Relationer – Sida 16 – Fanny Åström

Vägra vara smörjmedel i konversationer med män.

En grej som blivit ganska påtaglig sedan jag slutade hänga så mycket med män är hur oerhört trögt det ofta är att konversera med män. När en inte ställer upp på att lyssna på deras tråkiga föreläsningar och ställa en massa *intresserade följdfrågor* så blir samtalet sällan särskilt intressant eller långvarigt, även då det sker på deras initiativ.

Som kvinna i den här situationen är en programmerad att känna obehag. Det är MITT ansvar att den här konversationen ska fungera och därför är det obehagligt för mig om den inte gör det.

På sista tiden har jag verkligen försökt sluta att agera på dessa känslor av obehag. NEJ jag behöver inte smörja det sociala jävla maskineriet hela tiden. Jag behöver inte engagera mig i tråkiga konversationer med människor som inte anstränger sig för att ta reda på saker om mitt liv eller prata om saker jag finner intressanta.

Och ju mer jag tänker såhär, desto mer påtagligt blir det hur mycket skit jag stått ut med innan. När det blir tydligt att jag faktiskt inte har någon skyldighet till detta, att jorden inte gå under om jag inte försöker tillfredsställa män, så blir det så mycket tydligare hur mycket skit jag har gjort helt i onödan innan.

Jag rekommenderar verkligen att ge det ett försök!

Samberoende.

Jag har tänkt lite på det här med tillit och psykisk ohälsa på sista tiden. Detta är något som ofta har dykt upp som ett problem för mig i mina relationer; jag har en tendens både att hänga upp mitt välmående på andra och att låta andra göra det motsatta. Jag tänker mig att jag inte direkt är ensam om detta, jag uppfattar att det är ett ganska vanligt drag.

Jag tänker att detta har att göra med gränser. Eftersom jag inte har respekterat mina egna gränser har det även varit svårt för mig att respektera andras. Jag har sökt någon slags samexistens, mest för att fly mig själv. Andras gränser och integritet har jag kunnat ta illa vid mig av och sett som bevis på att de inte tycker om mig, snarare än som hur de är som personer. På samma sätt har andra behandlat mina.

Nu tänker jag typ såhär: det är mitt ansvar i en relation att inte hänga upp mitt psykiska välbefinnande på den andra. Med detta menar jag inte att en inte få tycka att andra människor är viktiga i ens liv och må bra av dem, utan snarare att en inte ska låta dem bära en och inte ta ut sin ångest på dem. Det går att ge stöd åt andra i relationer, men det går inte att ge andra konstgjord andning. En behöver människor omkring sig, men en kan inte hänga upp sitt välmående på specifika individer, speciellt inte till den grad att det framstår som bättre att pressa någon att ha en relation med en mot dennes vilja än att låta denne bryta kontakten.

En väldigt destruktiv relationssituation är när någon använder skuld och skam för att få en att stanna kvar i en relation som denne inte mår bra i. Jag har varit på båda sidor i den här typen av relationer, och båda är utmattande. Det är jobbigt att avkräva någon den typen av uppoffringar, och det är också jobbigt att bli avkrävd på dem.

Grejen med kärlek är ju att den till sin natur inte kan avkrävas; den måste ges frivilligt för att den ska vara värd något. Därför blir den här typen av relationer som ett svart hål där all kärlek, engagemang och energi bara försvinner till ingen nytta. När något ges så måste personen som ger också bedyra att den faktiskt ville ge detta och så vidare, det ska alltid tvivlas på autenticiteten i det som händer i relationen. Typ ”nu gjorde du detta men jag vet inte om det var för att du kände dig tvungen eller för att du ville”, och så vidare.

I vissa relationer har jag varit med om att människor har erbjudit sig att bära mig trots att jag inte har efterfrågat det eller till och med avböjt det, och att det blivit ledsna när jag har sagt att jag måste klara mig igenom det ena eller det andra på egen hand. Jag upplever att många män tar tillfället i akt när en är utsatt på något sätt att erbjuda det ena och det andra för att knyta en till sig. Kvinnor gör också detta men i regel på andra premisser, kanske i högre grad för att de har lärt sig att de alltid ska ta hand om andra oavsett. Oavsett skäl skapar detta i slutänden bara en beroendesituation som inte är sund för någon inblandad.

Jag tänker att det handlar mycket om att skapa samberoende och att detta är något många gärna gör när de är rädda för att förlora någon. Som jag skrev i inlägget innan: jag tänkte mig inte att någon skulle kunna vilja vara med mig bara för att denne uppskatta mitt sällskap, utan var tvungen att skapa en skuld för att sedan kunna avkräva det som egentligen måste ges frivilligt för att betyda något. Och givetvis blir detta beteende självuppfyllande, för vem orkar med att umgås med någon som alltid misstänkliggör ens känslor och intentioner och som avkräver en saker.

Eftersom jag helt enkelt inte tror att det är möjligt för mig att ha relationer som inte bygger på skuld så skapar jag skuld för att det är det enda jag tänker mig att jag kan få. Och det värsta är att det är just denna skuld som i slutänden gör att jag förlorar människor jag älskar. Men behovet av att lindra den akuta osäkerheten trumfar driften till att bygga sunda relationer.

