Feminism – Sida 71 – Fanny Åström

Om feminism och bitterhet.

Jag har tänkt på en grej angående det här med bitterhet och det är hur alla dessa människor som klagar över bitterhet själva framstår som ganska… bittra? Liksom instängda i sig själva och sin världsbild på något vis.

Jag tänker på det här med missnöje i livet generellt. Jag är missnöjd med många saker i mitt liv, framförallt rörande samhället jag lever i. Jag är missnöjd med att leva i patriarkatet och kapitalismen. Jag klagar såklart över detta, vilket jag tycker är rimligt. Men är det verkligen bitterhet? Bitterhet tänker jag är något som kommer ur att en inte har låtit sig själv utvecklas, utan harvat runt i en massa skit mest för att en inte haft verktygen att ta sig ur den. Levt i någon destruktiv relation med någon tråkig man, gjort en massa saker för att en ”ska” göra dem och så vidare.

Feminismen har snarare fått mig att bli mindre bitter, eftersom jag i och med den har fått verktyg att tänka över mitt liv och se vilka val jag har möjlighet att göra inom ramarna för patriarkatet. Jag känner nu att jag kan leva ut mer i det här samhället än vad jag kunde innan jag var feministiskt insatt. Jag låter inte en massa saker förbli outforskade av rädsla, utan jag försöker ge mig ut i det och ta mig framåt i livet.

För mig har det varit oerhört befriande att våga erkänna de saker i mitt liv som jag är djupt missnöjd med, till exempel mina relationer med män, och lyckats frigöra mig från dem i en utsträckning jag inte hade kunnat drömma om för typ fem år sedan.

Jag är ganska tillfreds med min livssituation nu. Inte så att den är perfekt, men jag känner att den är under omständigheterna väldigt tillfredsställande. Jag är inte bitter över det som varit tidigare utan jag känner snarare sorg över att jag behövt gå igenom det och lättnad över att det är över. Det går inte att vara bitter över saker och ting en lämnat bakom sig. Men om jag inte hade vågat vara missnöjd, vågat ta alla dessa steg, då hade jag garanterat varit bitter. För det det var ju något som skavde där, när jag hade en viss typ av relationer med män, när jag lade så mycket tid på att anpassa mig efter deras skit.

Jag tänker att den som inte klarar av att höra andra människor tala om hur de identifierat förtryckande strukturer och frigjort sig för det mesta själva känner ångest inför sitt eget liv. Jag har varit där själv, i att tycka att en inte ska klaga så förbannat, och det har nästan alltid handlat om min egen förnekelse av det som skaver i mitt liv. Det är smärtsamt att se andra frigörelse när en själv inte vågar ta steget. Och jag tror att det är det, att begränsa sig själv, att förbjuda sig själv från att tänka vissa tankar av rädsla att framstå som ”gnällig” eller ”bitter” som faktiskt i slutänden skapar bitterhet.

Twitter 13/5. Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan.

Minns när jag hände med en man som alltid pratade nedvärderande om kvinnor. Var ständigt rädd för att avslöja mig som ”kvinna”. Alltid detta: ”kvinnor är ologiska, kvinnor är överkänsliga”, som gjorde mig skiträdd för att visa känslor. Han kunde såklart visa känslor, för han var ju inte kvinna och visade dem dessutom på ett ”manligt” sätt.

När han blev ledsen eller arg var det en reaktion på omgivningen, när jag blev det handlade det om min ”kvinnlighet”. För mig var kvinnligheten ett ständigt överhängande hot, något som jag absolut inte ville bli förknippad med men alltid var nära. Samtidigt så skulle jag ju vara just ”kvinna” i hans sällskap då vi hade en romantisk relation. Det var en svår jävla balansgång.

Jag började hata min ”kvinnlighet” mer och mer, blev rädd för varje känslouttryck för att han skulle döma ut det som ”irrationellt”. Det tog lång tid efter att vi slutat umgås innan jag gjorde mig av med detta internaliserade kvinnohat. Det var ju inte bara han som stod för det, det finns i hela samhället; att vara ”kvinnlig” är att vara känslosam, ologisk. Kvinnors känslouttryck nedvärderas och viftas bort, mäns känslouttryck tas på allvar.

Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan, den ologiska och överkänsliga. En måste alltid tänka på att lägga band på sig, att inte ”överreagera” så att män inte ska kunna avfärda en som hysterisk. Att ständigt behöva se sina känslor utifrån och analysera, göra allt för att inte överreagera.

Sedan jag släppte idén om att det är viktigt att framstå som ”rationell” i mäns ögon har jag mått mycket bättre. Jag vet nu att det är okej för mig att vara skitförbannad, ledsen, besviken över den skit män utsätter mig för. Jag vet nu att den som inte tar mina känslor på allvar är inte en person jag har lust att ha i mitt liv. En man som inte tål att konfronteras med de känslomässiga konsekvenserna av sitt förtryck är inte värd ett skit. En man som hellre viftar bort en som ”ologisk” än att värna relationen och ens känslor kommer alltid att svika.

Bilder på män.

Jag har ju gjort en del bilder på typiskt manliga beteenden, och ibland får jag frågor om det är okej att använda bilderna. Det är såklart bara roligt om mina bilder kan komma till användning för andra feminister. Nu har jag samlat dem på en sida på bloggen här (går även att nå från menyn under headern) utifall att någon skulle vilja använda dem för att typ illustrera en poäng i ett inlägg eller liknande. Känn er fria!

Män som inte bryr sig om kvinnor.

En grej jag har lärt mig att akta mig noga för när det kommer till män är när de inte har en bra syn på andra kvinnor. Om de pratar skit om sina kvinnliga ex/tidigare ”flammor”, komplimerar en genom att särskilja en från andra kvinnor eller visar ett allmänt ointresse för kvinnors intressen och samtal så är det bara att skita i det. En sådan man kommer oundvikligen att bete sig som ett kräk mot en, även om han höjer en till skyarna.

Detta att ”inte vara som andra kvinnor” är nämligen en himla tunn tråd att balansera på. Du kommer nämligen alltid att jämföras med hans bild av hur kvinnor är, och när du uppvisar ett ”kvinnligt” beteende så kommer du genast att få skit för det. En sådan man har troligen en idé om ”kvinnlighet” som inte är särskilt smickrande, och den kommer oundvikligen att drabba dig också.

Det kan var lätt att falla för män som bekräftar en på det här viset. Män som sätter en på piedestal och höjer upp en över andra kvinnor, tycker att en är bättre än simpel kvinnlighet. Det är det internaliserade kvinnohatet i oss som gör det, eftersom vi lärt oss att kvinnlighet och kvinnor är något dåligt så är det såklart smickrande när någon hävdar att en inte är som andra kvinnor, det är liksom det bästa en kan vara som kvinna; inte som andra kvinnor, men ändå åtrådd av en man. Men det är viktigt att tänka på att det är lätt att trilla ner från den där piedestalen, rörelseutrymmet är inte så stort.

När ett misogynt språk etableras på det här sättet så blir det ett vapen som effektivt kan vändas emot de kvinnor en innan höjde upp. Att anklaga en man för att vara ”kvinnlig” kan viftas bort skämtsamt, men att anklaga en kvinna för det är något annat. En man kan alltid luta sig tillbaks på att han trots allt inte är kvinna, en kvinna kan inte göra det.

För mig är det viktigt att män jag har samröre med är intresserade av kvinnor, både som människor i allmänhet men också de villkor som är specifikt kvinnliga i ett patriarkat. Män som flyr sällskapet när det börjar talas om kvinnligt kodade samtalsämnen, eller aldrig har något att tillägga i frågan (menar inte att de ska ta över, men visa intresse), är ingenting att ha. Om de är ointresserade av sånt så kommer de heller inte att vara intresserade av hela dig. Kan han inte respektera kvinnor i allmänhet kommer han inte heller kunna respektera dig.

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.

Twitter 10/5. Kärlek.

Twittrade såhär angående hur ”kärlek” används som begrepp inom feminismen:

”Att prata om ”kärlek” som någon slags positiv kraft kan vara konstruktivt, men kräver diskussion om vad ”kärlek” är. Kärleken är tyvärr i väldigt hög grad definierad enligt heteronormen, vi måste frigöra kärleken från detta innan den kan vara subversiv. Vad är egentligen kärlek? Vad krävs i samhället för att vi ska kunna praktisera kärlek? Gillar Bell Hooks definition som går något i stil med ”kärlek är att vilja göra allt för sin egen eller någon annans personliga utveckling”.

