Relationer – Sida 15 – Fanny Åström

Att acceptera uppbrott och sorg.

Jag tänker på det här med att gå vidare.

Minns en relation jag hade som avslutades av den andra parten. Jag var inte särskilt uppriven över uppbrottet som sådant då det var ganska väntat, men jag var såklart ledsen och ville komma över det hela. Jag upplevde dock att jag inte fick något utrymme att göra det.

Problemet var att den andra parten liksom krävde att jag skulle stanna kvar i mina känslor, trots att den inte ville ha någon kärleksrelation. Jag gjorde både fel när jag ville ha en relation för att det var pressande och när jag mest av allt ville gå vidare för att det var hjärtlöst eller något i den stilen.

Jag avkrävdes också redogörelser för mina känslor inför relationen och uppbrottet, vilka såklart blev ganska tafatta och känslokalla eftersom jag egentlig behövde bearbeta det hela ensam och inte hade fått tid att känna efter ordentligt. Om jag gav uttryck för att jag inte hade kommit över personen så var det också fel. Personen verkade vilja att jag skulle gå omkring och vara olyckligt kär i den för evigt men samtidigt kunna umgås som vänner utan att den skulle känna sig pressad av mig, något som såklart blev rätt svårt.

Ofta finns det ju saker en känner att en vill säga till den andra parten, och det kan ibland vara en del i att bearbeta en relation. Samtidigt riskerar en i detta att upprätthålla beroendet av varandra. Jag tänker att det är upp till den som har sagt upp relationen att ta ansvar för detta inte händer. En person som går omkring och är kär kommer inte kunna sätta gränser mot den andra, den som blivit lämnad kan inte förväntas vara den som ska avböja inviter.

Jag tror att jag själv klamrade mig fast vid relationen alldeles för länge trots att den fick mig att må dåligt för att jag någonstans tänkte att det var bättre för mig att få lite av denna person än ingenting alls. Såhär i efterhand kan jag se att det bara höll mig kvar i känslor som det inte fanns någon framtid för. Att bryta kontakten var sorgligt, men det var trots allt det bästa att göra i en relation som saknar framtid.

Att få kontakt med personen en sörjer kan vara befriande i stunden, men om relationen är avslutad så måste sorgen hanteras på egen hand för att en ska kunna komma vidare. Det är viktigt att låta sig själv släppa människor, men också att låta dem gå, och att hantera uppbrottet på egen hand.

Att hålla fast vid relationer som är över tänker jag är ett sätt att skjuta upp sorgen, att istället för att acceptera uppbrottet med allt vad det innebär så klamrar en sig fast vid den andra. Kanske i ett sökande efter upprättelse, kanske för att försäkra sig om att en fortfarande är älskad. Men för att kunna gå vidare behöver vi acceptera förlusten och sörja den.

Jag hoppas att jag i mina framtida uppbrott kommer att kunna acceptera förluster snabbare, och gå vidare till sorgearbetet. Jag hoppas också att jag kommer kunna ha integritet nog att kräva att bli lämnad ifred i detta.

Att älska är att förlora.

Läser i Det andra könet om hur det ansetts fult för män att älska sina fruar för mycket, att den där häftiga begäret ska riktas åt något annat håll.

Jag tänker på Kate Millets kommentar till en synnerligen vidrig text på temat män som förnedrar kvinnor sexuellt; att älska är att förlora. Under lång tid har det ansetts fel för män att vara för tillgivna sin hustru, eftersom det inte skapar någon långsiktig förbindelse och eftersom det gör dem svaga för hennes påverkan. Helt enkelt, de blir sämre upprätthållare av patriarkatet om de älskar den kvinna de lever sitt liv med.

Senare har det snarare blivit motsatt, att det råder en slags kärlekskult där dessa känslor i teorin ska vara avgörande för vem vi lever vårt liv med. Men det är väl också just i teorin; i praktiken så är det svårt att låta kärleken styra fritt. Det finns mängder av tabun kring vem en kan ingå i relationer med och inte, inte bara rörande samkönade relationer utan också när det kommer till klass och ras. I praktiken är det sällan någon ren känsla av kärlek som styr utan ens livssituation, ens bakgrund, hur väl en passar in i parmallen.

Jag uppfattar att det är en ganska vanlig grej hos män att se sin kärlek som en slags valuta som de använder för att knyta kvinnor till sig, men som de samtidigt inte får vara för frikostiga med. En ska veta att den finns där och att han kan ge den till en, men det ska fortfarande vara han som styr och han får aldrig ge för mycket.

