Etikett: viktigt

Jag tycker att naturlighet är viktigt.

Detta med naturlighet. När det talas om naturlighet säger många att saker inte behöver vara bra för att de är naturliga. Nej, det är sant. Men samtidigt så tycker jag att det är viktigt att det finns en diskussionen om människans natur, vad som fungerar för henne. Detta är inte samma sak som att följa sina ”djuriska instinkter”, däremot att acceptera dem och utforska dem som en del av sitt väsen. Sedan finns det ju också sådant på är naturligt på ett intellektuellt och känslomässigt plan, bortom det som vi brukar kategorisera in som ”djuriska” drifter.

När människor talar om naturlighet så brukar saker som kärlek till familj, kärlek till partner, vilja till fortplantning, vilja till att äta och försvara sig betraktas som de renaste djuriska, och alltså även naturliga, drifterna hos människan. Jag tror att dessa egenskaper av vad vi anser vara naturligt för människan måste revideras och utökas. Jag ser min natur som något mer än dessa komponenter, jag har drifter även för annat som fyller en viktig funktion i mitt liv. Vissa drifter ser jag som naturliga, som något i mig själv, andra som i högre grad socialt konstruerade.

Detta kan ju vara olika för olika personer, men jag tänker mig ändå att de flesta människor har ”drifter” som sträcker sig utöver de som jag innan radade upp.

Jag vill hitta vad som är naturligt hos mig genom att bryta ner det sociala ramverk jag omgärdas för inför mig själv. Det är ett sökande efter min mänsklighet och det tycker jag är relevant. Så på det viset är jag intresserad av naturlighet, men jag tycker att begreppet har kapats av människor som sätter likhet mellan naturlighet och djuriskhet.

Självinsikt.

Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.

Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social.  Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.

Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.

Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.

Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.

Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.

Klart g-punkten är ett skitviktigt fynd.

Vissa skrev apropå inlägget om g-punkten att det är ointressant om kvinnor har en g-punkt eller ej och att diskussionen borde handla mer om personlig njutning och mindre om anatomi. Ja, det är klart att när man diskuterar sex så ska man inte försöka ”bräcka” någons personliga erfarenhet av vad som är skönt och inte med hur man ser ut anatomiskt och att ens personliga upplevelse måste stå i fokus men jag ser det som en självklarhet att vi ska ha en diskussion om ett nytt anatomiskt fynd.

Nu säger det inte så mycket att man lyckats observera detta på en enda kvinna men om det är så att g-punkten faktiskt finns så är det såklart en stor nyhet. Tänk er att någon annan kroppsdel som tidigare varit helt okänd upptäcktes, det är ju en smärre sensation!

Jag tycker i alla fall att det är långt ifrån irrelevant. Inte för att jag tror att det kommer leda till någon stor förändring i människors sexliv utan för att jag tycker att människor, av ren princip, ska veta hur deras egna kroppar är uppbyggda. Även om den nya kroppsdelen råkar sitta på insidan av fittan.

Jag skulle inte vilja avstå alkohol.

Cissi Wallin har skrivit om sin alkoholism och bloggkommentatorerna ställer frågan:

Jag hade gett upp alkohol för resten av mitt liv om alla de som drabbas av alkoholmissbrukets baksidor hade fått slippa. Är ni?

Nej, jag tror faktiskt inte det.

Eller, det är klart jag hade om det verkligen stod sådär mot varandra. Om det verkligen var så att bara jag la av med drickandet så hade alla som lider av alkoholen fått det bra. Men det är ju inte det frågan åsyftar, utan om man skulle kunna tänka sig ett samhälle där alkohol förbjöds. Och då är svaret nej.

Alkohol är en sjukt infekterad fråga. Vi har väldigt många människor som lider av alkoholproblem i Sverige, men det talas sällan högt om det. Många personer blir otroligt upprörda och sarkastiska så fort man tar upp alkoholism, jag har träffat människor som trots att de dricker dagligen inte ser sig som alkoholister. Nejnej, det handlar bara om att det är gott.

Men jag tror samtidigt inte på förbud. Inte alls. För även om alkoholen skadar så leder den också till njutning. Det är gott att dricka, det är skönt att vara full. Och för den som kan hantera det så kan det vara ett värdefullt inslag i tillvaron, en stund där man kan slappna av.

