- Jag tycker att det är fantastiskt att musikhjälpen tar upp det viktiga ämnet mödradödlighet som tema i år. Det är extremt angeläget att diskutera just hur kvinnor så ofta får lida eftersom våra kroppar ses som mindre värdefulla. Jag hoppas att vi snart också kan börja diskutera själva havandeskapet som ett politiskt problem, även om jag inte tror att vi är nära en rent praktisk lösning på problemet än på ett tag.
- Den här texten av Vingren är bra och viktig. Den handlar om rättssäkerhet när det kommer till våldsutsatta barn och de snyfthistorier som ofta dyker upp angående sådant. Föräldrar som ser det som sin ”rättighet” att vara med sina barn även om det finns indikationer på att barnen blir utsatta för våld. När det kommer till sånt här ska en alltid ta det säkra före det osäkra, risken är att en annars skickar hem ett barn till misshandel och sexuella övergrepp. En har ingen ”rätt” till sina barn, barn däremot har rätt till att skyddas från övergrepp.
- Den här artikeln om att kvinnojourer riskerar att läggas ner runt om i landet. Regeringen ”utreder” tydligen, trots att det flera gånger sagts att kvinnojourerna ska få mer resurser. Det är ett stort problem att situationen för kvinnojourerna är så osäker som den är, det gör det väldigt svårt att bedriva någon form av långsiktigt arbete. Det spelar liksom ingen roll om en får lite pengar akut, det som krävs är en löpande trygg finansiering. Jag är ju själv engagerad i en tjejjour och vi har samma problem, det blir omöjligt att upprätthålla kontinuitet i arbetet då.
Det kollektiva Stockholmssyndromet.
Sluta ljuga för fan!
Kvällspromenad.
Bilderna är från i somras.
Alla beslut är politiska beslut.
Ibland säger folk att de gör saker av ”politiska skäl”. Jag säger också såhär ibland, men egentligen tycker jag det är ett ganska konstigt uttryck. I mina ögon finns det ingen separat politisk sfär, utan hela livet är politik. Allting jag gör gör jag på ett eller annat sätt av politiska skäl, medvetet eller omedvetet.
När jag till exempel valde att sluta raka benen gjorde jag det på ett sätt av politisk övertygelse, eftersom jag genom feminismen kommit till insikt om att det är något som i hög grad tvingats på mig från samhället. Men egentligen var det ju inte mer politiskt än innan när jag följde samhällets ideal. Att följa samhällets normer, att inte göra motstånd, är precis lika mycket politik som att inte göra det. En påverkas ju alltid av politik i alla beslut en fattar i livet. Nu menar jag alltså inte bara vad riksdagen beslutar, utan hela samhället. Patriarkatet är politik, rasismen, kapitalismen är politik. Det handlar om hur vi lever tillsammans, hur samhället är organiserat.
Jag tänker att jag använder feminismen för att nå mig själv och vad jag vill göra i livet. De val jag gjort utifrån feministisk ideologi har i slutänden handlat om att jag personligen känner efter mer, på riktigt frågar mig; vad är det jag vill, vad finns bortom alla de här patriarkala värderingarna jag blivit matad med? På ett sätt handlar det ju om att jag frigjort mig från en politik, nämligen den patriarkala.
Ensamma män och prostitution.
Alltid när en diskuterar prostitution så dyker det upp någon jävla snyfthistoria om ensamma män som minsann inte får någon annan närhet och därför tvingas till att köpa den. Jag förstår inte hur detta kan vara ett argument. För det första är prostitution inte något substitut för närhet eller kärlek, att köpa en annan människa kan aldrig vara detsamma som att ha vänner eller en partner.
Många av de män som köper prostituerade är gifta, har familj och så vidare. Det handlar uppenbarligen inte om ensamhet, det handlar om något annat. Det handlar om att köpa sig rätten till en annan människas känslor, en annan människas kropp. Det handlar om att med penningens hjälp kunna ta utan att ge något tillbaka, om att kunna få något som kanske liknar kärlek utan att själv behöva anstränga sig känslomässigt. Jag förstår att många män gör detta, många män har nämligen inte fått lära sig hur en värnar om sina relationer och ger kärlek, utan istället fått lära sig ett cyniskt spel där mannens rätt råder. Då kan det bli knepigt när människor i ens närhet faktiskt ställer krav på en för att de ska kunna ge något.
