Prins Charles känsla.

Jag har ju skrivit en hel del om monogami och tvåsamhetsnormen här på sista tiden, och skulle vilja tipsa om en formidabel bok i ämnet; Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla.

Det är ett himla bra seriealbum som handlar om kärlek, kort och gott. Det handlar om kvinnor som blir misshandlade i relationer, det handlar om tvåsamhetnormen och monogami och personlighetsstörningar som uppstår hos barn som lever i väldigt heteronormativa familjer.

Liv Strömquist redogör för olika studier och rapporter som skrivits på ämnet på ett bra och lättfattligt sätt. Den som är intresserad av att utmana sitt perspektiv på kärlek bör läsa denna.

Sänk priserna om ni vill stimulera resande.

Priset på sms-biljetterna ska tydligen höjas ytterligare, och det nya priset för en resa mellan centralen och Upplands Väsby ska bli 54 kronor. Detta är en resa som tar drygt 30 minuter, för den som undrar. Det är himla mycket pengar för den sträckan.

Från SL är det sedan flera år en medveten strategi att höja priset på enkelbiljetterna för att fler resenärer ska välja månadskort.

–Får man en överströmning till periodkort, så är det precis vad vi eftersträvar. Vi vill ju att så många som möjligt åker på periodkort både för att det stimulerar till fler resor, och också för att det underlättar snabbheten i trafiken, säger Björn Holmberg, stabschef på SL.

Från Sl är det en medveten strategi att höja priset på precis alla biljetter, så ingen åker kollektivt. För kollektivtrafiken lär ju bli sjukt smidig om den är avfolkad.

Jag vet ett asbra sätt att få fler att köpa periodkort: sänk det jävla priset. Det är vansinnigt dyrt nu. Det är lustigt nog ett bra sätt för att ”stimulera resande” också. Ett dåligt sätt att stimulera resande är att lägga stört mycket pengar på att bygga ”trygghetsspärrar” istället för att investera i själva kollektivtrafiken eller sänka priset.

Sl verkar inte bry sig om sina resenärer alls, vilket är trist. Synd om det ska bli ett överklassnöje att åka tåg.

Hjälp mig hitta det där klippet där Marcus Birro blir dissad!

Jag har hart det ryktas att det ska finnas ett klipp där Magnus Betnér dissar Marcus Birro. Vet någon var det kan finnas, för jag känner att jag måste se det.

Det finns få saker jag gillar så mycket som dissar mot Marcus Birro. Han är så himla tacksam att driva med, inte bara för att han blir så förbannat kränkt utan också för att han själv inte är en person som i mina ögon förtjänar sympati. Det är ovanligt, måste jag säga.

Jag tycker att de flesta förtjänar sympati. Jag tycker ofta synd om folk som blir förlöjligade. När det gäller Kissie blir jag illa berörd för det mesta, till exempel. Men Marcus Birro är bara så sanslöst uppblåst och osympatisk att jag verkligen inte kan ha sympati för honom.

Finns det någon sådan person för er? Som ni verkligen inte kan sympatisera med över huvud taget. Och nu menar jag inte typ Hitler (kan för övrigt sympatisera mer med honom är Birro) utan någon lite mer jordnära karaktär.

Jag tycker fan inte det. Jag tycker inte att man ska reducera människors liv till en romantisk saga.

Det här inlägget hos niotillfem-sandra är ju bara för mycket. Det handlar om att det ska komma en orkan, Irene, till New York där hon bor. Såhär skriver hon om det:

Jag har skrivit ut bilder på orkaner och satt upp i mitt och Ninas kök för att komma i stämning. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det här ska bli så HIMLA spännande. Självklart vill jag inte att något hemskt ska hända, men jag kan ändå inte vänta på att elen försvinner och vattnet stängs av i några kittlande ovetande timmar. Jag vill tända ljus och berätta spökhistorier, spela Monopol och oroa mig samtidigt som trädgrenar kastas runt utanför fönstret och vattennivån stiger. Jag vill packa en väska med nödvändigheter och jag vill krama rädda personer och säga att det ordnar sig. Korka upp rödvin och hoppa till varje gång fönsterna skallrar.

Okej känner jag. Hon skriver alltså en sjukt romantiserande text om ett fenomen som dödar många människor, förstör deras hus och prylar. Människor som kanske inte har någon annanstans att bo och inte kan få hjälp, människor som inte bara kan åka hem till sitt ordnade liv i Sverige. Människor som lever i den verkligheten, inte bara är där på någon liten tripp från ens vanliga trygga medelklassliv.

Det känns lite som när man var liten och lekte fattig. Hur exotiskt man tyckte att det var att inte ha något att äta. Hur man inte kunde greppa att de människor som faktiskt lever i fattigdom är människor precis som vi, och att det inte är någon fantasi utan något fullt reellt som människor lever i.

