Vi måste börja tänka på hur maten vi äter påverkar miljön.

Matens pris är en bok jag ser hemskt mycket fram emot att läsa när den kommer. Den handlar om hur maten vi äter påverkar miljön, djuren och människorna som tar fram den. För den som är sugen på att höra lite redan nu så rekommenderar jag att nu lyssnar på reportageserien som finns på sr.se.

I och med detta så har det tydligen avslöjats att olika dieter som inkluderar mycket kött, alltså LCHF, atkins, stenåldersdieten och så vidare, har blivit sponsrade av köttindustrin. Att forskningen har blivit sponsrad är i sig inga konstigheter, det är klart att de företag och person som har ett intresse i att vissa samband vederläggs sponsrar att det sker. Det roliga är att många förespråkare av lågkolhydratskost har någon slags teori om att livsmedelsverket och typ pastaföretagen står i maskopi med varandra.

Problemet är ju tyvärr att forskning som är sponsrad ofta riskerar att inte vara objektiv. Som forskare ska man alltid angripa sitt ämne utan förutfattade meningar. Om man, som Annika Dahlquist, är helt övertygad om att ens diet är det bästa sättet att äta och dessutom får pengar till sitt uppehälle och sin forskning från folk som vill föra vissa saker i bevis så blir forskningen ofta inte objektiv. Det är ju en skillnad på att få en delsumma av ett företag, och att få hela sitt uppehälle bekostat av det, till exempel.

En annan grej som förespråkare av lågkolhydratskost ofta gör är att blanda ihop socker och kolhydrater. Det finns en massa olika kolhydrater, vissa är sockerarter och andra inte. Hur nyttiga de är beror på förgreningen och längden på kolhydratskedjan. Alla kolhydrater får inte blodsockret att rusa, det är faktiskt ren och skär lögn. Det är tråkigt att debatten har blivit så otroligt snedvriden, där vi som äter kolhydrater bli anklagade för att vara ”sockerberoende”. Trots att man, som jag, för det mesta äter enligt tallriksmodellen och sällan äter godis eller kakor. Man är inte sockerberoende för att man ibland är sugen på något sött, för helvete. Lika lite som man är alkoholist för att man ibland är sugen på en öl.

Jag tror säkert att LCHF fungerar för en massa människor. Det vi måste börja ifrågasätta är om dessa människor inte egentligen skulle må lika bra av en annan nyttig diet där man undviker socker. Många som äter LCHF går direkt från en riktigt onyttig livsstil till det, och då är det självklart att man mår bättre. Men man hade kanske fått samma resultat av Gi eller medelhavsdiet.

För LCHF är en direkt miljöfarlig diet. Man äter mer kött och mejeriprodukter när köttindustrin står för fan 18 % av koldioxidutsläppen och dessutom har en absurt hög antibiotikaanvändning och håller djur som mår dåligt och blir otroligt sjuka på grund av aveln. Man äter mer ovanjordväxande grönsaker vilket också tar mycket på miljön, med alla växthus som ska värmas upp året om. Övervikt är ett problem och jag förvägrar ingen att må bra, men jag tror inte att så många som 25 % av Sveriges befolkning har ett reellt behov av att äta så för att det är den enda som funkar eller ens det som funkar bäst. Och det måste vi faktiskt också tänka på när vi talar om kost.

Birro skulle inte fått debattartikelkörkort om sådana utfärdades.

Alltså herregud. Marcus Birro överträffar ständigt sig själv när det kommer till att vara fördomsfull, nedvärderande och allmänt dum i huvudet. Han har skrivit en ”debattartikel” om att man ska införa körkort (?) på författare. Varför? Jo, för att han inte vill klumpas ihop i samma hög som Linda Rosing, som släppt en bok.

Det är ingen risk att jag sätter Birro och Rosing i samma fack. Jag har sympati för Rosing, hon verkar vara snäll och himla trevlig. En sympatisk person. Birro ligger i min mentala idiothög, och jag skulle aldrig ens drömma om att nedvärdera Rosing till samma nivå som honom. Hon är inte den skarpaste kniven i lådan, men hon är inte en arrogant, uppblåst och självrättfärdigande idiot. Hon har inte gjort karriär på att vara ett föraktfullt as.

Den som skriver kan väl få kalla sig författare. Speciellt om man lever på sitt skrivande. Att jämföra det med att flyga flygplan är givetvis idioti, eftersom ”författare” inte är en formell utbildning eller titel man kan ha i någon egentlig mening. Den som skriver och framförallt den som tjänar pengar på att skriva kan väl mycket väl kalla sig författare. Sedan är det upp till förlagen att välja ut böcker och namn som är bra och som säljer. Och upp till konsumenter och recensenter att hitta det som är kvalitativt. Men att införa något författarkörkort bara för att Birros ego inte klarar att bli ihopklumpad med personer som Linda Rosing känns inte så himla relevant.

Ärligt talat så tror jag inte att det finns en enda person som köper Rosings bok i hopp om att få lite god kvalitetslitteratur eftersom hon trots allt är författare och som sedan känt sig besviken för att den inte levt upp till deras högt ställda förväntningar. Däremot tror jag att det finns många som låtit sig luras av Birros framtoning som någon slags intellektuell som sedan blivit himla besvikna när han visat sig vara en sådan formidabel idiot. Jag tycker att det ska krävas körkort för att få skriva debattartiklar. Kravet: var inte en trångsynt, fördomsfull, föraktfull idiot. Tack!

Updatering: blev uppmärksammad på att artikeln är flera år gammal. Aja, min diss kvarstår.

