Kategori: Vardag

Full av kraft.

Jag är fan imponerad av mig själv! Jag åkte hit med intentionen att tvinga mig själv igenom denna vistelse. Jag hade blivit så jävla passiv och trygg. Blev aldrig utanför vad jag uppfattade som bekvämt. Jag hatade fan mitt liv och visste att det krävdes förändring, visste att jag var tvungen att komma bort innan jag skulle kunna sätta igång med mitt riktiga liv. Nu har jag mindre än en vecka kvar innan jag landar i Stockholm för första gången på tio månader.

Min resa här har dels varit social. Jag har träffat en massa nya människor och lärt mig att se att jag faktiskt kan vara en trevlig person att ha att göra med. Jag tror inte att jag hade blivit accepterad av människor här annars. Innan så har jag främst identifierat mig som intellektuell och tänkt att de som har ett intresse av att umgås med mig har det på grund av att vi har intellektuellt utbyte av varandra. Nu har jag kunnat se att även jag kan knyta kontakter utanför detta.

Jag har också klarat mig själv på riktigt under en väldigt lång tid. Inte själv som i utan någon, jag har ju haft familjen här och mina vänner. Men själv som i utan en enda person som känner mig. Jag klippte verkligen alla band samtidigt. Jag och min pojkvän gjorde slut, jag flyttade hemifrån och bytte land, allt på samma gång. Jag har ju bott i samma hus hela mitt liv innan detta. De kriser jag har haft har jag i mångt och mycket axlat själv. Även om jag kunnat prata med människor här så har jag inte kunnat stödja hela min existens på någon annan, som jag kunnat innan. Jag har varit tvungen att bita ihop och reda mig själv. Det har varit otroligt nyttigt och stärkt mig.

Men framförallt har jag nog rört mig intellektuellt. Jag har haft väldigt lite människor omkring mig som sagt åt mig vad jag ska tycka och tänka, och därför har jag fått mer utrymme än någonsin att verkligen fundera själv på saker jag är intresserad av. För det mesta är det jättebra och skönt att ha input från andra människor men jag tror jag har behövt den här tiden utan det också. Jag känner för första gången i mitt liv att jag landat i min ideologi. Jag har ett grepp om samhälle och min del i det som fungerar för mig, såväl intellektuellt som känslomässigt. Det är otroligt befriande.

Jag har också utvecklats både som tänkare och skribent. Jag har alltid känt mig smart, men det har varit en ängslig smarthet präglad av hävdelse- och bekräftelsebehov. Idag känner jag intellektuellt självförtroende nog för att kunna ta mig an de mest komplicerade ämnen. Och framförallt känns det helt jävla okej att ah fel ibland. Det finns inte så mycket prestige i det längre, som det gjorde innan.

Jag känner mig så full av kraft. Jag vet vad jag vill nu, och jag vill de så mycket. Jag tror på mig själv nu.

Fulhetsträsket.

De senaste veckorna har varit en jävla resa genom fulhetsträsket. Jag är tjock, har fettig hy, är finnig (vissa är blodfyllda och därför hel röda), har flygigt äckligt hår och gud vet allt. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas hela tiden. Jag kollar mig själv i spegel (svårt att undvika när man har en vägg täckt av speglar mitt emot sängen) och tänker att herregud, så jag ser ut.

Men det sköna är att jag faktiskt inte bryr mig sådär jättemycket. Det är klart att det är roligare att känna sig snygg, men jag är medveten om att jag kommer att göra det någon gång snart och känner inte att det är kört med min dag om jag ser lite risig ut.

Detta att inte låta hela ens humör stå och falla med hur man tycker att man ser ut borde vara en självklarhet. Samtidigt är det många kvinnor som anger sig tillfälligt upplevda fulhet som ett hinder för en massa saker, då främst välbefinnande. Det är en sak att vilja förändra sitt utseende typ genom att gå ner i vikt, en annan att låta toppar och dalar i ens utseende avgöra allt annat i ens liv.

Konstnärsfrilla och lästips.

Har som den uppmärksamme ser en pensel i håret. Min pinne till hårspännet försvann nämligen. Känner mig så jävla konstnärlig och bohemisk.

Annars vill jag tipsa om dessa två texter i den så kallade klasshatsdebatten. En av Petter Larsson som Socialdemokraternas samförstånd med borgerligheten, en av Åsa Linderborg om medelklassmyten. Jag orkar inte harva runt i denna debatt mer så jag låter texterna tala för sig själva.

