Varför är det så jävla viktigt att ha kvar kinesen på förpackningen?

En sak som fascinerar mig med hela denna kinapuffshistoria är att de mest högljudda och kränkta är dem som uppenbarligen tycker att det är världens viktigaste grej att ha kvar den jävla gubben på förpackningen. Alltså, jag hade också blivit förbannad om det var så att det förbjudits på laga väg. Nu handlar det dock om att en person har kritiserat fazer och att de sedan dragit tillbaks förpackningen. Det är inget annat än att genom helt vanlig offentlig debatt sätta press på företag, och det är faktiskt inget konstigt eller tvångsmässigt i det.

Detta är inte en fråga jag själv skulle ha engagerat mig i men om man nu tycker att det är viktigt så kan man väl få framföra den åsikten utan att folk ska bli fullständigt galna. Dessutom måste det väl ändå vara upp till medlemmarna i minoritetsgruppen att avgöra om de blir utsatta för fördomar eller inte. Inte för alla vita medelklassmänniskor som så desperat måste höja sina röster emot detta.

I sak kan jag hålla med om att gubben på förpackningen inte är rasistisk och att det inte heller är sådär fruktansvärt viktigt. Men om vi vänder på steken då och tänker såhär: varför är det så förbannat viktigt att just den gubben pryder kinapuffspåsen? Företag ändrar designer på sina förpackningar hela tiden, varför är det så hemskt om det sker på grund av att de blivit anklagade för rasism?

Vem fan skadas av att Fazer byter utseende på förpackningen. Kan ni inte bara inse att vissa tar illa upp och att man kan ta hänsyn till det en endaste gång, istället för att mala på med ert uttjatade och irrelevanta frihetspatos.

Det är inget fel med att glädjas över att det för en gångs skull är en kvinna.

Herregud alltså. Ebba Bush har skrivit denna artikel på newsmill om att det är dåligt att kvinnor i politiken alltid primärt blir sedda som just kvinnor, och i andra hand för sin politik och kompetens. Jag håller med henne om att det är tråkigt och att feminismen ibland kan slå fel ut när det första man säger om att Helle Thorning-Schmidt blivit statsminister i Danmark är att hon är just kvinna, istället för att prata om hennes politik.

Men att sätta ”feminism hindrar kvinnors politiska karriär” som rubrik på hela schabraket (för jag tror att man sätter sina rubriker själv på newsmill, annars är det något annat mähä som gjort det) är bara så jävla efterblivet. Nu är det tyvärr så att vi lever i ett samhälle där kvinnor missgynnas och då blir det automatiskt en grej av att någon är kvinna, men feminismen syftar till att få bort dessa mönster.

Dessutom ser jag inget fel med att glädjas över att en kvinna kommit till makten. För det första betyder det antagligen att hon är sjukt kompetent, eftersom det krävs mycket mer av en kvinna för att komma dit än av en man. För det andra så är det alltid bra med jämn representation av olika folkgrupper bland makthavare, vilket jag anser även när det gäller politiker av annan etnicitet, religion eller klass än det normala. Så länge man inte slutar prata om politiken för det så ser jag absolut inget problem med att nämna det.

Skriver nog längre om detta problem med hur feminismen ibland kan (upplevas?) slå åt fel håll typ ikväll. Ville bara få ur mig det värsta.

Jag vill vara sann mot mig själv när jag avvisar någons närmanden.

En grej som är lite sådär halvvanligt när man går på krogen är att tjejer försöker avleda raggningsförsök genom att låtsas vara lesbiska. Detta är för att folk här är så förbannat påstridiga och verkligen inte kan ta ett nej, om man så puttar bort dem rent fysisk.

Förutom att jag starkt tvivlar på effektiviteten i denna metod så tycker jag så himla illa om det här med att göra sig till för att slippa bli antastad. Jag vägrar göra det, ärligt talat. Visst leder det till att folk är lite mer på i förhållande till hur det hade varit om jag till exempel sagt att jag haft en pojkvän (som är betydligt mycket effektivare än att utge sig för att vara lesbisk, i min erfarenhet) men det tar jag fan för tillfredsställelsen i att kunna dissa folk helt enkelt för att jag inte vill vara med dem.

