Kategori: Blogg

Att vara en förebild.

Många kvinnliga bloggare har skrivit inlägg om att de inte vill vara förebilder, bland andra UnderbaraClara och Niotillfem.

Jag har funderat en del på det här med att vara en förebild, om kommit fram till att det är en sak jag tycker är väldigt viktig. Jag tycker att det är viktigt att jag förmedlar ett budskap jag kan stå för på de plattformar jag har, jag tycker att det är viktigt att använda ett språk och skriva om saker som gör att människor kan leva bättre liv, tänka kritiskt och så vidare. Jag får ibland kritik för att jag inte gör detta, och när den kommer brukar jag försöka ta den till mig (sedan är det inte alltid att jag håller med, men det är en annan sak, kritiken i sig är inte ett problem).

Jag tycker inte att en hej vilt kan blanda ihop till exempel kritik mot heteronormativitet (som jag kommer använda som exempel i det här inlägget) med folk som tycker att det är förkastligt om någon offentlig person röker. Det handlar inte om handlingen i sig, det handlar om hur en väljer att framställa det hela. Om en väljer att framställa det i ett slags rosa skimmer så kan jag tycka att det är väldigt destruktivt. Folk framställer sällan sin rökning i ett rosa skimmer, och om de nu gör det så finns det liksom ingen rökarnorm i samhället. Många av dessa bloggare framställer dock sina heteromonogama relationer, romantik och så vidare i ett rosa skimmer, och där har de dessutom en enorm samhällsapparat i ryggen.

Det handlar om att sprida en typ av ideal som redan är väldigt befästa i detta samhälle, och som får ännu mer spridning. Dessa ideal är inte bara en fråga om ”preferenser” utan handlar om system, till exempel patriarkatet eller kapitalismen. Det handlar inte om att enskilda individer ”väljer” att leva på vissa sätt, utan om att vi lever i ett samhälle där det påbjudet.

Jag dömer ingen som lever i en heteromonogam relation, jag ser det snarare som en tragisk konsekvens av samhället vi lever i. Däremot tycker jag att folk ska sluta romantisera en sådan livsstil, speciellt om det sker inför publik. Att leva på ett sätt är en sak, att okritiskt hylla det och romantisera det är en annan. Detta är det jag tycker att folk har missat när det kommer till dessa inlägg, att det de gör inte bara är att ”inte vara perfekta”, utan att aktivt och okritiskt reproducera normer. Det går inte att säga ”jag har valt att leva såhär”, för det handlar inte bara om dig. Det handlar om att den typen av relationer påbjuds från hela samhället, och när en säger ”jag är lycklig i detta, det är mitt fria val” så hjälper en till i att neutralisera den ordningen.

Människor är inte perfekta, men vi kan fundera på hur vi framställer våra liv och vad det förmedlar till omgivningen. Detta tycker jag är ett ansvar som alla människor har, jag blir sur även när mina vänner håller på och romantiserar till exempel en patriarkal livsstil, men jag tycker såklart att ansvaret blir större om en har större inflytande.

Jag förstår att en inte vill vara en förebild i den meningen att en ska avkrävas att leva ett helt perfekt liv i varje avseende, men att inte kunna ta kritik för sina livsval och framförallt för hur en väljer att framställa sina livsval är en helt annan sak. Att inte utsättas för moralism och avkrävas någon slags renlevnad kan jag absolut förstå behovet av, men jag tycker inte heller att en ska gå omkring utan att reflektera över vad en förmedlar.

Till andra nätaktiva feminister.

Jag har noterat en viss uppgång i en viss typ av frågor på ask.fm, nämligen frågor som rör mina relationer till andra offentliga feminister som jag kan tänkas ha någon typ av privat relation till. Innan så har jag svarat på den här typen av frågor men nu har jag tänkt om en del kring det, och tror generellt att det är en bra grej att inte svara.

En kan inte veta vem som ställer de här frågorna och varför. Kanske är det välmenande, men risken finns att det handlar om något annat. Det är inte ovanligt att antifeminister spekulerar i vilka relationer som råder internt mellan feminister, eftersom de älskar att ha åsikter om hur vi lever våra liv. Det är onödigt att ge dessa spekulationer mer luft. Även om det inte finns någon direkt hotbild så är det inte bekvämt för alla att människor spekulerar om ens privatliv, och då är det onödigt att elda på det.

