Kategori: Vardag

Ett jobb för mig.

Jag har undrat när det börjar annonseras efter jobbcoacher på platsbanken och nu hittade jag den första.

Emperator söker dig som är driven, erfaren, smågalen och som älskar att motivera människor. Emperator arbetar med människor, för människor. Det innebär att vi söker personer med rätt inställning som dragit lärdomar i livet. För att arbeta med Emperator skall du ha en stark inre glöd och gilla att ta ansvar utan att tappa humor och värme på vägen. Vi utbildar våra Coacher i vår process för att säkerställa kvalitet och varaktighet.

Herregud. Vem använder ordet ”smågalen” i en jävla platsannons. Det är verkligen bara galenskap och visar hur otroligt sinnessjukt det är att vi lägger arbetsmarknaden i händerna på dessa företag.

Jag hade verkligen verkligen sökt det om det inte var för att de kräver tio års arbetslivserfarenhet av ”olika branscher” vilket jag ju inte är i närheten av. Jag är ju både driven och smågalen.

Men jag kom att tänka på en sak: om man använde det uppstartsbidrag man kan få från arbetsförmedling för att starta ett jobbcoachföretag, hade inte det varit den ultimata ironin. Snacka om att skapa kortslutning i systemet.

Jag orkar inte.

Efter att min arbetsköpare visade sitt sanna ansikte så tänker jag: jag måste hitta ett annat jävla jobb.

Men det finns få saker som jag hatar så till den milda grad som att söka arbete. Att skriva brev på brev utan att fån den minsta respons känns så jävla nedslående och fittigt.

Just nu känner jag min totalt dränerad på allt vad livskraft och engagemang heter. Jag funderar på att uppsöka en psykolog, men vad fan skulle jag få ut av det egentligen? Prata om att livet är skit och fnysa när hen säger att det är viktigt att vara positiv.

Lön för en dags arbete är ju inget man saknar.

När man jobbar som jag gör så ska man alltid få en jävla massa tidrapporter underskrivna. Ibland går dock de i expeditionen innan man slutat för dagen och man kan inte heller få rapporten påskriven innan man jobbat klart. detta hände mig för ett par dagar sedan.

Så jag ringer till min förmedling och ber om dem ordna upp detta, vilket jag tycker är helt naturligt i och med att det är dem som står i kontakt med skolorna.

Tjejen i luren säger i alla fall följande:

– Du ska veta att om det bara är en dag eller så så brukar vi inte ringa skolan, för vi har inte tid med det. Om det är fler dagar så ringer vi för då kanske det är så att man saknar de där pengarna.

Ursäkta mig, men det är väl klart som fan att jag ska få pengar för det arbete jag utför och att det är förmedlingen som ska ansvara för detta. Annars så måste man ju åka tillbaka till skolan och hämta en massa tidrapporter hela tiden och det är ingen höjdare, speciellt inte när skolan ligger i Huddinge eller så.

Nu var det inget större problem i det här fallet, då skolan ligger på cykelavstånd och jag ändå måste lämna tillbaka nycklar där, men detta gör mig faktiskt genuint upprörd. Om de sagt vid intervjun att man inte kunde vara säker på att få lön för de timmar man arbetet så hade jag inte tagit jobbet.

Att låta jobbet ta över.

För några dagar sedan när jag knullade så ringde de från mitt jobb. Jag tvekade länge om jag skulle svara eller ej, och bestämde mig till slut för att göra det. Dock hann jag inte. Detta var alltså mitt i penetrationssexet, och jag tänkte avbryta det och sabba stämningen för att ta emot ett jobbsamtal på min fritid.

Efter denna händelse så har jag verkligen tänkt över min situation. För ett halvår sedan så struntade jag helt i att sätta på mobilen vissa dagar och var lugn med det. Nu vågar jag knappt lägga den ifrån mig. Om jag mot förmodan gjort det och sedan kollar samtalen blir jag lättad om ingen har ringt.

Jag vill helst inte vara en sådan som låter jobbet ta över. Jag vill kunna lämna det och slippa känna plikt inför det hela jävla tiden. Och jag vill inte känna mig förpliktigad att besvara samtal när jag knullar.

Det där jävla kaffet.

Men fan då. Det där jävla kaffet som jag skrev om innan förföljer mig! Nu har det dykt upp även hemma, fast i en mer subtil variant. Det är kaffebönorna mina föräldrar använder som har den här smaken, hur nu den har uppstått. Det värsta är att dem inte märker av det.

Såg ut ca såhär när jag upptäckte det.

Och som om inte detta vore nog, det vanliga kaffet smakade tvål i morse. Fast jag gjorde om den jävla bryggningen två gånger.

Efterbliven regelonani.

Som lärarvikarie är man ju med om en jävla massa konstigheter, men detta slår fan priset. Jag fick ”återbud” på ett vikariatet jag skulle ha ett par dagar för att, hör och häpna, jag hade ”brutit motskolans regler”. Detta brytande mot regler bestod i att jag råkat glömma att ta av mössan i matsalen.

Och det var liksom inte så att jag hade suttit hela lunchen med mössan på, jag hade gått in i matsalen, fått en tillsägelse och sedan direkt tagit av mössan. Inget tjafs.

Jag fattar väl att man som lärare ska föregå med gott exempel men om det nu är så jävla viktigt kan man väl säga det vid ankomsten?