Att ständigt känna sig som en belastning.

Jag tänker på ett ex och hur han ständigt behandlade mig som en belastning. Han visade liksom väldigt sällan någon uppskattning för att jag fanns med i hans liv, snarare var det olika grader av besvär och obehag det handlade om. Varför dumpade han mig inte bara, om det var så han kände? Varför lät han detta pågå under flera år?

Detta skapade en väldigt jobbig situation där jag ständigt kände att jag antingen skulle förtjäna eller göra mig berättigad av hans så kallade ”kärlek”. Antingen skulle jag ”förtjäna” den genom att vara en perfekt flickvän och ge honom något han behövde, eller så skulle jag göra mig berättigad av den genom att avkräva den för att han hade någon slags skuld till mig.

Till exempel: om jag mådde dåligt kunde jag använda detta för att ha ett legitimt skäl att får höra av mig till honom. Då kunde jag avkräva det av honom. Det räckte liksom inte med att vi hade ett förhållande och att ett sådant borde bygga på att en har något slags intresse av att träffa varandra, utan jag var tvungen att ange skäl för detta. Jag var tvungen att motivera varför jag skulle ha rätt till hans uppmärksamhet. Jag var tvungen att fråga efter den, lämna ut mig, för att han skulle kunna göra bedömningen om jag var värd besväret eller inte.

Det hela blev väldigt nedbrytande för mig; jag var så lite värd att inte ens min pojkvän, som ju skulle vara den som skulle ge mig kärlek och bekräftelse, tyckte att jag var värd att umgås med för min egen skull. Han behandlade mig som en börda och jag kände mig som en sådan. Jag var hela tiden tvungen att pressa honom till att ge mig det som ska komma naturligt i en relation, som en relation bygger på. Och när en pressar en människa så så blir det såklart också så, ingenting kan längre ges frivilligt och av kärlek eftersom skulden alltid finns där i bakgrunden och spökar. Och det som ges av skuld är alltid så mycket mindre värt än det som ges av fri vilja.

Detta har också fuckat upp min förmåga att bygga relationer längre fram; även när jag varit med människor som faktiskt visat mig kärlek så har jag känt mig som en belastning, jag har känt att jag behöver ursäkta mig när jag ber om deras uppmärksamhet eller kärlek. Vid minsta lilla tecken på att jag inte är önskad så får jag panik. Jag går in i ett konfliktläge där jag avkräver människor saker trots att jag inte behöver, för att dessa människor faktiskt uppskattar mig och att jag hade kunnat vara mer diplomatisk i att uttrycka mina behov. Istället tänker jag att människan ifråga gör som den gör för att den vill mig illa.

Jag försöker gå runt detta genom att inte agera på dessa känslor, när jag upplever att jag inte bli mött av en partner eller vän så tänker jag ofta att det handlar om att den inte tycker om mig, men jag försöker att inte uttrycka detta som en anklagelse gentemot den här personen. Det är dock läskigt eftersom det kräver att jag ska vara tillmötesgående, och jag är rädd för att personen ifråga ska besvara mina farhågor när jag är i en så utelämnad position. Det är enklare att hamna i en försvarsställning och attackera personen ifråga.

Detta handlar såklart om makt; min partner distanserade sig från min i relationen och framställde det som att det var jag som behövde honom för att jag skulle anstränga mig mer i relationen, medan han kunde göra lite vad han ville. Han hade ständigt mig där som en källa till närhet och bekräftelse, medan jag var ständigt osäker. När han ville träffas rusade jag till hans undsättning, men jag kunde aldrig räkna med motsatsen. Samtidigt måste han ha förlorat saker, till exempel att det blev svårt att ha någon form av lustfylld samvaro. Jag tänker mig att han kunde vara ganska säker i att få sitt behov av närhet och bekräftelse tillgodosett, men att han inte utvecklades så mycket av relationen.

Det är sorgligt på många olika sätt. Framförallt för mig som behöver leva med att känna mig värdelös i relationer även med människor som faktiskt tycker att jag är värd att vara med.

”Sex” som enda form för intimitet.

Har tänkt en del på det här med närhet i relationer på sista tiden.

I tidigare relationer jag varit i har närhet och sex varit väldigt tätt sammankopplat. Det har funnits en idé om att om en vill ha närhet så ska det alltid vara sexuellt laddat, och helst leda till sex.

Typ såhär:

Efter att en har nått ”finalen”, det vill säga Den Manliga Orgasmen, så är det helt enkelt slut. Kanske kan en få ”mysa” lite efteråt, men det är bara på nåder för mannen har ju redan uppnått det kan ville med det hela.

Jag har slagits av hur oerhört svårt det är att komma ur den här typen av mönster och ha närhet och intimitet på andra premisser. Om en inte har ”sex”, och om detta ”sex” inte inkluderar vissa praktiker, så är det liksom ofullständigt. Då är det något som är fel, något som fattas.

