Strukturerade Mogi.

Bloggkommentatorerna skrev om att Mogi (som jag för övrigt har ett ”ohälsosamt intresse för”) och hennes pojkvän färgmatchar (hans scarf matchar hennes tunika). Min teori är som följer: Mogi köper helt enkelt två exemplar av varje plagg, har dme hängfandes hemma ett atg för att känna på feelingen hos de olika plaggen. När hon hittat den perfekta så tar hon den andra och gör en scarf av den, som hennes pojkvän kan bära när hon bestämt sig för att bära just den tunikan. Hon har säkert specialtillverkat en speciell hylal där alla scarves ligger uppradade i nummerordning så att det aldrig blir något fel. Hon ringer och ba; nummer 8145 ikväll älskling.

Skulle, helt seriöst, inte förvåna mig om det förhöll sig såhär.

Bravo.

Jag trodde aldrig att jag skulle kläcka ur mig detta men förslaget som folkpartiet kommer med här är fan vettigt, och framförallt otroligt aktuellt och nödvändigt. Förutom att de som vanligt fått in lite irrelevant blaj om att det är viktigt med goda skolresultat så skriver de en debattartikel om att kraven på HVB-hem borde skärpas, alltså de ställen där unga i stort behov av psykisk vård hamnar.

Det finns tre konkreta förslag. Dels det menlösa förslaget ”högre krav” på HVB-hem (det är såklart jättebra om det genomförs men ”högre krav” är lite väl diffust för att jag ska ta det på allvar). Sedan att det ska finnas bättre undervisning på HVB-hemmen. Men det jag verkligen gillar är följande:

Ett placerat barn ska ges rätt till en egen socialsekreterare som besöker barnet minst fyra gånger varje år.

Det är ett otroligt vettigt förslag. Något som troligen är ett stort problem på HVB-hem är att miljön blir på tok för isolerad, eftersom de som finns där är personal och ”patienter”. Ofta ligger ställena dessutom väldigt isolerade rent geografiskt. Detta gör att personalen får en väldigt stor makt som ofta missbrukas och i en situation där den inlagda klagar så är dess trovärdighet kringskuren i och med att hen faktiskt är psykiskt sjuk.

Därför behövs det en person som tar den sjukes parti. Att i en situation där man mår otroligt dåligt och kanske inte har ork att ta tag i sin situation ha en person som har i uppgift att alltid värna om ens bästa vore ett stort framsteg. Dessutom skulle det funka som en slags inspektion, eftersom alla ungdomar som bodde på ett HVB-hem skulle ha sina och besöken därför skulle bli ganska frekventa.

Så genomför nu för guds skull detta och se även till att socialsekreteraren och ungdomen ifråga kommer bra överens, annars är hela förslaget verkningslöst.

Eller bara vanlig, hederlig idioti.

Jag älskar ordvalet i den här artikeln. Det finns tydligen något slags fenomen som går ut på att lägga sig på mage på obskyra ställe, låta någon fota och lägga ut det på Facebook. En kille lade sig på ett balkongräcke, trillade ner, och dog såklart.

Detta vinklas alltså som att den nya Facebooktrenden är livsfarlig. I mina ögonlåter det som att vanlig hederlig idioti är det som är det som är boven här.

Våga vägra verkligheten.

Idag känner jag att det är hög tid att damma av det gamla ”våga vägra verkligheten” som jag hade skrivit på min jeansjacka när jag var en ung arg och hatisk punkare. Det vore så skönt med lite hederlig gammal vägran, att peka finger åt ”systemet”.

Men på senare år har jag blivit en sån fjolla. Fogar mig ryggradslöst efter folks förväntningar och drömmer om entreprenörsskap och karriär, att få vara smal och vältränad och ha en snygg maxiklänning.

Life.

Idag har jag hatat livet. Dagen började härligt med att jag spydde och låg i fosterställning omväxlande i cirka en timme. Hängde med Emil och vårt umgänge gick i princip ut på att hata livet och regeringen på grund av det ständiga och obevekliga isärplockandet av allt vad arbetarrätt och socialt skyddsnät heter.

Sedan så försökte jag umgås med folk och kolla på Quarnevalen (studetspextåg som går var tredje/fjärde år eller så) men blev bara upprörd. Speciellt upprörd blev jag över handelshögskolans ekipage där det stod ”när vi blir chefer kommer vi sänka era löner”. Jag ba: ”sånt skämtar man inte om!”. Omoget månne, men jag har fan blivit brutalt humorbefriad på sista tiden, jag blir nästan upprörd av folk som skämtar på andra sätt än att göra politisk satir. Jag fattar inte människors ständiga behov av att skämta om saker och lätta upp stämningar hit och dit. Fan vad trött jag är på allt flams och trams hit och dit. Jag vill ju för helvete bara att folk ska fatta vad som är så förbannat fel i det här samhället och unisont kräva alla jävla politikers avgång.

När jag insett att jag var totalt omöjlig i alla sociala sammanhang så åkte jag hem och grät en skvätt. Jag känner en sån jävla hopplöshet inför allt i min omgivning: mitt jobb, samhället, min bombnedslagsinredning men framförallt så är jag så jävla trött på mig själv. Jag har aldrig innan känt mig såhär maktlös. Maktlös inför mitt eget liv och inför det som sker omkring mig. Maktlös inför mina känslor och orden som kommer ur min käft.

Jag har så många idéer om vad jag vill göra men saknar ork och lust för att genomföra en enda av dem. Min kraft har fullständigt runnit ur mig och just nu vill jag bara inte leva.