Sitter här och försöker knåpa ihop en debattartikel rörande bamseserien om asylpolitik. Det är nog första gången jag försöker skriva en debattartikel, så det är lite spännande. Håll tummarna för mig!
Problemet är inte att Bamse har blivit skändad utan att verkligheten är för smärtsam för att tala om.
Migrationsverket har i samarbete med Bamse gett ut en serie för barn om asylpolitik. I slutet så får de som söker asyl avslag och får åka hem igen. Jag har inte läst hela serien men hela poängen är att hemkomsten skildras som något positivt. Detta har såklart väckt kritik eftersom det anses osmakligt, och det försvaras med att syftet är att lugna de barn som söker asyl.
Jag håller med om att det är ett mycket osmakligt sätt att skildra det hela på, men jag förstår också tanken att man vill lugna de barn som söker asyl. Hade det varit bättre att skildra hemkomsten som något hemskt, eller att helt enkelt gå runt det genom att låta dem få asyl. Jag vet inte vad som hade varit bäst, egentligen.
Kanske kan man då tycka att de inte ens borde ha försökt. Jag vet inte jag. Jag tycker någonstans ändå att det är hedervärt att de ger det ett försök. Även om slutet är plumpt så gillar jag verkligen konceptet att göra processen begriplig för barn och jag tror att det hade blivit konstigt hur man än avslutat det.
Om något så sätter detta fingret på vilken otroligt jobbig fråga asylpolitik är att ta ställning till. Hur ska man kunna förklara för ett barn på ett vettigt sätt att vissa helt enkelt inte får stanna, för att vaddå? Det blir omöjligt och okänsligt hur man än vrider och vänder på det. Det går helt enkelt inte att förklara på ett skonsamt sätt för sanningen är tyvärr inte vacker och underbar.
Hela grejen är så jävla smärtsam att det gör ont i mig. När man försöker förklara det såhär så blir det bara så uppenbart hur jävla fel och orättvist det är. Och hur man än vrider och vänder på det är problemet inte att Bamse har blivit ”skändad”, utan att vi lever i en orättvis värld.
En kavalkad av självrättfärdigande skitsnack.
Det är ju såklart helt jävla perfekt för Engla och Mogi och alla andra förment ”goda” lifestylebloggerskor att det nu har kommit en ben&jerrys-glass innehållande choklad där en del av intäkterna går till att ”rädda Östersjön”. Vilken grej att dels kunna tillfredsställa sitt aldrig mättade sockerbehov, finputsa sin tjejiga image, ha lite vardagslyx och ”göra skillnad” samtidigt.
Jag älskar det Engla skriver om det hela.
Jag tycker ibland det är svårt att veta var man ska börja för att kunna hjälpa till då det är oerhört mycket i våran värld som inte står rätt till. Jag gillar då när tex. sådana här kampanjer dyker upp, som gör det enkelt att delta och faktiskt göra något bra!
Herregud vilket självrättfärdigande skitsnack. Om du vill göra skillnad: skänk pengar till välgörenhet på regelbunden basis, lägg tid på urvalet också. Men framförallt: sluta vara sådana jävla konsumtionshoror.
Vårpromenad.
Uppmärksamhetskåtmans sista utpost.
Det här med spamkommentarer på bloggar där man gör reklam för sin egen blogg är ju ett vida känt fenomen, men jag hittade nyligen något mycket märkligt i kategorin uppmärksamhetskåtma.
Vad kan det finnas för tillfredsställelse i att ha många vänner på facebook om man fått dem såhär?
Jag antar att jag aldrig kommer begripa vad som driver dessa människor så det är väl lönlöst att ens försöka. Men vad fan, ärligt talat.
När verkligheten överträffar dikten.
Lästa hos Hanna Friden om en listig antifeminist som hade utgett sig för att vara feminist och skrivit helt galna saker i feminismens namn. Tyvärr hade hen skrivit hos hennes innan, så planen gick i stöpet =(.
Jag tänkte då såhär: den taktiken skulle man ju kunna använda mot antifeminister också. Utge sig för att vara antifeminist och skriva helt absurda saker som inte ens de tycker.
Sen kom jag på att hur mycket jag än ansträngde mig skulle jag aldrig kunna toppa absurditeterna i t.ex. Per Ströms kommentarsfält, så jag la planen på hyllan.
Eftermiddagsreflektioner.
- Fan alltså, att vi lever i ett samhälle där det betraktas som en ”grej” att Stephen Hawking har sagt att det inte finns ett liv efter detta. Det måste vara den absolut största ickenyhet som världen skådat på ett jävligt bra tag.
- Fint att oppositionen har förmått samarbeta kring fas3. Snart kommer säkert någon att tycka att detta är fel eftersom SD har varit med i det hela. Jag tänkte mig en debattartikel från någon jävla KD-politiker med rubriken Är ett främlingsfientligt Sverige ett värt pris att betala för att folk ska få sitta och slöa och ändå få pengar eller liknande. Ursäkta mig, men det känns extremt irrelevant vilka som samarbetar så länge politiken som förs är vettig.
- Mycket bra att någon tagit sitt förnuft till fånga och omhändertagit den stackars misshandlade 8-åringen. Nu väntar jag bara på att det ska uppstå en massiv folkrörelse i USA för föräldrars rätt att ge deras barn framgång och lycka i livet och att staten aldrig någonsin ska lägga sig i detta. Vad som är skadligt är ju trots allt något subjektiv.
Dag femton, mina drömmar.
Hela den här listan är egentligen bara för att komma fram till dag tjugosex, mina rädslor. Åh, vad jag ska skriva där.
Mina drömmar är ambivalenta. För det mesta drömmer jag om vanliga saker, som ett roligt jobb och en strålande karriär, en snygg kropp och en välläst blogg. Ni vet vad jag menar.
Andra delen av tiden drömmer jag om ett klasslöst samhälle, att leva oberoende ute i skogen och jag drömmer om förändring. Om en väg ut ur denna gråa sörja som utgör mitt liv och samhället.
Jag är så trött på mitt inrutade liv, jag är så trött på att känna någon slags odefinierbar plikt inför saker och ting. Men samtidigt vill jag bara ha trygghet. Krypa upp i mammas fitta igen och ligga inne i magen och höra hjärtat slå. Ett jobb att gå till, en pojkvän att krypa ner hos, en hobby att underhålla.
Men egentligen så vill jag mest bara slippa vara så jävla rädd. Jag är nästan förlamande rädd för att ta beslut, för att förändra min livssituation eller ta några som helst risker. Om jag bara kommer ifrån detta så inbillar jag mig att jag kanske skulle må bättre och kunna ordna upp mitt liv i alla fall något sånär bra.
Jag skulle vilja våga ta risker i livet och vilja våga pröva nya saker. Jag skulle vilja göra något jag gillar och ha mål och drömmar som jag orkar genomföra och inte bara faller platt till marken.
En pissig dag.
Jag är glad att minnet är selektivt. Den här dagen var skitpissig, men jag tog fina bilder.
En tävling i tiden.
Det är absurt att vi har ett samhällsklimat som öppnar för tävlingar om jobbchanser. Det var bara det jag ville säga.