En av de saker jag saknat mest i relationer har varit sätt att visa varandra ömhet och närhet som inte inkluderar sex. Jag har nog inte riktigt förstått att det var detta jag saknade, men i efterhand har insikten smugit sig på.

Jag tänker att det blir väldigt svårt med alla former av intimitet om det alltid förutsätts att en ska komma till någon slags final. Även om personen en är med ”respekterar ett nej” så är det fortfarande en absolut gräns som måste sättas upp, och som ofta utesluter all intimitet, och som dessutom tas som en besvikelse. All intimitet innan finns inte till för sin egen skull, den finns bara som ett led i att komma till slutet. En ”får” avbryta när en vill, men då måste en tacka nej även till det en faktiskt vill ha.

Detta gör också att det blir väldigt svårt att vara nära varandra i perioder då en inte vill ha sex. Om en liksom vet redan från början att en inte kommer vilja ha sex ska en inte ”luras” genom att vara intim på andra sätt, eftersom partnern då kan bli uppkåtad och det är taskigt. Det enda som är legitimt är om en under förspel ”ångrar” sig, och i så fall avbryter.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Senare så började han tycka att sex var jobbigt och ville närma sig på andra sätt, men då hade jag redan fastnat i beteendemönster som kopplade samman närhet med sex. Eftersom sex var den enda formen av närhet som hade erbjudits innan så tog jag illa vid mig när han ville ha närhet utan att ha sex. Det blev bara frustrerande och sårande. Jag tog det som att han inte tyckte att jag var attraktiv längre och liknande, när det såklart snarare handlade om vår relation och hans känslor inför intimitet. Det fanns liksom inget sätt för oss att prata om detta, för vi var alldeles för inkörda i en massa förväntningar och mönster.

Närhet är ett sätt på vilket vi får kärlek och bekräftelse i relationer, och det är väldigt viktigt att det fungerar. Ofta reduceras denna fråga dock till ”sexliv”. Det är liksom panik om en slutar ha sex med sin partner, för ”sex” är ett ”behov” som en måste tillfredsställa i en relation. Jag tänker att om det finns andra sätt att ha närhet på i en relation så blir ”sex” inte lika viktigt.

Det anses helt normalt att ha typ handlingsplaner för att ”få igång” sexlivet i relationer, eller att ”ställa upp” på sex fast en inte vill och liknande. Jag tror inte en ska underskatta hur oerhört skadligt det kan vara för en relation och personerna i den att ha press kring intimitet på det här sättet, typ att en ”ska” ha sex si och så många gånger och så vidare. Även om en kanske vill ha sex så blir pressen i sig lätt ett problem.

Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta det här förhållningssättet till intimitet för att kunna ha rimliga relationer. Det ska finnas möjligheter att vara nära varandra utan att få ”hela paketet” automatiskt på köpet. Det ska finnas möjlighet att njuta av varandra som inte behöver innebära praktiker en inte är bekväm med.

När homofobi blir en realitet.

Sedan lesbiskhet gick från att vara en dunkel möjlighet till en praktik, alltså sedan jag ingick i en relation med en kvinna, så har tanken på att ”komma ut” blivit mer påtaglig.

Innan jag faktiskt ingick i en relation med en kvinna så viftades mitt tal om begär till kvinnor i regel bort, det togs inte på så stort allvar. Människor utgick helt enkelt från att jag var heterosexuell men bitter över tidigare relationer. Detta är i sig ett problem, men det utgjorde ingen risk för mig. Jag kände mig förminskad och osynliggjord, men eftersom ingen tog mina tankar på allvar så mötte jag inget direkt hat eller diskriminering.

Nu är det annorlunda. När jag går med henne på stan så finns en helt annan medvetenhet om att det finns människor som hatar sådana som oss. Det finns en medvetenhet om att vår närvaro i det offentliga rummet tolkas som och till viss del också är en politisk handling. Det finns en medvetenhet om att en kanske kan behöva gömma sin relation när en är ute.

Jag tänker också på hur en talar om relationen i olika sammanhang. Till exempel: jag var i ett sammanhang med ett gäng kvinnor, där jag kunde vara ganska säker på att ingen skulle uttrycka någon direkt homofobi. Men när jag skulle nämna något som var relaterat till min partner blev det fortfarande svårt. Ordet ”partner” känns så döljande, då jag vet att människor kommer utgå från att denna är en man. Samtidigt känns det så fånigt att säga flickvän, eftersom det känns som att jag liksom understryker min partners kön för att ”sticka ut”, detta trots att ”pojkvän” skulle vara ett helt naturligt ord att använda i motsvarande situation. Även i detta relativt trygga sammanhang så blev det obehagligt att ”komma ut”. Jag blev väldigt medveten om vad människor kunde tycka och tänka om mig.

Till viss del är jag fortfarande rädd för osynliggörandet. Jag är rädd för att folk ska tro att det bara är något jag har fått för mig, trots att jag känner så mycket. Jag är rädd att män på krogen ska tro att jag kysser henne för att få deras uppmärksamhet. Men denna rädsla börjar mer och mer bytas ut mot en rädsla för att folk ska ta det på allvar, och vad som kan hända då. Rädsla för att exkluderas ur gemenskaper, rädsla för att diskrimineras och att bli utsatt för våld.