Kärlek är att växa tillsammans, och att ge den andra rum att växa i relationen. I många så kallade ”kärleksrelationer” råder snarare motsatsen, människor begränsar varandra. ”Kärlek” såsom det porträtteras i vårt samhälle handlar ofta om att äga och kontrollera varandra. Därför är det riskabelt att höja upp kärleken utan att diskutera hur patriarkatet har styrt vårt definition av vad kärlek är.

”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete” – Solanas

Tror att kapitalismen hindrar oss från att praktisera kärlek; det går inte att vara kärleksfull när vi ständigt måste se varandra som varor. Samma sak med patriarkatet, i ett samhälle där vi tvingas in i relationer för vår överlevnad kan vi inte vara kärleksfulla. Vi tvingas in i att ständigt objektifiera varandra, se varandra som medel för att uppnå olika mål. Kärlek kräver trygghet. Trygghet för att slippa vara beroende av andra människor, och istället kunna se dem för vilka de är”.

Rekommenderar apropå detta Bell Hooks Allt om kärlek. En av teserna som drivs i boken är att kärlek är mer något en gör än en enkel känsla, att vi inte ska säga ”jag känner kärlek för dig” utan snarare säga ”jag är beredd att agera kärleksfullt gentemot dig”. Det tycker jag är en fin tanke.

Heterosexualitet.

Ofta använder jag termen heterosexualitet eller obligatorisk heterosexualitet, något som ibland skapar viss förvirring hos människor som frågar ”men vadå tror du att det är en social konstruktion att folk av olika kön vill ha sex med varandra” följt av något långt resonemang om reproduktion (ungefär som om folk i regel knullade för att göra barn).

Svaret på denna fråga är att jag inte vet. Jag vet inte om det är så att det finns något genetiskt som gör att människor i regel dras till människor av motsatt kön, och det finns det mig veterligen ingen annan som vet heller. Och vad mer är; jag bryr mig inte. Jag tycker inte att det är relevant. För mig är en av de minst intressanta bitarna när en diskuterar sexualitet vem som väljer att ligga med vem, för mig är sexualitet ett samhällsfenomen som i grunden handlar om hur vi väljer att organisera vår reproduktion, det vill säga att skapa nya människor, tillgodose vårt behov av närhet, omtanke och så vidare. I detta samhälle så organiseras reproduktionen i regel inom tvåsamma heteromonogama relationer och inom familjer. Detta är i alla fall normen och det som sanktioneras från samhällets sida. Det finns såklart en massa andra sätt att organisera sin reproduktion, men utrymmet för detta är begränsat såväl socialt som materiellt.

Heterosexualitet är nämligen så mycket mer än vem som väljer att ligga med vem. Heterosexualitet är ett sätt att organisera sitt liv. I heterosexualiteten ingår till exempel: att rangordna sina relationer så att kärleksrelationen står överst, att leva monogamt (eller i alla fall göra anspråk på någon slags exklusivitet), att bygga ett liv tillsammans med typ en kärnfamilj och att över huvud taget dela upp världen i två kön utifrån vilka ens ”sexualitet” definieras.

Jag ser inte heterosexualitet som någonting en ”är” eller ”har” utan som en ständigt pågående samhällelig praktik. Vi praktiserar heterosexualitet. Även människor som till exempel definierar sig som bisexuella praktiserar ofta heterosexualitet genom att främst ingå i långvariga relationer med människor av motsatt kön och snarare ”ligga runt” med människor av samma kön (stött på detta fenomen många gånger, säger inte att det är representativt för gruppen bisexuella).

Också människor som lever i samkönade relationer har ofta vissa heterosexuella praktiker enligt den definition som jag använder mig av. Heterosexualiteten är för mig en måttstock utifrån vilken alla andra mellanmänskliga relationer definieras och värderas i det här samhället. I en sådan kontext är det till exempel inte konstigt att personer som har ickeheterosexuella relationer ändå lägger sig till med vissa heterosexuella praktiker för att deras relationer ska ”erkännas” i heteronormsamhället.