Annars är denna text om polska hantverkare väldigt bra. Det är intressant hur folk gärna bygger upp rasistiska nidbilder istället för att ta tag i sin egen ovilja att betala bra för ett gott utfört arbete. Kvalitet och hantverksskicklighet kostar, även om personen ifråga kommer från Polen, och om man går efter billigaste anbud så får man väl tyvärr räkna med att bli blåst. Som att handla på Ullared och sedan klaga på dålig kvalitet och service? Man kan ju fråga sig varför folk inser detta när det kommer till produkter, men inte när det kommer till hantverkare.

Drömmar.

På sista tiden har jag börjat utforma en plan för mitt liv. Jag vet liksom vad jag vill nu. Jag vill ta minst en kandidat i statsvetenskap med inriktning kriminologi (jag hoppas det går). Sen vill jag utforska sambanden mellan kriminalitet, synen på kriminalitet och samhället. Alltså, det är ju inte sådär jättespecifikt men jag tänker på sambanden mellan jämlikhet och kriminalitet och också samband mellan synen på kriminalitet och kriminaliteten som faktiskt finns, hur detta används och skapas i det politiska samtalet och så vidare. Jag skulle tycka det var så otroligt intressant.

Det känns häftigt att ha en ide om var jag vill komma och vad jag vill göra som verkligen utgår från en lust inför och ett intresse för något, inte från tankar om status och samhällets förväntningar. Och att dessutom känna att här skulle jag kanske kunna bidra med något. Men samtidigt känns det läskigt att ha något slags långsiktigt, övergripande mål. Det är så mycket som kan gå fel på vägen.

Readrottningen.

Bara för att alla älskar dubbelmoral så jävla mycket så ska jag nu kungöra att jag tänkte åka in till stan och shoppa nu. H&m har sommarrea och de ha ringen smak i Bryssel så alla fina grejer finns kvar.

Jag är för övrigt drottningen av h&m:s sommarrea. Hittar alltid skitbra grejer mycket billigt. Känner mig lycklig på grund av att jag shoppat. Älskar billigt.

Nåja. Nu ska jag gitta.

Hur förhåller ni er till pengar?

Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.

Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.

Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.

Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.

I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.

Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?

Någon som har Pms-tips?

Jag har börjat få ett besvär som jag tycker är riktigt jobbigt. I samband med mens, alltså precis innan, så kliar min kropp som fan, min hjärna går ner på lågvarv, jag får svårt att sova, drömmer mycket, blir väldigt svettig och får uppsvullen mage. Framförallt är det klådan som plågar mig, och att jag inte riktigt kan tänka normalt såklart.

Jag har aldrig haft mycket besvär med mensen. Visst har jag haft lite mensvärk och så, men att jag har ihållande besvär flera dagar innan är något nytt.

Så jag ber om råd här. Jag vill försöka få bort detta, men vill helst inte ta några mediciner. Vad kan man göra får att lindra pms-besvär?

Skönhet.

Jag har funderat lite på det här med skönhet. Jag tycker väldigt mycket om kyrkor, vilket ni kanske har märkt på mina foton. Jag har funderat på varför och kommit fram till att det handlar om att jag tycker om upplevelsen av något som liksom bara är vackert. Ja, det är klart att kyrkan även fyller andra funktioner men väldigt mycket är det helt enkelt en vacker byggnad, rakt upp och ner, i alla fall för mig som icketroende.

Vi lever i ett samhälle som är extremt fixerat vid skönhet, men nästan all den skönhet vi konsumerar är på ett eller annat sätt menad att stärka vår position socialt. Människor vill vara vackra primärt för att vara vackrare än andra, men vill äga vackra kläder och saker för att visa sin status och smak och så vidare. Detta har fått mig att väldigt mycket vända mig emot skönhet om koncept, för jag tycker att det är tröttsamt.

Jag tror att människor generellt har ett behov av skönhet men jag tror att mycket av detta sabbas genom att så mycket av vår skönhetskonsumtion är väldigt kopplad till hur vi värderar oss själva och hur vi värderar andra medan väldigt lite får finnas till bara för sin egen skull. Väldigt lite får bara vara vackert utan måste reflekteras på den egna kroppen, i det egna livet eller ägas.