Jag tänker att det är så patriarkatets hanterar relationer mellan kvinnor; antingen ska de omtolkas så att de ”egentligen” finns till för patriarkatets skull, att de inte är betydelsefulla på sina egna premisser, eller så ska de förskjutas och bestraffas. Båda dessa är uttryck för patriarkalt förtryck, men på olika sätt och med olika risker. Att bli förminskad eller få sina begär förnekade är inte samma sak som det en kan utsättas för när någon tar ens begär på allvar, och ser dem som ett hot.

Bifobi.

Jag har tänkt lite på det här med begär och vad en kallar sig, specifikt angående en diskussion om bifobi som har blossat upp. Jag tänkte försöka ge min syn på saken, men jag är ganska kluven i frågan så jag tar gärna emot andra tankar.

För ungefär ett och ett halv år sedan så började jag för första gången fundera på frågan om jag var heterosexuell. Detta kom sig av att en person ifrågasatte mig när jag påstod att jag var det. Jag tänkte; jag har varit i relationer med män, jag har haft sex med män, alltså är jag heterosexuell. Helt enkelt; jag har levt som om jag vore heterosexuell, och därför är jag det. Mina erfarenheter blev i sig determinerande för framtida val. Eftersom människor i min omgivning alltid utgått från att jag var heterosexuell så valde jag att agera på begär jag kände inför män, de avvikande erfarenheterna jag trots allt hade skyfflades undan till ”tonårsfas”. Och eftersom jag agerade på dessa begär så blev antagandet om att jag ”var” heterosexuell mer och mer etablerat.

Sedan funderade jag lite på det här med begär, och kom underfund med att jag inte bara kände begär mot män. Men det kändes konstigt att kalla min bisexuell eftersom jag inte hade någon praktisk erfarenhet (som jag kunde placera in i något fack i alla fall). Jag visste att det var en möjlighet att jag kunde känna begär för kvinnor, men jag hade inte följt dessa begär och hade därmed ingen aning om vad de skulle innebära. Under en period var jag väldigt förvirrad. Jag visste att jag vantrivdes i relationer med män, men jag hade ingen erfarenhet av något alternativ.

När jag säger att jag ”blivit” lesbisk så menar jag inte att jag trollat fram ett begär från ingenstans, jag menar att jag har gjort ett visst tankearbete och vissa val som har lett fram till att jag nu är i en relation med en annan kvinna. Anledningen till att jag kallar mig just lesbisk och inte bisexuell är att jag inte har några planer på att vara i relationer med män. Detta kan såklart ändras, men nu är det så jag känner. Precis som att jag innan kallade mig hetero för att jag inte såg relationer med kvinnor som en praktisk möjlighet i dåläget. En skulle väl kunna säga att jag varit bisexuell hela tiden, eftersom jag bevisligen kan känna begär för såväl kvinnor som män, men för mig är det mer meningsfullt att prata om mina relationer på det här sättet.

Heterosexualitet för mig är mer än vem en känner begär för, det är ett sätt att organisera sitt liv och framförallt ett sätt som samhället organiseras på. När jag pratar om ”heterorelationer” är det inte specifika relationer jag pratar om, utan snarare detta sätt att arrangera relationer på en samhällsnivå. Anledningen till att jag använder begreppet ”hetero” är att jag ser det som en större grej än bara sam-/olikkönat begär. Jag tänker inte att en person i en heterorelation nödvändigtvis ”är” hetero. Jag var inte hetero när jag var i relationer med män, lika lite som jag ”är” lesbisk nu. Jag ser det som en fråga om hur jag för tillfället organiserar mina relationer snarare än någon essentiell identitet jag har.

Jag tänker att det i det här samhället finns en generell tendens att ge det kvinnor gör med varandra mindre värde, så även relationer. Därför blir det lätt så att en person som känner begär till såväl kvinnor som män blir sedd som hetero ”egentligen”, men att denne typ experimenterar lite. Jag tänker mig att detta också kan fungera förtryckande åt andra hållet, typ att kvinnor som har relationer med bisexuella kvinnor blir rädda att de ska bli bortvalda för en man och därmed ägnar sig åt kontrollerande beteende. Jag tänker att det hänger ihop med monogaminormen; att om en är i en relation med en person så är det bara den personen som räknas och inte ens andra begär. Och eftersom relationer struktureras kring kön så anses det alltså givet att personen som ingår i relationen har ett begär som riktas exklusivt till människor av det könet.

Det finns också en idé om att begär måste vara binärt könat, alltså att en måste tända på antingen män eller kvinnor och att de som är bisexuella är förvirrade. Jag tänker att om det inte vore för den här idén så skulle jag absolut ha släppt fram mina begär mot kvinnor tidigare, så på det sättet kan jag absolut se att bisexualitet förtrycks.