Även om det inte är ”hemligt” att en har vissa typer av relationer med andra så betyder inte det att det är bekvämt att de ligger ute till allmän beskådan. Alla är inte lika bekväma med att andra vet vilka de umgås med och hur, och det är viktigt att tänka på när en tar ställning till om en ska svara på dessa frågor eller inte. Även om en inte ger någon ny information i svaret så ger en ändå mer spridning åt de antaganden och spekulationer som står i själva frågan.

Så ja, jag tänker att det är smart att sluta svara på de här frågorna, i alla fall om en inte har kollat av med den det gäller innan. Att skriva om relationer är en sak, att lämna ut de personer en har relationer med är en annan.

I sammanhanget kan jag passa på att nämna att det kan vara en bra ide att fråga folk innan en offentliggör att en hänger med dem/ska hänga med dem/har hängt med dem/pratar privat med dem och så vidare. Det handlar om att visa respekt för varandras gränser när det kommer till offentlighet. Alla vill inte vara offentliga på samma sätt.

Foto.

283Var ute och fotade för nån dag sedan för första gången på mycket länge. Det är ett sånt där intresse som fallit bort när jag mått dåligt. Jag funderar på att bli bättre på att lägga upp bilder här igen, men det känns på ett sätt som att bloggen har rört sig ganska mycket ifrån det. Vad tycker ni?

I mina öron låter det mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Jag tänker lite på det här med vad folk skriver till andra människor på internet. Jag är inte direkt så att jag tycker att typ förolämpningar ska bannlysas, däremot tänker jag på kommenterar i den här stilen:

IMG_20130927_070924

Den här personen kommenterade mig blogg typ 20-30 gånger och använde sig av någon slags anonymiseringstjänst. Hen utgav sig för att vara någon som kände mig och mina vänner och uppmanade mig både till att ta mitt liv och att ”söka hjälp”. Detta är verkligen så oerhört obehagligt att bli utsatt för. Liksom en enskild person som lägger ner så jävla mycket jobb på att skada en.

Jag tänker också på kommenterar i stil med ”sök hjälp”, ”kontakta psykakuten” etcetera. Det finns inget som säger att jag inte sitter på psykakuten i detta nu och skriver detta, de kan inte de här personerna veta. Tro det eller ej, en kan faktiskt må psykiskt väldigt dåligt och behandla det och twittra/blogga samtidigt. När jag uppmanas till att ”söka hjälp” kan det vara så att jag desperat försöker få tag på någon som kan ge mig behandling (inte för mina feministiska åsikter dock, det klassas nämligen inte som någon sjukdom), eller att jag redan går i terapi. De flesta brukar inte vara särskilt öppna med sådant just eftersom dessa små kräk kan tänkas använda det emot en.

Samma sak med folk som skriver att jag är tjock. Jag har haft mycket problem med ätstörningar, något som jag faktiskt skrivit om ganska mycket här. Och även om jag inte hade gjort det hade risken varit väldigt stor att jag haft det, eftersom det är mycket utbrett bland kvinnor. Varför vill en riskera att kasta ner en människa i den skiten igen? Jag begriper det inte, jag tycker det är så jävla elakt.

Vad är det som driver människor till att skriva den här typen av kommenterar? Det finns liksom en stor jävla risk att den där kommentaren faktiskt skadar, att den appellerar till något som rör sig inom en. Det är det här som är det skrämmande, dessa människor som kommer igen och igen och igen och anstränger sig för att hitta rätt jävla knappar att trycka på.

Det känns som att ”du vet vem” hade tyckt det var en bra grej om jag faktiskt hade drivits till självmord, det är i alla fall så personen ifråga agerar. Och det är heller inte osannolikt att en kommentar kan påverka någon som redan går i de tankarna. Och i mina öron låter det jävligt mycket mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Tatuering och ämnesförfrågningar.

wpid-IMG_20140219_130130.jpgÄr mitt uppe i tentaplugg, men tänkte att jag skulle visa tatueringen jag gjorde igår. Det är den första jag gör. Nu är den inplastad och blodig och så vidare men ja, ni ser ju ändå. Är mycket nöjd.

Sen tänkte jag väl kolla lite vad folk vill läsa om här. Just nu har jag så jävla dålig inspiration och ork, men känner att jag vill komma igång igen och få nya tankar och idéer. Så om ni har något ämne/fråga som ni tycker verkar fett får ni hemskt gärna skriva en kommentar om det.

Att diskutera med jämställdister.

Alltså det här att diskutera med antifeminister/jämställdister/mansrättsaktivister. Det är väl ”fint” att vissa feminister tar sig tid att göra detta MEN jag fattar ärligt talat inte hur en pallar.