För mig är det helt okej om någon tar mig på rumpan. Det är klart att jag hellre varit utan och att jag säger ifrån, men det är inget som får mig att må dåligt. Vad som är viktigare är att jag är sann mot mig själv när jag avvisar deras närmanden. Och det är så jag tycker att ovälkommet tafsande ska bemötas; inte med något ängsligt gömmande av sig själv bakom lögner utan med ett klart och tydligt ”nej, jag är inte intresserad”.

För vissa män måste lära sig att förstå att man som kvinna faktiskt kan vara otillgänglig av andra skäl än att man är upptagen eller är lesbisk. Att man helt enkelt kan vara ointresserad av just den personen helt enkelt för att man inte är tillgänglig för alla bara för att man råkar vara singel och hetero.

Läget.

Hejhej bloggen. Idag är jag sjuk och livet är skit. Hade tänkt köpa lite choklad, tröstäta och tycka synd om mig själv.

Jag saknar min familj också, framförallt Boel. Det är så himla lång tid kvar innan jag får träffa dem. Men som tur är kommer Hilda och hälsar på i oktober.

Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?

Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.

Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.

Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.

Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.

Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.

Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.

Hur man skulle kunna förändra blogawards.

Det har varit lite snack om det här med att vissa bloggare inte har velat gå på Blogawards trots att de har varit nominerade och sedan dessutom vunnit. Kenza, Blondinbella Katrin och Gynning dök inte upp för att ta emot sina priser. Jag tycker att det säger något att så många har valt att inte närvara på vad som ändå ska vara bloggvärldens viktigaste händelse.

Jag tänker såhär: alla dessa personer har liksom gått vidare från bloggandet. I mina ögon var till exempel Gynning aldrig en ”riktig” bloggerska, bara en kändis som dessutom hade en blogg. Kenza och Blondinbella har blivit kända på sina bloggar men ägnar nu huvuddelen av sitt yrkesliv åt andra saker. De har dessutom redan väldigt stora bloggar, vilket gör att utmärkelserna inte betyder så mycket. Det är klart att en bloggala blir mindre viktig när man primärt jobbar med andra saker och dessutom redan har en stor blogg, vars storhetstid kanske till och med är över (som för t.ex. Katrin och Blondinbella).

Det är därför jag tyckte det var så trist att Katrin vann priset som provokatör. Dels för att hon inte provocerar mer än genom att säga dumma saker, dels för att jag inte ser henne som en bloggare. Visst, hon har en blogg, men hon lägger inte ner möda på den. Hon definierar inte sig själv som bloggare och man för mycket intrycket av att hon har den där bloggen av bara farten. Lady Dahmer vill däremot verkligen något med sin blogg. Man märker hur mycket hon kämpar med den och hur glad hon blev när hon blev nominerad.

Det är skillnad på att vara en bloggare och att ha en blogg. Inte så att man måste tjäna pengar på bloggen, men den måste liksom betyda något för en.

Så jag har lite förslag på åtgärder. Jag tycker att man ska införa färre kategorier som är mer snäva. ”Guldpennan” tycker jag till exempel är en himla bra kategori, medan ”årets elitblogg” tycker jag känns ganska lam, ”årets bloggprovokatör” borde bytas ut mot ”årets opinionsbildare” för att få bort fokuset från skrikiga bloggare som provocerar genom att typ säga att de ska slå sina barn. Varför ha ett pris där det ändå alltid är samma fyra nominerade varje år? Utöver det tycker jag inte att man ska nominera förra årets vinnare till samma kategori igen, och helst inte nominera samma person två år i rad om det inte är väldigt motiverat.

Sedan anser jag inte att röstningen som den ser ut idag är bra. Helst skulle jag se att man hade en jury som tog lite hänsyn till vilket läsarantal bloggen har och hur länge den har funnits, för det är klart att den bloggare som folk känner igen får fler röster.

Och alltså, om någon ber om att få sin nominering borttagen kan man väl få det? Även om det kanske är ett spel för gallerierna så tycker jag inte att en person som är så ointresserad ska tävla om ett pris som andra mer hängivna personer vill ha. Jag tycker inte heller att man ska vara nominerad om man lagt ner sin blogg. För det ger uppmärksamhet till personer som egentligen inte bryr sig och jag tycker att Sveriges största bloggala ska lyfta fram personer som verkligen vill något med sin blogg, inte bara någon kändis som även råkar blogga.