Jag tror att det är så att om jag levde i ett samhälle där kärleksrelationer inte strukturerades kring kön så hade jag varken kallat mig lesbisk eller hetero eller bisexuell, för jag tror inte att begär är kopplat till kön ”egentligen”, utan ser det som en samhällelig konstruktion. Jag tänker mig att det blir viktigt att hävda sin position som just en människa som ingår i en samkönad relation extra tydligt just för att det annars lätt utgås från att en inte hyser eller agerar på den typen av begär ”egentligen”, utan att det mest är något en säger. Jag kan se hur detta är problematiskt.

Att tvingas ”välja” om en ska vara i samkönade eller olikkönade relationer tänker jag mig är något som görs för att människor ska välja att agera på sina olikkönade begär, vilket är ett upprätthållande av heteronormen och därmed patriarkalt. Jag tänker på en kommentar jag läste där en man skev typ ”ni lesbiska kvinnor kommer aldrig att hitta någon pojkvän”. Detta kan tyckas skrattretande, men jag tycker ändå det sätter fingret på något; det personen vill få fram är att kvinnor som är med kvinnor blir ”döda” i patriarkatets ögon, de bli borträknade. Och därför blir det också läskigt att agera på begär inför andra kvinnor, för att en är rädd att uteslutas ur heterosexualiteten. Det är i alla fall så jag har känt när jag har funderat på begär jag känner inför kvinnor, jag är rädd att uteslutas från det etablerade (heterosexuella) samhället och att jag sedan inte ska ha någon väg in igen. Det var troligen detta som gjorde att det tog så lång tid för mig att utforska dessa begär.

Angående att välja bort relationer med män.

Fick denna kommentar angående detta med att undvika relationer med män, som jag tänkte svara på:

Hur tänker du kring det här i relation till mångas vittnesmål om att som rasifierade ickemän ha fått mer stöd från, eller känt sig bekvämare med, rasifierade män? Eller ickemän med funktionsnedsättningar som upplever funkofobi som ett större problem i relationer än sexism? Osv. liksom. Jag är helt med på att ditt och många andras liv blir lättare utan män. Män har skadat mig mycket. Men för att ta mig själv som exempel så har andra än män skadat mig med bifobi och rasism. Klart att bisexuella män och rasifierade män utsätter mig för sexism, men tänk om jag då väljer att försöka ena mig med andra bin eller andra rasifierade trots sexism, istället för med andra ickemän trots bifobi och rasism? Jag skulle gärna leva utan män, men det skulle kräva för mycket uppoffringar för mig. Jag vill gärna ”välja bort” vita och monosexuella (eller iaf heteros) också, men hur många blir kvar då? Hur blir det för de som utsätts för ännu fler förtryck än jag? Menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att man måste förstå att olika personer känner solidaritet med olika grupper. Och jag tror att det är det som många reagerar på med detta resonemang. Du som kvinna utsätts ju för sexism, men du vet ju inte hur det känns att utsättas för exempelvis rasism. Man måste ha förståelse för att vissa som utsätts för flera förtryck kan komma att välja att alliera sig med sina rasifierade vänner hellre än sina kvinnliga. Vissa gör tvärtom, vissa gör både och.

Det skulle aldrig falla mig in att ställa krav på någon kvinna, och speciellt inte någon som är förtryckt på fler sätt än jag, att avsluta sina relationer med män. Givetvis inser jag att det finns andra kamper som är relevanta i folks liv och jag skulle inte kräva av någon att prioritera kvinnokamp på det sättet. Om jag trots detta gjort mig skyldig till det så är det något jag tar avstånd från. Syftet med mina texter är inte att kräva något av någon utan att teoretisera kring metoder och att inspirera till förändring för de som vill, ingenting annat.

Jag för detta resonemang som feminist först och främst, alltså utifrån en teoretisk grund där jag främst resonerar kring könsmaktsrelationer. Detta resonemang sker på en viss abstraktionsnivå, som teoretiska resonemang i regel gör. Jag är inte intresserad av att definiera vad enskilda individer kan och borde göra, detta är ett förslag som den som vill kan ta till sig och inget annat. Jag vet att många känner sig stärkta i den här typen av beslut av mina texter. Andra göra kanske inte det. Jag känner väl lite att det är så det kommer vara, och att det får vara så.

Jag inser också att folk har olika möjligheter att leva upp till detta, och jag har aldrig sagt att detta är något som människor har skyldighet till eller attackerat någon som inte gör detta. Jag har inte heller sagt att de som kan göra detta är bättre feminister. En är inte en bättre feminist för att en har fler möjligheter att välja sitt liv.

Däremot har jag sagt att för den som har möjligheten så kan detta vara en rimlig feministisk strategi, och detta står jag fast vid. Det gäller generellt för kampmetoder att alla inte kan anamma dem. Jag tänker mig att de som gör detta inte bara gör det för sig själva utan även för andra kvinnor. Jag har till exempel mer känslomässig energi till att hjälpa andra nu än när jag var i en relation med en man som sög ut mig känslomässigt.

