Anna-maria (satan vad jag skriver om BK, jag ska fan byta inriktning till att bara kommentera bloggkommentatorerna) har skrivit om DennisMs påhopp på Islam. DennisM tycker att Islam är en farlig religion, och Anna-maria intar den vanliga ståndpunkten ”religionen är inte farlig utan utövarna”.
Religion är ett hemskt känsligt ämne. En vanlig teori folk har är att idéer inte är farliga utan att det är utövarna som använder religionen som täckmantel för diverse illdåd. Så kan det absolut vara, jag tvivlar till exempel starkt på att det står i bibeln att man ska våldta småpojkar. Men samtidigt måste man inse att om en person tror, alltså verkligen tror, att en given bok är skriven av fan GUD, universums jävla skapare som dessutom råkar bestämma om du ska dömas till evig plåga eller ett liv i himmelriket så tenderar de nog att följa det som påbjuds i denna bok. Det är ju det som är att vara religiös; att tro att det finns en gud och dessutom ofta ha en uppfattning om vad denna gud vill att du ska göra av ditt liv.
Därför så måste ju olika religioner kunna vara mer eller mindre farliga, för det står olika saker i de olika påbuden. Man kan inte bara hävda att alla är lika eftersom man ”tror på samma gud”, man måste erkänna att det finns skillnader i de olika skrifterna. Olika regler att följa och så vidare. Sen finns det många som sållar ut det som inte gillar, men det står ju fortfarande i koranen att homosexualitet är ett brott och därför är det ju mer troligt att en som tror att koranen är guds ord också ogillar homosexuella. Jag skulle tycka att det var himla märkligt att förneka att det sambandet finns; sambandet mellan vilken bok man tror är guds ord och vad man tycker.
Men sen finns det såklart andra aspekter också. Alla typer av extremism gror ur missnöje och olycka. Det finns såklart dem som är galna helt av sig själva också, men för att en rörelse ska kunna växa sig stark så måste det finnas någon slags grund för den. Frågan är sedan hur den färdiga rörelsen ser ut, det är sär värderingarna kommer in.
DennisMs kritik känns däremot extremt märklig. Han nämner att homosexualitet är synd enligt Islam. Det stämmer, men det är synd enligt kristendom också. Samma sak med otrohet, som han också nämner. Det är inte som att det är okej enligt bibeln, men de flesta kristna i Sverige är ganska sekulära och har valt att sålla bort värderingar som inte passar in i det övriga samhället eller som de tycker känns helt fel. Men om de verkligen läst bibeln, pärm till pärm, och tog till sig allt i den boken, så skulle de nog ha en massa obekväma värderingar de också.
Man måste kunna skilja vad som beror på själva tron och vad som beror på hur sekulariserat samhället är. Jag tycker att all religion är skit och jag tycker att man ska eftersträva ett sekulärt samhälle. Om kristendomen hade haft samma inflytande här som Islam har i Saudiarabien så tror jag att det hade varit illa här också.
Det är väl klart som fan att en idé inte kan vara farlig om ingen tror på den, men olika idéer skapar olika farliga utövare. På samma sätt som nazism är en farligare idé än socialdemokrati så kan olika religioner vara olika farliga. Och jag ser absolut ingen anledning till att förneka detta.
Daniel Nordström har i sin tur kritiserat kampanjen eftersom han tycker att det är ”unket” och att kvinnorna framställer sig själva som objekt för att motverka en annan objektifiering. Det här jävla tjatet om objektifiering kan göra mig så matt. Jag tycker att det är tråkigt att kvinnor som klär av sig och visar upp sina kroppar alltid ska antas vara ”objekt”. Ett objekt är man ju om man är passiv och viljelös, men en kvinna som visar upp sig själv naken på eget initiativ och på samma sida där hon skriver en text om att hon är stolt över sin kropp är väl inte ett objekt. Jag kan vara stolt över min kropp och vilja visa upp den utan för att den sakens skulle göra mig ”tillgänglig” på samma sätt som ett objekt är tillgängligt. Hur kan han påstå att det är objektifierande att aktivt driva en kampanj för något, med bilden av sig själv som ett medel.