Jag är egentligen helt ointresserad av vad de män som köper sex kan ha för bevekelsegrunder för det hela. Det är säkert jättesynd om dem på flera sätt, men det berättigar inte att en betalar för att kunna våldta någon. När vi talar om mäns roll i prostitutionen så blir det alltid en sådan jävla snyfthistoria av det hela, det handlar alltid om mäns behov och mäns känslor, inte om vad de gör med dessa kvinnor. Hur är mäns behov relevanta i det här fallet? Det är ju inte som att kvinnor aldrig är ensamma, varför köper inte de sex (ja, jag vet att det förekommer, men inte ens i närheten av samma utsträckning)? Det handlar inte primärt om livssituationen utan om makt, om att män utövar makt genom sex, genom att våldta och trakassera och köpa sig rätten till kvinnors kroppar.
Om en känner sig ensam som man så kan en förslagsvis ta tag i det på något annat vis än att köpa sig närhet. Ett tips är att de män som har relationer eller familjer skulle kunna se till att sköta sina relationer med dem istället för att köpa sig rätten att slippa anstränga sig känslomässigt för att få någonting tillbaks. Ja, det kan vara en jobbig process, men det är tyvärr det en måste gå igenom om en ska kunna få kärlek och närhet på ett sätt som inte är djupt förtryckande. Men ja, det ligger uppenbarligen inte i allas intresse att sluta förtrycka andra människor, och många män verkar vara mer intresserade av att leva ett känslomässigt bekvämt liv än att behandla kvinnor som människor.
Mer om surrogatmödraskap.
Igår var det någon som skrev till mig på twitter att denna tycker att det är ”fantastiskt” att en kan hyra en livmoder, apropå grejer jag skrivit om surrogatmödraskap. Jag tänker att det säkert finns många som tycker det är fantastiskt att de kan köpa sig rätten att våldta en kvinna, det betyder inte att det är en bra grej.
Det talas om kvinnors fria val, om att vissa kvinnor faktiskt vill bli surrogatmödrar. Som om det var det det handlade om. Det en glömmer med ett sådant perspektiv är maktaspekten. Vilka är det som blir köpta som surrogatmödrar? För det mesta är det fattiga kvinnor. För mig är det mer relevant att värna om dessa kvinnor än om de kvinnor vars högsta dröm eventuellt är att föda någon annans barn. Precis på samma sätt som jag är mer intresserad av de kvinnor som lider av prostitution än av de kvinnor som inget hellre vill än att sälja sex. Dessutom handlar det inte bara om just dessa kvinnor, det handlar om synen på kvinnokroppen i samhället som helhet. Ska den vara en handelsvara? Ska den kunna exploateras på det sättet? Nej, jag tycker inte det.
Vidare har jag fått invändningar i stil med ”men om två kvinnor hyr ut sina livmödrar till varandra, vem ska straffas då”, och jag undrar bara: varför skulle någon vilja göra något sådant? Varför ska vi anpassa vår lagtext efter sådana extremfall? Det känns rimligare att utgå från det som faktiskt generellt är fallet. Den här typen av ”argument” som bygger på att gå in i de mest absurda exempel och fråga ”hur skulle du tillämpa din lag i det här fallet?”, och jag har väl minst sagt svårt att se syftet med det. Ja, jag kan väl tycka att det är viktigare att skydda utsatta kvinnors rätt från att deras kroppar exploateras än att skydda två kvinnors rätt att samtidigt bära varandras barn, men det är ju bara jag. Alla lagar kan vridas och vändas i det absurda, i slutänden är det en fråga för jurister som ju är experter på att författa och tolka lagtext.
Jag tycker att surrogatmödraskap ska vara olagligt på samma sätt som prostitution, det vill säga att köparen är den som ska straffas eftersom det är köparen som sitter i en maktposition. Jag tycker att straff ska utgå oavsett om den som bär barnet bor utomlands eller inte, det borde vara ganska lätt att kontrollera.