Jag tycker inte heller att en ska plåga sig i relationer där en blir utsatt för skit som någon slags feministisk självuppoffring. Däremot tror jag att det alltid är någonting positivt att kvinnor tar de möjligheter som finns till att göra sig mer oberoende av män, och vilka möjligheter en har till detta och vilka villkor det görs på skiftar såklart beroende på ens övriga position i samhället. Detta kan göras på en massa olika sätt. Själv har jag valt att inte ha relationer med män alls, eftersom det är vad som funkar för mig. För andra kanske det kan handla om att inte flytta ihop med sin partner, utan istället bo tillsammans med en vän. Eller kanske att hålla liv i vänskapsband och prioritera dem lika högt som sin partner. Ja, ni förstår. Det är inte en fråga om total avhållsamhet, utan mer en glidande skala.

MEN sedan tycker jag också att just kön är extra relevant när det kommer till kärleksrelationer, eftersom kärleksrelationer är konstruerade kring just kön och eftersom kärleksrelationer är grundläggande i patriarkatet på ett annat sätt än i andra förtrycksordningar. När det gäller klass är det till exempel arbete som är den centrala relationen, inte kärleksrelationer mellan arbetare och kapitalister. Det är därför jag ser detta som inte bara ett sätt att ha bättre relationer för individen utan också en kampmetod. Motsvarigheten inom klasskamp skulle kunna vara arbetarägda fabriker.

Detta är en radikalfeministisk förståelse av patriarkatet och det är utifrån den jag formulerar vad jag tänker mig är en bra kampmetod. Andra förståelser av patriarkatet leder säkert till andra metoder, och den som är förtryckt på fler olika sätt har annat att ta hänsyn till i sin faktiska situation. Detta gör det inte mindre sant att det kan vara en bra feministisk metod att undvika relationer med män.

Om att sluta vara arg och gå vidare.

Jag fick denna fråga på twitter:

Tror du att det är ”viktigt” i sig att bearbeta sitt förhållande så mycket att man slutar hata sitt ex?
Det är länge sen, och upplever att jag lagt det bakom mig, men när jag tänker på vad hen gjort och hur det har fuckat upp mig så känner jag hat. Tror du att det är viktigt i ens återbyggnadsprocess att typ, låta bli att hata?

Jag tycker detta är en sjukt svårt fråga, och tänker att det är väldigt beroende på kontext. Det är viktigt att släppa ur sig grejer för att gå vidare. Ilska och hat är viktigt för att kunna släppa den skuld och skam som ofta kommer när en blivit dåligt behandlad av någon, och placera den där den hör hemma istället. Samtidigt är ilska och hat konsumerande känslor som inte är särskilt nyttiga att gå omkring med alltför länge.

När mitt förra förhållande tog slut hade jag en period där jag var väldigt förbannad och konfronterade mitt ex med en massa olika saker. Jag fick svar på många av mina frågor, vilket gjorde att jag kunde bli relativt tillfreds efter ett tag och lämna mycket bakom mig. Jag fick en möjlighet att förstå varför saker och ting blivit som de blivit, och jag är glad att han gav mig den. Däremot inser jag att alla inte kan göra såhär, många är helt enkelt upptagna med att försöka undkomma exets kontaktförsök själva, eller får absolut inget gehör. Om så är fallet måste en såklart finna andra vägar.

När det gäller andra relationer har jag snarare behövt köra på ändå, eftersom det inte funnits några möjligheter till upprättelse på det sättet. Mycket av det som hände i dessa relationer ligger fortfarande kvar hos mig. Det kan vara triggade när jag är med om saker som påminner om det, men det är ingenting som konsumerar min vardag.

Jag tänker att det enda sättet att gå vidare är att fylla tomrummet med något nytt. Att bevisa för sig själv att en kan ha nya, bättre relationer trots att en blivit skadad i sina tidigare. Vissa saker som görs mot en kommer alltid att ligga kvar och skava. Det är oerhört sorgligt, men det är villkoren för vår existens i detta samhälle. Jag tänker på det som gjorts mot mig i tidigare relationer som ärr. Det kommer att finnas kvar där och jag måste förhålla mig till det. Jag vet att vissa saker troligen kommer att vara problematiska för mig en lång tid framåt. Jag har inget annat val än att förhålla mig till detta om jag ska kunna ingå i nya relationer. Och jag vill ha nya relationer, så jag letar efter sätt att förhålla mig.

Människor blir ärrade på olika sätt och jag kan bara tala för hur jag hanterat mina. Jag vet till exempel att jag väldigt lätt går in i ett känslomässigt beroende och uppoffrar väldigt mycket av min tid för den andra parten, vilket sedan gör att jag får svårt att upprätthålla min självständighet och gör mig väldigt krävande. Denna tendens kvarstår och det jag måste göra är att försöka hantera den genom att undvika att gå in i den typen av beroende över huvud taget. Ett enkelt sätt att göra detta på vore att inte ha relationer, men eftersom en får livskraft och näring ur sådana är det inte ett värt pris att betala.