Allt detta är garanterat sociala konstruktioner. Heterosexualiteten har inte alltid organiserats på det här viset. Även om det finns någon slags grund i ”biologi” som gör att en i regel tänder på folk av ”motsatt kön” så säger inte det att vi till exempel måste tycka att kärleksrelationer är mer betydelsefulla än andra relationer eller att vi måste organisera hela våra liv utefter våra kärleksrelationer. Detta tycker jag är väldigt viktigt att ifrågasätta som feminist, att diskutera hur vi organiserar reproduktionen i samhället och försöka förstå hur det hänger ihop med patriarkatet, för det gör det garanterat. Det är ju i reproduktionen som vi först och främst möts som kvinnor och män, och det är också inom den reproduktiva sfären som mycket av kvinnoförtrycket äger rum (ojämlikhet i hemarbete, mäns våld mot kvinnor bland annat). Därför måste heterosexualitet diskuteras inte bara i termer av vem som ligger med vem utan som samhälleligt fenomen. Vad innebär det egentligen att så många organiserar sitt liv utefter heterosexuella principer?

Twitter 8/5. Att låta saker ta tid.

Innan tyckte jag att ”passion” var fint, när någon ville ha en jättemycket precis nu. Nu tycker jag det är fint när relationer får ta tid.

Att låta saker ta tid är att förmedla ”jag tycker om dig och värderar dig så mycket att jag är villig att vänta”. Det handlar om att se någon som människa och värdera hen även om en inte får ut precis det en vill ha precis då. Att inte ha några högre förväntningar än att få vara tillsammans med och utvecklas med en människa en tycker om. Att inte behöva placera in relationen i ett fack, inte låta den definieras av något som skulle kunna ske i framtiden.

Det handlar om att inte vilja äga en annan människa, att inte placera in hen i ett givet fack som ”partner” med allt vad det innebär. Det är en slags objektifiering att göra det, att säga att en människa primärt är en funktion i ens liv, i andra hand en person. Det leder oundvikligen till en massa förväntningar som är extremt svåra att hantera.

Tänker att i det här samhället så får relationer med andra människor sällan ta den tid som faktiskt krävs. Något av det viktigaste i livet, andra människor, trycks ständigt bort till förmån för annat. Vi orkar inte odla relationer. Sorgligaste jag vet är när människor inte kan ta hand om varandra pga har fullt upp med att överleva.

Sexnegativa, förena er!

Titt som tätt titulerar jag mig själv som sexnegativ. Främst handlar detta som att positionera mig mot så kallat ”sexpositiva” eller ”sexliberaler” som tycker att (verkar det som i alla fall) sex generellt är en bra och trevlig grej. Dessa personer brukar ofta prata om hur viktigt det är med konsensus, men det finns en idé om att så länge ”konsensus” råder så är sex någonting bra och frigörande (vissa tycker ju att det råder konsensus vid prostitution så det säger väl en del). Och ja, det är väl en förhållandevis rimlig hållning i jämförelse till måna andra (folk tycker ju helt knäppa saker om sex), men den är väldigt ytlig. Det finns ingen djupare analys eller kritik av sexualitet så som den tar sig uttryck, snarare nöjer en sig med att definiera några situationer som inte är okej (generellt ickekonsensuella) och låter allting annat bero. Jag tycker dock att det är viktigt att göra en radikal analys av sexualiteten i detta samhälle.

Det råder ett slags sextvång i samhället. Vi lär oss att sex är någonting viktigt som en ska ägna sig åt, att ”sex” är en alldeles speciell typ av intimitet som en inte kan gå miste om och så vidare och så vidare. Ett bra exempel på detta är dessa jävla F!-tröjor där det står ”Feminister har bättre sex”. Som om alla feminister har sex eller vill ha sex, som om ”bättre sex” var något slags mål med saker och ting och så vidare. Tänk er en tröja där det stod ”feminister har inte sex”, det skulle troligen uppfattas som oerhört moraliserande. Varför anses det inte vara det när en gör samma generaliserande åt andra hållet? (läs grymt inlägg om detta här)