Jag tänker tillbaks på tiden då jag brukade ägna mig åt att diskutera med sånt här folk (ja, en sådan tid har funnits), och jag minns hur det liksom aldrig någonsin var givande på något sätt utan hur det bara var en ständig, tråkig och oinspirerad fight. En fight för att begripa vad fan de ville ha sagt (det är ofta mycket mycket oklart, då de flesta inte bryr sig om att förklara ordentligt), en fight för att typ ”se det bra” eller något och sedan en fight för att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på. Och grejen är att sannolikheten att någon typ får värdefulla insikter är yttepytteliten. Istället blir det typ såhär:

fil0002Det har väl att göra med hur ens inställning till diskussion ser ut. Den senaste tiden har jag slutat se diskussioner som ett egenvärde och slutat tycka det är kul att ”vinna” en diskussion, istället är det bara en tidskrävande nödvändighet som jag helst undviker om möjligt. Jag föredrar att ha samtal med folk som inte bygger på att vi tycker olika utan som grundar sig i att vi har liknande perspektiv och försöker ge varandra något.

Sedan har jag väl också börjat tänka att att ”vinna” diskussionen inte är liktydigt med att en nödvändigtvis har rätt om saker och ting, vilket gör diskussionen som sådan ännu mer ointressant. Det säger mig sällan någonting om sakernas tillstånd att någon orkar mala på om samma tråkiga jävla ämne i en halv evighet (det är ju ofta denna osvikliga förmåga att hålla på tills alla andra tröttnat som gör att dessa personer vinner olika diskussioner, herregud vad de kan harva på, det är fan otroligt!!!).

Jag undrar väl lite vad folk som har dessa ”diskussioner” med jämställdister vill få ut av det hela, eller vad de känner att det får ut av det hela. För grejen är att en behöver inte ”diskutera” med vem som helst och råkar visa intresse för det. Och jag tänker att det är viktigt att komma ihåg det så att en kan välja vilka diskussioner en tar. Jag diskuterar med jämställdister ibland, men om jag gjorde det så fort de bjöd in så skulle jag inte göra annat. Fundera: vad får jag egentligen ut av det här? Finns det inga viktigare samtal jag skulle kunna föra? Ofta är det dem som skriker högst en börjar snacka med, men sällan är det de som har mest intressant att säga.

Säkerhetsrisker och personlig information.

Vill säga en sak angående inlägget igår, och det är att jag tycker att det är viktigt att hantera den här informationen på ett sätt som blir så lite destruktivt som möjligt. Det finns en risk i att misstänkliggöra sina medfeminister också, och det tycker jag är viktigt att tänka på. Den här typen av troll finns ju lite överallt, och det är inte säkert att de är ute efter att registrera folk eller liknande, det kan bara vara lite vanligt klumpigt snokande. Det jag ville belysa var att risken finns.

Det jag tänker är det mest relevanta för de som är offentliga på olika sätt är att vara noggrann med att anonymisera när en skriver om diskussioner, kollar noggrant om en nämner/citerar någon att det är okej och så vidare, inte instagramar folk hur som helst eller kanske ens twittrar om vilka en umgås med utan att veta att det är ok (jag undviker till exempel att göra detta). Ibland kan det också vara så att du själv har information om personer som de inte vill ska vara offentlig (jag vet till exempel fullständigt namn på en massa människor som inte har det offentligt på twitter), och det är viktigt att tänka på det så att en inte försäger sig, lägger upp printscreens där det avslöjas eller liknande.

Här kan en kanske tänka att det ju ändå är lätt att ta reda på för den som vill. Så kanske det kan verka, men jag tror inte en ska underskatta hur knepigt det kan vara att förstå koder, språk, personrelationer och så vidare i ett sammanhang en inte alls är hemma i eller intresserad av att bli hemma i, utan bara vill luska information i. Det är inte heller helt ovanligt att folk är lite halvoffentliga med sin identitet, och då går det kanske för någon att luska reda på om de verkligen vill, men det är onödigt att bidra till att göra det enklare så att säga.

Sedan är det också viktigt att tänka på att det ska vara ett eget val att vara öppen med sin könsidentitet eller sin sexualitet i varje givet sammanhang. Jag tror att det kan vara lätt att tänka på att ”komma ut” som något en gör en gång och sen är det överstökat, men så behöver det såklart inte alls vara. Att ”komma ut” kan vara något en gör hela livet i olika sammanhang och inför olika människor. Därför är det bra att tänka på att även om en person är öppen inför dig så betyder inte det att hen vill vara det inför alla. Det är dels en fråga om säkerhet men det är också en fråga om respekt som är viktig att ta hänsyn till rent allmänt.