Om någon har skadat en djupt så tycker jag inte att det finns något egenvärde i att sluta hata. Däremot finns det ett värde i att inte fortsätta leva i känslorna. Det är en sak att hatet blossar upp när en tänker på det, det är en annan att hela tiden gå omkring och leva i det. Ibland sticker det till att tänka på saker en har varit med om, och det är okej, men det ska inte behöva konsumera en under en längre tid.

Jag tänker att det beror mycket på vad som har hänt också. Om det rör sig om misshandel finns det inget syfte med att förlåta, men om det snarare handlar om destruktiva spiraler en både varit delaktiga i så kan det vara nyttigt att fundera på sin egen del i det hela. Mina relationer har oftast förflutit på det senare sättet.

Även om jag fortfarande anser att de jag varit med har en större skuld, så kan jag också se hur jag själv kan komma att reproducera samma mönster i andra relationer. Detta är något jag måste våga se och ta ansvar för. Detta kan vara väldigt jobbigt och smärtsamt eftersom det kräver insikt i hur ärrad en har blivit. Det är ett slags sorgearbete som en måste låta ske. Det handlar om att acceptera det som gått förlorat, om att tillåta sig själv att vara ledsen över det just för att det gått förlorat men samtidigt inte söka upprättelse som inte kan ges. Helt enkelt att lägga det till handlingarna.

Sedan kan en förlåta vissa saker men inte andra. Jag kan förlåta mina partners för att de varit inkapabla att hantera sina egna eller mina känslor eftersom det snarare handlar om en brist eller oförmåga de själva varit maktlösa inför, men jag kan inte förlåta dem för att de aktivt tryckt ner mig genom att pika mig. Jag kan inte förlåta att de straffat mig genom ignorans och så vidare. Detta är liksom ett aktivt beteende som syftar till att skjuta över skulden för sin egen oförmåga på mig och det tycker jag inte är acceptabelt.

Processer får ta tid, men om en upplever att det stannar av så kan det vara en bra idé att aktivt söka upp något slags emotionellt stöd. Jag tänker att det är grundläggande för att komma vidare att uppleva att en blir mött i sina tankar, i alla fall av någon. Det kan gå bra med en vän, en psykolog/kurator, någon på en tjej- eller kvinnojour eller något forum på nätet. Jag tänker att det viktiga är att en känner att en inte är ensam. Att läsa texter av människor med liknande perspektiv kan också hjälpa, för mig var Det kallas kärlek och Prins charles känsla viktiga böcker som satte ord på mycket.

Men jag tycker att det här med sorg är svårt. Det finns inga enkla svar på hur en ska bearbeta trauman. I detta samhälle så finns det sällan tid eller förståelse för dessa processer, och det är väldigt sorgligt. En får göra så gott en kan.

Kvinnors relationer i patriarkatet.

Jag tror att det är lite såhär med kvinnors relationer i patriarkatet; det är okej att de finns men de får aldrig bli ”bärande” i ens liv. Med ”bärande” menar jag att det är relationer som en organiserar sitt liv omkring. Typ att en kanske väljer yrke eller bostadsort efter en relation med en kvinna.

Jag tänker att relationer med andra kvinnor var bärande på ett annat sätt när jag var barn. Då var det okej att de tog upp mycket plats i mitt liv, eftersom relationer med män ändå inte var aktuella. Ju äldre jag blev desto mer började dessa relationer fasas ut ur mitt känsloliv. De fanns såklart kvar i mitt liv, men de fick inte ta samma plats längre. De fick inte vara bärande inslag i mitt liv, eller så fick jag inte vara ett bärande inslag i deras.

När jag ser tillbaks på mitt liv så sörjer jag de kvinnor jag förlorat på ett annat sätt än männen. När det gäller mina relationer med män så är jag snarare ledsen att jag över huvud taget ingick i dem, eller att de varade så länge som de gjorde.

Framförallt är jag dock ledsen över de relationer med kvinnor jag offrade för relationer med män. När jag blev tråkigt sällskap för att jag var tvungen att älska honom, när jag inte kunde ta ansvar för mig själv för att jag hade blivit för djupt nedbruten av en man och så vidare.

Jag har inte upplevt relationer med andra kvinnor som oproblematiska, däremot har jag upplevt att det finns en annan ömsesidighet. Det finns en vilja att lösa problem tillsammans. Andra kvinnor brukar inte på samma sätt skamlöst utnyttja situationer eller skjuta ifrån sig ansvar, som män gärna gör. Kvinnor har generellt en annan medvetenhet om att relationer kräver tid och energi och kastar sig inte på samma sätt in i relationer de inte kan ta ansvar för. Kvinnor tenderar inte att tro att kärlek löser alla problem.

Detta är för mig oerhört viktigt; jag är trött på att bli utsatt för mäns oerhört höga ambitioner för att sedan se dem misslyckas och bli lamslagna inför detta faktum. Jag är trött på att bli behandlad som ett objekt som de ska rädda genom att ”ge” en bra relation. Jag är trött på ickesamarbete i relationer.