Det finns fortfarande en idé om att det är lite omanligt att ge sig hän för mycket, att vara den som älskar så mycket att en förlorar kontrollen. Även då mannen uppvaktar en kvinna så är det han som sitter inne på initiativmakten, han är ute på jakt efter något han vill ha snarare än att vara ett offer för hennes känslor och impulser. Att däremot som man vara ett offer för en kvinnas begär anses omanligt, han ska ha kontrollen. Att älska är att förlora denna kontroll.

Själv kan jag tycka att det är lite lätt vämjeligt med män som ger för mycket. Detta beror dels på att jag känner en press på att ge tillbaka, eftersom jag inte har det som krävs för att kunna hålla någon på halster på det sätt som män gärna har gjort mot mig. Men jag tänker mig att det också har att göra med internaliserade patriarkala värderingar som säger mig att ett sådant beteende är omanligt, och således också att det gör mig okvinnlig. Jag måste återupprätta den ”korrekta” balansen, där jag underkastar mig. Jag har inga verktyg för att utnyttja detta känslomässigt övertag för egen vinning, för att införliva det som en del i relationen där jag hela tiden får mer av honom än vad jag ger.

Jag utesluter inte att det går att ha någon form av genuint utbyte av kärlek i en heterosexuell relation, men jag tror att det är svårt. Idén om relationer som en arena för kamp är väldigt djupt inpräntad i patriarkatet.

Graviditet och sex.

En grej jag tycker dyker upp ganska ofta när en diskuterar graviditet är det här med att sexlivet kan lida skada av det. Det verkar vara en stor skräck hos många gravida, att sexlivet inte ska komma igång ordentligt efter förlossningen och så vidare.

Att förlora sexlusten är nog en av de saker jag skulle oroa mig minst för om jag blev gravid. Jag tycker att smärta, minskad rörlighet, juridisk bindning till en man, ekonomisk utsatthet, förlossningsskador och ökad risk för hustrumisshandel låter betydligt värre. Men det som är signifikant här är väl att allt detta är saker som drabbar kvinnan primärt, medan bristen på sex är något som drabbar eller i alla fall antas drabba mannen mer.

Jag förstår såklart att det känns föga lockande att bli söndertrasad i underlivet så att en blir mindre ”duglig” för ”sex” (jag tänker mig att normen för ”sex” här är omslutande sex), men jag tänker att det finns annat med det som är betydligt mycket jobbigare än att inte kunna ha sex. Typ att det gör ont, att det blir svårt att gå på toa och så vidare.

Modern är en av de mest upplyfta positionerna en kvinna kan ha i detta samhälle, samtidigt är det oerhört viktigt att hon fortfarande är sexuellt tillgänglig. Annars kan hon väl bli lämnad av sin man. Hon ska ta ansvar för barnet, men hon får inte försumma sin man för mycket och förfalla till att vara någon slags osexig tråkig morsa.

Jag tänker att det också en en ganska vanlig grej som lyfts fram när det gäller mäns otrohet; män är otrogna för att deras fru inte längre är så himla rolig och spännande när de bildad hem och familj tillsammans. Och det är ju inte så konstigt, med tanke på att det är ett väldigt slitsamt jobb att ha huvudansvaret för relation, hem och barn. Män har dock privilegiet att fly den här situationen, i alla fall för en stund, och komma bort från tristessen som det är kvinnans lott att leva i och upprätthålla. Han kan ha båda delarna; ett tryggt hem och något spännande.

Samtidigt anses en kvinna ha en skyldighet att ”ge” den man hon har en relation med ett hem och en familj, det är hennes uppgift i hennes roll som hustru.

Det är ganska mycket hora/madonna, eller snarare husa/musa, över det hela. En kvinna kan aldrig vara båda delarna, men mannen behöver båda två. Han behöver både någon som ger omsorg och tar hand om hand grundläggande behov OCH någon som han kan förlusta sig med. Alternativet för kvinnan om hon ska försäkra sig om hans trohet eller att han stannar kvar är att hon slår knut på sig själv för att tillfredsställa båda dessa begär hos honom.

Jag tycker bara det verkar så absurt att gå igenom en såpass riskfylld process som en graviditet och oroa sig över sitt sexliv.

Twitter 14/1. ”Born this way”.

Tycker det är lite konstigt när heteropersoner anser att en måste vara ”born this way” för att kalla sig lesbisk. Nä sorry kommer ej anpassa mig till din bild av homosexualitet som en avvikelse en inte kan rå för.