Nej, jag tror inte att det hjälper fattiga kvinnor i Indien om ideellt surrogatmödraskap tillåts i Sverige, snarare skapar det en större acceptans för att nyttja den typen av tjänster oavsett plats och övriga omständigheter. Ideellt surrogatmödraskap är dessutom knappast oproblematiskt, det kan finnas extremt mycket press även i det. Eftersom egna barn anses vara så viktigt för många så är det inte alls svårt att tänka sig en situation där en person ingår i en sådan överenskommelse under press. Vidare så kan en ändå erbjuda olika former av ersättning, till exempel bekosta dyra levnadsvanor under graviditeten.
Folk frågar hur en ska genomföra ett sådant förbud. Det är inte särskilt svårt, idag i Sverige har vi i praktiken redan ett förbud. För att kunna genomföra surrogatmödraskap så måste det dels ske en operation, dels någon slags juridisk överenskommelse. Det handlar om att en helt enkelt inte låter sjukvården i Sverige bistå med den typen av ingrepp och inte godkänner den typen av avtal juridiskt. Sedan kommer det såklart ändå att finnas möjligheter att göra det, men det kommer inte att äga någon juridisk giltighet och därför kommer surrogatmodern har rätten på sin sida. Jag skulle också kunna tänka mig en situation där en som surrogatmoder kan få ut skadestånd från den som köpt tjänsten. Jag tror nog att just detta är ett område som är ovanligt enkelt att lägga under juridisk kontroll.
Osmaklighet.
Moderaterna kör en ny reklam som jag faktiskt, på fullaste allvar, tycker är rent osmaklig. Eller ja, det mesta som Moderaterna gör är såklart osmakligt men detta är liksom så jävla vidrigt.
Moderaterna beslutade sig alltså typ denna månad för att dra in specialstödet till autistiska barn och till dyslektiker. Detta innebär att dessa barn inte längre kommer kunna gå i de specialskolor de behöver eller få extra hjälp i klassrummet. Istället ska de… gå i sommarskola? Hur löser det någonting om undervisningen fortsätter vara undermålig? Det liknar mer ett straff än hjälp. Sommarlovet fyller liksom en funktion, nämligen den att låta barn vila upp sig. Det är jävligt jobbigt att bara kötta året runt, och det är såklart än jobbigare för barn som redan har det svårt i skolan. Dessutom är det inte så jävla kul att vara en av de ungar som måste läsa sommarskola, det kommer givetvis att kännas jävligt utpekande.
Se till att skapa en skola som funkar för alla, som gör att alla kan få in rätt kunskap under de månader som skolan är. Det funkar liksom inte att dra in resurser samtidigt som en gör den här typen av ”satsningar”. Det är bara vidrigt.
Det finns inga logiska ideologier.
En grej jag tycker är jättekonstig är folk som använder ordet ”logisk” så fort de tycker att något är fel. Till exempel folk som tycker feminismen är ”ologisk” för att de inte håller med om att kvinnor är förtryckta. Det är inte en fråga om logik, det är en fråga om hur en uppfattar verkligheten.
Logik handlar om att analysera argumentation. Att ett resonemang är ”logiskt” betyder inte att det är sant, det betyder bara att slutsatserna följer på premisserna. Om feminismens premisser är att det finns ett patriarkat och att det är dåligt så följer feminismen som ideologi för det mesta mycket väl på detta, däremot kan en tvista om grunderna, vilket är något helt annat än att angripa ett resonemang med ”logik”.
Det verkar finnas en idé hos många om att det finns ett ”rätt” sätt att tänka och att det är ”logiskt”, vissa försöker bygga hela filosofier på att härleda utifrån olika axiom (t.ex. rätten till liv och egendom, som ofta är fallet bland delar av extremhögern), men i grunden handlar allting faktiskt om vilka värderingar en har som utgångspunkt och det är ingenting en kan komma fram till ”logiskt” utan något en måste formulera ideologiskt.
En ideologi blir inte mer ”logisk” för att den härleds utifrån axiom, för axiomen är fortfarande lika mycket rent tyckande som i vilken annan ideologi som helst. I slutänden kokar allting ned till hur en uppfattar verkligheten och vad en tycker om fanskapet, varken mer eller mindre. Sedan kan ideologin inbördes vara hur sammanhängande och ”logisk” som helst, men det spelar faktiskt ingen roll.