Män tycker ofta att det är genant när en kvinna kan göra något de själva inte kan, så därför låtsas de att denna kunskap är oviktig att lära sig över huvud taget istället. Hela den här grejen att män helt skamlöst kan säga att kvinnor är ”bättre på” känslor och därmed lasta över ansvaret för allt känslomässigt arbete på kvinnor helt utan att göra någon som helst ansats att lära sig något själva.

Helt enkelt; kvinnor är generellt på ett annat sätt i kontakt med de villkor som omgärdar relationer, eftersom kvinnor generellt är de som får ansvara för relationer. Det betyder inte att kvinnor är några genier när det kommer till känslor eller relationer, däremot att de ofta är villiga att lära av sina misstag och jobba tillsammans på problem. Det finns inte samma prestige i att göra rätt från första början.

2014.

2014 var uppbrottets år. Både frivilligt och ofrivilligt. Jag har brutit upp från en mängd olika relationer som fick mig att må dåligt. Jag har brutit upp med stora delar av min uppväxt mentalt. Jag har brutit upp med min bostadsort två gånger, både när jag flyttade från Uppsala till Stockholm och från Stockholm till Örebro.

I början av året tog det slut mellan mig och min dåvarande partner, som jag även bodde tillsammans med. Det hade varit dåligt länge men vi var för djupt beroende av varandra för att någon av oss skulle ha vågat ta steget innan. Nu blev det i alla fall gjort, vilket kastade mig in i total panik i flera veckor. Jag var deprimerad redan innan och det var som att han var det enda som höll mig flytande. Så var det såklart inte, men känslan vid uppbrottet var att jag föll ner i en avgrund utan slut och utan något att klamra mig fast vid.

Jag tror aldrig att jag mått så dåligt som jag gjorde perioden efter detta i hela mitt liv. Jag flyttade hem till Stockholm under en period. Det enda som betydde något för mig var att tillfredsställa mina grundläggande behov och att hålla mig ständigt distraherad. Jag mådde verkligen så jävla dåligt, det är svårt att förstå när jag ser tillbaks på det. Fick stort stöd av mina vänner som umgicks med mig trots att jag verkligen inte var något fantastiskt sällskap. Är väldigt tacksam för detta.

Efter ett tag började jag känna mig instängd i min situation. Jag antar att detta är ett friskhetstecken; när en känner en lust till att göra mer, se mer. När en känner att det en har inte räcker till. När en vill stimulera sinnet. Jag ville inte vara kvar i Stockholm, jag känner mig ofta väldigt instängd där.

Jag försökte med nya relationer med män, men blev helt enkelt uttråkad av det. Jag kände mig inte stimulerad. Detta är inget nytt, men det nya var att jag kunde se att det inte tog mig framåt och avsluta istället för att klamra mig fast i hopp om att få ut något av det som jag inte fick. Jag hade en annan tilltro till mig själv och min förmåga än jag haft innan.

Kom in på Örebro universitet på sen anmälan och flyttade hit på bara några dagars varsel. Visste inte om det var en rimlig sak att göra men var verkligen tvungen att komma bort från Stockholm. Sov på en väns soffa en vecka, hade ett tillfälligt boende och hittade sedan lägenheten jag bor i nu. Hade ett stort sammanbrott och funderade på att skita i allt, men valde att stanna kvar vilket jag är glad för. Mår överlag väldigt bra i min situation nu.

När jag flyttade hit så tänkte jag att jag ska undvika vissa misstag som jag gjort tidigare. Till exempel så tänkte jag att jag ska undvika relationer med män, och framförallt att på något sätt bli materiellt beroende av en man. Det har jag gjort. Jag har träffat många underbara kvinnor i Örebro som jag hoppas att jag ska kunna knyta starkare band till. Det känns nytt och spännande.

Jag träffade också Linn för några månader sedan när jag var och föreläste i Göteborg och blev väl ”intresserad”. Kunde inte riktigt kategorisera känslan från första början, eftersom jag inte på riktigt tänkt mig att jag skulle kunna bli kär i en kvinna. I alla fall så sågs vi igen ett par veckor senare och jag blev jättekär och bla bla bla. Jag är väldigt glad över att jag faktiskt vågade agera på de här känslorna, något som jag nog inte hade gjort för ett år sedan. Jag känner att jag har haft en helt annan kontroll över mitt känsloliv, och kunnat förstå mina behov och begär på ett helt annat sätt än innan.

På det stora hela har 2014 varit ett av de mest smärtsamma men också bästa åren i mitt liv. Jag har brutit upp med så mycket skit, jag har haft så jävla mycket ångest, men det har verkligen varit värt det. Jag är stolt över att jag har tagit mig själv på allvar, att jag har funderat över varför jag mår dåligt och vad jag behöver, att jag har vågat begära ett bättre liv. Jag har nog aldrig vart så tillfreds med min tillvaro som jag är nu.

Jag hoppas att 2015 lir året då jag får nya rötter, knyter nya friska vänskapsband och bygger vidare på den känslomässiga grund jag skapat mig nu. Jag hoppas att jag ska våga ta mig själv och mina relationer på allvar. Jag hoppas att jag ska fortsätta röra mig framåt och uppåt.