Jag tänker att om en vidtar den här typen av försiktighetsåtgärder så är det nog ganska lugnt. Det viktiga är inte att göra allting hemligt, utan att inte bidra till att göra det enklare för en utomstående att ta reda på information som eventuellt kan vara känslig. Sedan om en vill ha helt hemliga grupper för information som absolut inte får spridas och så vidare så kan en ju ha det, men då är det bra att göra alla i gruppen medvetna om det, så att en är överens om vilka regler som gäller. Jag tror att det är lätt att anta att alla andra har samma inställning till personlig information som en själv har, och det är väl främst det jag tycker folk ska vara aktsamma för i skenet av detta.

Se upp!

Har fått info om att det tydligen finns vissa som typ försöker ”infiltrera” feministiska nätverk, oklart varför. Bland annat på Facebook har det dykt upp folk som har ytlig analys, mest är vänner med/kommenterar varandras grejer, som vill gå med i feministiska grupper, ofta med skälet att de vill ”utvidga” sitt feministiska nätverk.

Jag har själv stött på twittrare som har närmat sig på ett ”vänligt” sätt men ställt mycket personliga frågor utan att själva varit särskilt öppna med sin identitet vilket har fått mig att fatta misstankar. Dessa har ofta haft en väldigt frasradikal feministisk analys, mycket explicit manshat men väldigt lite analys och egna erfarenheter.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, MEN vissa av dessa personer har visat stort intresse för transpersoner, ofta med förevändningen om att de vill ha talare/föreläsare till något evenemang, för att göra ”research” eller liknande. Det är MYCKET viktigt att vara vaksam inför detta, transpersoner riskerar att utsättas för hatbrott i en hög grad och därför är det onödigt att bidra till en eventuell kartläggning. Vissa väljer kanske att vara offentliga, men det skulle ändå utgöra ett problem om det spreds på en större plattform. Även om en är öppen med namn och så vidare så är det onödigt att underlätta kartläggning. Dessutom kan det vara så att en person faktiskt inte är så öppen som du tror, utan bara valt att vara det inför en liten krets. Kolla därför en extra gång innan du avslöjar någons könsidentitet, sexuella läggning eller värderingar för en utomstående.

Kolla också upp folk en extra gång innan du godkänner dem till feministiska grupper. En bra grej kan till exempel vara att kolla när kontot startades, hur många vänner personen har och så vidare. Det är onödigt att vi exponerar oss inför personer som inte är vänligt inställda.

Detta är även en påminnelse till mig själv. Jag kan ibland utgå från att den som skrivit något offentligt på typ twitter tycker det är okej att synas på bloggen, men det behöver inte alls vara sant. Jag har en större plattform än de flesta och därför kan det vara ganska jobbigt att exponeras för så många, och dessutom i ett sammanhang som av många anses ”extremt”.

Sprid denna information! Det är viktigt för många medfeministers säkerhet.

Kommentarsanalys och tolkningsföreträde.

Jag har fått en kommentar från ”rationell” som jag tänkte analysera här.

Okej, jag accepterar din ståndpunkt.

Oj! Hen accepterar min ståndpunkt. Fantastiskt! Kan dö lycklig nu.

Något jag inte köper är dock att du skulle vara helt opåverkad av ditt eget välmående i fattandet av valen i ditt liv. Jag tror absolut att människan är egoistisk och du är knappast något undantagsfall. Jag skulle snarare tro att dessa samhällskritiska texter ger dej ett stort mått av välbefinnande i stunden du skriver och får respons. Något du har utvecklat ett beroende för (varför du postar så oerhört många inlägg). Som alla beroenden blir dock dalarna allt djupare och slutprodukten i slutändan negativ. I ditt fall resulterar det i att du mår dåligt.

Gratis analys av mitt psyke och mitt liv. Undrar i mitt stilla sinne vad denna människa vet om min vardag och mina bevekelsegrunder. Påståendet ”människan är egoistisk” bara slängs in, helt utan källhänvisning eller något liknande. Utifrån detta dras slutsatser om mina bevekelsegrundender för att göra det jag gör. Jag är tydligen ”beroende” av detta, vad nu beroende ska innebära i kontexten. Personen menar alltså på att det är min blogg som gör att jag mår dåligt, det är en analys som varken jag eller någon av de läkare/psykologer jag gått till har gjort, men kanske värd att ta med i beräkningen?