Vem är det som objektifierar här om inte Daniel själv? Det finns inget i bilden eller upplägget som är särskilt objektifierande, mer än nakenheten! Måste en kvinna behålla kläderna på för att hon ska kunna tillmätas en egen vilja och varför är det så? Så fort en kvinna kastat av sig kläderna är hon inte längre ärbar eller handlingskraftig, hon förvandlas automatiskt till ett objekt! Det är ju en helt absurd syn på kvinnor, kan jag tycka. Bloggkommentatorerna skrev om att en man har mycket lättare att klä av sig, vilket är helt och hållet sant. Så fort en kvinna klär av sig ”förlorar” hon något, sin förmåga att ta beslut! I alla fall enligt Daniel Nyström.
Poängen i Veckorevyns kampanj är hursomhelst inte att verka emot objektifiering utan snarare den mediala bilder av kvinnliga kroppar i allmänhet. Problemet med de avklädda kvinnor i reklamer är egentligen inte de enskilda bilderna i sig, utan den otroliga likriktningen i utbudet. Tjejer har ett fåtal medialt gångbara sätt att vara, klä sig, föra sig och se ut. Detta leder givetvis till att många blir missnöjda, för om det fanns ett större utbud av eftersträvansvärda ideal så skulle många fler känna att de kunde passa in i något av dem. Därför är det viktigt att visa upp andra typer av kvinnor, vilket också inkluderar andra typer av kroppar.
Man kan kritisera Veckorevyn för att vara banala, men initiativet måste förstås mot bakgrunden att Veckorevyn är en tidning som riktar sig till unga kvinnor som är intresserade av heterosexualitet, utseende, mode och ”hälsa”. I det formatet funkar inte nån långsökt analys av utseendeideal, däremot är inpräntandet av några olika ideal och det faktum att alla har lite skavanker en fungerande koncept. Det blir kanske inte blir sådär perfekt som det vore om alla bara kunde släppa det där och se ”insidan” istället, men det är en förbättring. Så jag tycker att veckorevyn ska köra på som de gör!
Herregud vad jag flippar på folk som skriver om sig själva i tredjeperson. Jag hajjar alltid till när folk gör det för det finns liksom inte riktigt i min begreppsvärld att folk faktiskt gör det på riktigt, för mig är det något nån konstig slöjdlärare man har på lågstadiet gör och redan då ironiserar man över det. Sen kanske folk som skriver så om sig själva skämtar, men det är fan creepy ändå. Det är liksom inte roligt alls, bara obehagligt och jobbigt.
Nej, Kommentatorerna är duktiga. Kenza dålig förlorare och Doktorn önskar att han hade en hundradel av de där lojala läsarna på sin sida.
Dessutom var det svårt att kommentera här, Doktorn var tvungen att ta av sig strumporna för att lösa den matematiska formeln (9+5) vilket krävde mer än de 12…nej, 10 fingrar han har.
Jag hittade den här kommentaren (skriven av den här mannen) under det här inlägget av bloggkommentatorerna (en av mina favoritbloggar för den som inte fattat det än) och ba: va? Jag skulle fan ha känt mig våldtagen om nåt sånt dök upp i mitt kommentarsfält.
Ibland blir det verkligen tryckt stämning på internet precis som i verkliga världen. Nån skriver en askonstig kommentar och man pallar liksom inte dissa och står och ba: ahehehehe…. men tänker samtidigt: sluta vara så jävla obehaglig. Det händer mig då och då och jag tänker mig att det måste ske sjukt ofta för de lite mer populära bloggarna. Typ folk som håller med en av helt fel anledningar eller för att de misstolkat, och då pallar man inte stå där och kalla dem idioter eftersom de inte varit taskiga, men samtidigt vill man ju inte att de ska tro att man tycker som dem. Jobbigt läge.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?
Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.
För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.
Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.
