ett privilegium, och att vara en förtryckare. Många kvinnor eller människor i största allmänhet har egenskaper som gör att de får vissa fördelar inom rådande system, en kan till exempel vara snygg, ha rätt sorts ”personlighet”, intressen och så vidare. Detta ger en privilegierad position men inte nödvändigtvis en förtryckande.

Män förtrycker kvinnor för att män har makt över kvinnor som kvinnor ekonomiskt, socialt och kulturellt. Smala förtrycker inte tjocka personer på samma sätt. Däremot har smala personer fördelar som de absolut aktivt kan använda för att trycka ner tjocka personer och stärka sin egen position, men jag skulle inte kalla detta för ett förtryck från smala till tjocka utan snarare en av alla de splittringar som sker i ett samhälle där människor värderas på det sättet.

Däremot: ja, jag tycker att tjocka personer har rätt att tala om sina erfarenheter utan att någon annan ska komma och säga att de minsann har det värre som smala, jag tycker också att det är tydligt att det finns ett större förakt mot tjocka kroppar även om alla kroppar givetvis värderas och objektifieras. Det finns specifika fenomen som fördomar som drabbar just tjocka personer och det är relevant att prata om, eftersom det är något en ofta inte märker av som icketjock.

Jag hoppas att jag lyckades reda ut de frågor som uppkom.

#smalaförtrycker och fristående strukturer.

Under dagen har hashtaggen #smalaförtrycker gått varm på twitter, där människor har delat med sig av sina erfarenheter att få sina kroppar ifrågasatta.

Jag har funderat en del på det här med förtryck och strukturer. Ibland kan jag uppleva att det finns en vilja att klassa allting som en lider av som resultatet av en egen, fristående, struktur. Till exempel; tjocka värderas lägre än smala, alltså finns det en specifik maktordning som centrerar kring kroppsvikt. I den maktordningen är smala förtryckare och tjocka förtryckta, precis som män är förtryckare i patriarkatet och kvinnor förtryckta.

Jag känner dock vissa tvivel kring att det går att göra denna parallell rakt av. Jag tänker snarare att förtrycket av tjocka är en effekt av att vissa kroppar ständigt objektifieras och ifrågasätts. Även kvinnor som har en normativ kropp utsätts för denna objektifiering och detta mätande, det är bara det att deras kroppar råkar uppfattas som positiva. Jag tänker mig dock att själva denna indelning, detta rankande av kvinnokroppar i sig är ett patriarkalt förtryck, men att det tar sig olika uttryck för olika individer.

Sedan tänker jag att många kvinnor som ser ut i enlighet med det patriarkala idealet utnyttjar detta för att hamna högre upp i hierarkin, men jag skulle snarare se det som en form av internaliserat kvinnohat än som en fristående förtryckande struktur. Det är ett sätt att splittra att få kvinnor att hoppa på varandra och värdera varandras kroppar.

Med detta inte sagt att frågan inte är viktig, fatshaming är ett stort problem och ett vanligt inslag i många människors liv. Frågan är väl snarare om vi bör se det som en egen, fristående struktur eller som ett av de sätt som patriarkatet drabbar oss. Jag lutar, som ni kanske märker, åt det sistnämnda.

Jag tänker att en inte måste prata om saker som fristående strukturer för att tillmäta dem vikt. Jag tänker att vi kan prata om de skillnader som finns mellan oss och ändå se oss som offer för samma system. Fördelen med en sådan ingångspunkt är, tänker jag mig, att vi i slutänden ändå ser oss som enade. Däremot är det viktigt att prata om de skillnader som finns oss emellan också, och detta är tyvärr något som många som kanske har en bättre position inom patriarkatet förbiser. Men det måste finnas en medelväg mellan att helt ignorera dessa skillnader och att framställa dem som egna, fristående förtryckande strukturer.