Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?
Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.
Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.
För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.
Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.
Bra skrivet, tycker jag, och jag håller med dig om att kärleksuppoffringar ska komma från hjärtat och inte samhälleliga normer.
Och alltså, fan vad trött jag blir på Malin Wollin, i alla fall som hon framstår i sin blogg. Det är ett jävla tjat hit & dit om barn och hur man ska leva och sen en massa dumma försvarsargument som inte alls hänger ihop med det tidigare. Nu skriver hon tror att det inte finns en enda människa i världen som vill ha barnbarn. Well, då kan jag tala om att jag varken vill ha barn eller barnbarn. HA! Jag skiter i allt det där. Och så:
”Det är som att berätta att man kissar i duschen. Man pratar inte om det.”
Haha, men hon får ta & ge sig. Förutom att jag finner det som en dålig jämförelse, så pratade jag & en vän om att kissa i duschen senast för några dagar sedan. Fast vi kanske är lika verklighetsfrånvända som alla dessa BARNHATARE! 😉
& den första bloggen du länkade till… haha, årets mest meningslösa inlägg.
”Och ”det roliga”? Börjar det vid sex månader? Jag har roligt hela tiden, och det första halvåret är helt magiskt, missade du det?”
haha, måste bara lolla åt det.
Malin wollin vet när det är kul minsann.
Min mamma försökte sig på självuppoffring några gånger under min uppväxt, en gång la hon ner all sin tid och vartenda öre på att fixa ihop ett stort födelsedagskalas med alla klasskamrater inbjudna. Det slutade med att ungjävlarna sprutade kolasås över väggarna, snodde pizza, stack hem och hittade fler anledningar att dissa mig. En annan gång försökte hon vara mamma genom bullbak men förstörde hela köket istället.
Hehe, det jag vill säga är att jag är glad över att jag resten av uppväxten levde på fiskpinnar, potatismos och findus köttbullar, att hon inte ingick i nån mamma-elit och sprutade av to do-listor för att vara bäst. Att kunna klaga på en ostädad lägenheten kanske är ett privilegium ibland?
(Dock har självuppoffringen och min skuld kommit på senare år bara för att jag gått och blivit sjuk och behöver hjälp med allt)
Hursomhelst, mycket bra skrivet.
Gud vad hemskt med kalaset. Jag skulle fan ha slagit de jävla barnen.