Etikett: prestationsångest

Om prestationsångest och självbestraffning.

Jag har aldrig riktigt passat in i bilden av hur en ”duktig flicka” är. Jag är ganska skränig, tar mycket plats och så vidare. Ändå har jag haft den typen av tendenser som brukar förknippas med detta; ätstörningar, prestationsångest, en livsstil som lett till utbrändhet flera gånger. En tendens att alltid ta på mig alldeles för mycket.

Jag har kommit att tänka mer och mer på detta på sista tiden, och insett hur mycket jag egentligen lider av prestationsångest. Det har tagit sig olika uttryck i olika perioder, bland annat i form av ätstörningar, överdriven träning, relationer med män och så vidare och så vidare. På sista tiden har det handlat väldigt mycket om intellektuella prestationer; att läsa ”rätt” böcker och så vidare.

En grej som har varit genomgående är att jag mycket sällan roar mig. När jag gör så kallade roliga saker handlar det mest om flykt, om att desperat fördriva tiden för att jag inte orkar vara kvar i mig själv. Då handlar det om aktiviteter som kräver minimal ansträngning, som funkar som ren rekreation. Men att typ… läsa en bok bara för att jag tycker att den är bra, det ligger väldigt långt bort. Det är som att det måste vara antingen eller; produktivt, duktigt eller totalt hjärndött.

Jag tycker inte om det här begreppet ”duktig flicka”, för i mina ögon handlar det inte om att prestera så mycket som det handlar om självbestraffning. Att aldrig tillåta sig själv att bara ha det bra. Att alltid behöva dra saker till sin spets och göra det till en fråga om prestationer. Det gäller allt; kreativitet, tankeverksamhet, relationer.

En annan intressant grej är hur oerhört stressad jag blir när jag upplever att saker och ting liksom fungerar bra. Så fort något faller på plats så lassar jag liksom på alldeles för mycket på mig själv, så att det går åt helvete igen. Typ om jag känner mig ”produktiv” en dag så kan jag inte bara göra det jag behöver och sedan ta det lugnt, utan jag måste göra tusen olika saker bara för att jag har möjligheten. Det kan vara som att jag eftersträvar ett tillstånd när jag inte kan göra någonting bara för att få vila.

Det om är så jobbigt med detta är att det blir så svårt att balansera. För att jag ska kunna ta det lugnt måste jag ägna mig åt saker som inte på minsta sätt stimulerar mig inom ett område där jag kan få för mig att jag behöver prestera, och det tråkar såklart ut mig till slut. Jag vill bara att det ska bli lättare att hitta någon slags balans, där jag faktiskt typ kan göra saker och sedan vara nöjd med det, inte direkt tänka att jag behöver göra ännu mer.

Män Som Kan Marx.

Som ni kanske vet så sysslar jag en del med att läsa Marx nu. Jag har både en kapitalet-cirkel med en vän och läser en kurs i marxistisk filosofi på högskolan. Det är roligt och jag upplever att det ökar min förståelse mycket för världen omkring mig, det hjälper mig att förstå kapitalismen och så vidare. Marx är på många sätt en fantastisk filosof och författare och det kan vara väldigt underhållande att läsa honom.

Däremot finns det ett fenomen som överskuggar denna glädje, nämligen Män Som Kan Marx. Detta är en så jävla vanlig och störig grej och det förtar så jävla mycket av det roliga i att försöka sätta sig in i marxistisk filosofi.

Män Som Kan Marx kan till exempel vara så att de tycker att det är HELT OMÖJLIGT att verkligen förstå Marx om en inte har läst [sätt in lång radda texter som väldigt få människor känner till, helst sådana som bara finns tillgängliga på originalspråk] för då så vet en minsann inte vad Marx egentligen menade med alltsammans. Jag känner bara; vem fan bryr sig? Är det verkligen relevant att tvista om vad Marx egentligen menade, det intressanta är ju hur vi kan använda hens texter för att förstå världen vi lever i idag och hur vi ska förändra den.

Jag upplever faktiskt att jag får ut något av att läsa kapitalet trots att jag inte läst Grundrisse (Grunddragen på svenska, det vill säga Marx anteckningar till kapitalet) och Marx brevväxlingar med någon annan gubbe. Nej, jag begriper kanske inte varenda detalj, men det gör en väl fan aldrig när en läser en bok första gången? Det är väl inte så jävla viktigt att en förstår precis allt, det viktiga är ju att en får ut något av läsningen, att en blir lite klokare än vad en var innan. Det är liksom ingen katastrof om en råkar tolka någon jävla fotnot fel.

Detta ger så jävla mycket prestationsångest så fort en ska ge sig i kast med läsningen av Marx, och det gör nog tyvärr att många bangar. Det är inte en bra grej att måla upp något som OERHÖRT SVÅRT om en faktiskt är intresserad av att folk ska läsa och ta till sig, vilket jag verkligen hoppas att Män Som Kan Marx är. Det stinker så jävla mycket elitism om det hela. Det känns som om en behöver dedikera hela sitt jävla liv åt att läsa Marx om en ska ha någon slags rätt att uttala sig kring de ämnen han berör. Hur är det konstruktivt? Hur är det inkluderande? Det blir bara ytterligare en åsiktsklubb bestående av herrar, som om det vore det vi behövde.

Vad är egentligen det viktiga här? Att vi gör Den Rätta Marxtolkningen eller att vi försöker förändra världen? För ingen jävel tjänar på att olika män sitter och berättar för varandra vad de tycker att Marx egentligen menade. Eller jo, borgerligheten gör såklart det, för det är jävligt praktiskt när ens politiska fiender är upptagna med att ta tolkningsföreträde och utesluta inom den egna gruppen istället för att försöka sprida idéerna på ett lättillgängligt sätt. Ba kliv ner från era höga jävla hästar istället för att tramsa runt med Den Rätta Marxtolkningen.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.