Alla homosexuella har inte samma historia, begär och så vidare och det måste vi få diskutera utan att någon ska tycka att vi är falska på grund av ej ”born this way”. Jag vill inte behöva avskriva mina relationer med män som falska bara för att jag nu är i en lesbisk relation. Att säga att det alltid är medfött är ett fett avskrivande av många homosexuellas erfarenheter. Men det är väl en grej som ni säger för att våra liv inte ska vara relevanta för er antar jag.

Min erfarenhet är i alla fall att jag på grund av delvis aktiva ideologiska beslut började älska kvinnor istället och DET STÅR JAG FÖR. Antar att det inte är samma för alla homosexuella men det är min erfarenhet och min sexualitet är inte mindre autentisk för det.

Och ja hade också kunnat leva med en snubbe. Men nu gör jag inte det o det är jag jävligt glad för. Min avsmak inför män beror ej på ”born this way” utan på hur faktiska män betett sig mot mig i faktiska relationer. Insikten om detta gjorde att jag försökte släppa fram andra begär istället. Om jag hade varit tillfreds i relationer med män hade jag troligen inte gjort det på grund av, ni vet, heteronormen. Heteronormen som gör att en släpper fram begär riktade mot män, tar dem på större allvar, bygger liv kring dem.

Denna heteronorm har jag fått ifrågasätta genom feminism. Därför är det ideologiskt. För att patriarkatet är ideologiskt. Och våra begär.

Tror att många säger att de är ”born this way” för att accepteras. Jag är nöjd med att min process finns öppen att beskåda. För att fler ska kunna fundera på sina begär utan att avskriva dem som inautentiska.

En sak som blivit väldigt tydlig sedan jag ”kom ut” är att många accepterar homosexualitet så länge det är en avvikelse de kan tolerera. Men så fort jag gör anspråk på att det kanske inte bara gäller mig, att det inte är min ”essens” utan också politik, är det slut med det. Nej tyvärr jag tänker inte sätta min sexualitet i facket ”avvikande” för att du ska kunna fortsätta lunka på ostört i heteronormen. Den enda ”identitet” jag någonsin är lojal mot är den som feminist.

Det är fan vämjeligt hur genomskinliga ni är i er homofobi när ni kräver att jag ska sätta mig snällt och tyst i ”sexuellt avvikande”-facket. Dra åt helvete med er homofobi som tvingar en att dra någon jävla snyfthistoria om att en ”alltid vetat” men ej erkänt på grund SKAM. Nej jag har inte alltid vetat nej jag har inte aktivt undertryckt, jag har bara aldrig fått lära mig att det är ett alternativ. Och detta beror bland annat på era infantila jävla krav på att en ska vara ”born this way” för att räknas. Detta krav som har gjort att jag inte kunnat ta mina begär på allvar, för att de inte varit starka nog att trumfa heteronormen.

Och främsta skälet till att kvinnor är trevligare är nog ej på grund av ”born this way” utan för att de inte håller mig i konstant förtryck. Kommer fan aldrig säga att anledningen till att mina relationer med män sög är för att jag ”egentligen” var flata

”Frihet” i relationer.

Det här fenomenet snubbar som vill vara ”fria” i relationer är ju intressant. Det är nämligen ofta precis samma snubbar som inte drar sig för att använda diverse fula knep för att få kvinnor att bli känslomässigt beroende av dem. Det vill säga alla snubbar höhö.

Jag tänker på det här citatet ur SCUM:

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor. Den viktigaste gemensamma aktiviteten, på vilken gemenskapen baseras, är gruppsex. »Hippien« är lockad av kollektivet framförallt på grund av utsikten till fri fitta – den huvudsakliga handelsvaran att dela på, att få bara genom att fråga – men förblindad av girighet misslyckas han med att förutse det faktum att han måste dela med alla andra män på samma sätt som han misslyckas med att förutse avundsjukan och ägandebegäret hos fittorna själva.
Män kan inte samarbeta för att nå gemensamma mål eftersom varje mans mål är att få all fitta för sig själv. Kollektivet är därför dömt att misslyckas; varje »hippie« kommer i panik att hugga första bästa pucko som gillar honom och förpassa henne till förorten så snabbt han bara kan. Mannen kan inte utvecklas socialt, han svingar sig bara fram och tillbaka mellan isolering och gruppsex.

Den så kallade ”friheten” är bara attraktiv för mannen så länge han befinner sig i överläge.