Jag är sexnegativ på flera sätt. Dels så är jag av uppfattningen att den absoluta majoriteten av allt sex som äger rum inte är ömsesidigt. Jag menar att patriarkatet har satt sina klor så djupt om sexualiteten att det är väldigt svårt att frigöra ”sex” från patriarkala strukturer. Det finns alltid en stor risk för gränsöverskridande beteende i sexuella sammanhang, helt enkelt för att det är så vår sexualitet är socialt konstruerad. Därför tycker jag inte att sex är något en ska syssla med om en inte är väldigt säker på vad en gör. Det är viktigt att lära sig att känna in sina egna och andras sexuella gränser innan en börjar ha den formen av intimitet, men detta är något som det extremt sällan ges utrymme till eftersom hela konceptet ”sex” är omgärdat med en oerhört stor stress.

Jag tror inte heller att det finns något reellt behov av att titulera sig som ”sexpositiv” i ett samhälle som är såpass sexfixerat som idag. Det vilar på en slags idé om den förtryckts sexualiteten. Jag tror förvisso också att sexualiteten är förtryckt, men inte förtryckt som i nertryckt utan förtryckt som i formad. Jag tror att vår sexualitet är formad efter patriarkala normer. Detta är viktigt att prata om, men det görs inte genom att bara vitt och brett prata om och avdramatisera alla former av sexuella praktiker och vara ”sexpositiv” i största allmänhet. Istället bör vi prata om hur vår sexualitet har formats av patriarkatet, både ”positivt” och ”negativt”, alltså vilka delar har tryckts bort och vilka har skapats i dessa ställe? Jag tänker bland annat på hur den obligatoriska heterosexualiteten gör att en som kvinna inte ser den erotiska potentialen i relationer med andra kvinnor, eftersom en är så inställd på att få bekräftelse och kärlek från män.

Sedan vänder jag mig också emot idén om att ”sex” liksom ”är” någonting eget. Jag tror att det är en patriarkal grej att dela in olika former av intimitet i ”sex” och annat, och såklart även rangordna dessa (sex står överst). ”Sex” ska vara en av de mest intima grejerna en kan syssla med, men jag uppfattar ofta ”sex” som ”en mycket ensam upplevelse”, mycket mer alienerad och inåtvänd än att till exempel kramas, hångla och så vidare. Det finns en föreställning om att olika typer av intimitet liksom ska leda fram till slutmålet, ”sex”, och denna idé tror jag är ett resultat av denna uppdelning och rangordning. Jag tror att den här idén gör det väldigt mycket svårare för människor att ha olika typer av intimitet med varandra och njuta av den, eftersom idén om ”sex” lägger på en massa press hela tiden. Själv har jag ofta upplevt detta, att närhet blir problematiskt eftersom jag eller min partner har en förväntan om att det ska leda till mer, att det blir en väldigt stor press i det som gör det svårt att slappna av eller njuta av det som är eftersom det liksom alltid bara är ett steg till det här ”sex” som är så himla bra och viktigt.

För mig är det viktigt att alla människor får utforska sin egen sexualitet, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ha sex. Snarare kan motsatsen råda, alltså att om en har mycket sex som inte är på ens egna villkor så kan det bli svårare att hitta sin ”egen” sexualitet. ”Sexualitet” för mig handlar inte bara om typ ”vad en tänder på”, utan snarare var ens gränser går, vad en är bekväm med för slags beröring och så vidare. Detta gäller inte bara vid ”sex” utan vid alla former av intimitet och sociala samvaro med andra. Detta skulle jag vilja att vi pratade mer om, istället för det tal som ofta finns bland sexliberaler där allt sex liksom ses som frigörande om det råder ”konsensus” och en inte i grunden ifrågasätter några sexuella normer utan mest bryr sig om att folk inte ska ”moralisera” (som det brukar kallas när folk ifrågasätter normer). Jag vet inte hur de som kallar sig ”sexpositiva” generellt ser på detta, men detta är skälet till att jag tycker att det är ett väldigt problematiskt begrepp.

Gränsöverskridande sexualitet och samtycke.