För jag tänker inte förneka att mitt drickande till stor del handlar om verklighetsflykt. Inte så att det är något som smärtar i livet som jag måste bort ifrån, inte så att jag inte kan ha kul utan det, men med alkoholens hjälp är det lättare att slappna av. Det blir lättare att inte oroa sig för allt man borde göra, för framtiden, för hur man framstår. Inte så att man helt släpper kontrollen, men det mjukar liksom upp.

På det sättet betyder alkohol mycket för mig. Jag uppskattar helt enkelt att vara berusad. Och det som är poängen är att man kan uppskatta fyllan, man kan uppskatta verklighetsflykten, utan att det är ett problem. Man behöver inte ”dricka för att det är gott” för att ha en sund relation till alkohol. Ibland är det helt enkelt jävligt skönt att berusa sig, och jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det. Vad som är fel är när alkoholen tar över ens liv, när man inte kan uppskatta livet utan att dricka, när man inte kan vara med vännerna nykter, när man börjar se alkoholen som det centrala istället för umgänget.

Jag tror att vi måste erkänna detta, att det är skönt att vara full. Det är skönt att släppa taget. Jag tror att vi måste sluta linda in oss i att vi dricker enbart för att det är gott. Även om vissa göra det så tror jag att de flesta är ute efter ruset också. Jag tror att vi måste börja definiera för oss själva vad vi uppskattar med alkoholen. Varför det är en så viktig del av mångas liv.

Men framförallt tror jag att vi måste ha respekt för alkohol, och även för andra droger. Respekt för att de förändrar våra sinnen, för att det finns en ganska stor risk att vi inte kan hantera det, att vi råkar illa ut. För det är när vi börjar förneka dessa risker, när vi börjar hyscha kring tal om alkoholism och när vi blir upprörda när folk väljer att avstå från alkoholen som vi ska se upp. För det som ligger en så varmt om hjärtat att man inte ens tål att tala om de negativa sidorna, det är kanske lite för betydelsefullt för att det ska vara nyttigt.

Lycka till älskade Piratparti!

Idag är det ju, som ingen har missat, valdagen.

Jag kommer rösta pirat, i alla fall i kommun och riksdagsvalet. Jag är inte hundra var jag står när det gäller landsting men det lär nog bli pirat även där.

Jag tror inte att piratpartiet kommer komma in i riksdagen men när jag tvivlar så tänker jag dels på det Carl Johan Rehbinder skrivit om saken, om att det inte bara är den där fyraprocentspärren som räknas. Och dessutom: skam den som ger sig!

Många tycker väl att just det här valet är ett dåligt val att följa sitt hjärta i, eftersom Sd håller på att komma in, eftersom det står så himla jämt mellan blocken och eftersom mycket står på spel. Men det kommer aldrig att komma ett val där man inte kan hitta skäl för att inte följa sitt hjärta, det kommer alltid att finns något parti som håller på att halka ur eller halka in och jag tror verkligen att alla borde rösta på det dem innerst inne tror på.

Och jag tror fan i mig på piratpartiet. Det är fullt av vettiga människor som jag vet inte bara brinner för integritetsfrågor utan som är vettiga på så jävla många andra punkter, det är det enda partiet som verkligen tar ungdomar, kultur, integritet, kunskap och frihet på allvar och som inte bara tjatar om en massa procentsatser hit och dit. Det är ett parti med en tydlig ideologisk kompass, med förtroendeingivande politiker och som har en nära dialog med sina väljare. Det är ett parti som fick 7,1 % av rösterna i EU-valet och vars chans därför inte borde ignoreras. De som tror att PP:s politik bara handlar om ”att man ska få allt gratis” borde ta och kolla in deras valmanifest.

Jag minns när piratpartiet först visade sig, hur jag tyckte att det var ett konstigt foliehattigt missnöjesparti men hur jag sedan såg er läste mig in på era frågor och såg er växa som parti, såg er debattera, ta era väljare och era frågor på allvar och såg er komma in i EU. De som ännu inte släppt iden om att PP bara är ett gäng lata ungdomar med förföljelsemani borde ta och tänka om.

Jag önskar mig själv och Sverige lycka till idag, och således önskar jag även PP all lycka i valet. Jag tror att ni behövs och jag tror på er!

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.