Etikett: mammor

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.