Att upptäcka att man bryr sig.

Jag drömde en mardröm om att jag blev jagad av en kille som såg ut som Anders Breivik. Otroligt obehagligt.

I början av detta trodde jag att jag var oberörd. Jag trodde att jag inte brydde mig annat än intellektuellt. Men jag hade fel.

Jag bryr mig så otroligt mycket. Jag ligger och tänker på allt som skett på kvällarna, undviker berättelser från de som var där. För jag orkar inte ta det till mig. Orkar inte tänka på att det som skulle kunna vara handlingen i en b-skräckfilm faktiskt hände på riktigt. Det känns helt absurt.

Läget.

Efter att ha finkammat hela huset efter uppkoppling så har jag till slut hittat ett hörn. Skönt det, för annars hade jag kanske behövt hitta på något annat än att blogga. Och det hade ju inte gått. Hemska tanke.

Den besvikelse jag skrev om för några dagar sedan hade förresten inget med Bryssel att göra, utan var utlöst av att min pojkvän skulle ha följt med hit men sedan inte kunde. Det var himla tråkigt eftersom vi bara har ungefär en måndag på oss att umgås innan vi inte kommer ses på ett år (om inte jag firar jul i Japan). Jag reagerade ungefär lika moget som en 14-åring med PMS.

Nu har jag förlikat mig med mitt öde och kommer ägna veckan åt att sova och kanske lyssna på en talbok.

Infantilt försök att kritisera socialismen.

Vissa människor alltså. På detta inlägg fick jag följande kommentar:

Med socialism vinner man inga val utan det är med en allmänborgelig ideologi
där medelklassens behov tillfredställs. Det är medelklassen som är vinnare.
Gå nu på Pride och var riktigt politiskt korrekt så blir alla nöjda.

Första tanke är: ”okej, var personen så jävla borta på historialektionerna att hen inte vet att Sverige har dominerats av socialism de senaste 50 åren?”. För så är det, det är inget jävla påhitt att socialism har varit den dominerande ideologin sedan allmän rösträtt infördes. Dessutom så var det ledande partiet i Norge socialistiskt.

För det andra: varför är borgerligheten så jävla besatt av att berätta att folk inte håller med mig. Kan de inte istället försöka övertala mig om att de faktiskt har rätt? Försöker de få mig att ge upp på grund av att jag mister tilltron till förändring? Nej, om man ska snacka politik så ska man väl tala om den faktiska politiken, inte väljarstödet. Då blir det bara förra valet all over, alltså en politisk diskussion som bara handlar om vilket parti som har mest väljarsympatier.

För det tredje: vad har kommentaren ens med inlägget att göra. Jag skrev ett inlägg om massmordet på unga socialister i Norge. Tycker personen att det är okej att döda socialister för att deras ideologi inte är konkurrenskraftig eller vad är meningen? Otroligt osmakligt påpekande i kontexten kan jag tycka.

Jag är okej med att en majoritet inte tycker som jag för jag tycker att jag har rätt, och jag tänker fortsätta med det tills någon presenterar övertygande motargument. Jag tänker inte vika mig i mina åsikter bara för att vi råkar ha en borgerlig regering just nu. Och jag blir inte heller särskilt nedslagen, för det hade varit en sak om nästan ingen höll med mig, man faktum är att stödet för olika former av socialism fortfarande är ganska högt. Socialliberalism, som ju är den ideologi jag tillkännager mig till, är inte på något vis en impopulär ideologi. Sen råkar sossarna vara ett parti i kris, men det betyder inte att socialismen är död.

Att utrota en generation socialister är fan politiskt, och det ska bemötas med politik.

Vissa kritiserar de som använder terrordåden i Norge för att framföra politiska poänger. Senast ut är Thomas Böhman, någon slags alliansbloggare, som kritiserar Anna Troberg för henne enligt mig helt formidabla artikel om att vi inte ska vika oss för våldet genom att införa mer övervakning. Han tycker även att det är osmakligt att vissa anklagar Reinfeldt för att ha hanterat detta dåligt. Kanske är han kränkt för att någon kritiserat hans politiska förebild.