Ny kompaktkamera.

Har äntligen fått tummen ur och köpt en kompaktkamera, en canon IXUS 300 HS. Vet inte om det säger er något, jag har i alla fall hört mycket bra om den. Har egentligen aldrig använt kompaktkamera ordentligt, hade en innan men den var helt förskräckligt dålig så jag fotade aldrig med den.

Köpte denna på Rajala på herkulesgatan för 1695, vilket är ganska billigt som jag förstått det. Något slags specialerbjudande som går ut imorgon *gör reklam*. Fick dessutom någon slags fotoskrivare på köpet, som säkert är svindyr att använda och som jag inte kan ta med mig, men ändå.

Älskar att köpa kameragrejer! Bäst investerade pengarna någonsin.

Nu ska jag ut och provfota på krogen. Hoho.

Hur ska man skapa ett klimat som främjar kostruktiv debatt?

Det här med kommentarer på stora nyhetssajter är en intressant fråga tycker jag. Å ena sidan är yttrandefrihet inte samma sak som att har rätten att spy ut sina åsikter överallt, och dessutom gå till personangrepp eller hets mot folkgrupp. Om en privatperson har en blogg tycker jag att saker är självklar, då är all moderering helt okej.

Men media har makt i samhället, så är det faktiskt. Och om vissa tidningar har väldigt mycket makt och publik så är frågan om moderering inte alls lika enkel. För även om yttrandefrihet inte handlar om att få skriva vad man vill var man vill så finns det ju alltid gråzoner, där vissa yttranden kanske inte är enligt lag förbjudna med såpass stigmatiserade att de aldrig för uttryckas. Idag finns möjligheten att föra en allmän debatt där alla kan delta, och det är en möjlighet vi borde ta till vara på. Och medierna har ett ansvar där; i att uppmuntra till debatt och låta alla sidor komma till tals.

Det gynnar dock inte konstruktiv debatt att vissa personer är aggressiva och tar på tok för mycket utrymme utan att kunna lyssna in andra eller ta till sig. Det gynnar inte konstruktiv debatt att vissa blir kallade för horor eller andra tillmälen så fort de uttalar sig. Vissa grupper tar extremt stor plats i debatten på internet, och i och med det trängs andra grupper bort.

Det optimala i mina ögon vore att man fortsatta ha möjligheten att kommentera anonymt, men att modereringen skulle vara hårdare. Jag skulle gärna se att man tog i hårt mot personangrepp och inlägg som är off topic. Jag vill hellre att man modererar bort enskilda kommentarer än blockerar hela personer från att skriva. Det är också viktigt att det är tydligt varför man modererar bort vissa saker och inte andra, och det ska vara politiskt neutralt. Det viktiga är att man undviker samma upprepningar hela tiden, personpåhopp och fullständigt nonsens.

Men det finns väl inte resurser till att moderera på det sättet, och det är trist. För det leder till att situationen slår bakut, och att kommentarsfälten antingen blir fullkomligt omöjliga för en människa som inte spenderar all sin vakna tid vid datorn att orka med, eller att möjligheten till anonymitet försvinner.

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens ­smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Jag är inte bitter hela tiden.

På sista tiden har det verkligen kommit hit folk som stör sig skitmycket på mig. Det jobbiga är att jag tar åt mig så himla mycket av kritik, kan ligga och tänka på det skitlänge. På ett sätt ar det bra att ta åt sig, för jag ogillar när folk bara låter det rinna av dem eller när man bara förnekar det rakt av. Om man får samma kritik flera gånger måste man ju såklart överväga om det ligger något i den, och om det är något man vill göra något åt. Men det får ju inte gå till den gränsen att man inte vågar skriva saker man verkligen vill bara för att man inte vill få kritik.

Alltså. Jag vet att jag kan ha en himla hård framtoning här men jag tycker, allvarligt talat, att jag kan ta in nya perspektiv och idéer. Jag tycker att jag är intellektuellt hederlig och jag tycker inte att jag trycker ner någon som kommer med rimliga invändningar eller seriösa funderingar. Jag tycker att jag har en ganska hög toleransnivå.

Det är jobbigt det här. För jag vet att man inte kan bli älskad av alla, speciellt inte om man ska tycka saker om saker. Men jag vill inte att någon ska känna sig nedtryckt här. Samtidigt måste jag kunna skriva när jag tycker att någon har fel eller gör fel. Det är liksom det som är jag och den här bloggen. Det här är ingen ”lyfta folk till skyarna”-blogg. Det här är en blogg som till stor del handlar om ilska, irritation och frustration över saker som jag tycker är fel.

Men i alla fall så vill jag säga att jag inte bara är bitter och sur. Idag har jag varit med grön ungdom och haft det himla trevligt, fått mig en tankeställare rörande min person och pratat om grön tillväxt, som är ett område jag kommer läsa och förhoppningsvis skriva mer om. Haft en massa intressanta diskussioner utöver det också. På lördag åker jag till Bryssel och det ska bli så himla spännande att få komma dit och pröva mina vingar och förhoppningsvis lära mig ett nytt språk.

Jag är så förväntansfull och känner mig på bra humör och jag tror att ni kommer få se mer av det här. Jag håller nog på att lämna den här perioden av världshat för att gå in i en ny, lite mer optimistisk, period. Jag hoppas det i alla fall, för det är det jag vill själv. Det är himla bra att vara ung och arg, men jag är nog mogen för att kanalisera den här viljan till förändring annorlunda, till något mer konstruktivt.