Varför känner personen att hen måste analysera mitt välmående? Vad har det för relevans för mina ideologiska ståndpunkter? Visst att saker och ting påverkar varandra, men att mitt välmående skulle vara den främsta förklaringen till mina politiska övertygelser verkar inte som en helt hållbar teori då jag har samma övertygelse oavsett hur jag mår.

Och ja, jag håller med om att du inte föddes till feminist, det gör nog ingen. I ditt fall blir det dock mördande tydligt att hjärnan programmeras efter sättet den används på. Du är vid det här laget fullständigt övertygad om att dina ståndpunkter och åsikter är de enda sanna, trots att så definitivt inte är fallet.

Hjärnan programmeras efter hur den används, absolut, men jag tvivlar på att en kan programmera sin hjärna till att bli feministisk.

Detta förstärks självklart av att du dels har de perfekta förutsättningarna för att vara feminist och dels av att du till skillnad från din mobbningstyngda barndom äntligen har hittat ett sammanhang och säkerhet i form av tillhörighet och bekräftelse bland andra likasinnade människor från snarlika bakgrunder.

Mer spekulationer! Vet inte vad denna människa får informationen om min barndom ifrån. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om någon mobbing här. Kanske känner hen till saker om mig jag inte är offentlig med, men min gissning är snarare att hen drar grejer ur röven för att bekräfta sin tes. Inte särskilt vetenskapligt kanske.

Undrar vad personen menar med perfekta förutsättningar för att vara feminist. Finns det något slags vetenskapligt stöd för att personer som blir mobbade oftare blir feminister, eller är det bara ren spekulation från ”rationell”s sida.

Ack dessa nackdelar med att begränsa sig till ett slutet tankesystem, vilket är vad feminism (och kommunism) faktiskt i slutändan är. Prova att som första steg se världen utan det feministiska filtret och bilda dig en egen uppfattning om saker och ting! Det om något kommer få dig att växa som person :)

Detta tycker jag är den mest intressanta biten av kommentaren!  Vad definierar ett slutet tankesystem, och vad skulle vara dess motsats. Det verkar inte vara särskilt öppet att förkasta feminism på det här viset som personen ifråga gör, det verkar snarare vara slutet till motsatsen. Om en har ett tankesystem där en inte kan syssla med vissa tankesystem för att de är ”slutna”, vad är en då själv om inte sluten?

Jag förstår inte heller vad som menas med att jag ska se världen utan det feministiska filtret. Jag har inget ”feministiskt filter”, däremot har jag en uppfattning om att kvinnor är underordnade män som baserar sig på observationer av verkligheten. Några sådana observationer är till exempel kvinnors underrepresentation i alla sammanhang där människor har makt över samhället och i kultur, kvinnors lägre löner, i vilken grad kvinnor utsätts för våld och övergrepp i relationer med män och så vidare. Jag vet inte vad för andra slutsatser som en ska kunna dra ur detta än att kvinnor är strukturellt underordnade. Jag ”begränsar” mig inte till detta, och det är inte ett ”tankesystem”, det är bara en krass observation av samhället jag lever i.

Jag noterar att personen verkar tro att hen själv har ett tankemönster som baserar sig på öppenhet, alltså att hen själv inte har något slags filter i hur hen ser på världen utan ser saker och ting ”objektivt”. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att uppnå något sådant, då vi alla påverkas av våra erfarenheter, vår världsbild och så vidare.

Jag erkänner absolut att jag påverkas av mina livserfarenheter, bland annat har min erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkat varit en bidragande orsak till att bli feminist. Jag tycker jag skriver ganska ofta om hur ens position påverkar ens åsikter, så detta borde inte komma som någon överraskning. Frågan är ju varför detta anses vara betungande för mig, men inte för ”rationell”. Varför är det mitt liv, mina bevekelsegrunder, som sätts under lupp, och inte ”rationell”s? Varför är mina livserfarenheter, min psykiska hälsa, relevant när det kommer till att diskutera mina ståndpunkter, men inte ”rationell”s?

Detta är vad jag skulle kalla tolkningsföreträde. ”Rationell” utgår ifrån att hen har en objektiv syn på världen, medan min beror på mina subjektiva värderingar. ”Rationell” talar om mitt slutna tankesystem, och menar implicit på att hens är ”öppet”. ”Rationell” har uppenbarligen privilegiet att inte behöva se sin egen ideologi, inte behöva definiera sin världsåskådning i ideologiska termer, vilket troligen beror på att ”rationell” omfamnar den rådande patriarkala och (troligen) liberala ideologin. Därför kan ”rationell” vara objektiv och rationell, medan jag är subjektiv och ideologisk.