Jag tänker att det borde handla om att en inte vill att någon ska vara med en för att de är känslomässigt beroende av en eller känner sig skyldiga till det än, snarare än att en vill ha någon slags tillgång utan förpliktelser. Jag tänker att inbyggt i hela konceptet att ge frihet i relationer så ligger det att en måste ha något rimligt sätt att hantera sin egen oro och ge den andra parten frihet. Annars kommer det per automatik bara gälla när en själv befinner sig i överläge.

Alla relationer förpliktigar på ett eller annat sätt. Att ha en relation med någon gör en skyldig att ta ansvar för hur en beter sig. Detta gäller även för den som sagt att den vill vara ”fri” i relationer, det är ändå viktigt att vara respektfull och ta hänsyn till den andra partens behov. Om en kräver frihet ska en också kunna ge samma tillbaka, och inte göra den andra ofri genom att utöva makt och kontroll.

Men grejen är att män inte vill ha ömsesidig frihet, de vill bara ha så mycket tillgång så möjligt utan krav.

Ilska och tillit.

Ilska är en väldigt enkel känsla. Det handlar om att någon har gjort en orätt. Det finns inget utrymme för nyanser.

Jag har ju skrivit mycket om hur ilska kan vara frigörande. Jag tycker att det är viktigt att poängtera; det handlar om vem som har rätt till att känna ilska över sin situation. Generellt så förnekas kvinnor den rätten. Vår ilska är inte legitim som mäns ilska. Därför är det viktigt att vi ger varandra rätten att känna ilska.

Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta med alla dessa ursäkter av det förtryck vi utsätts för. Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta känna sympati med våra förtryckare.

Samtidigt är det problematiskt att lyfta fram ilska som något ensidigt gott. Ilska kan vara frigörande, men det kan också hindra en att se att verkligheten ofta är med komplex. Det kan vara ett hinder i samvaron med andra att ta fram ilskan för enkelt.

Jag tänker på ilska som en slags försvarsmekanism, som har varit positiv för mig i många relationer. Positiv på det sättet att jag sluppit internalisera viss skuld och skam, och för att det varit en känsla som hjälpt mig att ta mig ur och bearbeta relationerna. Däremot har det inte varit uppbyggligt för relationen som sådan. Även om jag i relationer har försökt lösa problem med ilska så kan jag i efterhand se att det snarare har varit ett desperat försök att upprätthålla någon slags värdighet och integritet i en ohållbar situation.

Detta är på många sätt skrämmande, och jag tänker på det mycket i sammanhanget att främst ha relationer med kvinnor, eller att försöka bygga bra och nära relationer över huvud taget, såväl vänskapliga som romantiska. Jag upplever att ilska i den här kontexten inte kan vara en väg framåt i en reltion. Jag vill inte att människor jag har relationer med ska behandla mig väl i rädsla för att jag ska bli arg, utan för att de bryr sig om mig och vill att jag ska må bra.

Det kokar väl till slut ner till att en inte ska ha relationer till människor en behöver bli arg på för att de ska lyssna. Människor som inte hyser såpass mycket respekt för en att de är villiga att lyssna om en inte blir arg går det inte att bygga bra relationer med. Att tvinga någon att visa upp hela känsloregistret för att bemöda sig att lyssna är inte kärleksfullt, det är ett sätt att utöva makt och kontroll. Centralt för mig i relationer är att jag upplever att det finns en vilja att förstå mig och möta mig i mina behov.

Samtidigt så kräver detta arbete även från mitt eget håll. Det handlar om tillit. Ibland kan situationer se ytligt likadana ut som situationer där någon har velat mig illa. Till exempel när jag upplever att jag inte blir förstådd så kopplar jag ihop det med tidigare relationer med människor som helt enkelt inte velat förstå mig och aktivt motarbetat dialog hur mycket jag än försökt. Samma sak när jag bli bemött med tystnad när jag är ledsen, vilket kastar mig tillbaka till tillfällen där mina behov aktivt ignorerats som en maktdemonstration från min partners sida. Min instinktiva reaktion på den här typen av situationer är att bli arg, trots att människan jag är med kanske snarare agerar så utifrån rädsla och okunskap och skulle vilja hantera det på ett sätt som känns bra för mig.

Det svåra i det här är att ilska är en försvarsmekanism. Jag reagerar med ilska för att jag redan från början är inställd på att det är det enda sättet för mig att hävda mina behov, eftersom det är så det har sett ut i tidigare relationer. Om jag släpper garden och istället öppnar upp för att den andra ska kunna se mig och förstå mig så gör jag mig också sårbar. Om den andra i den här situationen avvisar mig och bekräftar mina instinktiva förväntningar så kommer det att skada mig mycket.

