Hanna Fridén har skrivit ett inlägg där hon går ut till försvar mot Amanda Schulmans inlägg om att hon tycker att en kvinna såg bättre ut innan en viktminskning. Hon tycker visst att det är motiverat att kommentera kroppen i sammanhanget eftersom den har figurerat i ett sammanhang som rör sig om viktminskning och påpekar att hon dessutom har gjort det själv, i det här inlägget.
Jag håller med henne till viss del. Det är mer berättigat att kommentera kroppar när de figurerar i sammanhang som dessa än det är att kommentera t.ex. Blondinbellas bikinibilder. Skillnaden på Fridéns och Schulmans inlägg var dock otroligt stor. Fridén skrev om det ur en helt annan vinkel, hon ifrågasatte idealet som artiklar som dessa sprider. Den här iden om att man blir så mycket lyckligare bara man går ner i vikt. Fridén har totalt fokus på att Aftonbladet borde sluta hypa kroppar som kan vara minst lika ohälsosamma som några ”extrakilon”. Detta motiverar hon med att det är ett hälsoproblem att många tjejer hetsar med vikten och är underviktiga.
Men Schulman skriver något helt annat. Hon attackerar den här tjejens kropp mer direkt. Hon skriver inget om att det är dåligt med reklam för viktminskning, inget om att det är ett hälsofara, ingen idealdebatt. Hon skriver bara att hon tycker att tjejen på bilden har en ful kropp. Sen var det inget mer. Hon skriver inte att hon tycker att det är fel med dieter, bara att det är fel när det är för att uppnå detta specifika ideal.
Det är detta jag stör mig på med idealkritik som den Schulman levererar. Hon lägger fortfarande totalt fokus på hur personen ifråga ser ut istället för att tala om det negativa i att vi ständigt möts av bilder som dessa. Hon är mer intresserad av att kritisera den specifika kroppen än tidningen som lyfter fram den som något eftersträvansvärt för gemene man.
Jag skulle inte bli arg på Schulman om hon skrivit att hon tycker att Aftonbladet sprider ett osunt ideal, däremot tycker jag inte om att hon skriver att den här kvinnan kropp är ful. Det finns inget idealkritiskt i att säga: ”dieter, visst, men inte för att uppnå det här resultatet”. Det är bara att återigen sätta kvinnan kropp i fokus för problembeskrivningen och inte den bransch som tjänar åtskilliga miljoner på att dessa ideal upprätthålls.