Men ja, jag antar att vissa tycker att det är jobbigt att inse att de är precis lika mänskliga och ”ologiska” som vilken feministbrud som helst. Folk vill väl tro att de själva står bortom rent tyckande och ideologi och ägnar sig åt typ… matematik när de gör utsagor om hur världen är beskaffad.
Folk som ser politik som en lek har inget i den att göra.
En grej som fascinerar mig är alla dessa män(niskor) som tycks mena att en har någon slags skyldighet att svara dem eftersom en deltar i den ”offentliga debatten”. Idag var det någon som sa något i stil med ”ger en sig in i leken får en leken tåla”, eller att en ska följa ”spelreglerna”. Jag undrar bara: vilken lek? Vilka spelregler? Det här är liksom inte någon ”lek” eller ”spel” för mig, där olika människor ska mötas och överbevisa varandra i en ständig argumentationstävling.
Tyvärr, men politik för mig handlar om viktigare saker än så, till exempel att försöka få stopp på det förtryck som dagligen drabbar kvinnor. Jag tänker liksom inte underkasta mig något politiskt jävla spel.
Att en ens ser på politik och debatt på det här sättet, som en ”lek” som en ska delta i på vissa givna villkor, är så himla verklighetsfrånvänt. Varför ska människor acceptera några jävla spelregler när de kämpar emot förtryck som drabbar dem? Det är liksom ingen lek, det är vår verklighet och det finns inga ”regler” en måste följa innan en får försöka förbättra sin situation.
Livet är liksom ingen argumentationstävling, och det vet de flesta som inte har gått igenom livet blinda för det förtryck som drabbar människor. Jag tycker fan inte att folk som ser det som någon jävla lek har något i politiken att göra.
Hur göra för att skapa jämställdhet som man?
Fick denna fråga och tänkte att jag skulle blogga om saken:
Min fråga till dig är väl egentligen om du kan tänka dig ett sätt som jag som kille kan ta initiativ till att skapa ett förhållande där vi är jämställda. De gånger jag försökt ta upp det har det blivit lite awkward, eller så har hon blivit ledsen. Finns det något smidigt sätt tror du?
Jag tycker att det är jättebra att män försöker jobba för jämställdhet i sina relationer. Överlag så är det ofta kvinnor som tar initiativ till diskussioner kring jämställdhet i förhållandet, något som såklart är problematiskt eftersom det borde vara bådas ansvar.
Problemet med att som man försöka ta initiativ till att tala om jämställdhet är att det lätt blir att en tar tolkningsföreträdet, vilket ju per definition är ofeministiskt. Jämställdhet är ändå något en måste skapa på kvinnans villkor först och främst, och det är viktigt att vara medveten om. Detta är inte ditt projekt för att du ska känna dig bra, som en god feministisk man och så vidare, utan det handlar först och främst om att kvinnan du har en relation med ska slippa bli förtryckt.
En skulle väl hoppas att alla kvinnor skulle bli jätteglada om deras manliga partner försöker diskutera den här typen av frågor, tyvärr är det inte så. Även för kvinnor kan jämställdhet vara ett otroligt känsligt ämne, helt enkelt eftersom vi är såpass fastnaglade i våra könsroller att det är svårt att särskilja från vilka vi är. För många så uppfattas kritik mot patriarkala strukturer i förhållanden som kritik mot dem själva, och detta gäller såväl män som kvinnor. Jämställdhet kräver alltid förändring från båda sidor.
Jag tror dock att en som man kan jobba mycket för jämställdhet utan att för den sakens skull ta upp det med sin partner, om hon nu inte känner sig bekväm med det. De mekanismer som jag tycker en ska vara mest uppmärksam på är:
- Skapande av distans. Ofta är det så att män söker distans och kvinnor söker närhet, vilket gör att män bekräftas ständigt medan kvinnorna hålls i ett ständigt stadium av att vara känslomässigt undernärda, något som inte behöver handla om att mannen faktiskt älskar kvinnan mindre. Som man kan en undvika detta genom att markera att en är där, att en älskar personen och så vidare, utan att för den sakens skull agera som om hon måste vara tacksam för det. Det är ofta en väldigt svår balansgång mellan att vara känslomässigt otillgänglig och att kräva för mycket, och det är okej att trampa fel ibland, bara en är medveten om det och försöker hitta balansen.