Jag har reflekterat en del över det här med gränsöverskridande sexuellt beteende på sista tiden. De typer av gränsöverskridande som jag har mest erfarenhet av och som jag också uppfattat är vanligt generellt är när det skapas en sexuell situation där en inte känner att en har utrymme att uttrycka sina gränser utan att det uppfattas som ”besvärligt” för den andra parten, och i slutänden också i regel av en själv. Alltså där en inte känner att en kan be någon typ ta det lugnare eller liknande utan att det blir jobbig stämning. En annan variant är att inte ta tillräcklig hänsyn till det som sägs, till exempel om en blir ombedd att vara mer försiktig men ändå fortsätta i ungefär samma tempo (möjligtvis med nån minuts uppehåll för att det ska verka som att en bryr sig).

I sådana situationer så upplever jag ofta att det känns meningslöst att framföra mina ståndpunkter och så låter jag det bero, för jag vill inte vara för besvärlig. Det är väldigt jobbigt att uppleva att en faktiskt ar försökt kommunicera sina gränser men inte blivit lyssnad på, speciellt då det för det mesta är ganska jobbigt att kommunicera sina gränser till att börja med. När någon gör minsta lilla antydan till att det går för fort eller hårt eller vad det nu kan vara så är det väldigt viktigt att visa att en tar det på allvar.

Ungefär såhär kan en förstå gränsöverskridande sexualitet.

Det bästa sättet att undvika en sådan situation är att aktivt skapa en stämning där det är uppenbart att det är okej att kommunicera. Detta görs i min mening inte genom att ständigt fråga om det är okej/känns bra, då får jag snarare känslan av att jag avkrävs ett legitimerande av personen jag har sex med. Snarare handlar det om att låta saker och ting ta tid, att ge utrymme och att inte stressa den andra personen. Att fråga för mycket kan vara stressande eftersom en då känner att en måste ta ställning till en massa saker hela tiden, och inte låter det växa fram naturligt. Ofta vill en ju göra saker fast kanske inte just precis då, då kan jag uppleva det som stressande om någon frågar eftersom det känns som att jag måste ta ställning för hur jag kommer känna i framtiden också.

Grejen är att det verkligen går att vara respektfull mot en person en har sex med. Det går att vara inlyssnande och ge utrymme. Det tar tid och energi ja, absolut, men det får det väl ändå vara värt? Om en inte har lust att lägga tid och energi på att känna in någon annans gränser borde en helt enkelt inte ha sex med andra personer, för det kommer att bli gränsöverskridande och det är inte okej. Det är inte okej att låta sin egen ovilja att känna av någons gränser sexuellt gå ut över den personens sexuella integritet, för det är vad som händer. Dessutom är det ett väldigt märkligt sätt att förhålla sig till social samvaro generellt, att en liksom bara kör på tills någon säger stopp. Vem gör så?

Att undvika att begå övergrepp är inte bara en fråga om att typ sluta när någon säger nej, det är också en fråga om att skapa ett klimat där personen ifråga upplever att det är okej att framföra det. Om en inte aktivt anstränger sig för att skapa praktiker för detta så kommer en med största sannolikhet att passera folks gränser sexuellt, och speciellt då det finns en övrig maktrelation (så som är fallet med till exempel män som har sex med kvinnor).

Det är också viktigt att förstå att sex kan vara gränsöverskridande och i viss mån njutbart samtidigt. Alltså; bara för att en person får orgasm eller stönar eller vill ha sex med dig igen eller liknande så betyder inte det att du har varit lyhörd inför personens gränser. Många kvinnor är väldigt vana vid att få sina gränser överträdda och vet helt enkelt ingenting annat, eftersom utrymmet för att skapa en egen sexualitet i ett samhälle där en ständigt objektifieras och får sina gränser överträdda är begränsat (är såklart olika för olika personer detta, men fenomenet existerar). Jag har ibland kunnat tycka att det är skönt när en man ”tar kommandot” och jag slipper reflektera själv, men det har samtidigt handlat om att jag i än högre grad förvägrats min egen sexualitet och det är upplevelser som i efterhand har känts jobbiga och kränkande. Jag har liksom haft uppfattningen att sex ”ska” vara på ett visst vis, och anpassat mig mer efter det än att lyssna på mig själv, för jag har inte haft någon egen sexualitet att falla tillbaks på.