Att förvänta sig något av andra, att öppna upp för att andra ska kunna ge en det, är farligt. En kan bli avvisad, och det är oerhört nedbrytande. Samtidigt är det viktigt att våga för att kunna ha någon slags närhet. För det kan vara skadligt för den andra att bli bemött med ilska när det snarare handlar om rädsla eller okunskap.

Det är också viktigt att åt andra hållet förstå vilket oerhört utsatt position det är att öppna upp sig på det här sättet och ge gensvar. Tillit är något som måste förvaltas väldigt noga. Att en människa öppnar upp sig för en är något en borde ha väldigt stor respekt för.

En får aldrig nog för att kunna växa.

Ungefär såhär ser jag på känslomässig utsugning:
Det handlar om att frånta en annan individ resurser för att ta hand om sig själv genom att själv beslagta dem. Att göra någon beroende av ens bekräftelse och få dem att fokusera sitt liv kring en. Att göra sig själv till mittpunkten i den andra personens liv. Att göra sig själv till lösningen på personens problem.

Istället för att ge någon näring att växa i så ger en en ständig konstgjord andning genom bekräftelse; precis så mycket så att personen ska orka leva vidare, men aldrig nog för att kunna växa.

Omgivningens hanterande av ångest och sorg.

Läste ett inlägg om att själv välja hur en ska hantera sin ångest här, och lämnade en kommentar:

När jag har mått som sämst har det absolut mest befriande varit människor som umgåtts med mig som vanligt, men utan att låtsas att allting är bra och frid och fröjd. Alltså typ tagit med mig när de gjort saker i grupp, men inte förväntat sig att jag ska vara på topp. Ofta tycker jag folk har en tendens att vilja ”avhandla” saker innan en liksom kan umgås ”som vanligt”, istället för att ta hänsyn till att en har en generellt nedsatt sinnesstämning. Det är ju sällan så att en kan ”prata om” något och sedan må bra igen, det är ju en process.

Just det här med hur omgivningen hanterar ens känslor när en mår dåligt tycker jag är intressant. Det finns en tydlig skillnad på människor som själva skräms av ångest och människor som inte gör det. Människor som skräms av ångest tenderar att alltid se det som ett stort hot som måste undanröjas för att möjliggöra annan interaktion. En blir liksom ett stort problem, en kan inte umgås som vanligt innan allt är bra.

Detta tvingar in en i en situation där en måste välja mellan att vara öppen med hur en känner och behandlas som en mindre hel människa, eller att umgås ”som vanligt” men behöva gömma undan en massa saker.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap, att ha roligt, precis som när jag mår bra. Jag kan kanske inte delta på samma sätt, men det är fortfarande ett behov jag har. Att känna sig utesluten från detta när en mår dåligt tenderar bara att spä på det hela. Det som händer då är att jag tänker; jaha, jag kommer numera vara utesluten från allt detta för att jag mår dåligt. Jag blir mer rädd för min egen ångest, inte för den i sig, men för de konsekvenser på mitt sociala liv den kan ha.

Däremot människor som släppt in mig ändå, det har verkligen hjälpt. Människor som förstår att en kan må dåligt och att det är okej. Att det inte är farligt.

Jag skriv lite till:

En grej som relaterar till detta: folk som vill berätta för en hur en ska hantera sin sorg. Har stött på detta mycket när jag skrivit om mina relationer och bearbetat dem på bloggen. Då heter det att jag ska ”släppa det” och ”sluta älta”. Som om jag inte själv kunde avgöra vad som är bra för mig i den situationen. Det är liksom inte okej att gå omkring och må för dåligt över vissa saker, och jag tror att det på sikt gör att vi mår sämre, för att vi måste stänga inne mycket och därmed inte får rum att bearbeta det.

Detta fascinerar mig också; människor som tycker att det är viktigt att andra släpper saker och ting. Speciellt på en blogg som en ju kan välja att läsa eller inte. Jag har turen att inte ha så mycket av detta i min bekantskapskrets, vilket i och för sin nog också beror på att jag skriver om saker och ting mycket och därför inte behöver mala på på samma sätt.

Hur som helst; det anses vara fult att ”älta” saker och ting, det är fult att hänga upp sig och inte ”gå vidare”. en ska liksom bara lämna allting bakom sig och ~*se framåt*~. Att detta såklart gör något med en som person är inte så viktigt. Givetvis drabbar det ens framtida förmåga att ha relationer om en inte bearbetat det som hänt i tidigare. Givetvis kommer en göra om samma misstag om en inte förstår dem.