Igår hade jag och Nina kanske-sista-fredagen-i-våra-liv-hemmafest. Ni får se bilder imorrn. Hoppas jag.

De hade alltså en fest för att ”fira” detta spännande som ska hända. Det känns så absurt.

Visserligen braskar hon lite med att hon ”inte vill att något hemskt ska hända”. Det vill hon säkert inte, men jag förstår verkligen inte varför man romantiserar ett scenario där risken för att hemska saker händer alldeles uppenbart är ganska hög.

Niotillfem-Sandra vill säkert ingen något ont. Men genom att romantisera ett fenomen som skadar så många så bidrar hon till att få det att framstå som en lek. Något som drabbar andra inte riktigt lika mänskliga människor. Något som är fint på film eller i en bok.  Att inte vilja någon något ont är en klen ursäkt i sammanhanget.

För det spelar liksom ingen roll om man egentligen vet att det här är hemskt och egentligen inte vill att någon ska skadas. Det som spelar roll är att vissa människor betraktar världen som ett vackert konstverk, ser alla hemskheter som sker i den som ett gulligt litet skådespel. Nu kanske någon undrar om man inte ska få bygga upp låtsasvärldar om man vill. Och nej, jag tycker fan inte det. Jag tycker inte att man ska reducera människors liv till en romantisk saga.

Vissa har romantiserat sönder världen så till den grad att även när man befinner sig mitt i eländet så kan man inte fatta att det är människors liv det handlar om. Det handlar om människor som dör, som får sina liv raserade. Och bara för att man själv sitter säkert och hoppas att ”inget hemskt händer” betyder inte det att det är en lek.

Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord.

En ny blogg jag har börjat läsa är skriet från kärnfamiljen. Där har det skrivits ett inlägg om skilsmässan. På sista tiden har folk börjat hypa skilsmässan, på samma sätt som äktenskapet hypas. Skilsmässan sveps in i ett rosa skimmer av frigörelse, varannanveckaliv och nya spännande äventyr.

De flesta kvinnor blir faktiskt lyckligare efter en skilsmässa, medan de flesta män deppar ner sig, så det kan absolut ligga något i den här hypen, även om man såklart inte ska sträva efter det. Om man har gift sig så ska man ju såklart ändå försöka vara tillsammans. Det blir ju bara fånigt annars. Däremot tycker jag att det är positivt att skilsmässan inte alltid ses som ett nederlag.

Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.

Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.

Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord.

Ge mig bloggtips.

Nu börjar min blogglista kännas skittrist. Tänkte att eftersom ni har så himla bra smak (ni läser ju min blogg liksom) så skulle ni kunna tipsa mig om lite roliga bloggar.

Jag gillar bloggar där det skrivs om feminism, sex (alltså ej tips på dildos utan mer politiskt), relationer och politik i största allmänhet. Älskar att få nya perspektiv på gamla problem, så ni kan ju tänka folk som skriver om lite samma saker som jag men kanske på andra sätt.

Det är också roligt med bra uppdatering och lite blandat så att man får veta något om den som skriver, men det är inget krav. Har generellt svårt för så kallade konceptbloggar, typ nån brud som springer runt i puffig klänning och bakar cupcakes eller något litet plastdjur som blir fotat i olika miljöer. Tycker av någon anledning att det är sjukt ointressant.

Det borde finnas en diagnos för sånt här: ohjälpligt dum i huvudet.

Tar tillbaks det där om veckans nipprigaste. Detta måste vara veckans nipprigaste:

Landskronas förslag till rökpolicy säger att all arbetstid ska vara rökfri. Det innebär att ingen får gå ut och röka på fikarasten, ingen får heller ta ett bloss under utomhusarbete i parkerna. Reglerna innebär till och med att det blir förbjudet att röka i den egna bilen eller i hemmet om man jobbar hemifrån.

Jag känner ba: det var då själva… hur kan man ens föreslå något sådant? Hur kan man tycka att det är rimligt att förbjuda rökning i det egna hemmet vissa tider.

Okej om det sabbar ens prestationer, men då ska man väl kunna sparka folk på grund av att de inte gör sitt jobb. Inte för att de röker. Detta är fullkomligt orimligt och efterblivet. Arbetsköpare kan inte ha så mycket makt över sina anställdas liv. Det går bara inte. Kan ni inte fatta det, alla efterblivna moralister som tar beslut här i världen?

Det värsta är ju att vissa vill utöka det hela till att även gälla snus.

Seriöst. Det är den här typen av idioti som skulle kunna få mig att begå terrordåd. Detta är ren och skär idioti, varken mer eller mindre. Jag tycker att det borde finnas en diagnos för människor som tycker såhär: ohjälpligt dum i huvudet.