Jag tror de fattar att det är ett möjligt barn som de ägnar flera timmar åt att krysta ut.

Resonemanget kring abort har länge varit att barnet inte ska kunna överleva utanför livmodern för att det ska räknas som ett foster. Man kan inte abortera för sent för då är barnet helt enkelt livsdugligt, självklart inte på egen hand, men med hjälp från läkare osv. Läkekonsten blir ständigt allt bättre vilket såklart leder till att barn i allt högre utsträckning kan räddas om de kommer ut för tidigt, säkert skulle dessa foster kunna räddas om man försökte, men de är knappast livsdugliga som de är. Att röra på sig är inte detsamma som att vara livsduglig.

Men om endast foster som inte läkekonsten skulle kunna rädda ska få aborteras så kommer det förr eller senare leda till att abort inte är tillåtet alls. Tänk när det finns artificiella livmodrar som man kan stoppa foster i, då kommer ju abort inte att gå alls om man ska hålla sig till hur fostret klarar sig utanför livmodern.

Idag är gränsen för fri abort vecka 18, sedan måste det finnas särskilda skäl för abort. Kvinnorna som aborterar dessa ”livsdugliga” foster har säkert stora svårigheter med att ta hand om ett barn. Säkert hade hon kunnat tänka på det och använda kondom, men jag tror inte att någon genomgår en så sen abort på kul, det handlar ju om att föda ut fostret och det är nog inte en trevlig upplevelse för någon.

De människor som gör sen abort känner sig nog nödgade till det av flera skäl, som dessutom måste bli godkända av staten, och jag tycker att hela den här retoriken om ansvar är djupt obehaglig. Visst ska man inte använda abort som preventivmedel, men det är helt irrelevant att tjata om i sammanhanget. Om ni vill att folk ska börja ha kondom kan ni väl göra dem mer lättillgängliga, men kringskär för den sakens skull i möjligheten att abortera ett foster som man inte kommer kunna sköta om.

Och detta tjat om att det är ett möjligt barn. Jag tror att kvinnorna som gör sen abort vet det. Jag tror att de fattar att det är ett möjligt barn de ägnar timmar åt att krysta ut, som har växt i deras mage under 20 veckor. Jag tror att de fattar och jag tror att de lider och jag tror inte att de behöver få det upptryckt i ansiktet igen och igen och igen.

Sluta misstänkliggöra män.

Det här tycker jag var ett mycket märkligt inlägg skrivet av Lady Dahmer. Hon skriver om sin rädsla att tappa bort sin dotter på tom tits, och vad hon har sagt till henne att göra om det skulle hända.

Jag drillar henne i att upprepa sitt namn; Ninja Blomberg och att alltid be om hjälp hos en annan mamma om hon tappar bort mig. Jo, en annan mamma. Jag tar inga risker och även om det finns kvinnor som är psykopater så känns en kvinna med barn som minst farlig. Jag litar mer på Annika 25 med två ungar i släptåg än vad jag gör på Urban 45 singel, (eller Kalle/Maria 10 … remember lilla James Bulger eller Mary Bell) so sue me liksom. (Och en vuxen man utan barn på Tom Tits känns ju extra creepy!)

Visst förstår jag att man uppmuntrar sitt barn till att uppsöka en annan förälder, eftersom de troligen har en större ansvarskänsla rörande barn, och om de nu är pedofiler så förgriper de sig kanske mest på sina egna ungar. Men då kan man ju säga ju förälder, inte sant? För det är väl inte särskilt troligt att Mats, 25 år med två barn i släptåg, skulle hitta på något fuffens heller?

Jag skulle inte heller uppmuntra mina barn till att söka hjälp hos en ensam man eller kvinna om det garanterat fanns barnfamiljer i närheten, men det är väl himla tråkigt att få det att vara en fråga om kön. Det är ändå himla ovanligt att barn blir utsatta för övergrepp på offentlig plats, av en person de inte har haft tidigare kontakt med.

Om män alltid ska bli misstänkta så fort de tar kontakt med barn så kommer det bli väldigt svårt att komma någonvart med jämställdheten. Så visst, varna för alla slags människor som kommer fram och vill bjuda på godis om du följer med upp i skogen, men att kalla dem ”fula gubbar” känns bara märkligt. Det är väl klart att killar blir osugna på att ta hand om barn om det leder till att de misstänks för att vilja förgripa sig på dem.

Språkpolitik.

Att hitta på nya ord för att göra en politisk poäng kan vara effektivt. Folk tenderar att bli provocerade när man leker med språket, och då får man chans att förklara sig.

Ett sådant ord som jag använder är ”arbetsköpare” istället för ”arbetsgivare”. Det gör jag av några olika skäl. Dels för att det ger en mer korrekt bild av ”arbete”. Arbete är enligt mig inte en uppgift fri för någon att utföra, utan snarare något som utförs. Om det är någon som ger bort arbete så är det ju arbetaren.

Men framförallt så ger orden arbetsgivare och löntagare i kombination intrycket av att arbetsgivaren ger bort arbetet (eller arbetstillfället) som en present, och sedan tar löntagaren även ut lite lön. Ingenstans skvallras det om att arbetsgivaren faktiskt tjänar på att arbetet blir utfört, vilket ju är en orättvis bild.

Om man nu talar om en ”arbetsmarknad” så ska ju orden för de olika personer som medverkar spegla deras faktiska roll på marknaden.

Ordet ”arbetsköpare” väcker reaktioner, men när man förklarar så håller folk generellt med. Ordet ”arbetsgivare” speglar också en tidanda där arbete ses som något gott och fint som man ska vara glad och tacksam om man har. Att ifrågasätta detta i själva språket är effektivt.

Så jag tycker alla ska säga arbetsköpare och arbetare istället för arbetsgivare och löntagare, på samma sätt som många säger hen istället för han eller hon.

Jag vill aldrig sluta utvecklas.

För det mesta är jag ganska bitter över mitt liv. Jag tycker inte att jag får något gjort eller utvecklas.

Men när jag ser tillbaks på det år som har varit så har det nog varit det absolut mest utvecklande åsiktsmässigt. Jag har gått mer och mer åt vänster i mina åsikter, från att vara väldigt individualistisk till att bli alltmer feministisk och anlägga mer och mer kritik mot kapitalismen. Jag har utvecklat en förkärlek för strukturanalys och i mångt och mycket nyanserat mitt perspektiv på världen. Jag har också blivit en avsevärt mycket bättre skribent och fotograf.

Det här året har nog varit det mest utvecklande intellektuellt. Men jag är rädd för att den här utvecklingen ska avstanna, att jag inte ska förvärva fler nya insikter eller färdigheter. Man ser ju på andra människor hur de stannar i sin ideologiska utveckling och mest förvärvar färdigheter som är relaterade till deras jobb eller utbildningar. Jag vill inte ha det så, jag vill alltid nå nya insikter och nyansera min bild på världen.

Har ni nån såndär bok, blogg, film eller radioprogram som har gett er ett riktigt uppvaknande. En massa nya insikter och idéer och ställt er syn på världen på ända. Tipsa gärna i så fall.