- Tolkningsföreträde. Detta är något som jag skulle hävda att i princip alla män sysslar med, ofta omedvetet. Kvinnor anpassar i högre grad sin världsbild för att få den att ”passa” med andras världsbild, vilket leder till att kvinnan, när det råder meningsskiljaktigheter, i högre grad tenderar att anta mannens åsikt än tvärt om. Kvinnor måste i högre grad ställa till konflikt för att få igenom sin världsbild, vilket leder till att kvinnor uppfattas som ”bråkiga” när det egentligen handlar om vad de ofta är tvungna till.
- Kontrollbehov och svartsjuka. Försök inte att kontrollera din partner, helt enkelt. Det är klart att en måste ha en bra och ärlig kommunikation med varandra, men detta sker sällan genom kontroll utan gnom ömsesidig tillit. Jag har så mycket lättare att vara ärlig med en partner som jag inte upplever försöker styra mig. Det kan vara väldigt svårt att komma över sina känslor av kontrollbehov och svartsjuka, men jag tror mycket på ”fuska tills det funkar”, alltså att inte ge uttryck för det.
- Planering. Detta gäller speciellt om en bor tillsammans. En apa kan göra ett städ- eller diskschema, att ta lika ansvar för hushållet är en annan sak. Fundera; vem är det som ser till att saker blir gjorda (alltså, vem är det som observerar att t.ex. disken ska bli diskad), vem är det som planerar dagen, vem är det som småplockar och pyntar, vem är det som stressar upp sig över det gemensamma livet. Se till att ansvaret blir jämnare fördelat genom att helt enkelt tänka på det mer.
- Känslomässigt arbete. Vem är det som ser till att relationen fungerar, tar upp relationsdiskussioner och så vidare? Försök att ta ett lika ansvar för detta.
- Anpassning. Detta är också en form av känslomässigt arbete. Ofta är det kvinnan som anpassar sig mer efter mannen. Det behöver inte handla om att mannen öppet har krävt en förändring, utan snarare att kvinnor i högre grad anstränger sig för att vara till lags. Mycket av kommunikationen oss emellan sker ju ordlöst, och många kommer undan med att de inte har sagt rakt ut att de vill ha en viss förändring utan att det istället har kommunicerats genom kroppsspråk, känslostämningar och så vidare. Var uppmärksam på detta, fundera på vad du förmedlar. Fundera också på hur mycket energi du lägger på att tolka hennes signaler.
Sedan är det såklart alltid så att det krävs lyhördhet och ödmjukhet. Kärleksrelationer är knepiga saker och det finns extremt mycket idéer och förväntningar kring hur människor ska ordna dessa. Att frigöra sig från dessa förväntningar och krav är otroligt svårt, men ändock ett arbete som jag tror behöver göras om en vill leva i mer lyckliga förhållanden. Att frigöra sig från olika illusioner kring kärlek tror jag är nödvändigt för att kunna möta sin partner på riktigt.
Kärlek ska handla om att se den andra personen, bekräfta den andra personen och samtidigt respektera dennes gränser. Jag tror att det en bör göra är att sträva efter en genuin kommunikation, där en kan vara trygg med att säga vad en tänker och känner kring olika saker utan att såra den andra. Detta är såklart något som måste se olika ut beroende på vem en är ihop med, det går inte att applicera något färdigt ramverk för jämställdhet.
Jag tror också att det kan vara bra att läsa något som berör ämnet gemensamt, till exempel Det kallas kärlek, och diskutera utifrån det. Även om en inte diskuterar just den egna relationen så kan det leda till en större medvetenhet på sikt. Jag tror också att det är lättare att diskutera sin egen relation utifrån en text som berör problemet på en strukturell nivå, eftersom det blir mindre personligt.
Till slut vill jag säga; lycka till alla män som jobbar för jämställdhet i era relationer. Enligt mig är det något av det bästa en kan göra som feministisk man. Kämpa!