Det kan tyckas cyniskt att ”utnyttja” dessa döda för sina egna lumpna politiska syften, men i mina ögon uppvisar Böhman en ganska speciell syn på vad politik är. Han verkar se det som något slags spel, ett pålägg på den verkliga verkligheten. en möjlighet för några broilers att göra en karriär, men inget som är menat att verkligen göra världen till en bättre plats.

För den som tror på en speciell politik använder såklart alla chanser för att göra reklam för den. Speciellt om något som skett faktiskt råkar vara direkt relaterat till en politik man för, som till exempel i Anna Trobergs fall. Övervakning, integritet och terrorbekämpning är såklart tätt sammanlänkade frågor.

Om man tillhör ett parti som är direkt drabbat eller om de drabbade är ens allierade är man såklart intresserad av att bekämpa det som ligger bakom dådet. Om man tror att det handlar om en viss politiskt utveckling så är den bästa tiden att bekämpa det såklart nu. Konstigt vore väl om man väntade. För detta handlar i allra högsta grad om politik, dådet var politiskt och skedde till följd av en politiskt utveckling. Hur kan man då påstå att man ska lägga politiken åt sidan?

Det är klart att man får ägna sig åt att sörja utan att dra paralleller till några politiska ståndpunkter. Men att tycka att politiken bör läggas på hyllan helt är att bortse från vad detta handlar om; en högerextrem terrorist som har begått dessa mord i syftet att utrota nästa generations socialistiska politiker. Det är politik.

Men framförallt handlar inte detta om att någon utnyttjar detta för att föra fram en helt orelaterad politik. Att göra en poäng mot högerextremismen är relevant, likaså att påpeka att vi inte kan bemöta detta med mer övervakning och hårdare tag. Och säger det inte jävligt mycket om en statsminister hur han hanterar en sån här kris?

Och vad fan ska vi få ut av att bara gå omkring och vara ledsna. Vi vill väl undvika att detta sker igen? Inte ägna oss åt att i ändlöshet manifestera vår menlösa kärlek och sorg, utan att på något sätt försöka ta reda på orsakerna till och bekämpa de krafter som ligger bakom anledningen till den.

Det skulle fan kunna vara på allvar.

Grej jag älskar: när man under signaturen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny postar detta här:

Och folk tror att man är allvarlig:

Visserligen kan det vara befriande med människor som tar saker på allvar. Det tycker jag. Men jag tycker ändå att det är underhållande med folk som bemöter uppenbar ironi seriöst.

Och på ett sätt säger det något om vilket samhälle vi lever i. För helt allvarligt; det skulle kunna vara någon galen antifeminist som har mitt nick för att hen vill driva med feminister som postade det där. Det skulle faktiskt kunna vara så. Och det är ju det som gör det så otroligt sjukt.

Både manliga och kvinnliga egenskaper finns bland mina preferenser.

Det finns ett gäng egenskaper som ses som typsikt manliga som jag gärna ser hos min partner. Dels rent fysiskt; jag gillar långa killar och de får gärna ha lite muskler (men man behöver inte överdriva). Lite skäggväxt är trevligt men inget krav, tydligt markerade käkpartier är också fint.

När det gäller inre egenskaper tycker jag även om självsäkerhet, som ofta klassas som en typiskt manlig egenskap. Det är också jävligt soft med en kille som kan hjälpa mig med min dator, men det är inget jag faller för. Jag har säkert någon annan preferens som kan vara typiskt manlig, men inte som jag kommer på på rak arm.

Sen gillar jag en massa andra egenskaper som inte är typiskt manliga. Jag tycker om intelligens, jag tycker om smak, jag tycker om förmåga att uppvisa känslor, jag tycker om om ett av intressena är ”politik”, jag tycker om intellektuell hederlighet och så vidare. Inget av dessa är stereotypt manliga egenskaper.

Ändå anklagas man ofta som tjej för att bara vilja ha manliga män. Om jag eftersöker sisådär 20 egenskaper hos en partner så är det väl inte märkligt om några av dessa råkar vara stereotypt manliga? Faktum är att jag efterfrågar även stereotypt kvinnliga egenskaper, som förmåga att uppvisa känslor.

Min kille är ingen typiskt manlig man. Han är en helt vanligt person som råkar ha vissa egenskaper och intressen som klassas som manliga, på samma sätt som jag också har det. Jag älskar honom på grund av detta hopkok av egenskaper, inte bara för de stereotypt manliga sådana.