Men ältande skrämmer folk, det skrämmer folk att andra känner ilska och sorg över saker de blivit utsatta för och saker de förlorat. Kanske för att de själv inte är i kontakt med sin egen ilska och sorg.

Ibland orkar en inte höra någon prata om något, och det är okej. I så fall kan en säga; ”jag orkar inte med det här samtalsämnet” och kanske ange varför. Typ att det är triggande, att en inte kan ta in det och så vidare. Istället för att lägga över skulden på den som är arg eller sörjer så kan en beklaga att en inte har kapacitet att ta emot det. För så kan det vara, och det är också något vi behöver erkänna och acceptera. De människor som lyssnar har ju sina egna spärrar och sorger att hantera. Det destruktiva är när vi skuldbelägger den som försöker ta tag i sin smärta.

Klängiga män.

Jag brukade tänka att jag var den klängiga i de relationer med män jag har varit i, men efter att ha funderat lite så har jag nog omvärderat det hela. Jag ser det snarare som en fråga om olika faser i relationen.

I inledningsstadiet av relationer har det oftare varit så att mannen ifråga har varit på. Det hela har dock oftare varit mer subtilt, eftersom jag har varit mer inställd på att tillfredsställa deras behov än vad de har varit att tillfredsställa mina senare i relationen.

Hur har då detta manifesterat sig? Jo, till exempel genom att göra en jävla massa anspråk på relationen trots att de är uppenbart orimliga eller att det uppenbarligen är för tidigt för sådant i relationen. Eller genom att bli ledsen och besviken när en inte vill umgås lika mycket.

Det finns en generell idé om att kvinnor ska vara tacksamma om de får mäns uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör att män ofta lyckas med detta ”knyta till sig”-projekt. Sedan kan de tryggt vara lite mer avståndstagande, de har ju sitt på det torra.

Men jag tänker också att det är så att det skaver väldigt mycket hos kvinnor att ha en man som på något vis är underordnad dem. Typ såhär; essentiellt för ”manligheten” i detta samhälle är att överordna sig kvinnor. Både män och kvinnor upprätthåller den här bilden, och det faller generellt på kvinnors ansvar att skydda mannens heder. Alltså; hon får inte förnedra honom, gör honom till åtlöje och så vidare. Detta både för att han kan bli arg och straffa henne, men också för att det ligger i hennes intresse att ha en åtråvärd karl att visa upp.

Det anses väldigt oattraktivt med ”toffliga” (aka initiativlösa eller ickeansvarstagande) män och ”dominanta” kvinnor och det finns alltså ett intresse i att som par inte visa upp denna bild utåt. Eftersom parets representation är kvinnans uppgift så är det upp till henne att få det att verka som om det inte är såhär. Det är upp till henne att ”täcka upp” för mannens behov.

Jag tänker i alla fall på hur jag agerat i liknande situationer; jag har känt ett slags obehag och en slags skam inför mina partners klängighet och beroende av mig. Jag har inte kunnat avvisa dem som ”besvärliga” på samma enkla sätt som de ofta har kunnat göra mot mig, eftersom det ju ändå är mitt ansvar att tillfredsställa deras behov. Jag har också känt en lätt avsmak inför det ”omanliga” i deras beteende (detta beteende är såklart ”manligt” i den betydelsen att män ägnar sig åt det, men det ingår inte i mansidealet).

Det kan också vara så att det är hotfullt att inte tillfredsställa den man en har en relation med, många män blir helt enkelt aggressiva om de inte får den tillgång de vill ha eller om de upplever att deras heder har blivit sårad. Det kan rör sig om direkt våld eller andra former av aggressioner, som att anklaga kvinnan för att vara kall och hjärtlös (det vet ju alla att kvinnor inte får vara detta, det innebär att de inte är ärbara madonnor även känt som ”flickvänsmaterial” utan smutsiga själviska ”horor”). Kvinnor har inte tillgång till denna ilska på samma sätt, eftersom de inte har lärt sig att de har rätt till män genom hela livet.

Hur som helst: min självbild som ”klängig” är inte korrekt. Snarare är det män som är klängiga som har skapat ett helt jävla patriarkat för att hålla kvinnor på plats och få dem att tillfredsställa deras behov och dessutom kräver att vi ska få det att se ut som om det är på ett annat sätt. Så jävla needy.